Påven, Per Faxneld och satanismen

För ett tag sedan kom det mest entydiga uttalandet hittills från den katolska kyrkan om övergrepp mot barn. Det var påven själv, som jämförde övergrepp mot barn med satanism . Det var faktiskt  betydelsefullt, eftersom logiken i det med nödvändighet borde leda till ett arbete för att pedofilprästerna måste avslöjas, kartläggas - och avskedas. För man kan väl ändå inte ha satanister som präster i katolska kyrkan?

Efter påvens uttalande gjorde SVT en intervju med;Per Faxneld. Han är akademisk expert på satanism, som just nu är aktuell med avhandlingen "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture" .  Den avhandlingen är mycket intressant, men det Faxneld sa i intervjun var enligt min bestämda åsikt en både ytlig och idealiserande beskrivning av satanism som fenomen. Intervjun an höras här.

Per Faxneld är både intelligent och kunnig. Men i intervjun skiljer han sig tyvärr inte så mycket från den akademiska tradition som strävar att behandla såväl satanism som andra problematiska religiösa rörelser och sekter på just ett idylliserande sätt.

Inledningsvis säger han att de som är satanister tar den kristna satansbilden och vänder upp och ner på den. De ser Satan som "den gode", som en god kraft.

Det är ett påstående som många satanister skulle fnysa åt. Även om inte alla satanister hävdar att de dyrkar ondskan är det få som skulle använda termen "god" om det de dyrkar. Det är inte så att satanister oftast tar över ett namn och sedan tillskriver detta rakt motsatta egenskaper som de det har i Bibeln.

Till och med de "snällaste",  som de laveyaner Faxneld  nämner, tar en av Satans väsentliga egenskaper från Bibeln, nämligen att han står för egoism och nedtrampande av de svaga, och säger att de själva just står för precis detta. Det går förstås att från ett socialdarwinistiskt perspektiv kalla detta för "gott" men laveyanerna själva brukar inte använda den termen. LaVey säger att om nu Satan är "evil" så OK, och tillägger att "evil" baklänges blir ju "live"....

Men utanför laveyanernas skara har det funnits  många satanister som öppet kallat sig onda. Dit hör ju ex.vis Order of Nina Angles, som dessutom öppet förespråkade människooffer.

Den svenska grupp som kunde kopplas till mordet i Keillers park kallade sig också öppet för onda, och hade en lära som gick ut på att mänskligheten borde utplånas och universum förintas, så att kaosmakterna ska få råda oinskränkt.

Påståendet att inga öppet verkande satanister förespråkat pedofili är också falskt. "First Church of Satan"(ej att förväxla med La Veys "Church of Satan") gjorde det öppet, och länkade ett tag från sin webbisda till NAMBLA (North American Man/Boy Love Association).

Beskrivningen av berättelser om att satanister begått  sexualbrott mot barn avfärdar Faxneld som en kort ryktespanik  i slutet av 80-talet och början av 90-talet. och menar att det snabbt visades att det handlade om falska anklagelser. Det är nu en omåttlig förenkling. För det första handlade det inte om "rykten" i största allmänhet  utan om personer som berättade att de varit med om sådant själva. Man kan diskutera sanningshalten i detta fram och tillbaka, men att hävda att det entydigt visat sig vara falskt är inte sant.

Dessutom började det inte i slutet av 80-talet och slutade inte i början av 90-talet. Det finns troligen lika många som berättar om sådana upplevelser idag, saken är bara den att media numera inte är intresserade, och att rättsväsendet numera rutinmässigt avfärdar sådana berättelser , utan att de ens undersöks.

Och före 80-talet fanns också sådana berättelser. I Faxnelds egen bok "Mörkrets apostlar" s 211 - 215 berättar han om en satanistisk grupp på 50- och 60-talen som anklagades för övergrepp mot barn, och vars ledare dessutom var dömd för sexualbrott mot barn. Intressant är dessutom att Faxneld själv verkar se denna berättelse som trovärdig... eller i alla fall avfärdar han den inte...

Och slutligen, när Faxneld tar upp "satansmässor" hänvisar han i radion endast till LaVeys beskedliga variant. Annars är nog historiens mest kända exempel på svarta mässor de som sades ha utövats av gruppen kring madame LaVoisin på 1600-talet, och som innefattade mord på spädbarn. Faxneld diskuterar själv denna grupp i "Mörkrets apostlar" på sidorna 62-75, och avvisar INTE kategoriskt anklagelserna mot dem.

Sensmoral: Per Faxneld är bättre som forskare än vad han är som som intervjuobjekt i radio....
--------------------------------------------------
Jfr gärna mitt inlägg från 2007: Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen.

Varningsord

Jesus framställs ibland som förlåtande på ett närmast sockersött sätt. Det var han ju inte, inte om man får döma av den enda egentliga källa vi har, dvs evangelierna.

En del han säger kan te sig väldigt rått, men ibland kommer man på sig med att önska att vissa människor kunde ta till sig en del av det.

Man behöver vare sig vara kristen eller för den delen tro på ett bokstavligt helvete för att känna allvaret i nedanstående bibelord, som alltså tillskrivs Jesus. Människor som står i färd med att begå övergrepp mot barn borde kanske läsa stycken som dessa, och någonstans ställa sig frågan om det kanske ändå inte på något sätt har med dem att göra...
------------------------------------------------------------------------------------
"Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen. 

Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar. 

Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet. 

Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks." (Markus 9:42-49)

Häxjakten som inte var någon häxjakt

Det finns en föreställning, som bland annat fått stor spridning efter Dan Josefssons "dokumentär" om Quick-fallet, om att USA under 80- och 90-talet hemsöktes av en "häxjakt", där stora grupper av oskyldiga män dömdes för sexualbrott mot barn de inte begått. Denna föreställning bygger inte på solida fakta, utan har oftast karaktären av en vandringssägen, som sprids i både de stora media och på nätet.

Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.

Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.

Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder. För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...

Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.

Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.