Saturday, March 9, 2024

Barnmisshandel och spökjakt

Trots att jag helt entydigt är emot dödsstraff var min omedelbara reaktion på det så kallade ättiksfallet att de som gör sådana saker mot ett barn, bör ställas inför en exekutionspatrull.

Det var alltså min omedelbara reaktion. 

Efter att ha tittat på mammans inte speciellt innehållsrika YouTube-kanal fick jag ett mycket märkligt intryck. Dels några barnsånger, dels två paranormala inslag om spökjakt i ett hus. . Spökjakt...

En av barnsångerna handlar dessutom  om en familj där både barnen och föräldrarna är hajar, som går ut på jakt. Vad jagade hajarna? Spöken?

På något sätt tänker jag mig att ett av .barnen  "demoniserades" av föräldrarna. Kanske inte i bokstavlig  mening, men det sågs som på något sätt ont. Kanske blev den utsatta flickan det spöke som jagades.

Jag kommer att tänka på en mycket obehaglig skräckfilm, Case 39. där ett barn (också här en flicka) behandlas oerhört brutalt av föräldrarna, som till slut försöker döda det genom att stoppa in det i ugnen. Barnet räddas till sist och föräldrarna hävdar att barnet ( i filmen är det menat rent bokstavligt) är demoniskt och att det var rätt att försöka döda det.   

Mot slutet i filmen framställs det som att föräldrarna hade rätt (!) - barnet VAR demoniskt och sensmoralen var att föräldrarna hade haft rätt i att försöka döda det. Jag skrev då ett blogginlägg där jag tyckte att filmen borde förbjudas.

En sak som inte framkommit i  det aktuella fallet är förhållandet mellan föräldrarna.   Uppkom idén hur det drabbade barnet skulle behandlas spontant hos båda föräldrarna? Eller var det en som drev på och kraftigt påverkade den andra?

Min känsla är att vanföreställningarna kom från kvinnan, (som var missbrukare eller fd missbrukare av centralstimulantia) medan den värsta brutaliteten kom från mannen.

I vilket fall som helst. Föräldrar som behandlar alla barn utom ett väl, men under lång tid torterar ett av dem med en utstuderad grymhet  (och kanske i detta fall försökte mörda det med ättika - men i sista sekunden ångrar sig och kör barnet till sjukhus)  är helt ofattbart kusligt.

PS. Flashback har en mycket lång tråd om fallet.  Det var där jag hittade den info som möjliggjorde för mig att hitta mammans YouTube-konto. Som ännu finns kvar, men som mycket väl kan försvinna vilken dag som helst.

Sunday, December 31, 2023

"764" - när en "modern folksägen"visar sig vara verklig

Sedan 90-talet har vi till leda fätt höra att allt tal om kopplingar mellan satanism och sexuella övergrepp mot barn enbart är en modern folksägen.

Denna "sägen" har visat sig ha ett eget liv - och då inte som sägen.

Jag har tidigare tagit upp ett exempel på hur denna "sägen" på senare tid har visat sig vara högst reell.

Här är ett annat exempel - en satanistisk grupp med namnet "764" utrustad med parafernalia från den likaså satanistiska gruppen Order of Nine Angles (inte Angels, som det står i den länkade artikeln) har aktivt utövat just sexuella övergrepp mot barn.

Så den egenartade idén att "satanism" på något sätt skulle vara oförenlig med sexuella övergrepp mot barn har återigen demolerats.

I själva verket är det föreställningen att satanistiska övergrepp mot barn inte kan existera som är att betrakta som en ovanligt absurd sägen.

Saturday, October 21, 2023

"Svenska staten gjorde barnpornografin laglig"

Detta är rubriken på en läsvärd debattartikel i Aftonbladet av Mikael Svanberg. Den inleds så hä:.

"Forskningsresultat som jag nyligen har publicerat visar att statens skadeståndsansvar gentemot barn och unga som utnyttjats i kommersiell sexhandel måste utredas.

När regering och riksdag 1971 legaliserade framställning och spridning av pornografi i tryckt bild och skrift, legaliserades samtidigt barnpornografi eftersom den politiska majoriteten valde att inte införa begränsningar för bildernas innehåll."

Debattartikeln kan läsas här.

Monday, October 16, 2023

Hur även Per Gahrton slätar över bordellhärvan

Jag har nästan läst ut de över 450 sidorna i första delen av Per Gahrtons memoarer. Det är absolut en intressant läsning.  

Men på ett ställe blev jag faktiskt besviken. Det är i avsnittet om bordellhärvan. 

Som många torde veta var Gahrton (fortfarande i FP) och Jörn Svensson (VPK) de enda ledamöterna i riksdagsdebatten den 9 maj 1978 som vågade gå emot den närmast eniga riksdagsopinion som fördömde de som förmedlat uppgifter om att riksdagsmän hade utnyttjat minderåriga prostituerade.

För detta blev han utsatt för hårda angrepp. Exempelvis av Olof Palme som sade att folk inom den organiserade brottsligheten spred falska rykten. 

Och tillade bland annat: "Då ska det alltid finnas några Svenssöner och Gahrtöner som intill förbannelse står upp och säger: 'Tänk om det ligger något i det'...  Då behövs det politiker som säger ifrån att detta är strunt och förblir strunt".

Nu ska det tilläggas att denna riksdagsdebatt inte endast handlade om Lennart Geijer, den förste politiker som anklagades för att utnyttjat prostituerade.

Debatten orsakades av att en flicka, som varit minderårig vid tillfället,  i Studio S hade berättat om att det funnits fler riksdagsmän inblandade. 

Det fanns rapporter om en lista, och Thorbjörn Fälldin förklarade demagogiskt nog att det i listan fanns "en ren lögn" - en av de som fanns på listan var han själv. 

Men i Gahrtons memoarer är det enda utpekande som han ser som någorlunda trovärdigt det om Lennart Geijer.  

Han nämner att även Olof Johansson, Thorbjörn Fälldin och Olof Palme och andra hade pekats ut. Och tillägger: "Ingen av dessa beskyllningar har, lyckligtvis, mötts med allmän tilltro. Bara utpekandet av Lennart Geijer uppfattas av de flesta som sakligt korrekt, även om också det är i strikt juridisk mening obevisat." (s. 353-54)

Gahrton torde absolut varit medveten om boken "Makten, männen, mörkläggningen" som kom 2004 och lade fram starka belägg för att även flera av de som pekats ut förutom Lennart Geijer verkligen var inblandade

Det handlade definitivt om mycket mer än lösa rykten. 

Men det låtsas inte Gahrton om. Han hade angripits hårt för sitt mod, när det begav sig. Jag får den obehagliga känslan av att han i sin bok här ägnar sig åt skademinimering.

Saturday, October 14, 2023

Satanistiska övergrepp mot barn...

... anses ju vara en modern folksägen. Några sådana existerar ju inte.

Bortsett från att de gör det...

Men eftersom åsikten att sådana övergrepp alltid bör avfärdas som moderna folksägner har blivit så spridd, leder den typen av övergrepp sällan till rättegångar. Och när de någon enstaka gång gör det brukar de "satanistiska" och "rituella" inslagen skäras bort från gärningsbeskrivningen i åtalet. Och det hela behandlas som "vanliga" övergrepp. 

Men detta fall i Glasgow är uppenbarligen ett av de få undantagen från denna regel. Här spelar de "satanistiska" inslagen i gärningsbeskrivningarna tydligen en ganska stor roll. 

Man kan ju bara hoppas att detta inte leder till att även denna domstol förskräckt drar slutsatsen att gärningsbeskrivningen är för underlig för att kunna vara sann. 

Vilket ju har skett i så många tidigare fall.  

------------------------------

PS. Hmm.. Hinner just lägga ut inlägget och efter någon minut upptäcker jag detta...  att - surprise, surprise -  de "satanistiska" delarna i åtalet plötsligt tagits bort. 

Blir inte speciellt förvånad....

Sunday, October 1, 2023

Människooffer i fornstora dar

"Du tronar på minnen från fornstora dar,

då ärat ditt namn flög över jorden 

Jag vet att du är och förblir vad du var,

ja jag vill leva jag vill dö i Norden".

 

De flesta i Sverige kan kanske dessa rader utantill. Jag kan det i alla fall, trots att jag aldrig sjunger med i "Du gamla du fria".

Denna sång tillkom 1844, under en tid då det vurmades för vikingatiden. Termen "fornstora dar" syftar i första hand på denna tid, även om det möjligen också kan ses som en hänvisning till Sveriges krigiska äventyr under Gustaf II Adolf och Karl XII.

Observera att landet Sverige aldrig nämns i det som i praktiken blivit Sveriges nationalsång. Det är Norden som hyllas - och associationerna ska gå till det vikingatida Norden.

Om dessa fornstora dar kan man läsa i Klas Wikström af Edholms nyutkomna bok "Vikingatidens människooffer". En bok om en praktik som länge förnekades eller bagatelliserades.

För under många år betvivlades existensen av vikingatida människooffer. Det sågs som antingen något icke-existerande eller något extremt sällsynt. Den enda källa som sades finnas - Adam av Bremen - menades ha varit en otillförlitlig kristen propagandist och hans berättelser ansågs sakna stöd i fakta.

Men det var inte sant. I af Edholms bok får vi reda på en hel del om forskningsläget idag.

Det var inte endast så att människooffer fanns - hela den fornnordiska religionen hade sådana som en mycket central del av kultutövningen. Mest uppmärksammade har offer till Oden varit, men det offrades också mycket till andra gudar.

Människooffer nämns på många ställen i fornnordiska skrifter - som en självklar och vardaglig del av den religiösa praktiken. Men de främsta beläggen är ändå de arkeologiska.

Bokens uppräkning av platser där det finns belägg för sådana offer är lång. Den ena orten efter den andra nämns. Och då ska vi minnas att det med all säkerhet finns många fler orter som inte grävts ut eller nämns i fornnordiska annaler.

Sverige var ett starkt socialt skiktat samhälle då som nu - och med några ytterst få undantag var det personer långt ner i den sociala hierarkin som offrades. Krigsfångar, slavar, fattiga, barn...

Till de ytterst få undantagen hör i alla fall ett exempel på en avsatt kung. 

Vikingatiden var en brutal tid. Att vi ska hylla den vid högtidliga tillfällen är motbjudande. Och på något sätt avslöjande för det samhälle vi lever i.

Jag tror jag aldrig i mitt liv sjungit med i "Du gamla du fria." Någon självrespekt måste man ju ha.

 

Bild som föreställer irländare som försvarar sig mot vikinga-angrepp. Målning av James Ward (1914).

Saturday, August 26, 2023

The Sons of Sam

Jag har tidigare skrivit om boken "The ultimate evil" där journalisten Maury Terry övertygande argumenterar för att David Berkowitz, den person som dömdes för de så kallade "Son of Sam"-morden, inte var ensam. Utan att han var kopplad till ett satanistiskt nätverk, och att flera av morden begicks av andra deltagare i detta nätverk.

Nu visar det sig att Netflix gjort en dokumentärserie benämnd "The Sons of Sam", som bygger på denna bok.

Så vitt jag fattar är seriens manus positivt till de teser Maury Terry förde fram. Det är i så fall ett tecken på att något håller på att hända.  Det närapå tabu som länge funnits mot att ta  påståenden om satanismrelaterad brottslighet (med undantag av brott som begåtts inom svensk, norsk och finsk black metal) på allvar tycks gradvis försvagas (jfr publiciteten kring Order of Nine Angles).

Nu har jag inte Netflix, och förra gången jag tänkte skaffa mig det visade det sig att betalningssätten var så komplicerade att jag inte riktigt visste hur jag skulle kunna betala. 

Men det kanske kan lösa sig på något sätt.

Den som läser detta och har Netflix kan ju se "The Sons of Sam" och gärna berätta om sitt intryck. Om den verkar värd att se (vilket jag antar) kanske jag till sist ändå lyckas fixa ett Netflix-abonnemang.

"Son of Sam", David Berkowitz och "satanistpaniken"

/Först publicerad 2 juli 2015/

Det har blivit populärt i vissa kretsar att beskriva 80- och 90-talen som en period av "satanistpanik".

Man har målat upp bilden av en paranoid period när man såg satanistiska konspirationer bakom varje buske. Men frågan är om det inte helt enkelt var så att man ställde frågor, som sedan har tystats ner.

1987 gav journalisten Maury Terry ut en bok som hette "The Ultimate Evil". Den handlade om fallet med "Son of Sam". "Son of Sam" blev namnet som sammanfattade en lång serie av mord och mordförsök som skedde mellan juli 1976 och juli 1977. Både polisen och tidningarna mottog brev där någon som kallade sig just ”Son of Sam” tog på sig ansvaret för morden.

I augusti 1977 greps så David Berkowitz, som misstänkt för morden. Han erkände nästan omedelbart alla de mord som tillskrivits "Son of Sam". Fallet sågs som löst, och Berkowitz beskrevs som en galning, som blivit psykotisk av LSD. Han sade sig ha utfört morden på order av en "Sam", som enligt Berkowitz talade till honom genom sin hund.

Fallet var alltså löst, eller så sades det. Maury Terry hade redan då börjat göra research på fallet. Han noterade tidigt en rad saker som helt enkelt inte stämde.

För det första stämde vittnesuppgifterna om mördarens utseende endast i två av fallen in på Berkowitz. I de flesta av fallen där det fanns vittnen passade deras beskrivning inte alls in på honom.

För det andra stämde Berkowitz uppgifter i många av fallen inte alls med vittnesuppgifter och andra fakta om hur morden gick till. Han verkade inte alls känna  till elementära fakta som mördaren borde känna till.

För det tredje hade Berkowitz i åtminstone ett av fallen iakttagits på en plats långt från där mordet begicks.

För det fjärde var ett av de två huvudsakliga breven från "Son of Sam" skrivet med ett helt annorlunda språk än det andra. Språkexperter förklarade att det knappast var tänkbart att samma person skrivit båda breven.

”Son of Sam”-fallen innehöll många underligheten. Den förste person som tipsade polisen om Berkowitz var en kvinna med namnet Wheat Carr. Det märkliga var att det visade sig att hennes fader hette - Sam. Denne hade också två söner  - John, och Michael. David  hade tidigare varit i konflikt med John, som han bodde nära. .

De brev som hade skickats från "Son of Sam" innehäl många ockulta referenser, en del hämtade från 1800-talsockultisten Eliphas Levi. Ett av breven var mycket sofistikerat skrivet, och stämde definitivt inte in på bilden av Berkowitz som en psykotisk person som trodde att han styrdes av ”Sams hund”.

Berkowitz hade rapporterats visat en mycket fientlig inställning till schäfrar. Han hade hotat att döda schäfrar, och i närheten av hans hem hade flera schäfrar hittats döda.

Detta var nu inget specifikt för Carrs grannskap. Just detta år var det en ganska kuslig epidemi av mord på schäfrar och dobermans i New York. Sammanlagt 84 schäfrar och dobermans hade  hittats dödade och flådda under en ettårsperiod.

Det var i samband med detta som någon uppmärksammade Maury Terry på att det faktiskt fanns en sekt som hade en mycket speciell relation med schäfrar och dobermans. Den hette ”The Process - Church of Final Jugdment” och var kända för att de närmast var fixerade vid schäfrar och dobermans, som de höll i stort antal.

Det visade sig att Process dessutom hade en retorik som i viss mån liknade åtminstone ett av breven från "Son of Sam".

Författaren Ed Sanders, tidigare medlem i rockgruppen The Fugs, hade tidigare i sin research inför ”The Family”, en bok han skrev om Charles Manson, hört talas om en utbrytargrupp från The Process, kallad "The Four P Movement". Denna grupp hade enligt rapporterna han fick specialiserat sig på att döda just schäfrar och dobermans.

Enligt Sanderss informanter hade även Manson varit medlem i denna grupp. Det var inte en helt extrem privatspanaråsikt. Även Manson -åklagaren Vincent Bugliosi hade noterat likheter mellan Mansons och The Process retorik, och antagit att Manson hade befunnits sig i samma miljöer som The Process. Han trodde att Manson kunde ha inspirerats av Process teologi när han beordrade morden. Han noterade även att Manson fick besök av medlemmar i Process när han satt i fängelset.

Men vad var då The Process? Det var en utbrytning från scientologikyrkan från tidigt 60-tal. Den hade grundats av Mary Anne and Robert DeGrimston ( tidigare hette de Robert Moor and Mary Anne MacLean). De hade 1965 av Ron Hubbard förklarats vara "supressive persons" efter att de hade fronderat mot ledningen. Väl utanför scientologikyrkan utvecklade de en mycket ovanlig lära.

I den sågs Gud och Satan som försonade. Gruppen sade sig dyrka Jehova, Lucifer och Satan, som de såg som tre entiteter. De hade delat upp sin organisation så att de som valde att vilja dyrka någon av dessa gick med i en specifik avdelning för att göra just detta. Jehova stod för moralistisk rigiditet, Lucifer för sexuell frigjordhet och Satan för - död och aggressivitet.

I deras "teologi" hade Jesus och Satan blivit vänner. Eftersom Jesus sa att man skulle älska sina ovänner och Satan var ovän till Jesus drog de slutsatsen av att dessa - älskade varandra. När domedagen kommer, kommer vi också att finna att Satan och Jesus samarbetar. Jesus utdelar domen, Satan verkställer den.

Deras tidning, där för övrigt även Charles Manson medverkade, hade temanummer som "Sex", "Fear", och "Death". I den glorifierades våld och död. Man kunde läsa saker som: "My prophecy upon this wasted earth and upon the corrupt creation that squats upon its ruined surface is: THOU SHALT KILL" (citerat från The Ultimate Evil, s. 175).

The Process rekryterade från alla nivåer i samhället. Där fanns dropouts och hippies, men även respektabla läkare och ingenjörer.

Om Process som organisation i sig någonsin varit inblandad i dåd som motsvarade deras våldsamma retorik går inte att veta med säkerhet. Enligt både Sanders och Terry fanns det dock många vittnen som utpekade utbrytargrupper, och personer i Process närhet, för detta.

För att återgå till Maury Terry. Han började efter ett tag försöka att få kontakt med Berkowitz. som nu avtjänade ett livstidsstraff. Tills sist lyckades han. Berkowitz hade redan tidigare, i kryptiska uttalanden, sagt saker som att "there  are other sons out there, God help the world", samtidigt som han formellt fortfarande tog på sig ansvaret för alla morden.

Men under sina kontakter med Maury Terry började han gradvis, motvilligt, medge att han inte var ensam mördare. Det gick långsamt och han verkade vara rädd för att hans far skulle kunna drabbas av repressalier om han började berätta. Men han kom med antydningar, och slutligen medgav han att han endast genomfört två av morden.

Han HADE varit knuten till ett satanistiskt nätverk, som hade planerat hela mordserien. Och han pekade ut bröderna Carr, "Sams söner" som medverkande i morden. Maury Terry underrättade polisen, och började egna  efterforskningar för att leta efter dessa bröder, som nu hade försvunnit. Efter ett tag hittades John Carr, död. Polisen rubricerade det officiellt som självmord, men medgav för Terry att det lika gärna kunde vart ett mord. Senare undersökningar stödde mordteorin.

Michael Carr hittades efter ett tag också död - drunknad.

En tredje person som utpekades som medverkande i nätverket, miljonären Roy Radin, hittades mördad.

Samtidigt som Berkowitz erkände att han inte varit ensam, gav han uppgifter om ett annat mord som han verkade ha märkligt stora kunskaper om. Han sade sig känna till hur det gått till, och vilka som planerat det. Det var mordet på Arlis Perry 1974. Hon hade hittats rituellt mördad i en kyrka, med kroppen och olika parafernalia arrangerade på ett så sätt att det såg ut som ett kryptiskt symboliskt budskap.

Det visade sig att Arlis Perry, liksom hennes pojkvän, varit en aktiv missionerande kristen av fundamentalistisk typ. Hon hade enligt vittnen dagarna före sin död aktivt försökt söka upp satanister i trakten för att omvända dem.

Det finns förresten en märklig fortsättning till denna historia, För Arlis Perrys pojkvän lämnade sedan uppenbarligen den fundamentalistiska kristendom han hade stött 1974, och började studera psykologi. Han blev senare en forskare, och tog hårt avstånd från rapporter om att övergrepp mot barn kunde kopplas till satanism. Han uttalade sig närmast föraktfullt och förklarade att han inte alls var fixerad vid tankar på Satan. Det ser misstänkt likt ut någon form av försvarsmekanism...

Nåväl, vad ska man säga om detta? Är det "satanistpanik” av en typ som nu är effektivt vederlagd? Saken är den att Maury Terrys bok definitivt inte är vederlagd. Ingen har kunnat bemöta det myller av fakta den innehåller. Trots detta har de slutsatser som den drar hamnat i någon sorts vacuum. De är inte alls vederlagda, men de ledde aldrig till några konsekvenser.

Idag skulle en bok av den typen knappast ges ut. Bara två år efter dess publicering kom Special Agent Kenneth Lanning i FBI ut med den "rapport" (läs essä!) som i svepande ordalag förklarade att inte ett enda satanistiskt mord någonsin hade avslöjats i USA. Och senare i en ny "rapport" 1992 att det var ointressant att söka efter "satanistiska" motiv bakom brott, eftersom "satanism" ändå är ett så svårdefinierat begrepp, och det dessutom inte är någon mening att utforska vilken typ av religion som en förövare tillhörde.

Ja, "satanism" ÄR ett svårdefinierat begrepp, och man kan ju diskutera i oändlighet om "The Process” och deras olika  utbrytningar var ”satanistiska” eller inte. Men att blunda för den typen av kopplingar och samband gör ju ändå  att man blundar för en viktig del av verkligheten.

Det som idag brukar kallas för "satanistpanik" bestod faktiskt till stor del av att man började ställa frågor om olika typer av satanismrelaterad brottslighet. Frågor som idag inte längre kan ställas offentligt, om man inte ska marginaliseras och avfärdas som en ovanligt extrem galning...

Litteratur
Michael Newton, Raising Hell: an A-Z of the occult/satanic underworld, Warner Books 1993
Maury Terry, The Ultimate Evil: An investigation of Americas most dangerous satanic cult, Doubleday & Co, 1987
--------------------------------------------------------------------------
På nätet finns numera en webbsida som presenterar det synsätt som finns i Maury Terrys "The Ultimate Evil". Den kan läsas här.

Saturday, August 12, 2023

Franklin-fallet: nedtystade övergrepp

/Flyttade upp denna post, eftersom filmen jag länkar till på denna  numera finns på ett helt respektabelt YouTube-konto (vilket det gamla, uppriktigt sagt, inte riktigt var) och dessutom är uppdaterad med ett efterord./

Jag vill rekommendea en viktig TV-film, "Conspiracy of Silence". som avslöjade hur stora delar av den politiska eliten i USA var inblandad i nedtystandet av en serie av fall med grova övergrepp mot barn. Den skulle ha visats på Discovery 1994. Den var redan annonserad och så plötsligt, några dagar innan den skulle visas drogs den in. Det kostade Discovery åtskilligt, men de påtryckningar de hade utsatts för var så stora att ledningen ändå drog in den.

Att filmen var farlig, inte bara för enskilda toppolitiker, utan för tilltron till hela det politiska systemet, är ganska uppenbart. Den är väldokumenterad, och visar hur sexuella och sadistiska övergrepp mot barn tystas ned i Nebraska. Flera ledande politiker, redaktörer och finansmän i Nebraska var anklagade. Den ledande i härvan var en uppmärksammad republikansk politiker, Lawrence King, som också var direktör för finansinstitutionen Franklin Credit Union. Men härvan stannar inte på delstatsnivå. I slutet av dokumentären visades att den gick än högre upp, med kopplingar ända till Vita huset.

FBI:s roll är avslöjande. De FBI-agenter som förhörde de utsatta visade sig nämligen inte vara intresserade av förhör i en vanlig mening - de var desto mer intresserade av att tvinga dem att dra tillbaka sina anklagelser. En av de som inte gjorde det, Alisha Owen, dömdes till mellan 9 och 15 år i fängelse för mened (i praktiken kom hon att sitta fyra år. Efter att hennes överklagande misslyckade började hon 1996 avtjäna sitt straff i fängelset i Omaha. Hon frigavs i förtid 2000, på grund av gott uppförande).

Denna absurda dom var uppenbart avsedd som en varning till de andra vittnena. Budskapet var klart: om ni berättar något riskerar ni ett långvarigt fängelsestraff…

Den lokala pressen gjorde allt för att diskreditera vittnena, kanske delvis för att två av de utpekade förövarna var ledande journalister på Omaha World Herald.

Gary Caradori, som ledde en kommission som utsetts för att undersöka härvan, och hans åttaårige son, omkom när Caradoris privata flygplan störtade bara några dagar innan han skulle presentera bevisen mot de anklagade.

Fallet skulle säkerligen förblivit nedtystat om inte den republikanske senatorn John W de Camp började engagera sig i frågan, med ett visst stöd av den förre CIA-chefen (!) William Colby, som för övrigt senare dog under mystiska omständigheter. John W de Camp har senare skrivit en bok om fallet, The Franklin Cover-Up, som kommit ut i två upplagor.

Programmet är skakande i sig, men reser också mer allmänna frågor om kopplingar mellan övergrepp och den politiska makten. I princip finns samma mönster här som i Dutrouxaffären, affären kring organisationen Morkhoven i Holland, och en rad andra liknande fall.

Många som varit med om debatten om "rituella övergrepp" vet också att de som förnekar existensen av dessa övergrepp brukar hänvisa till att FBI har deklarerat att några sådana inte finns. Här får vi en skrämmande inblick i hur FBI medverkar i nedtystandet av organiserade övergrepp,  som och innefattar många högt uppsatta män.

Filmen "Conspiracy of Silence" ställer många viktiga frågor. Se den!

Wednesday, August 9, 2023

Lite självkritik från Uppdrag Granskning...

(Från min huvudblogg 18/1 2021/

Under de senaste kanske 30 åren har det utvecklats, och renodlats,  en speciell sorts journalistik  i Sverige.  Den kanske framförallt företräds  av program som Uppdrag Granskning och Dokument Inifrån och utmärks av att  programledningen redan från början verkar ha bestämt sig för vilka de ska stödja i en konflikt. Och sedan ensidigt bygger upp programmet för att suggerera tittarna till att dra just de slutsatser som redaktionen vill att de ska dra. 

Till metoderna hör att starkt betona det som verkar tala för den ena sidan. och i stort sett ignorera allt som talar för den andra sidan. 

Sedan kan det också finnas andra suggestionsmetoder - som att ge bilden av att de som man vill så att säga sätta dit,  ogärna talar med journalister. Eller intervjua någon "expert" som redaktionen  på förhand vet står på deras sida. 

Eller något vittne som ska verka trovärdigt - och skakat. 

Allt leder sedan fram till det förutsägbara "avslöjandet" av den ena sidan. Tittarna kan applådera den "avslöjande journalistiken" och sedan kan journalisterna få diverse priser. 

Om frågan i början av programmet snart blir "är den ena sidan verkligen så rutten?" blir svaret i slutändan "ja, de är verkligen så ruttna".

Vad tycker jag om en sådan journalistik? Nu kommer ett pinsamt avslöjande. När jag någon gång till äventyrs delar programmets åsikter blir min spontana reaktion nog att programmet på ett skickligt sätt lyckade visa precis det jag själv ansåg. 

Om det är tvärtom, att jag har motsatta åsikter och inte håller med, märker  jag i stället desto snabbare alla de manipulativa knepen i programmet och blir vederbörligen upprörd. 

Nu verkar det som om åtminstone Uppdrag Granskning har lite uns av självkritik. I denna fyra minuters kanske inte helt allvarliga kortfilm ger just UG en liten provkarta på en del av de metoder de brukar använda. 

Och när man alldeles mot slutet får reda på vad som utmärker ett typiskt UG-program kan nog många känna igen  bilden. 

Se den gärna.  ;-) 

Genom att klicka här.