För kännedom

Göran Lambertz skriver nu om styckmordsdebatten i Parabol - här .

Han kan definitivt inte beskyllas för att ha personliga sympatier för Dan Josefsson, men i hans inlägg i Parabol lutar han faktiskt åt att Josefsson har rätt om styckmordsfallet. Detta trots att han delar en del av kritiken som framkommit mot dennes programserie.

I Quickfallet tog han ett annat ställningstagande.

2015 skrev Lambertz en bok med titeln "Quickologi," där han utförligt och grundligt bemötte Hannes Råstams och Dan Josefssons åsikter om detta fall.

PS. "Procentberäkningarna" kunde han faktiskt ha skippat...

”SVT:s 'Det svenska styckmordet' göder misstro mot rättsstaten”

Lars Borgnäs skriver på nytt om Dan Josefssons program -  i "Dagens Juridik". 

Kan läsas här.

Allvarligt talat

Jag är ingen expert på att lösa kriminalfall.  Men jag har problem med Dan Josefssons och hans anhängares agenda. 

I Quick-fallet kopplade DJ detta mycket snart, eller rättare sagt med en gång, till en kampanj mot att tro på de som fått upp bortträngda minnen. Lite absurt eftersom Bergwall/ Quick inte sade att han fått upp vare  sig bortträngda eller falska minnen. Han sade att han hade ljugit. Fallet hade ingen som helst relevans för frågan om bortträngda minnen. 

I Kevinfallet fanns en i alla fall implicit poäng - att man ska vara skeptisk när barn berättar hemska saker. Hos DJ:s anhängare blev denna implicita poäng snart helt explicit. 

I da Costa-fallet  ligger hans fokus på hur mammor kan använda sitt barn till att förtala den andre föräldern och beskylla den för övergrepp. Detta trots att barnets berättelse inte låg till grund för domstolens uttalande om styckningen av Catrine da Costa. 

I alla tre fallen används hans rekonstruktioner sedan av de som vill förneka övergrepp. Han har lyckats leta upp fall som "bekräftar" förövarförsvarares och övergreppsförnekares tre huvudsakliga favoritargument . Han vet om det. 

Han har uppenbarligen letat efter den typen av fall. Han driver en kampanj som inte endast handlar om dessa tre fall, utan som har denna gemensamma nämnare. 

Hans kampanjer får effekter. Ett exempel. Efter Quick-kampanjen plockade kanske ett tiotal stadsbibliotek i Stockholm  bort Judith Lewis Hermans fina bok "Trauma och tillfrisknande" från sitt sortiment. Den var inte längre politiskt korrekt. 

Han kan konkret ha rätt eller fel i alla dessa tre fall. Eller rätt i något eller några av dessa fall, och fel i något eller några. 

Men hans och  hans anhängares generaliseringar utifrån dessa förblir falska - och har ett syfte. 

Att han har valt just dessa fall är inte en tillfällighet. Han har valt dem med omsorg. 

Som sagt, Dan Josefsson har en agenda. Som inte är sympatisk.

Motvikt i styckmordsdebatten

Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol.

Den första är skriven av Lars Borgnäs och tar upp den konkreta debatten om mordet. Den heter "SVT:s dokumentär om styckmordet mörkar fakta" och kan läsas här. 

Den andra är skriven av Linnéa Bruno och Catrin Lundström och tar upp manscentrerade och de facto kvinnofientliga inslag i den debatt som förts. Den heter "När manskören sjunger allsång" och kan läsas här.

Mattias Svensson: sadistiskt videovåld är aldrig avtrubbande

I backlashen efter Dan Josefssons program dyker det upp det ena imbecilla inlägget efter det andra - som ska visa på hur dumma alla var på 80- och 90- talen.

Ett av de mest pinsamma är nog en artikel i SvD från den 27 december (kom även in i papperstidningen) av Mattias Svensson med rubriken  "Alla dessa dumheter som folk trodde på förr".

Till dessa"dumheter" räknas bland annat att man trodde på psykoanalytiska teorier och att man använde feministiska teorier om könsmaktsordning och applicerade dem på kriminalitet.

Båda dessa vore värda att ta upp men här ska jag fokusera på hans tredje exempel: att man trodde  att sadistiskt underhållningsvåld på något sätt skulle kunna vara skadligt och avtrubbande. Det tycker Svensson är övermåttan löjligt.

Han skriver så här:

"På ett hörn fanns till och med de debila teorierna om 'videovåldet' enligt vilka den som tittade på och uppskattade skräckfilm själv skulle bli våldsam och avtrubbad. På 1980-talet understöddes teorierna av riggade SVT-program som Studio S, där barn drillades för att säga 'rätt' saker. I dag anses filmer som då fördömdes, som 'Motorsågsmassakern', vara banbrytande klassiker i en etablerad filmgenre."

Därmed har han avklarat ämnet - tror han. Att se på en massa sadistiskt videovåld är aldrig avtrubbande, tydligen inte ens om det ses av låt oss säga unga killar i  tonåren. Som får stora delar av sin bild av världen via dessa.

Han nämner inte sadistisk pornografi men i enlighet med hans logik borde väl samma sak kunna sägas om denna.

Hans enda "argument" är alltså detta: att idag "anses filmer som då fördömdes, som 'Motorsågsmassakern', vara banbrytande klassiker i en etablerad filmgenre" Och?

En annan film som av många ses som "banbrytande klassiker" inom filmen är Triumph des Willens av den tyska filmskaparen Leni Riefenstahl som kom 1935 och anses var en av de mest effektiva nazistiska propagandafilmer som någonsin har gjorts. Den höljde in en våldsideologi i ett förföriskt skimmer och fungerade med all sannolikhet "avtrubbande" vad gäller inställningen till nazistiskt våld.

Men stopp där! hör jag någon ropa. Man kan ju inte jämföra politiska propagandafilmer med en aldrig så brutal underhållning? 

Varför inte?

Både mycket välgjorda propagandafilmer som förhärligar en våldsideologi och mindre välgjord "underhållning" som förhärligar och/eller bagatelliserar sadistiskt våld kan faktiskt påverka. Och "avtrubba", och normalisera. Detta är egentligen elementär common sense.

Som Carl Raschke, en av de personer som många av dagens moralpaniksteoretiker hävdar vara medansvarig för den påstådda "satanistpaniken" i USA, påpekar i sin intressanta, låt vara bitvis problematiska, bok Painted Black från 1990, i ett kapitel om förhärligande av våld i metal-musik: "If we already grant the premise that pornography might motivate a child molester, why not entertain the thought that lyrics that scream kill, mutilate, maim, torture, obliterate might actually spur someone with a deranged brain to perform precisely those acts" (Raschke 1990:168). Indeed, why not?

Men man behöver ju inte gå till kontroversiella författare av böcker om satanism. Den kanadensiske psykologen och forskaren Albert Bandura (1925–2021) som blev berömd och respekterad för sin sociala inlärningsteori visade att barn kunde imitera aggressiva beteenden efter att ha observerat vuxna i verkligheten, men han undersökte också hur våldsskildringar i media hade liknande effekter.

Han visade i sina studier att framförallt barn ofta lär sig beteenden genom att observera våldsamma karaktärer i filmer, serier eller andra berättelser. Om dessa karaktärer framställs som framgångsrika eller beundransvärda, ökar sannolikheten att barnen ska imitera deras beteenden.

Bandura visade att detta även ofta gällde vuxna, men betonade att effekten av medievåld hos vuxna ofta är situationsbunden. Exempelvis kan vuxna som befinner sig i stressande eller konfliktfyllda situationer vara mer benägna att agera ut ett våldsamt beteende om de sett liknande beteenden i media.

Men varför bry sig om forskare i inlärningsteori när vi har ljushuvuden som Mattias Svensson? 

Referens: Carl A Raschke, Painted Black, Harper & Row, 1990

SvD om "skräcken för satanistiska pedofiler"

SvD lägger idag ut texten om ett ämne som de inte vet ett skvatt om. På kultursidorna har de en artikel med rubriken "Bakom skräcken för satanistiska pedofiler i USA låg moralpaniken".

Det är ju inte sant. Bakom skräcken för satanistiska pedofiler låg satanistiska pedofiler. Så var det. 

De för också fram samma påståenden om Sverige. 

SvD har under många år varit lite mer sansad än DN i den typen av frågor. Men nu vill de ta upp konkurrensen om vilka som är de mest nitiska förövarförsvararna.

----------------------------------------------------

TILLÄGG 

SvD-artikeln kan läsas här. Den är förföriskt skriven, försöker ge intryck att vara  nyanserad. Den skriver att om man tar fantasier om satanistiska och andra "rituella" övergrepp på allvar försvårar man kampen mot verkliga sexualbrott. Och fokuserar hur det Trumpvänliga nätverket QAnon långt senare tog upp temat på ett helt oseriöst sätt.

Framförallt påstås det att alla dessa anklagelser noga utreddes och att de visade sig vara falska. Problemet är att de "utredningar" som gjorde på på 80- och 90-talen var fuskverk.. 

Det finns en hur lång lista som helst på barn som aldrig hördes, eller på barn som "hördes" och av FBI-agenter pressades på att ta tillbaka sina berättelser.

Det finns en hur lång lista som helst på husrannsakningar som aldrig gjordes, misstänkta som aldrig hördes.

Det fanns medicinsk bevisning som aldrig redovisades, vittnesmål som aldrig  hördes.

Osv.

På denna blogg kan ni ta del av fakta och diskussioner om sådana fall.

Slasktidningen Filter vill censurera

Barnpsykiatern Frank Lindblad har fått in en mycket intressant debattartikel i DN där han visar att den så kallade "barnets berättelse" i styckmordfallet inte var så absurd som Josefsson och andra hävdar.  

DN-artikeln är låst men jag har fått läsa den i fullständigt skick.

Att den så frekvent övergreppsförnekande slasktidningen Filter tycker att hans inlägg inte skulle fått publiceras är förvisso både avslöjande och pinsamt.

Om 84 (eller fler) obehagliga män

Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. 

En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att de skulle tala med henne om ett brott hennes man hade anklagats för. Han hade avslöjats med att ha tagit fotografier under kvinnors kjolar i en mataffär.

Men polisen var inte intresserad av att tala om detta. De hade kollat mannens dator och hade hittat något mycket värre.

Mannen hade filmat hur hans fru under en lång tid hade våldtagits av manliga bekanta till honom. Något hon inte hade en aning om.

Det visade sig att han regelbundet hade bjudit hem män han kände för att våldta sin hustru. Före våldtäkterna hade han drogat henne kraftigt. Vare sig det endast berodde på drogerna eller också på egna bortträngningsmekanismer så mindes hon ingenting.

De systematiska övergreppen hade skett under nio år, ända sedan 2011.

Här kan man finna en kortfattad men överskådlig artikel om detta

Och här kan man finna en mer analytisk artikel om händelserna i den socialistiska tidskriften International Viewpoint. Den påpekar att de minst 83 män som på uppmaning av Gisèles man hade deltagit i våldtäkterna kom från alla livets områden - de hade alla tänkbara yrken. De var - i alla fall sociologiskt - ett tvärsnitt av den manliga befolkningen. 

De reagerade oftast med olika typer av försvar när de greps. Ett av dessa var att det väl inte kunde vara våldtäkter eftersom hennes man ju hade tillåtit dem...

Händelserna berättar väsentliga saker om makt, våld, sexualitet och kön - i. vårt samhälle. 

Det är naturligtvis inte något unikt scenario. Det är otäckt - och det är mycket bra att polisen utredde övergreppen - att de gick till rättegång - och att det har blivit uppmärksammat. 

Som Gisèle själv har sagt kan detta vara till hjälp för kvinnor som utsatts för liknande övergrepp.

Kommissarie Morse-avsnitt om satanism

1993 var ett år då brutala aspekter av satanism i hög grad  uppmärksammades,  Följaktligen brukar det idag utifrån det förnekande perspektiv som efter ett tag kom att dominera  - att ses som en period av "Satanic Panic"... 

Det är en missvisande term, som förutsätter att det saknades alla rationella grunder för en sådan så kallad panik.

1993 kom också ett avsnitt av TV-serien om kommissarie Morse med titeln "The day of the devil". Det handlade just om satanism och kan ses här.

Det var ett avsnitt som inte på något sätt försökte idealisera, utan som utgick från att bakom begreppet satanism det inte så sällan kunde finnas en brutal verklighet.

Det var en allmän inställning dessa år. Några år senare skulle förmodligen inte brittisk TV sända ett sådant avsnitt - i rädsla för att det skulle kunna sprida "satanistpanik". 

Just nu har vi efter  många år av förnekande av att satanism faktiskt inte så sällan kan stå för något mycket ruggigt -  fått avslöjanden om Order of Nine Angles och dess periferi  - som blivit en motvikt mot det "snälla" perspektiv på satanism som länge har varit vanlig i västvärlden (med undantag av en del skriverier om nordisk black metal). 

Så se gärna Morse-avsnittet. Och gör samtidigt en liten tidsresa till tidigt 90-tal. 

PS. Det bör tilläggas att det har ett mycket gåtfullt slut.

Min lic-uppsats

Jag skrev en gång (1998) en lic-uppsats om Aleister Crowley och satanism. Den blev hårt angripen. Nu har jag genom en vänlig handling från en fb-vän fått den tillskickad mig som en PDF-fil. Hen hade beställt den från Stockholms Universitet och fått betala 300 kronor för den. Jag skickade naturligtvis hen 300 kronor.

Jag har försökt se om det går att länka till den på min blogg eller på flödet på Facebook men det går tydligen inte. Men jag kan skicka den via mail.

 

Om någon till äventyrs vill läsa den kan hen skicka ett mail till mig så skickar jag den gratis. Då slipper hen att betala de 300 kronor som man måste betala om man beställer den från universitetet.

 

Jag står inte för allt i den idag, men när jag nu på nytt läst igenom stora delar av den tycker jag att den är bättre än jag mindes den som.

 

De definitioner av satanism som jag använder mig av i den använder jag inte längre.. Men definitioner kan ju inte i sig vara felaktiga eller riktiga - bara mer eller mindre lämpliga.

 

Jag har förstås haft den hemma ï papperversion hela tiden, men  har inte läst i den på länge.