Jeffrey Epsteins ö - och två kända kosmologer

Läser denna artikel tagen från bloggen "Stop Child Abuse". Den handlar om den dömde sexualförbrytaren Jeffrey Epsteins ö, dit många kvinnor och unga flickor fördes  - och sedan har berättat om systematiska sexuella övergrepp. 

Tänkte först länka direkt till tidningen Independent, där originaltexten finns, men den var låst för de som inte prenumererade, alternativt inte loggade in på något annat sätt. Så jag länkar till bloggen istället.

Artikeln kan rekommenderas. Den lämnar en rad värdefulla fakta. Bland annat nämns namnen  på ett antal kända gäster som besökte ön. 

När jag läste den såg jag plötsligt två namn jag stött på i helt andra sammanhang. . 

Två kända fysiker, den framlidne Stephen Hawking,  och Nobelpristagaren Lawrence Krauss - den första en av teoretikerna bakom dagens standardkosmologi, den andre en av de flitigaste försvararna av denna kosmologi - rapporteras ha varit bland de som brukade besöka Epsteins ö.

Det  fyller mig med en forrn  av olust. Inte för att jag skulle vilja tro att det finns ett logiskt samband mellan att försvara standardkosmologin, och vilja besöka Epsteins ö . Utan mest för att jag är mycket intresserad av kosmologiska frågor , och jag hoppade till när jag såg att två namn från  en vetenskaplig debatt som jag följt, plötsligt dyker upp i ett sammanhang som detta. 

Men det finns ju ingen anledning att haja till. Övergrepp mot kvinnor och barn förekommer på alla nivåer i samhället. Det finns således ingen direkt anledning till att bli förvånad över att namnen  på två av världens mest kända kosmologer dyker upp i samband med rapporter om  Epsteins ökända våldtäkts-ö. 

Men lite konstigt känns det ändå. . Och på något sätt mycket olustigt.. 

 

Jeffrey Epstein 

Die Forelle

Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817)  var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant. 

Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker. 

Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om.  Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld. 

Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten  Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten. 

I det tyska originalet  lyder den så här: 

"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."

I en artikel på engelska Wikipedia får vi reda på lite om bakgrunden.  Dikten handlade  egentligen inte om en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli utnyttjade av män.  I Wikipediatexten står det att texten varnar unga kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel på mina språkkunskaper?

Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.  

"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."

Jag måste ändå medge att min första läsning av den strukna versen i die Forelle, kanske ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade nog inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet. 

Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle. 

Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna, av Louise Alder från 2017 (200 år efter att Schubert komponerade den).  Den har engelsk undertext, så man behöver inte kunna tyska.

Det är en vacker version av en vacker sång.  Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, ger den ju idag bilden av en sång, där empatin riktar sig mot den jagade -  och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - eller vad de ursprungligen betydde.

Franz Schubert

Hästgården 2

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka  till hästgården- i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt demonterats. Det resulterade i en serie program som gav  en totalt annorlunda  bild än vad som gavs i programmet 1994.  Serien sändes  i fem delar, och kallades Hästgården. 

Det visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och  och bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig -  nu medgav att de medvetet  hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick emot mannen, hade de försäkrat att han  vare sig hade, eller ens skulle ha kunnat göra, vad han anklagades för. 

De som gjorde SVT: "dokumentär" 1994  hade alltså byggt upp en stämning av att mannen  helt enkelt inte  kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren, och inte tagit till baks sina anklagelser,  fick inte komma till tals i programmet. Och nu visade det sig alltså  att programmets trumfkort - de som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen  helt enkelt inte kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -

Det visade sig också att flickor som hade varit på  ridlägret efter att mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts. 

Programmet fick Stora journalistpriset , men anmäldes  också till Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida. 

Men det kom faktiskt tillbaka - i en lätt  omarbetad  form.   När jag igår började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att  väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.

Serien är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994  lyckades förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en möjlighet att fortsätta att begå övergrepp

Den som vill ta del av Sveriges Radios  nya version av programserien  i sin  helhet -  kan göra det genom dessa länkar.  . Ni kan lyssna på det första inslaget  här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Rituella övergrepp - och förövarförsvararnas största triumf

Under 90-talet i kom  i Sverige berättelser om en typ av övergrepp som, snart gavs namnet "rituella övergrepp". Man kan förstås diskutera om termen var lämplig, men i  motsats till hur det brukar beskrivas idag, stär det  för en hemsk verklighet. 

Denna typ av övergrepp hade uppmärksammats i USA redan i början av 80-talet. Men det hade funnits berättelser av i mångt och mycket  samma karaktär  långt tidigare. 

Ett känt exempel från Storbritannien var poliskommissarien Robert Fabian , som hade skrivit om liknande övergrepp i sin bok "London after dark" 1954.

Det som fick termen rituella övergrepp under 80-och 90-tal handlade framförallt om sadistiska övergrepp mot barn, oftast utförda i grupp, som kombinerades med en form av indoktrinering. Vanligtvis hade denna indoktrinering någon form av "religiös" eller "ockult" karaktär, men det kunde också handla om ideologier av annan typ, Den vanligast förekommande typen av indoktrinering var dock av någon sorts "satanistisk" karaktär. 

Denna "satanism" hade inga större likheter med den som förs fram av offentligt verkande satanistgrupper. Medan de flesta av dess försökte skapa en  "satanism" som inte på ett entydigt sätt står för ren ondska var det som förekom i dessa rituella övergrepp så att säga "The real thing". Det var så att säga ondska på riktigt, minus alla förskönande omskrivningar. 

Man skulle ju kunna kalla detta "pseudo-satanism" om man så vill. Eller också skulle man tvärtom  ju kunna hävda att just detta var verklig satanism, på blodigt allvar,  medan de flesta offentliga gruppers lära inte var det... Vad man anser om saken beror kanske på ens egna religiösa preferenser. 

Sedan fanns det även grupper som utförde ungefär samma typ av övergrepp, men som inte hade någon annan "ideologi" än den rena sadismen. 

Dessa berättelser  kom definitivt inte alltid fram under terapi, vilket idag är en vanlig föreställning.  De som  berättade om den visade alla tecken på att var kraftigt traumatiserade. De hade ofta rättsmedicinskt bekräftade skador. Deras berättelser brukade stödjas av en myriad små detaljer  och materiella bekräftelser som inte gärna kunde vara en slump. 

Efter ett tag hände något., En våldsam kampanj startade som med hjälp av termer som "falska minnen" "konfabulation", "vandringssägner", "inplantering",  "masshysteri", "social konstruktion"   etc. etc, försökte diskreditera hela begreppet. Motreaktionen kom i alla länder där den typen av berättelser hade förekommit. 

Var detta ett sunt uppvaknande, en insikt om att detta just var en hysteri utan någon som helst förankring i verkligheten? Själv anser jag att det inte var så. De verkligt övertygande  argument som framfördes av förnekarna var mycket lätt räknade.  

Om man först har tagit del den litteratur som getts ut om rituella övergrepp, och som argumenterade för att de existerade, och sedan läser ex.vis Kenneth Lannings  tunna "rapporter" från 1989 och 1992, eller JS LaFontaines torftiga "undersökning" från 1994 är det lätt att associera till "Kejsarens nya kläder". Det är lätt  att se att det idag är förnekarna som står nakna.

De enda undantag som fanns var såvitt jag vet en handfull skickligt manipulerande förnekare, framförallt  Debbie Nathan. Men hon förvrängde medvetet, vilket på ett övertygande sätt visats av Ross Cheit, trots att denne författare själv inte accepterar att rituella övergrepp skulle vara något speciellt vanligt förekommande.  

Det finns en utförlig  argumentation mot Debbie Nathans metoder i Cheits bok ""The Witch-hunt narrative", men en del av denna kan man även ta del av här. 

 Men nu till saken. 

Jag har fatkiskt en rad böcker från  tiden innan backlashen hade segrat, hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up,  Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors, The politics and experience of ritual abuse, - för att endast nämna en del av dem. 

Om någon som inte var med då skulle få tag i dessa böcker (det går oftast - leta i så fall efter ovanstående titlar på Amazon.com), läsa igenom alla, och sedan försöka ta reda på vad i dessa myriader av fakta som verkligen blivit "vederlagt" kommer hen kanske att få en chock. 

Idag är åsikten att det ens skulle kunna  finnas en kärna av sanning i berättelser om "rituella övergrepp" officiellt begravd.  Den som idag försöker  ta upp detta kommer att mötas av förlöjligande, hånskratt, upprörda utfall - och ibland hot. 

Det ligger en hund begravd någonstans.

Detta måste ses som förövarförsvararnas och  övergreppsförnekarnas största triumf, Den kommer inte att vara för evigt, men har  redan varat så länge att en många utsatta inte har en chans att få hjälp. För inte kan man hjälpa någon som säger sig varit med om något som inte existerar? 

Eller det är så de vill att vi ska tänka. ..

Göran Lambertz, Flashback och lite annat

I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först  ut brukar vara rännstenssajten Flashback.  Sedan följer andra efter, och ofta blir det mycket snart allmänt spritt.

Jag återkommer snart  till det senaste fallet med en häktad person som outats av Flashback, Men först vill jag kort gå in på hur jag ser på detta forum. 

Jag har  inget emot att de publicerar namn. Inte heller att de nu nämnde  namnet på den nu häktade - Göran Lambertz. Men det sätt som de sedan brukar skriva om saker lämnar ofta mycket i övrigt att önska. .

Sedan 2005 har jag mått illa så fort jag tänker på Flashbck, eftersom det just detta år skapades en tråd där jag framställdes som en person som dels har falska minnen av övergrepp, dels har fantastiska konspirationsteorier om satanister, dels är kristen fundamentalist, av den typen som påstår sig vara "born again".. 

Som om inte det skulle räcka sägs det  också att jag luktar illa, och det finns ett inlägg i tråden där det beskrivs hur två personer  som kommit mig för nära får rusa in på toaletten för att kräkas. Vidare sägs jag vara ett fanatiskt fan av Carola, och skulle ha betett mig så underligt när jag ville ha en autograf av henne att  hon tittade konstigt på mig. Dessutom skulle jag efter att ha fått autografen sagt att detta är det värdefullaste man kan få. 

Vidare sägs det att jag är rasist, och att jag går ut på stan med skor med två helt olika storlekar på varsin fot.. 

Ett speciellt avsnitt ägnas tillfället jag lade fram min lic-uppsats  i religionshistoria. Mattias Gardell var opponent, och i tråden beskrivs hur imponerande han både var och såg ut. Detta ställs i kontrast till mig, som enligt skribenten såg ut på detta sätt: "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Detta om detta. Jag kommer kanske  att återkomma till tråden i fråga - eftersom den nu till och från plockas upp av sökprogrammet Bing,  som av (till synes) outgrundliga anledningar verkar att ha satt i system att leta reda på gamla negativa länkar som torde lästs av få, om personer som deltagit i debatter om övergrepp mot barn - på barnens sida.

Men nu till Göran Lambertz. Jag tänker inte uttala mig om anklagelserna  om våldtäkt. Men eftersom han  nu är aktuell passar jag på att skriva några ord om hans roll i debatten om övergrepp. 

Först vill jag gärna länka till detta inlägg av NoBoyToy.

Hon lägger upp tidigare exempel på hur Lamberttz  lierat sig med extrema övergreppsförnekare  och bland annat tog initiativ till en "rapport" om "felaktigt dömda". Nej, han skrev den inte, men tog som sagt initiativ till den - och försvarade den hårt mot kritik från bland andra Christian Diesen och   Madeleine  Leijonhufvud . Under denna period producerade han ett antal förfärliga uttalanden - varav en del kan läsas hos NBT. 

Men sedan hände något. På en punkt skilde han ju sig från nästan alla andra som drev linjen om "falskt anklagade". Han stödde domarna mot Thomas Quick., vilka av de andra som lierat sig med honom i debatten om falska anklagelser snarast sågs som det värsta fallet någonsin av felaktiga domar för sexualbrott. 

Det innebar att hans gamla allierade snart började angripa honom hårt. Och han fick nya allierade av en helt annan typ. Detta ledde faktiskt till att han alltmer sällan tog upp de frågor som han så hårt  tidigare hade drivit. Ja, han förvånade mig till och med genom att en gång klicka gilla på en Facebook-länk till ett inlägg jag hade skrivit om Södertäljefallet. Han började försvara existensen av bortträngda minnen - mot Dan Josefsson och dennes allierade. Osv. 

När han nu häktats för våldtäkt skapar det nog olika  reaktioner både från hans tidigare, liksom från de senare, uppsättningar av allierade som han har haft. 

Nu uppmärksammas på nytt hans skriverier från ca 1996 och några år framåt.

Vi står kanske i inledningen till en märklig och komplex händelsekedja, och man kan verkligen undra hur detta ska sluta...

Statistiken talar emot QAnon

QAnon hävdar som bekant att Donald Trump har ett hemligt uppdrag - att krossa ett förövarnätverk, som har medlemmar på de högsta nivåer i USA:s samhälle.

För min del ser jag det som helt klart att QAnons övergripande teorier inte kan stämma. Å andra sidan skulle de åtminstone delvis kunna ha rätt i konkreta påståenden.

I konkreta diskussioner kan man från QAnon-anhängare tiil och från höra att antalet trafficking-domar blev hundratals gånger fler med Trump,  om man jämför med Obamas period.

I den typen av diskussioner kan man också få höra att om man endast undersöker saken själv så inser man att de har rätt. 

Sagt och gjort. 

I denna rapport kan man återfinna statistik som inte alls visar på att det skedde någon signifikant ökning av tillslag mot trafficking sedan Trump blev president. Det sker en svag ökning mellan 2016 och 2017 men den är som sagt svag.

Och under själva Trumps regeringstid verkar sedan tillslagen har minskat från 2017 till 2019.

Man får hålla i minnet att QAnon inte endast har sagt att det skedde en liten ökning av tillslagen sedan Trump blev president. De har målat upp en bild av att domarna mot förövare ökade explosivt efter att Trump tog över efter Obama.

Jag är ingen statistik-expert, men jag tycker ändå att jag kan se att QAnons extrema påståenden inte verkar ha något som helst stöd i statistiken.