Friday, June 29, 2018

"Rituella övergrepp" och satanismdefinitioner

Jag har funderat mycket på mitt förra inlägg om "rituella övergrepp" och min diskussion om relationen mellan "bas" och "överbyggnad", i synnerhet när det gäller inslag av "satanism" i den typen av grupper. Och plötsligt inser jag en sak.

Det är hur jag gradvis har börjat definiera satanism på ett radikalt annat sätt än vad jag gjorde 1998, då jag lade fram min lic-uppsats. Och i stället närmat mig definitioner som jag då bekämpade.

Om man använder de definitioner som jag använde då, där etiken stod i centrum, och inte namnet Satan, skulle  resonemanget i mitt förra inlägg te sig underligt. Dels skulle betydligt fler förövare än vad jag ser ut att göra i mitt inlägg. kunna definieras som satanister, dels skulle det inte vara så lätt att hävda att denna "satanism" endast är en överbyggnad.

Jag märker att jag gradvis, nästan automatiskt, har börjat använda helt andra definitioner. Under en lång tid trodde jag att jag inte längre hade några definitioner alls,, men nu märker jag att jag faktiskt implicit har anammat de definitioner som jag då  explicit bekämpade...

Om man istället använde sig av de definitioner av satanism som jag använde 1998 skulle väl snarare de grupper som är involverade i "rituella övergrepp" vara betydligt mer satanistiska än de offentliga satanistgrupperna. De förstnämnda skulle nämligen på blodigt allvar vara inriktade på en praktik. som utgör en extrem motpol till den som förespråkas i Nya Testamentet i allmänhet, och evangelierna i synnerhet.

I betydligt högre grad än de offentliga grupper som vanligtvis omtolkar Satan till något mindre  otäckt.

Om mina dåvarande definitioner, och en debatt om dessa, ;har jag skrivit här.

Wednesday, June 20, 2018

"Rituella övergrepp" - "satanistpaniken" som inte var en hysteri...

Idag har det på många håll blivit en självklar "sanning" att det under ett antal år på 80- och 90-talen fanns vad som brukar kallas en "satanistpanik", som framförallt tog sig i utryck i "falska" anklagelser om övergrepp mot barn. Denna "panik" beskrivs som närmast hysterisk. Den ses av många som byggande på i stort sett ingenting, och de anklagelser som då framfördes beskrivs som allmänt vederlagda.

Den bilden är falsk. Den som vill undersöka saken rekommenderas att på allvar gå igenom litteraturen från denna tid, och närmare undersöka hur debatten fördes. Och varför den sedan tystnade.

Jag har en rad böcker från den tiden hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up , Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg,  Other Altars, Blasphemous Rumors -  för att endast nämna en del av dem.

Men det fanns också många andra jag som läste som jag endast lånade på bibliotek.

Och, ja, jag läste också böcker av "skeptiker"/förnekare. Böcker med titlar som The Satanism Scare, Satanic Panic,  Speak of the Devil och Satan¨s Silence.

De "skeptiska" böckerna var sällan övertygande, utom möjligen Satan¨s Silence.   Denna hade till synes mängder av bestickande argument. Å andra sidan har Ross Cheit i sitt monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative från 2014 gått igenom just denna bok. Och visat hur dess två författare - Debbie Nathan och Michael Snedeker - på ett systematiskt och av allt att döma medvetet sätt förvrängde fakta.

Det som hände var inte att de berättelser som dessa böcker beskrev bevisades vara falska. Det finns inte en mängd exemplet på motbevisade fall. Det finns fortfarande en rad av obesvarade frågor runt dessa fall som aldrig utreddes.

Anledningen till att intresset till sist försvann var den massiva motattack - som snart kom. Där media tävlade med myndigheter och officiella institutioner om att hävda att det absolut inte fanns någonting bakom anklagelserna. Så fick vi exempelvis höra tals om en "FBI-rapport" som sades ha demolerat alla anklagelser. Det var nu ingen rapport utan två essäer av FBI-agenten Kenneth Lanning  - som mest resonerade runt och omkring det hela, och inte undersökte ett enda konkret fall.

Vi fick också höra talas om att den brittiska regeringen tillsatte en kommission som bevisade att "rituella övergrepp" inte fanns. Ja, denna kommission gav ut en rapport redigerad av socialantropologen J.S. LaFontaine. En rapport på lite mer än 30 sidor, med fyra referenser, och i grunden ganska innehållslös.

Men idag läser inte många den litteratur som gavs ut på (framförallt) 90-talet.  De läser en eller två böcker, exempelvis Remembering Satan,  och någon av Lannings två essäer (framförallt den sista från 1992) och tror att de fått ta del av det sista ordet i frågan. End of story.

En dag kommer många att gå tillbaka till det som publicerades då. Det är jag övertygad om. Och inse att det inte handlade om mängder av vederlagda anklagelser utan om ett stycke verklighet som sedan sopades under mattan. Ett stycke mycket otäck verklighet.

Problemet med det som skrevs och sades om "rituella övergrepp" på 80-och 90-talet var (med några ytterst få undantag) inte att det var "hysteriskt", eller att de uttryckte en "panik". Den som läser igenom det kommer att finna att det handlade om mycket sakligt och nyanserat resonerande böcker, och artiklar. Och i några  enstka fall TV-och radioprogram. De gjordes av personer som i övrigt hade de mest olikartade åsikter om andra frågor.

De hade stött på något otäckt, och de försökte undersöka vad det var för något.

Problemet var istället att man ofta (men absolut inte alltid) betonade fel saker. Själva termen "rituella övergrepp" gav intycket att det var något som kunde definieras i framförallt religiösa termer. På många håll började man spekulera om vilka religiösa rötter som fanns bakom de förövare som beskrevs i rapporter om övergrepp.

På det sättet kunde vi (i böcker som exempelvis Other Altars och Cult and Ritual Abuse)  - se hur man letade sig tillbaks till till en hednisk urtid för att söka rötterna till övergreppen. Other Altars drar exempelvis jämförelser med... paleolitiska artefakter....

Jag hade också en gång en mailväxling med en amerikansk terapeut som på största allvar verkade tro att en del förövargrupper hade en bakgrundshistoria som sträckte sig tillbaks till senpaleolitikum...

Andra personer spekulerade om dagens förövargrupper var rester av kätterska sekter som krossades av kyrkan mellan 300 och 500 e.kr.

Den typen av spekulationer underlättade självfallet för de som ville diskreditera alla sådan berättelser och anklagelser.

På något sätt tycker jag att det kan vara lämpligt att här istället använda den marxistiska begreppen bas och överbyggnad. Det som många skrämda barn och vuxna överlevare berättade om (i berättelser som ofta stöddes av en rad mycket starka indiciekedjor, och i några fall direkta bevis) var vuxna sadister som plågade frmförallt barn, och kombinerade vad som inte kan beskrivas som något annat än tortyr, med sexuella övergrepp.

I relativt många av fallen handlade berättelserna om så grova övergrepp att en del barn ska ha dödats.

Denna sadistiska praktik skulle kunna beskrivas som basen.

Detta kombinerades dock i många av dessa fall (men faktiskt långtifrån alla -  i några fall är den så kallat "rituella" dimensionen nästan helt obefintlig) av någon form av ideologisk överbyggnad, som symboliskt demonstrerades i olika typer av bisarra ritualer.

Dessa överbyggnader kunde ta sig olika former. I inte så få fall var det något som skulle kunna beskrivas som en ovanligt otäck form av "satanism".

Att förövare försöker motivera sina brott med ideologiska och religiösa mystifikationer är ju inte direkt konstigt. Vare sig de själva trodde på dessa eller inte (i en del fall kan det ha varit avsett för att skrämma barnen, i andra fall för att motivera en del av förövarna) tycker jag att det är rimligast att se det som en ideologisk överbyggnad, inte som en bas.

Och framförallt bör man inte se gruppernas rötter i något dimhöljt förkristet förflutet. Mer än- förstås - att de ibland kunde hämta element i överbyggnaden från saker de läst, om och från just ett sådant dimhöljt förflutet...

Men om några förövare (exempelvis) skulle motivera ett barnamord med hänvisningar till fenicisk offerpraktik innebär det knappast att de ingick i en grupp som härstammar från det forna Karthago...

Jean M Goodwin har i några artiklar gjort ett försök att se bortom de ideologiska mystifikationer som ofta funnits i debatten om den typen av övergrepp. Hennes mest utförliga artikel finns tyvärr inte på nätet, men en kort sammanfattning som hon gjort kan läsas här.

För att återgå till inledningen så förnekar jag inte alls att det kan ha förekommit falska anklaglser. I några få fall fanns det uppenbara sådana, men det handlar inte alls om någon större del av fallen. De flesta fall är än idag oförklarade, outredda, och övergivna av alla rättsliga insatser.

Det var en gång en dörr som öppnades - till vad som såg ut att vara ett ovanligt otäckt stycke verklighet. Sedan stängdes den igen. Förr eller senare kommer den att öppnas igen.

Jag hoppas att det blir "förr" snarare än "senare". För så länge dörren inte öppnas igen kan man med all säkerhet utgå från att det finns barn och vuxna som fortfarande finns därute - instängda i en mardrömslik verklighet som de inte kan ta sig ur.

Saturday, June 16, 2018

"Ridledaren dömdes i rätten men friades i SVT"

Under denna rubrik har Gunilla Brodrej skrivit en tänkvärd debattartikel i Expressen.

Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.

Författaren tar också upp parallellen med det likaså  hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.

Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.

Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.

SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning  för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.

Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..

Thursday, May 31, 2018

"Uppdrag Granskning klarade inte att hålla fokus på pressetiken"

Jag är tydligen inte den ende som dragit paralleller mellan debatten om Uppdrag Gransknings famösa program om Fredrik Virtanen, och Sveriges Radios dokumentärer om Hästgården. I denna debattartikel av Gustav Almestad på sidan "Politism", diskuteras UG:s program just utifrån avslöjandena i programmen om Hästgården.

Det är ett mycket genomtänkt inlägg, som verkligen bör läsas.

Överhuvudtaget ser det ut som om Uppdrag Granskning den här gången skjutit sig i foten. Vanligtvis brukar den här typen av program följas  av nästan enbart hyllningar - medan de kritiska rösterna snabbt brukar marginaliseras.

Så inte nu. Det kan delvis bero på att UG:s redaktörer den här gången gav sig på minst två personer som med kraft kunde försvara sig - men det kan också bero på att MeToo ändå har lett till viss en förändring i tidsandan.

Det ter sig riktigt lovande. Det hade redan igår  kommit in 592 anmälningar mot UG:s program.

Programmet har mötts av en storm av kritik - och då hjälper det inte riktigt att Åsa Liuderborg och Dan Josefsson (helt förutsägbart) höjer det till skyarna.

Wednesday, May 30, 2018

Hästgården, Uppdrag Granskning - och Cissi Wallin

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övetygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka - i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Nu - långt senare - har Sveriges Radio granskat "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser har effektivt demonterats. Det ger en totalt annan bild än vad som gavs i programmet 1994. Ett program som jag faktiskt såg när det begav sig. Jag skulle nog själv ha blivit övertygad av det – om inte tidigare erfarenheter av sådana program förskaffat mig en viss immunitet mot denna manipulativa genre.

Nu kan ni själva gärna ta del av Sveriges Radios demontering av SVT. Sveriges Radio sände fem program i rad. Ni kan lyssna på det första här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Detta avslöjande var ett undantag. De flesta av programmen  i den genren har inga officiella medier börjat granska senare. Det är synd, för det är ofta lätt att se att den till synes övertygande bevisningen i sådana program ofta faller ihop som ett korthus - när man synar den.

Så det program som Uppdrag Granskning ska sända ikväll om den påstådda häxjakten på Fredrik Virtanen ser av allt att döma ut att ha ungefär samma karaktär. Vi får väl se när programmet är sänt.

Men redan nu vet vi en del om det, i alla fall om hur det har förberetts. Detta genom att Cissi Wallin, som anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt, på sin Facebooksida redan har lagt ut den intervju med henne som gjordes i programmet

Jag kan inte låta bli att beundra henne. Intervjun gjordes hemma hos henne. Hon lät sig inte nöja sig med att vara ett intervjuoffer - utan kom med motfrågor och var allmänt besvärlig för journalisterna . Det skulle ju dessa ha kunnat strunta i - om det inte vore för en sak. Hon spelade själv in intervjun - och dess efterspel. Uppenbarligen utan att journalisterna visste om det

De människor som har varit i en liknande situation - offer för liknande   "dokumentärer"  i SVT och på andra håll - kan nog vara tacksamma mot Cissi Wallin. Hon slog tillbaka  Med besked.

På så sätt har många offer för den typen av dokumentärer fått en sorts senkommen revansch

Och de tjejer från den hästgård som SVT tog heder och ära av i sin "dokumentär" 1994 kan dessutom alltså glädja sig åt att Sveriges Radio 2018 äntligen vågade granska 1994 års ”granskare”.

Då och då händer det positiva saker. Trots allt

Thursday, May 3, 2018

Att vinna striden men förlora kriget

/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för  PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen.  Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../

Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.

Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som  Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.

Resultatet är*  fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används  och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska  diagnoser

Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.

Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.

Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5

Wednesday, February 28, 2018

Missad kommentar den 3 februari

Upptäckt att jag missade en kommentar den 3. Har lagt in den nu, med ett kortfattat svar. Eftersom det kommer så få kommentarer på mina "bi-bloggar" kollar jag dem sällan. Ska försöka  bättra mig.

Men mina synproblem gör att mina svar kan bli ganska korta. Ser knappt tangentbordet länge....  i alla fall inte när jag ska skriva snabbt.

Monday, February 26, 2018

Återigen till Knutby

Jag kan inte släppa 'Knutby och Åsa Waldau. Det har blivit som en fixering.

Som jag ser det hela var det en olöslig paradox. En sedvanligt fundamentalistpatriarkal grupp fick plötsligt en karismatisk kvinna med ledarambitioner.

Fundamentalistpatriarkala grupper har sin egen dynamik. De är kvinnoförtryckande, fyrkantiga, bygger på en torftig teologi där kvinnor per definition inte kan ha makt. "Kvinnan tige i föramlingen", sägs Paulus ha sagt,

Alldeles oavsett Åsa Waldaus övriga egenskaper är det klart att hon inte var en person som ville tiga. Samtidigt var hon skolad i en fundamentalistpatriarkal tradition där något självständigt kvinnligt ledarskap inte var möjligt.

Men hennes karisma i kombination med henne maktlystnad sprängde systemet. Det skapade en fundamental instabilitet, vars resultat blev en permanent kris, våld, illusioner, bedrägerier

En fundamentalistpatriarkal sekt är som sagt fyrkantig. En kvadrat kan aldrig bli rund - det säger oss matematiken. Problemet kallas cirkelns kvadratur och är matematiskt olösbart.

En fundamentalistpatriarkal sekt med en dominerande kvinnlig ledare är en omöjlighet - någon längre tid.

När Åsa Waldau tog över hotades kvadraten. Men då den matematiskt inte kan utvecklas till en cirkel gick den havande med en katastrof.

Det förekommer våld, övergrepp, mord, även i "normala" fundamentalistpatriarkala grupper. Men där kan de tystas ner på ett helt annat sätt.

Den fundamentalistiska patriarkala typen av kristendom är dödsdömd i vår tid. Något i hela samhällets karaktär gör den mer och mer obsolet.

Istället för att inse det kombinerade Knutby en traditionell fyrkant med vissa medlemmars önskan att ge en ovanligt karismatisk kvinna den högsta makten. Men väl att märka, utan att fyrkanten skulle rubbas.

Det skulle bli fyrkant och cirkel på en gång, vilket som sagt är omöjligt. Problemet kunde tillfälligt lösas med en ovanligt absurd vanföreställning.

Resultatet blev ändå en oundviklig krasch.

Nu sitter säkert andra fundamentalistpatriarkala grupper i landet och nickar förnumstigt. "Nu ser vi vad maktlystna kvinnor kan ställa till med. Vi får hålla oss till den normala fyrkanten, redan Paulus lärde oss att mannen är kvinnans huvud".

Åsa Waldau ville ha makt - i en struktur som inte tillåter detta. Därav den artificiella absurda, deliriska idén om "Kristi brud". Det är inte en kvinna som har makten,det är Kristus. I väntan på hans återkomst kan vi låta hans brud bestämma.

En fundamentalistpatriarkal grupp med en kvinnlig ledare är som en påstådd perpetuum mobili. Den kan synas funka ett tag -men eftersom det inte finns några sådana i verkligheten kommer besvikelsen efter ett tag att bli stor.

I en icke patriarkal religiös rörelse kan kvinnor få en ledande ställning utan att behöva fantisera om att Jesus när som helst ska komma att gifta sig med dem. Det är den patriarkala ideologin, kombinerat med de närmast följdriktiga och logiska deliriska fantasierna om Åsa Waldau, som gjorde Knutbysekten möjlig.

Liksom också den närmast oundvikliga tragedin. "

Monday, February 19, 2018

Åsa Waldau, Helge Fossmo - och våldtäkt inom äktenskapet

Åsa Waldau var en totalitär ledare för en superpatriarkal sekt. Före 2004 var hennes närmaste medarbetare Helge Fossmo.

När Fossmo höll denna predikan var Åsa redan den oinskränkte ledaren. I denna predikan försvarar Fossmo öppet våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnor skulle obetingat ställa upp på sex även om de inte ville. Och Åsa W - som knappast skulle acceptera detta för sin egen del - hade inga invändningar.

När jag såg senaste Knutbyprogrammet hade jag uppriktigt sagt lite svårt att inte känna empati för Åsa Waldau när hon satt i bilen och grät. Men det är trots allt lite svårt att känna genuin empati för en människa som under åratal utan att blinka accepterade den typen av värderingar.

I hennes värld skulle alla kvinnor utom henne själv underkasta sig männen i allt. Men hon slapp själv, eftersom hon - utifrån sin närmast deliriska verklighetsuppfattning - skulle gifta sig med Jesus.

Hon var, är och förblir en gåta. Hur hon lyckades med sitt spel är också en gåta. Jag kan inte komma på någon jämförbar situation, hur jag än letar.

Saturday, February 17, 2018

Åsa Waldau - en matriark i ett patriarkat

Har inte sett det förrän nu. Uppdrag Gransknings program om Knutby-sekten.

Vill såga två saker. Dels att programmet i hög grad bekräftar den analys som Eva Lundgren gjorde i sin bok Knutby-koden.

Dels att det finns något inneboende absurt i situationen. Åsa Waldau var en närmast totalitär kvinnlig ledare i en superpatriarkal sekt - som i övrigt drev linjen att kvinnor obetingat måste lyda män.

Det gällde alla kvinnor, som (förutom just Åsa) skulle lyda och tjäna män, men samtidigt skulle både män och kvinnor obetingat lyda och tjäna - Åsa Waldau.

Som nu gråtande får kommentera det utifrån sin bil, utan att visa sitt ansikte.

Om hon hade använt sin egen maktställning till att åtminstone på något sätt tonat ned den superpatriarkala ideologin och praktiken hade jag trots allt kunnat se några försonande drag i hennes roll. Men det verkar hon inte på något sätt ha gjort.

Även de mest otäckt patriarkala sekter brukar åtminstone på några plan rucka lite grann på delar av den patriarkala läran och praktiken när de får en kvinnlig ledare. Det gällde ex.vis den närmast kusliga gruppen Familjen/ Guds barn när David Berg dog och ersattes av Karen Zerby.

Men något liknande hände så vitt jag fattar inte alls i Knutby, när Knutby-pastorn Helge Fossmo dömdes till fängelse.

Programmet berör. Och ställer nya frågor.