I Sverige har det under de senaste årtionden förekommit flera fall där barn till föräldrar som anklagats för övergrepp också anklagat andra personer för att delta i dessa. Det brukar ofta leda till att de som berättat om övergrepp fått sin trovärdighet ifrågasatt. Detta har i ett antal fall, där anklagade fäder fällts, lett till resning. I flera fall har det lett till ett friande, men i åtminstone två fall stod de fällande domarna fast.
I Holland inträffade ett liknande fall 1990. I detta fall handlade det om Yolanda, en kvinna som berättade om upprepade övergrepp från båda föräldrarna, brodern och pojkvännen. Dessutom berättade hon om ett stort antal personer från trakten som utnyttjade henne i vad som närmast var en bordellverksamhet för sadister, driven av föräldrarna.
Flera av de utpekade personerna var mycket ”ansedda” – det förekom till exempel både läkare och poliser bland de anklagade.
Hon berättade om systematisk tortyr kopplat till sexuella övergrepp. Hon berättade också om att hon hade tvingats att delta i barnamord.
I detta fall kunde dock aldrig det trovärdiga i hennes anklagelser mot föräldrarna ifrågasättas någon längre tid. Båda föräldrarna bröt nämligen samman redan efter några dagar och erkände huvuddelen av anklagelserna.
Resultatet blev att båda föräldrarna, Yolandas bror och pojkvän dömdes. De övriga anklagade undersöktes inte ens. Det är både anmärkningsvärt - och på samma sätt typiskt. Rättsapparaterna i alla länder tenderar att bli förlamade inför den typen av anklagelser mot flera personer, i synnerhet om väletablerade och "respektabla" personer finns bland dessa.
Men kan förstås fråga sig varför inte hennes anklagelser mot dessa ledde till rättsliga åtgärder, då hennes anklagelser mot både familjemedlemmar och pojkvännen hade bekräftats, och lett till fällande dom.
I boken ”Yolanda - min egen berättelse” som skrevs av Bob Snoijink i samarbete med Yolanda (och som i Sverige gavs ut av det lilla sportförlaget Affidavit) får vi ta del av historien, sedd med Yolandas ögon.
Det är en otäck, men på många sätt nödvändig bok. De spärrar som de flesta har mot att erkänna att alltför hemska saker kan hända måste trots allt rivas ned.
Boken om Yolanda skulle kunna fylla ett sådant syfte om den fick en större publik. Kombinationen av, för de flesta, helt osannolikt vidriga händelser, och de exakta och detaljerade bekännelserna av föräldrarna och den övriga bevisningen borde skaka om dem som hela tiden väljer att tro att det finns gränser för vad som kan hända.
För det finns faktiskt inga sådana gränser. Just därför behövs det böcker som denna. ”Yolanda – min egen berättelse” skulle kunna ha blivit en väckarklocka. Men istället har det blivit en ”bortglömd" bok som tystats ned, som i stort sett inte recenserades, och sällan diskuteras. Även om den efter ett tag faktiskt kom in på en hel del bibliotek.
Förutom Yolandas egen berättelse finns ett förord av författaren Bob Snoijink och ett efterord av professor O. Van Hart på universitetet i Utrecht. Boken interfolieras av utdrag av föräldrarnas bekännelser och andra utdrag från rättegången.
Mot slutet av boken dyker nya saker upp. Den läsare som tvingat sig igenom den fruktansvärda skildringen ställs plötsligt inför nya, oroande, frågor.
Boken om Yolanda är en viktig del av den dokumentation som finns om organiserade sadistiska övergrepp. Den är en central bok som inte får glömmas bort.
