Saturday, December 31, 2011

Hedersmord och könsmaktsordning

/Den här artikeln skulle skrev jag för cirka fem år sedan för en bok som sedan aldrig kom ut. Den ligger redan lite undanskymt på min webbsida. För att den ska få lite fler läsare lägger jag ut den här./

Efter mordet på Fadime Sahindal startade en debatt om ”hedersmord” – dess karaktär och orsaker. Det fanns i princip två läger – dels de som analyserade dessa som ytterst ett uttryck för samma typ av patriarkalt förtryck som existerar över hela världen, dels de som såg det som ett uttryck för en speciell ”efterbliven” kultur med sina rötter i Mellanöstern. Det blev den senare uppfattningen som snart kom att dominera i media. Enligt denna uppfattning finns det en avgrund mellan det ”jämställda” svenska samhället och den ”barbariska” kulturen i Mellanöstern.

När media skulle beskriva bakgrunden till hedermorden målade det upp en bild som ungefär såg ut så här. I de kulturer där hedermord förekommer är kvinnor helt underordnade män – fäder, bröder, äkta män. Försök att bryta sig ut detta förtyck bestraffas ofta skoningslöst – ibland till döds. I dessa länder är hedermord ofta nästan legalt – och när det finns formella förbud fungerar de nästan aldrig i praktiken. I en rad TV-reportage visades övertygande hur hedermord tystades ner i exempelvis Jordanien. Polismakt och domstolar stod på förövarnas sida. Och de kvinnor som ville ha skydd och upprättelse hade i stort sett ingen chans.

Psykologiska faktorer spelade ingen större roll i den analysen. Oavsett individuell psykologi levde dessa människor i ett patriarkalt förtryckssystem – förtrycket var i grunden strukturellt. Ja, det handlade ytterst faktiskt om en ”könsmaktsordning”- även om ordet sällan användes.

Jag påstår inte att denna bild skulle sakna verklighetsunderlag, tvärtom. Men det anmärkningsvärda med den är att den så markant skilde sig från hur media behandlar kvinnomord och övergrepp på kvinnor och barn i Sverige.

Vården 2005 sände SVT två program med titeln ”Könskriget”, en dokumentär om kvinnojoursorganisationen ROKS. Här angreps ROKS hårt för att de skulle se mäns våld mot kvinnor som ett utryck för ett strukturellt förtryck, en könsmaktsordning. Framförallt kritiserades att ROKS inte ville prioritera att ge pengar till terapi åt män som misshandlade kvinnor. Detta var, enligt programmet, det enda som verkligen skulle kunna reducera kvinnomisshandel och övergrepp. Programmakaren Evin Rubar såg uppenbarligen kvinnomisshandel som framförallt ett psykologiskt problem. Män som begick övergrepp var psykiskt instabila – och det viktigaste var att de skulle få vård.

Denna bild kom snart att dominera debatten och ROKS positioner utmålades som extrema och allmänt vansinniga. När forskaren Eva Lundgren hävdade att även ”statistiskt normala” svenska män kunde slå beskrevs det som ”tokfeminism”.

Den här diskrepansen har präglat den svenska debatten i flera år. Detta har lett till att media har vägrat ställa uppenbara frågor om likheter mellan våld mot kvinnor (och barn) i Sverige och de ”exotiska” hedersmorden. Och vilka skulle ens komma på tanken att som en prioriterad uppgift i kampen mot hedersmord föreslå terapi för våldsamma invandrarmän?

När SVT gjort välgjorda reportage om hur myndigheterna i Jordanien skyddar våldsamma fäder och bröder löpte de inga större risker. Trots allt sträcker sig de jordanska myndigheternas makt inte långt utanför Jordaniens gränser och SVT-journalisterna riskerade inga efterräkningar när de tryggt var hemma i Sverige igen. Det vore, förstås, en annan sak att försöka analysera liknande fenomen i Sverige. Det är inte lika riskfritt….

Det är sant, det har förekommit några program med den tendensen i Sverige, exempelvis när Lars Borgnäs i Uppdrag Granskning 2001 och 2002 gick igenom det märkliga spelet när polis och domstolar verkade mörklägga kvinnomord som utförts i det tidiga 80-talet. Dessa program var mycket välgjorda och byggde på en omfattande research men de tystades ner i övriga media och ledde snabbt till ett stort antal anmälningar till Granskningsnämnden.

På samma sätt blev det ingen större uppmärksamhet när en forskningsgrupp under ledning av professor Christian Diesen visade hur endast ett fåtal anmälningar om övergrepp på barn ledde till åtal. Den ena utredningen efter den andra hade lagts ner, i flera fall även när medicinska bevis och till och med erkännanden från förövaren hade funnits. Det mod som de svenska media visade när det gällde att avslöja dolda maktstrukturer i Jordanien visade inte samma media när det gällde maktstrukturer och nedtystat sexualiserat våld i Sverige…

Det är sant att det finns skillnader mellan olika kulturer. Att fäder och bröder sluter en hemlig pakt mot mödrar och systrar tillhör ovanligheten i Sverige, framförallt därför att klyftan mellan generationerna i Sverige har en annan karaktär, och i viss mån modifierar klyftan mellan könen. Men det visar bara att mäns makt, våld och kontroll över kvinnor tar sig andra strukturella uttryck i västvärden – inte att den inte existerar eller att den kan förklaras med enskilda mäns psykologi.

För vad är det för strukturer som kan förklara det kusliga faktum att män som misshandlat sin partner eller begått övergrepp mot barnen i tingsrättsdom efter tingsrättsdom har tilldömts den fulla vårdnaden om barnen? I några fall har till och med män som mördat sin partner tilldömts vårdnaden om de gemensamma barnen… Detta kan inte förklaras med ”dumhet” eller ”okunskap”. Det avspeglar en ideologi som betraktar barn som fäders privata egendom. Denna ideologi ligger trots allt inte SÅ långt från den som manifesteras i hedersmord.

Det är lätt att se förtrycksstrukturer i ”exotiska” kulturer. Och som sagt ganska ofarligt. Det är när frågan handlar om den dolda makten och de facto ägandeförhållandena i vår egen kultur som det blir svårt att se. Och kanske också farligt.

Tuesday, December 20, 2011

Rituella övergrepp /sadistiska övergrepp

/Om begrepp, definitioner och annat... En text från 2004 om en svår fråga.../

/För undvikande av alla missförstånd: den diskussion om meningsfullheten av begreppet rituella övergrepp som jag för i slutet av artikeln har *absolut ingenting* att göra med den som förs av de som vill betvivla existensen av "rituella övergrepp" eller några andra former av övergrepp. Tvärtom. Den handlar om vilka begrepp och definitioner som bäst hjälper oss att förstå, och bekämpa, övergrepp av olika slag./

Jag har den senaste tiden gått igenom Aftonbladets artiklar om rituella övergrepp från 1992 och 1993 (och dessutom några tidiga från 1991) och måste säga att de väcker funderingar. Under ett halvårs tid fylldes Aftonbladet med fler artiklar, stort uppslagna och som på ett sympatiskt sätt tog ämnet på stort allvar. Personer som Dianne Core, en anonym engelsk psykoterapeut och (framförallt) Eva Lundgren intervjuades. Samtidigt kom de första artiklarna om Södertäljefallet, som efterhand kom att kopplas till begreppet "rituella övergrepp".

Höjdpunkten kom i mars 1993, då Aftonbladet publicerade ett stort antal artiklar. Sedan blev det ganska tyst - ett år senare dominerade istället artiklar om "falska anklagelser".

Varför segrade backlashen så pass snabbt? Hur kunde de personer som aktivt drev frågan tystas så pass effektivt? I allmänhetens ögon måste det ha framstått som att media under en kort tid blev lurad att bli en del av en masshysteri, och att det snart avslöjades att det hela var fantasier. Kritiker som påstod att det helt saknades teknisk eller annan bevisning, tog helt över debatten, och de som visste att den bilden var falsk förmådde inte göra något som helst effektivt motstånd. På så sätt skiljer sig Sverige från exempelvis Storbritannien och USA, där backlashen aldrig kom att dominera lika totalt. I Sverige blev det plötsligt helt tyst, efter att media under 1994 och några år framåt skapade bilden av en vansinnig masshysteri, där oskyldiga människor anklagades.

En förklaring var kanske att de aktiva i den svenska debatten inte var förberedda på hur hårt och intensivt motståndet skulle bli. I motsats till England och (framförallt) USA lyckades de inte samla sig och bemöta den massiva kritiken. Framförallt tilläts de falska påståendena om avsaknaden av bevisning att stå nästan helt oemotsagda. Allmänhetens bild blev att det på ena sidan fanns människor som automatiskt trodde på allt överlevarna sa, trots att det inte fanns några som helst bevis, och på den andra sidan sunda "skeptiker", som krävde bevis. Den bilden var aldrig sann, men det blev den bild som media gav.

Men det fanns också en annan dimension i debatten. Den som läser Aftonbladet under dessa år märker att rituella övergrepp och satanism under den tiden blev nästan synonyma begrepp. En läsare av AB ingavs faktiskt bilden av en jättelik satanistisk konspiration som innefattade allt från slutna grupper av välbärgade pedofila sadister till förvirrade ungdomar som välte gravstenar. På något sätt gav tidningens nyhetsbevakning bilden av att "satanisterna" från greve Grishnackh i Norge, till de hemliga sällskap som beskrevs av Eva Lundgren, var en del av samma världsomspännande rörelse. När dessutom Dianne Core intervjuades och hävdade att "obducenten" och "allmänläkaren" liksom Hans Scheikes sexsekt, troligen också ingick i det satanistiska nätverket måste många läsare ha blivit ganska så förvånade. Att se en av de största dagstidningarna presentera en bild av världen som mest av allt liknade den som normalt sett sprids av små grupper av kristna fundamentalister är en märklig upplevelse. Detta underlättade onekligen för backlashförfattarna - alla som tog "rituella övergrepp" på allvar kunde avfärdas som ovanligt vanvettiga konspirationsteoretiker.

Men den bilden stämde faktiskt aldrig. Eva Lundgren var aldrig någon Dianne Core, även om även hon ibland tenderade att se "satanismen" som den röda tråden i sammanhanget. Och oavsett vad enstaka debattörer ansåg, eller inte ansåg, bekräftade inte överlevarnas berättelser på något sätt idén om att en gigantisk satanistisk konspiration låg bakom övergreppen.

I de två mest kända fallen, Södertälje- och Umeåfallen fanns överhuvudtaget inga satanistiska (eller ens ockulta) inslag, ett faktum som ofta förbisågs av såväl "anhängare" som "motståndare" (Jan Guillou verkar för övrigt fortfarande tro att Södertäljefallet handlade om en "djävulssekt".) Däremot fanns det andra, betydligt mindre kända, fall, där "satanism" faktiskt spelade en väsentlig roll. Men efterhand som alltfler fall av "rituella övergrepp" blivit kända, har det visat sig att satanism endast är en (låt vara en av de vanligaste) av många ideologier som har använts som en ideologisk överbyggnad till övergrepp, och dessutom att det finns många fall där förövare utan någon ideologi alls (om inte pedofil sadism kan definieras som en ideologi) begår övergrepp som intill förvillelse är lika de "satanistiska" övergreppen - minus satanismen, så att säga.

Internationellt sett vet vi att "rituella övergrepp" kan innefatta ett spektrum som omfattar alla regnbågens färger. Satanism, kristendom, gnosticism, "häxkulter", rasism, "sexliberalism", olika typer av fascism, nyhedendom - ja, listan kan göras längre. Men det finns också som nämnts fall där den ideologiska överbyggnaden verkar saknas - där den pedofila sadismen är den enda överordnade "ideologin". I intervjun men Nuri Kino i DN 4/10 2003 säger "Södertäljeflickan": " - Begreppet rituella övergrepp är i mitt fall missvisande, som om det först och främst skulle likna en religiös rit. Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, göra illa och skrämma till tystnad"

När jag läste detta första gången försökte jag nog att skjuta ifrån mig det, eftersom jag ändå hela tiden hade räknat Södertäljefallet som ett av de första exemplen på "rituella övergrepp". Men ju mer jag tänkte på det börjar jag undra om det egentligen inte var ett misstag från första början att använda termen "rituella övergrepp" som samlingsbeteckning som skulle förklara och kategorisera de fruktansvärda övergrepp som avslöjads i västvärlden från och med tidigt 80-tal.

I "Journal of Psychohistory" nr 21, 1994 skriver Jean M Goodwin om sadistiska övergrepp mot barn. (Goodwin 1994). Hon hänvisar till fem olika kategorier av sådana övergrepp
1. Extremt familjevåld
2. sadistiska kriminella handlingar som involverar barn.
3. användande av barn i sexuellt sadistiska handlingar i sexringar, prostitution, och pornografi
4. våld mot barn i politisk eller annan institutionaliseras tortyr.
5. sadistiskt utnyttjande av barn i kulter/sekter eller andra pseudofilosofiska eller pseudoreligiösa sammanhang. (Goodwin 1994: 484). Naturligtvis existerar det många fall av övergrepp som innehåller element av flera av dessa kategorier.

I samma artikel beklagar hon att termen "rituella övergrepp" fick den betydelse den fick i tidigt 80-tal: "This led to the misconception that this was some sort of new phenomenon, that religious rather than sexual, monetary or power motivations were central to it, that its roots could be found in the history of religion rather than in the history of crime, and that to perceive or study the phenomenon constituted some sort of fundamentalist witchhunting" (Goodwin 1994: 486).

Goodwin (1994: 483) påpekar också hur den större delen av det som överlevare från "rituella övergrepp" beskiver motsvarar övergrepp som finns beskrivna i markis de Sades skrifter. Det är tankeväckande - många som letar efter tidiga inspiratörer (eller motsvarigheter) till de förövare som begår "rituella övergrepp" brukar leta exempel hos ockultister som Aleister Crowley - medan de Sade, som borde vara det mest uppenbara namnet i sammanhanget, sällan brukar nämnas.

Det är möjligt att Goodwin hårdrar. Hon har möjligen en tendens att själv alltför mycket tona ner "rituella" och "religiösa" element i övergreppen. Men jag börjar mer och mer tro att det finns något grundläggande sunt i hennes utgångspunkt.

Det som avgör hur förödande övergreppen är för ett barn torde i betydlig högre grad vara inslagen av sadism, än graden av ritualisering. (Å andra sidan är det naturligtivs så att om övergreppen dessutom kopplas till en hård ideologisk indoktrinering kan det göra saken än värre). Termen "rituella övergrepp" tenderar att å ena sidan klumpa ihop grova organiserade "rituella" sadistiska övergrepp med övergrepp av en betydligt mildare karaktär, till exempel ett välpublicerat fall i USA där en ganska så ung wicca-aktiv kvinna lyckades förföra en 14-årig pojke till att engagera sig i sexuella aktiviteter med henne, med "rituella" inslag. (Jag förnekar inte att det var ett övergrepp, men det ligger på en helt annan nivå än det som vanligtvis brukar avses när man talar om "rituella övergrepp"). Å anda sidan räknas grova sadistiska (även organiserade) övergrepp mot barn, där de "rituella" inslagen inte dominerar, inte in utan räknas till en annan kategori.

Det är med viss vånda jag lägger ut det här på min hemsida - det är lite av att "tänka högt". Jag vet inte om det håller i längden, men det är en utgångspunkt som, om inte annat, jag hoppas kan leda till en meningsfull diskussion

Referenser

Jean M Goodwin, Credibility Problems in Sadistic Abuse, Journal of Psychohistory, 21 (4), Spring 1994
Nuri Kino, I vuxnas grepp, Dagens Nyheter 4/10 2003

Saturday, December 17, 2011

PS om Ekbacken

2005-12-14

Det kan verka oförsiktigt att kommentera ett TV-program innan det sänts. Jag undrade om jag skulle få äta upp mina kommentarer om ”Uppdrag Gransknings vendetta”. Om det skulle visas något som fick mina kommentarer att te sig pinsamma.

När jag så till sist såg programmet blev jag ganska så lättad. Det är programmet som är pinsamt, oerhört pinsamt.

För det första. Det är anmärkningsvärt att redaktionen å ena sidan automatiskt tror på alla intagna på Ekbacken som kommer med anklagelser mot personalen, men lika automatiskt avfärdar anklagelser från intagna på Ekbacken om övergrepp från sina föräldrar som ”falska anklagelser”. Beviset för det senare är att polisutredningarna inte lett till åtal eller fällande dom (bortsett från ”fallet Ulf”, förstås). Denna inställning är, i bästa fall, naiv. Att en polisutredning om ett sexualbrott läggs ned bevisar inte att brottet inte ägt rum. Dessutom kan man notera att när Länsstyrelsen gjorde en utredning som kom fram till att anklagelserna mot Ekbackens personal inte kan beläggas beskrivs detta av UG som en kränkning av de ungdomar som kommer med anklagelserna. Varför denna skillnad mellan hur polisens och länsstyrelsens utredningar behandlas av UG? Är polisens utredningar alltid ofelbara, medan Länsstyrelsens alltid suspekta?

För det andra. I programmet skapas en bild av att det skulle finnas något sorts samband mellan att personalen anklagas för att vara brutala, och att en del av de intagna skulle ha framförts ”falska anklagelser” om övergrepp mot sina föräldrar. Det sägs aldrig klart ut, men med hjälp av en rad antydningar suggereras en sådan bild fram. Men man kan förstås fråga sig varför det skulle finnas någon form av samband mellan att personalen skulle ha hällt vatten över de som inte ville gå upp på morgonen och att de sedan kommer med ”falska” anklagelser mot sina föräldrar? Vore det inte rimligare med motsatsen, att en brutal praktik på ett behandlingshem skulle öka lojaliteten med familjerna?

Nu tror jag faktiskt inte att Ekbacken var speciellt brutalt, jämfört med andra behandlingshem. Kristian Tilander skrev 1991 boken Bakom vår blindhet, där han samlat ett stort antal intervjuer från fd Haselaintagna som beskrev kränkningar som fick nästan allt som beskrevs från Ekbacken (med det möjliga undantaget berättelsen om kaninen, som jag innerligt hoppas inte är sann…) att förblekna. Här har inte TV gjort några ”avslöjande” program – med det är klart – Hassela har ju inte försökt skydda och stöda en flicka som berättat om rituella övergrepp…

I vilket fall som helst – från dagens Ekbacken finns inga berättelser om övergrepp. Där finns nu fyra ungdomar, som trivs och vill stanna där. UG: s: hatprogram har som uppenbart syfte att få Ekbacken att stänga. Om de lyckas kommer det att gå ut över de ungdomar som finns där nu, som just i det i media så hårt angripna Ekbacken faktiskt har funnit en trygghet…

Kire

Uppdrag Gransknings vendetta

/2005-12-05/

Vaknade sent på söndag morgon och satte på TV:n. Det första jag får se är en trailer om nästa Uppdrag Granskning. Tydligen ska Hannes Råstam fortsätta sin privata vendetta mot Ekbacken - trailern gav intrycket att nya "avslöjanden" är att vänta.

Det kommer, precis som förra gången, att vara helt omöjligt för en utomstående att avgöra vad som är sant eller inte sant. Vi som vet hur Uppdrag Granskning på ett nästan infernaliskt skickligt sätt lyckats förvränga fakta i "fallet Ulf" har ingen anledning att ta något som hävdas i detta program som en adekvat beskrivning av verkligheten. Och alla, utom de mest naiva, vet att om en redaktion har tillräckligt stora, ekonomiska och andra, resurser till sitt förfogande, och dessutom bakom ryggen stöds av mäktiga intressen, kan den också producera precis de "intervjuer" som passar dess syfte.

Men än mer väsentlig är denna fråga. Om en redaktion hade den allvarliga ambitionen att avslöja missförhållanden på behandlingshem, varför väljer man då ett som just håller på ett avvecklas, och som ska läggas ner när de fyra ungdomar som är kvar där har slutat behandlingen? Det bör ju också påpekas att alla dessa fyra, enligt länsstyrelsens utredning, trivs på Ekbacken och själva vill stanna kvar där.

Svaret på frågan är naturligtvis att en av de ungdomar som är kvar där är "incestdömde Ulfs" dotter. Vad Uppdrag Granskning är intresserad av är ingalunda verkliga eller inbillade missförhållanden på Ekbacken utan det faktum att personalen på Ekbacken vågade tro på en flicka som berättade att hon utsatts för rituella/sadistiska övergrepp. Det är det Ekbacken ska straffas för.

På så sätt sänder Uppdrag Granskning, och de mäktiga krafter som ligger bakom, en tydlig signal till alla som professionellt har kontakt med överlevare från sådana övergrepp.

Budskapet är klart: om ni tror på dem, om ni överväger att stöda dem, att skydda dem, eller på något sätt ta ställning för dem, ska ni krossas. Vi ska leta reda på all skit man kan hitta om er, och om vi inte hittar något kan ni vara lugnt förvissade om att vi kan fabricera ihop något.

Detta budskap är självfallet också en attack mot alla överlevare från rituella /sadistiska övergrepp. Det är ett mycket klart budskap som presenteras: vänta er inte att någon ska våga tro på er i fortsättningen!

Ska vi då ge upp? Nej och åter nej! Att sådana här program görs är ett tecken på att somliga är skrämda. De kan fortsätta med sina lögner och sin skrämseltaktik men förr eller senare kommer hela förövarsamhället att gå in i sin terminalkris.

För att parafrasera Freedom Singers "Sången om reaktionen" från 1968:
"De kan ljuga och förvränga och förfölja och förtala och det varar säkert månader och år, men historien kan de aldrig vrida tillbaka och förövarna får skörda vad de sår"

Uppdrag Granskning eller Uppdrag Förvanskning?

/Överlevare från rituella/sadistiska övergrepp under attack. Publicerad i Spegeln 4/2004./

Uppdrag Gransknings program om den ”incestdömde Ulf” har slagit ner som en bomb i debatten om övergrepp mot barn. Det känns som någon form av deja-vu från mitten av 90-talet, då tidningsartiklar och TV-program på ett suggestivt sätt målade ut bilden av en pågående häxjakt på oskyldigt anklagade män.

Och då som nu ligger anklagelser om rituella sadistiska övergrepp i fokus. Det faktum att någon kan minnas rituella övergrepp eller barnamord anses vara det yttersta beviset på att även de övriga minnena är falska.

De tre programmen fokuserade på lite olika saker. Det första på det faktum att terapeuten Kenneth Lind inte var legitimerad, och på faktorer som påstods bevisa att övergreppen inte kunde ägt rum på de tider och platser de uppgavs ha ägt rum. Det andra koncentrerades till ”avslöjandet” att flickan hade berättat om rituella övergrepp och läst Spökflickan, vilket sågs som det yttersta beviset för att det inte kunde vara sant. Det tredje försökte bevisa att Ekbackens behandlingshem, där flickan hade behandlats, var någonting som mest av allt liknade en tortyrcentral, där klienterna med brutala metoder skulle tvingas berätta om att de utsattas för övergrepp.

Uppdrag Gransknings ambitioner var nu inte att ge en objektiv bild av frågan. Det avslöjades redan i det första, mycket skickligt komponerade, programmet. Det faktum att programmet konsekvent utlämnade allting som talade till mannens nackdel (se Monica Dahlström-Lannes på http://www2.hemsida.net/kiremaj70/nyheter/meddel.asp?medid=328&kategori=12 ) visade klart vad det handlade om. Det var en ren partsinlaga, och en oerhört skicklig sådan. Det mest avslöjande var förmodligen att det aldrig i programmet framkom att flickan hade medicinskt konstaterbara skador som styrkte hennes berättelser om övergrepp. Om detta faktum hade lagts fram för TV-tittarna skulle deras bild av händelserna drastiskt ha förändrats. Frågor som ”hur hade hon fått skadorna, och av vem eller vilka”? skulle ha blivit oundvikliga. Men det var precis de frågor som Hannes Råstam och hans medarbetare inte ville att tittarna skulle ställa.

Istället fokuserades på frågor om tid och plats. Arbetskamrater fick försäkra att mannen minsann varit där HELA tiden, och skolans frånvarosiffror talade mot att flickan skulle ha kunnat utsättas för övergrepp på dagtid. Att skolans frånvaroredovisning verkat vara mycket bristfällig nämndes inte, och att arbetskamrater ofta är lojala mot varandra i sådana situationer ter ju sig naturligt. Flickan hade pekat ut en adress som visade sig leda till ett centrum för äldreboende och en skärrad föreståndare förklarade att hon ABSOLUT skulle veta om några övergrepp förekom där. Ja, vad skulle hon säga… hon kunde ju inte gärna förstöra ställets rykte genom att säga att hon inte hade någon aning om ”satanistiska ritualer” förekom eller ej… Att personalen på detta äldreboende inte brukar kolla vad som händer i lägenheterna när de inte mottar larm från de inneboende framkom förstås inte.

Att Kenneth Lind inte hade formell psykoterapilegitimation var sant, men att han bara saknade några poäng för att få den nämndes aldrig i programmet.

I det andra programmet var ju ”avslöjandet” om att flickan mindes rituella övergrepp det centrala. Eftersom hon dessutom ju hade läst Spökflickan var ju saken klar, enligt programmets förenklade logik. Nu är inte berättelsen i Spökflickan speciellt lik flickans berättelse, mer än att båda handlar om sadistiska barnamord i någon form att satanistisk inramning. Det bör här påpekas att Spökflickan inte är någon roman, vilket även Uppdrag Granskning påstått, utan en fallbeskrivning av ett verkligt fall.

Om man anser att rituella övergrepp inte existerar, utan är en vandringssägen av samma typ som berättelser om snömannen, Loch Ness-odjuret eller Bermudatriangeln, kan det vara logiskt att tro att flickans berättelser influerades av Spökflickan i kombination med trycket från en påträngande terapeut.

Men tusentals människor i västvärlden har under de senaste tjugo åren berättat om rituella övergrepp. I åtminstone hälften av fallen brukar det, liksom i Helsingborgsfallet, finnas medicinskt konstaterbara skador, som styrker berättelserna om övergrepp. Det gäller också i fallet med Södertäljeflickan för lite mer än tio år sedan.

Från västvärlden finns också exempel på annan typ av materiell bevisning, liksom erkännanden och fällande domar. I själva verket ökade antalet fällande domar gradvis till någon gång i mitten av 90-talet, då en välorganiserad kampanj lyckades skrämma polisen i land efter land att inte ta fenomenet på allvar. Efter denna kampanj hör det till undantagen snarare än regeln att sådana fall går till åtel, eller ens förundersökning. Oftast genomförs inte husrannsakningar, och om de genomförs brukar de komma så sent så att alla spår rimligen bör ha försvunnit. (Jfr Södertäljeflickan, där de utgrävningar som påstods bevisa att inga barnlik var nedgrävda, genomförde ett halvår efter att fallet blev offentligt. Trots att inga lik återfanns, var platsen som Södertäljeflickan hade pekat ut avtorvad, och vittnen hade sett en av de huvudmisstänkta på platsen. Detta följdes aldrig upp).

Nu finns det, förutom materiell bevisning, många andra saker som talar för att berättelserna i hög grad är sanna. Om de som berättar om dessa händelser vore psykotiska, mytomaner, eller lättlurade offer för samvetslösa terapeuter, vore det väl ändå anmärkningsvärt att deras berättelser är så konsistenta och känslomässigt trovärdiga att närstående, psykologer, förhörsledare och socialarbetare så ofta övertygats att barn och vuxna som berättar om sådant är trovärdiga. En engelsk filosof som undersökte anklagelser om rituella övergrepp i Nottingham i England, kom fram till att de som trodde barnen var de som stod dem nära, och hade mycket kontakt med dom, medan de som misstrodde barnen vanligtvis var de som hade föga eller ingen kontakt med barnen.

Idag finns det i Sverige överlevare som minns att de utsatts för rituella övergrepp. De tas nästan aldrig på allvar av den officiella psykiatrin, men de får ibland ändå ett visst stöd från enskilda terapeuter, vänner och andra överlevare. De mår ofta mycket dåligt, vilket inte är förvånade med tanke på vad de utsatts för. En del, men absolut inte alla, har börjats minnas under terapi. Många har mints övergreppen innan de någonsin haft kontakt med någon terapeut.

Överlevare från rituella övergrepp, eller andra typer av sadistiska övergrepp i gruppsammanhang, är en extremt utsatt grupp. Eftersom den ”officiella” linjen är att inte tro dem får de oftast ingen hjälp alls. Då och då får en del bekräftelse på att de har rätt, till exempel när de undantagsvis möter en annan överlevare som utnyttjats av samma förövargrupp, och som börjar berätta detaljer om den andre som hon absolut inte kunde kunna känt till om hon inte varit där. Eller när föräldrar som ingått i grupper som begår sådana övergrepp dör, och deras barn upptäcker teckningar, brev och annat som bekräftar anklagelserna. Sådant händer till och från, men nästan inga ”undersökande journalister" tar tag i dessa frågor. En del av dem är ju så upptagna med att förtala överlevarna och de få personer som stöder dem.

I det tredje programmet angrips behandlingshemmet. I fem intervjuer berättade lika många flickor om försök att inplantera falska minen av övergrepp, och dessutom i några fall om rent kränkande behandling. De flesta tittare upplevde förmodligen att behandlingshemmet var obehagligt, och skulle säkert tycka att det lika gärna kunde läggas ned. Det tyckte uppenbarligen även Uppdrag Gransknings redaktion, som verkar driva en kampanj i frågan.

Men hur ska man ställa sig till detta? Varför skulle fem flickor och en före detta personal ljuga? Ska vi inte tro dem när de beskriver att Ekbacken är helvetet på jorden?

Det gjorde uppenbarligen Ulf Åsgård, en känd psykiater som ofta anlitas av polisen. Han var expertvittne i Södertäljefallet 1994, och uttalade sig arrogant, självsäkert och överlägset, och drev en linje som implicerade att Södertäljeflickan, som i rättegång efter rättegång klart och redigt stod för sina anklagelser, var en halvspykotisk mytoman. Var och en som haft kontakt med henne vet att det inte är sant.

Men Åsgård ”tror” på vad han vill. I det här fallet valde han att ”tro” så mycket att han, efter at ha fått sex videointervjuer uppspelade för sig, kategoriskt slog fast att behandlingshemmet kunde jämföras med det ökända Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, där amerikanska soldater torterade irakiska fångar sexuellt!

Missförstå mig inte. Jag vill inte alls kategoriskt slå fast något om berättelser om förhållanden där jag inte är speciellt noga insatt i bakgrunden. Men jag vill påpeka att det faktum att man kan hitta fem personer som framför klagomål om oegentligheter och till och med övergrepp mot ett behandlingshem som existerat i 25 år egentligen inte bevisar speciellt mycket. Hasselakollektiven har under åratal gjort underverk med narkomaner och missanpassade ungdomar. Många har berättat hur de räddades av Hassela, och statistiken visar entydigt att Hassela varit bra för många. Men det hindrar inte att det finns många avhoppare från Hasselakollektiven som berättat historier om oegentligheter och övergrepp, som får berättelserna om Ekbacken att verka tama i sammanhanget. Vilen bild ska vi tro på? Det kan jag inte uttala mig säkert om, men jag anser definitivt att vi bör se på helheten. Oerhört många har blivit hjälpta av Hassela, och väldig många har blivit hjälpta av Ekbacken.

För överlevare från rituella övergrepp är det extra plågsamt att när det för en gångs skull finns ett behandlingshem, där berättelser om rituella övergrepp tas på allvar, detta behandlingshem genast utsätts för en massiv kampanj. Ett av Sveriges mest prestigefyllda Tv-program, lägger ner all energi i världen för att hitta ”bevis” för att personalen är elak, gränslös, och i stort sett genomtaskig. Att de totalt ignorerar de många röster som berättar om att de blivit hjälpta och ger en helt annan bild än det programmet ger.

Av anledningar som de bäst känner till själv väljer Hannes Råstam och hans medarbetare att starta en kampanj, där de medvetet ignorerar de fakta som talar emot de teser de bedriver. De väljer att starta en kampanj som leder till att många överlevare, och i synnerhet överlevare från rituella/sadistiska övergrepp, trängs än längre in i ett hörn, blir än mindre trodda, och får än mindre hjälp. De har valt att starta en kampanj som riskerar att stämpla de få institutioner och terapeuter som tar vår verklighet på allvar som cyniska inplanterare av falska minnen. De har återskapat situationen i mitten av 90-talet, då överlevare av rituella övergrepp såg ett samhälle som hånfullt förnekade deras plågsammaste erfarenheter.

Om deras kampanj lyckas kommer de att bli medansvariga till mer lidande, förtvivlan och hopplöshet. Och vilka motiv de egentligen har känner de, som nämnts, bäst till själv.

Erik Rodenborg

Tuesday, December 13, 2011

I vuxnas grepp

/Södertäljeflickan tio år senare. Nuri Kino i DN 4/10 2003. /

Pedofilskandaler, barnporrhärvor - nya avslöjanden skakar världen. Redan för tio år sedan skapade "Södertäljeflickans" berättelse om sexuella övergrepp på barn och barnamord löpsedlar över hela Europa. Forskarkår, medier och allmänhet delades i två läger. Ljög Kajsa eller talade hon sanning?

text Nuri Kino
illustration Jesper Waldersten

DET BÖRJADE MED att Kajsas pappa misstänktes för sexuella övergrepp på henne. När Kajsa hördes av polisen berättade hon också om de organiserade övergreppen. De sensationella uppgifterna läckte ut och polisen började gräva efter svarta sopsäckar med barnlikdelar utanför Södertälje. Det hette att ett trettiotal barn hade utsatts för sexuella övergrepp och sedan mördats av en djävulsdyrkande sekt.

Ovanför den plats Kajsa angett som "kyrkogård" smattrade de av medierna inhyrda helikoptrarna för att vara först på plats, när polisen grävde fram de döda barnen. I ett hus en bit därifrån kröp Kajsa, av medierna nu döpt till Södertäljeflickan, ihop under sitt täcke och höll för öronen. Hon var hemma hos sin bästa kamrats familj, en familj som sedan dess blivit hennes fosterfamilj.

Det var ett samtal mellan två flickor i Södertälje, Kajsa och hennes kompis, som ledde till denna internationella uppmärksamhet och till den debatt som pågår än i dag.
- Min pappa tänker slakta Anton, sade Kajsa upprörd i samtalet med sin kompis.

Anton var Kajsas hund. Men att hota med att döda hunden var långt ifrån det enda som hon senare kom att berätta att hennes biologiska pappa gjort. Hon berättade senare för kompisens mamma att båda föräldrarna - mamman och pappan - hade förgripit sig på henne sexuellt och sålt henne till andra vuxna. Att hon själv tvingats förgripa sig på andra barn. Att barn mördats sedan de skändats sexuellt. Att brotten begåtts på sexklubbar, i privata hem och i andra lokaler. Pappan och mamman polisanmäldes.

Kajsas hemska och ofattbara historia ledde till att hennes pappa dömdes till tio års fängelse och mamman till fem år. Domarna överklagades till Högsta domstolen som återförvisade dem till hovrätten. När målet var uppe i hovrätten för andra gången friades mamman och pappans straff sänktes till fem års fängelse. De bevis som fanns ansågs vid den nya bedömningen inte hålla för strängare straff än så.

Efter de långa och krävande rättsprocesserna, där hon blev utmålad som ett galet barn som ljög för att få uppmärksamhet och komma hemifrån, bestämde hon sig för att gå under jorden.

För de flesta föll hon därmed i glömska. Det Kajsa mindes och berättade om var för ofattbart och ingen trodde på att till exempel barnsexhandel kunde existera här - i Sverige.

Tio år senare bestämmer jag mig för att undersöka envisa rykten om att ensamkommande flyktingbarn försvinner från Migrationsverkets flyktingförläggningar. I vissa fall spårlöst. Barn som inte bara försvinner utan också, i vissa fall, utnyttjas sexuellt. Barn som säljs vidare till andra män. Åttaåringar som drogas. Öppen barnsexhandel. Avslöjanden lika ofattbara för mig och andra som det Södertäljeflickan berättat om tio år tidigare.

Mina avslöjanden resulterade i sex domar i den så kallade Västsverigehärvan, en avsatt kyrkopolitiker och två regeringsutredningar.

En dag berättar en kollega för mig om en debattartikel i Dagens Nyheter, skriven av Södertäljeflickan. Och jag undrade - vem är hon? Och hur kunde hon få in en debattartikel i Sveriges största morgontidning om hon bara var en flicka vars pappa dömts för övergrepp på henne?

När jag läst debattartikeln frågade jag mig: Visste myndigheter, journalister och andra redan för tio år sedan att barn försvinner från förläggningarna? Varför gjordes inget då? Södertäljeflickan, som undertecknade debattartikeln med samma namn som hon fått av medierna, gav sig också på bland andra Jan Guillou, som hon anser raljerat om hennes liv och upplevelser i sin bok "Häxornas försvarare", utgiven hösten 2002.

Södertäljeflickan hade tills nu lyckats hålla sig undan mediernas och hennes egen fars jakt på henne i ett decennium.
Men nu började mina efterforskningar om denna unga kvinna som omnämns i flera böcker och vetenskapliga uppsatser. Jag läste allt jag kunde komma över samtidigt som jag intensivt började söka efter henne. Efter nästan fem månader hade jag spårat henne.
Det hade den dömde pappan också lyckats med fem år tidigare, vilket bidrog till att Kajsa bytte till skyddad identitet. Hon var Kajsa, medierna gjorde henne till Södertäljeflickan och i dag lever hon med sin tredje identitet. Bara hennes fosterfamilj, hennes pojkvän och de bästa vännerna känner till hennes bakgrund.

Vid tiden för debattartikeln hade rapporter om sexuella övergrepp på barn och dömda pedofiler, enskilda eller i nätverk, blivit kända i Sverige och i övriga världen. Dutrouxfallet i Belgien, Västsverigehärvan, och ytterligare fall från andra länder. Allt hade väckt internationellt intresse och vrede. Södertäljeflickan ansåg att det hon berättat om och som de flesta då fann helt osannolikt nu hade bekräftats genom andras avslöjanden. Efter ett fyrtiotal samtal hade hon nåtts av informationen att jag ville träffa henne och tog nu efter stor tvekan kontakt. Hon hade följt mina artiklar om sexuella övergrepp på barn. Hon ville få mig att förstå att hon inte är en, som Jan Guillou påstått, uppenbart galen människa. Att hon i dag är en akademiskt skolad person som själv skrivit debattartikeln och inte, som Guillou påstått, låtit någon annan göra det.

Kajsa vill prata om barn som far illa i rättsprocesser och om samhällets ansvar mot dem. Tiden har kommit då hon känner att hon kan berätta om hur det kändes att gå förbi en löpsedel och veta att den handlade om henne.

- Jag var bara ett barn men blev officiellt halshuggen. Jag var bara ett barn och inte ett vuxet vittne. Jag var bara ett barn som förväntades verifiera mina egna uppgifter åt polisen. Jag var bara ett barn som förväntades göra polisens jobb, lägga ett pussel som skulle hjälpa polisen avslöja den barnsexhandel som de så länge hade haft tips om men inte kunnat komma åt.

Jag dricker te och äter nybakade bullar med denna unga kvinna som berättar om de mörka och kusliga skrymslena i Stockholms undre värld. Det känns overkligt. Hur kan hon vara densamma som Södertäljeflickan? En, till synes, vanlig ung kvinna. Medan hon berättar om övergrepp, mord och överlevnad försöker jag få ned bullen hon bakat.

Allt hon berättar skulle kunna avfärdas som lögner. Men plötsligt berättar hon om en man som hon då pekade ut som en av förövarna. En filmare.

Vallad av två journalister, som granskade filmaren efter ett tips om en pedofilhärva, pekade hon ut två av hans fastigheter. Den förortsvilla som han bodde i utanför Stockholm och hans arbetsplats i centrala Stockholm. En av journalisterna säger i dag till mig att hon är övertygad om att flickan omöjligt skulle kunna veta att det var mannens fastigheter om det inte var så att hon verkligen varit där.

När flickan nämner honom vid namn stelnar jag till. Mannen förekom även i det arbete som föregått mina artiklar. Och han finns bland annat nämnd i dokumentärromanen "Rosario är död", skriven av Majgull Axelsson och utgiven 1989.

I boken importerade han och hans ena vän två filippinska pojkar och deras mor till Sverige för att kunna utnyttja pojkarna sexuellt. Pojkarna säger i anmälan till polisen att det även fanns andra invandrarbarn i mannens villa. Ur Majgull Axelssons bok:
"Lisabet (pojkarnas samlingsnamn i boken) hade fått uppfattningen att Gunnar var mycket rik och att han hade tre hus, varav det ena var fullt av videoapparater och filmer, samt många pojkar och flickor. Vad dessa barn hade för uppgift visste hon inte. Lisabet kände sig mycket rädd för Gunnar."

Samma villa pekade Södertäljeflickan ut fyra år efter det att boken kommit ut. Gunnar är nu död. Han var väl känd i filmvärlden och en av de första inom videoindustrin. Enligt en av dem som ärvt hans förmögenhet på tjugosex miljoner kronor var Gunnar en av de första som förstod vilka pengar video skulle ge.

Men Gunnar tjänade också miljoner på barnpornografi. De filippinska pojkarna, som Gunnar var misstänkt för att ha förgripit sig på vill, när jag pratar med dem i dag, varken bekräfta eller dementera dessa uppgifter. De säger dock att det alltid fanns andra män i Gunnars villa och på hans arbetsplats. Män som delade Gunnars sexuella intresse för barn. Patrik, en man som gjort affärer med Gunnar, säger:
- Det var allmänt känt i branschen att Gunnar var sexuellt intresserad av barn. Gunnar skyddades på hög nivå av män som är och var av rang i samhället. Män som delade hans intresse för barn. En topptjänsteman, en EU-politiker, en filmregissör. När Södertäljeflickan dök upp på löpsedlarna blev alla mycket rädda för att bli avslöjade.

Sten-Åke Wranding, kriminalinspektör, som deltog i utredningen om Södertäljeflickan säger att det faktum att hon pekade ut Gunnar tyvärr blev oanvändbart som bevis i utredningen, eftersom journalisten visat flickan en bild på Gunnar utan att samtidigt visa konfrontationsbilder. Den del av förundersökningen som polisen sedan ägnar åt Gunnar och hans vänner fyller en hel pärm. Om skälet till att polisens undersökningar, trots det omfattande arbetet på den då redan dömde pedofilen Gunnar och hans vänner - även de dömda för övergrepp - aldrig ledde någonstans säger Wranding:
- När vi fick veta att Södertäljeflickan pekat ut Gunnar, var spåret redan polisiärt förstört. Trots detta följde vi upp Gunnar men på något sätt blev det inte intressant och föll.

I förhör med Gunnar i maj 1993 berättar polisen för honom att en flicka pekat ut honom, hans fastigheter och hans bil. Gunnar förklarar för polisen att han tror sig vara utsatt för journalisters utpressning. Efter det får han gå.

Journalisten, som enligt polisen förstörde bevismaterialet, säger däremot att fostermamman förstörde "spaningarna" när hon bad flickan ringa polisen dagen efter utpekningen.

Så här säger Kajsa i dag.
- Jag ringde självmant polisen. Alla bad mig om bevis, direkt och indirekt. Jag blev så ivrig när jag mindes en av männen. Bilden på honom och att jag igen fick se hans fastigheter, hjälpte mig att minnas övergreppen och annat som jag tyckte att polisen skulle få ta del av.
Hon är alltjämt ledsen för att hennes minnen inte hjälpte till att föra utredningen vidare.

Patrik säger att förhöret med Gunnar var löjeväckande. Han kom tillbaka och nästan skröt om hur dåligt insatta poliserna var när de hörde honom.

Kajsa pekade också för polisen bland annat ut videoklubben Manhattan på Hantverkargatan i centrala Stockholm. Manhattan skulle vara en av de klubbar utanför vilken hon och andra barn hämtats upp av Gunnar och andra personer.

Samma klubb stötte jag på när jag för bara ett år sedan för programmet "Insider" i TV 3 agerade "barnhallick" på Heta linjen. En ledande kyrkopolitiker och facklig förtroendeman i Stockholm ringde upp denna linje och berättade för mig att han, vintern 2001, på Manhattan fått kontakt med en annan man, som till honom sålde sex med en tioårig flyktingpojke. Övergreppet skedde i en lägenhet där det också förekom verksamhet i de andra rummen. Allt enligt politikern. Kyrkopolitikern avsattes sedan personer i hans fackförbund känt igen honom när han lät sig intervjuas av TV 3.

Samma klubb talar Södertäljeflickans pappa om, när han i april 1993 förhörs av polisen och tillfrågas om han brukade besöka några homosexklubbar.
"Ja, jag har varit många gånger på klubben. Det är det enda stället som jag har varit på, ja det är det enda stället."

När Kajsas pappa tillfrågas om varför han tror att hans dotter vid vallning kunde peka ut videoklubben för polisen, svarar han att han inte vet om dottern varit där med någon annan person. Och tillägger:
"Men det tror jag inte, där har jag aldrig sett någon kvinna över huvud taget, någon vuxen kvinna har jag inte sett där."

Medan utredningen pågick fick polisen in många tips om samtal på Heta linjen där barn med invandrarursprung såldes och köptes. När jag tar del av förundersökningen om Södertäljeflickan skräms jag av att de i undersökningen återgivna samtalen nästan är identiskt lika de jag själv ett decennium senare deltog i på kontaktlinjen. De samtal som ledde till flera domar för sexuella övergrepp mot flyktingpojkar i västra Sverige. De sidotips som polisen fick i Södertäljefallet skulle, med den kunskap myndigheter, frivilligorganisationer och andra har i dag, med all sannolikhet ha lett till att den öppna svenska barnsexhandeln redan då avslöjats.

Kajsa säger att hon då mindes det som många barn berättar om i dag.
- Jag läser om övergrepp dagligen och undrar när vi vågar börja tro på barnen. Jag vill inte bli en martyr. Södertäljeflickan är en ikon och jag vill inte viga hela mitt liv åt henne men som litet barn fick jag insyn i något som annars skulle vara dolt.

Margareta Israelsson är riksdagsledamot och utreder för regeringens räkning förekomsten av sexuellt exploaterade barn i Sverige. I femton år har hon arbetat med frågor om sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi. Ett arbete som 1999 ledde fram till den nya barnpornografilagen. Hon säger att hon under den tid hon arbetat med dessa frågor träffat på övergrepp och barnpornografi inom alla samhällsgrupper.

- Barn som Södertäljeflickan blir snabbt identifierade och blir då än mer offer. Och de som finns i kretsarna kring ett sådant här barn och är intresserade av att sopa igen spåren efter sig brukar lyckas med det. Fanns det läckor inom polisen är det helt klart att det försvårade utredningen.

Vid seminariet "Vill vi veta - vågar vi se?" i Riksdagshuset i mars i år, där bland annat drottning Silvia var närvarande, gjordes gällande att det är de redan utsatta barnen, som flyktingbarnen, som löper störst risk att exploateras.

Utredaren Sten-Åke Wranding säger att det redan då talades mycket om försvunna barn, men vilka var de och varifrån kom de?
- Vi hittade inga av dem som var anmälda försvunna.
Om sexuella utnyttjanden av flyktingbarn och rituella övergrepp och mord står det så här i förundersökningen om Södertäljeflickan - direkt citat (1993):
"Det som är anmärkningsvärt är att barn, oberoende av varandra och helt utan kontakt med varandra, berättat om nästan identiska händelser."

Av förundersökningen i Södertäljefallet och av psykologjournaler om Södertäljeflickan framkommer det att flickan redan i ett mycket tidigt skede av polisförhören berättade om andra förövare än hennes föräldrar, om rituella övergrepp på barn och mord.

- Begreppet rituella övergrepp är i mitt fall missvisande, som om det först och främst skulle likna en religiös rit. Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, gör illa och skrämma till tystnad, säger Kajsa.

Därför tror Kajsa att polisen inte ville ta till sig det hon berättade, vilket också framkommer av förundersökningen. I stället bad de som förhörde henne att vänta med denna information och i stället berätta om faderns övergrepp på henne, vilket förhören i första hand gällde.

I dag säger Kajsa.
- Under rättegångarna försökte framför allt åklagaren få mig att hålla tillbaka mina minnen och bara berätta, vilket förstår jag nu senare, om sådant som man faktiskt kunde ta till sig.

Men följande är Jan Guillous verklighet, så som han beskriver den i sin bok "Häxornas försvarare":
"Den 16-åriga flickan var naturligt nog undersökningsobjekt för terapeuter och psykologer och började på hösten 1992, efter att föräldrarna satts i fängelse, ´gradvis´ erinra sig än mer groteska detaljer än dem hon redan berättat om hur föräldrarna sålt henne till hemliga bordeller för barn. Därmed växte historien om djävulssekten fram. Sekten ritualmördade barn och hade vid ett tillfälle tvingat flickan att mörda själv. Hon sade sig ha varit med och sett hur barn, som bars bort i svarta plastsäckar efter seanserna, grävdes ner i massgravar utanför Södertälje i närheten av föräldrarnas bostad."

Och så här skriver journalisten Lilian Öhrström i sin bok "Sex, lögner och terapi" (1996):
"Anklagelserna växte i takt med terapin och anklagelserna gällde både barnporrfilmning och andra sexuella övergrepp under rituella former. Med tanke på det nätverkssamarbete som psykologerna själva bekräftat är det inte långsökt att tänka sig att de inspirerar varandra och sina patienter. Detta, snarare än en underjordisk konspiration, kan mycket väl förklara att berättelserna tycks vara så lika världen över, precis som häxbekännelserna var på sin tid."

Om detta säger Kajsa i dag:
- Att använda sig av definitionen häxprocess också om dem som har den obändiga kraften att berätta - är inte det en omvänd häxprocess?

Som barn intervjuades Kajsa i den då hårt kritiserade boken "La de små barn komme till meg" (utkommen 1994) av dåvarande docenten, nuvarande professorn i Uppsala, Eva Lundgren. Vid intervjutillfället hade hovrätten dömt Kajsas far till tio års fängelse för övergrepp på henne och hennes mor hade fått fem år för samma sak. Ur boken:
"En dag när jag satt på bussen såg jag framför mig hur jag hade gått lös på ett dött barn. Men det kan man ju inte säga till nån, då tror dom att man är galen. Det går inte för det kan inte vara sant. Dom hade sagt till mig att detta inte förekommer och då finns det inte för dom. Jag har det i mig hela tiden men det ska inte finnas i verkligheten. Då är det bara jag som är galen."

Kajsa i dag:
- Ingen hellre än jag skulle vilja säga att detta inte var sant. För då skulle jag slippa att ifrågasätta varje sekund av min vakna verklighet.
I Kajsas verklighet i dag finns varken hennes biologiska mamma eller pappa.

Och hennes pappa skrev till polisen redan 1993 om sin dotter:
"För mig är hon en död människa. Alltså, jag har suddat bort henne som barn."

Om sin pappa berättar Södertäljeflickan att han var intresserad av film, precis som till exempel Gunnar, som hon pekat ut. Och pappan bekräftar i polisförhör att han är medlem i en filmförening och att det är där han har sina flesta bekanta. Polisen beslagtog också filmer med barnporr hos Södertäljeflickans pappa.

Överläkaren och barn- och ungdomspsykiatern Lars Westerström vid mottagningen för behandling av sexuella övergrepp i Örebro skrev i en debattartikel i fjol att en undersökning av sjuttonåringar vid nittiotalets början visade att sju procent av flickorna och tre procent av pojkarna varit utsatta för övergrepp.
"Rådde det någon masspsykos över hela Sverige?" frågar Lars Westerström. "Vi, psykologer och läkare, tror nog att dessa undersökningar avspeglar någon form av sanning."

Ljög Södertäljeflickan eller talade hon sanning?
En annan överläkare, Carl Göran Svedin, professor vid avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet, söker med socionomen och psykoterapeuten Christina Back i boken "Varför berättar de inte?" svaret på varför barn förnekar övergrepp som begåtts mot dem.
Barn fortsätter neka även sedan de fått se övergreppen mot sig själva på bilder och i videofilmer.
Så var det också i den västsvenska pedofilhärvan som redan nämnts och där fem män dömdes i fjol för sexuella övergrepp. Trots att polisen kunde identifiera ett tiotal pojkar var det bara tre som blev målsägare, det vill säga de som ville berätta.

Men ljuger Kajsa när hon nu sitter framför mig? Hon säger:
- Under rättegångarna presenterades en bild av mig som en grovt sexuellt pervers, manipulerande människa som njöt av uppmärksamheten. Eftersom jag var ett barn trodde jag att de vuxna hade rätt. När jag försökte ta till mig den bilden, men inte fick ihop den med mig själv, skapades ett kaos i mig som förföljer mig än i dag. Om det jag mindes inte var sant, hur kunde det då vara säkert att jag fanns. Om jag hade skapat minnena hade jag kunnat avfärda det som väcker mig på natten som en mardröm och somna om.

Ett av dessa minnen berättade Södertäljeflickan om för polisen i förhör i maj 1993.
"Jag var inne i Gunnars hus och han hade flera pojkar i huset. En av pojkarna med mörkt utseende och mörkt långt hår hade röd tröja och var ungefär femton år. Pojken hade en avlång silverbricka i handen, ett glas på brickan och ett, runt, vitt piller bredvid glaset."
På polisens fråga om hur det kändes när hon svalt tabletten och druckit upp det som fanns i glaset svarar hon: "Inget bra alls. Jag var yr i huvudet, trött och flummig."

Hon fortsätter sedan att berätta om övergrepp mot henne och andra barn och om en kamera som "snurrade av sig själv" i samma rum.
I samma förundersökning berättar även andra barn om övergrepp i samma villa. Om samma bokhylla med videofilmer och om inspelningar av övergrepp.

Min källa Patrik kom jag i kontakt med när jag föreläste på Rädda Barnen om den öppna svenska barnsexhandeln. Patriks fru var bland åhörarna och fick sin man att ta kontakt med mig. Patrik, som hade arbetat med den utpekade Gunnar, tror att uppgifterna om mord och rituella övergrepp kom att ta uppmärksamheten från barnsexhandeln och barnpornografin.
- Alla riktade sin uppmärksamhet på de påstådda morden och rituella övergreppen och inte på det som i alla fall jag, och många med mig i branschen, kände till - nämligen barnsexhandeln och barnpornografin. När Gunnar året innan greps för att ha utnyttjat en pojke, omhändertog polisen ett antal videoband som vittnade om övergrepp, men vid den tidpunkten var inte innehav av barnpornografi olagligt.

Patrik berättar också att polisen vid fallet Södertäljeflickan bedrev spaning mot Gunnar och att denne kände till detta. Att Gunnar hade kontakter inom polisen framkommer också av förundersökningen. Han hade filmat byggnationen av ett polishus och på det viset kommit i kontakt med polismän som lånade videofilmer av honom.
- Jag beundrar Södertäljeflickan för att ha gått vidare efter allt hon har gått igenom, men med det inte sagt att hon har gått igenom precis allt som hon påstår sig minnas, säger Patrik.

Hur kan en människa med sådana upplevelser eller minnen gå vidare? När jag ställer den frågan till Kajsa säger hon att det värsta inte är hennes minnen utan att hon ibland kommer på sig själv med att vara rädd för att "dom ska ha lyckats göra också mig till en förövare". Att hon själv skulle vara likadan som dem.
- De försökte uppfostra mig till att bli likadan, säger hon, darrar till och börjar gråta. Men nu vet jag att jag inte är det.

Efter ett tag lugnar Kajsa ner sig, vill lämna Södertäljeflickan och bara tala om vem Kajsa är. Och om hur det är att leva med Södertäljeflickan.

Kajsa ger ett samlat och koncentrerat intryck. Hon uttrycker sig väl, ofta mån om att vara väldigt exakt.
- Det jag gått igenom får inte vara förgäves. Jag önskar inte för mitt liv ett annat barn samma sak. Jag önskar att vardags-Svensson vaknar, drar upp sin rullgardin och äntligen börjar inse att sådant här händer i vårt trygga, lilla land.

Kajsa är numera gift. Äktenskapet är, som hon beskriver det, lyckligt. Hennes man kände henne innan hon fick den skyddade identiteten, fick vetskap om Södertäljeflickan, och lärde sig leva med att hans flickvän var Södertäljeflickan.

Kajsa och hennes man bor långt ute på landet och de planerar att skaffa barn som vilket annat par som helst. Men de tillåts inte vara vilket par som helst.

Kajsa ger ett exempel.
- Häromdagen var vi på middag hos goda vänner. De känner mig enbart som Kajsa. Vid middagsbordet säger en av dem att han just läst en fantastisk bok om masspsykoser och hur lätt vi människor låter oss förledas. Boken var Jan Guillous "Häxornas försvarare". En annan vid bordet hade också läst boken och de båda började minnas och tala om Södertäljeflickan. De hade roligt åt hur en galen flicka kunde skapa sådana enorma rubriker och få polisen att gräva efter likdelar. Jag såg hur min man bleknade. Skulle jag bita ihop och göra som jag brukat göra, det vill säga gå på toaletten och lugna ner mig? Eller skulle jag berätta? Denna gång kände jag att jag inte kunde bita ihop, om inte annat så för andra barns skull. Jag berättade att jag var Södertäljeflickan. De tystnade. Först trodde de mig inte. Sedan blev de skamsna. Och diskussionen kom efter detta att handla om vad man ska tro på av det som står i böcker och tidningar.

Vid andra tillfällen har hon valt att bita ihop:
- När jag läste in gymnasiet på folkhögskola var ett av ämnena psykologi. En lektion ägnades åt minnespsykologi, sexuella övergrepp och om hur barns minne fungerar. Baserat på fallet Södertäljeflickan. Det var mycket svårt för mig, men den gången beslöt jag mig för att hålla tyst.

Kajsa konstaterar också att Södertäljeflickan som ikon är en konstruktion. Inte skapad av henne och hennes berättelser i första hand utan av den bild medier och rättsväsendet skapat av dessa uppgifter.
- Skulle man behandla en vuxen på samma sätt? Jag fick inte säga att dom ljög men dom fick säga att jag ljög. Det är märkligt.

Kajsa säger att hennes önskan är att bidra till en diskussion om utnyttjandet av barn i rättsprocesser. Om mediers, myndigheters och allmänhetens ansvar i detta.
- Min återupprättelse är att som Kajsa leva ett bra och drägligt liv i dag, säger hon. Det är det enda sättet att återta den makt som de som utnyttjade mig tog ifrån mig.
- Jag vill inte bli en martyr, jag vill inte ge hela mitt liv åt Södertäljeflickan. Jag är en pjäs i ett schackspel. Jag var en spelpjäs i en juridisk process.

Min sista fråga till Kajsa blir:
- Kan du någonsin få förtroende för andra människor?
- Ja, säger hon. För om det finns något som är så ont så måste det finnas något som är så gott.

Kajsa, som i dag är en kvinna som helst av allt vill gå till sin postlåda, hämta tidningen och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro - är hon en lögnerska?
Det vet jag inte.
Svea hovrätt visste det heller inte. Den fällde hennes far för sexuella övergrepp mot henne och konstaterade att hon inte ljugit om detta, men sade om resten:
Bevis saknas.

Nuri Kino är frilansjournalist.
Jesper Waldersten är illustratör.
lordagsondag@dn.se
Kajsa och Gunnar är fingerade namn. De situationer i texten där Kajsa i vuxen ålder konfronteras med Södertäljeflickan har skrivits om något för att hon inte ska kunna identifieras.

Saturday, December 10, 2011

"Incestdömde Ulf" och medias förvrängningar

/Publicerad i Internationalen 43/2004/.

Under våren 2004 sände Uppdrag Granskning två program om ”den incestdömde Ulf” som enligt reportern Hannes Råstams åsikt av allt att döma satt oskyldigt dömd för sexuella övergrepp mot sin dotter. Det var två mycket skickligt gjorda program och de flesta tittare, utom de som hade inblickar i detta och liknande fall, torde ha blivit mycket övertygade. Programmet följdes upp av en välorkestrerad kampanj.

Nu har kampanjen gett resultat. Den ”incestdömde Ulf” har beviljats resning av Högsta Domstolen.

Mina kunskaper om fallet är inte överväldigande, men utifrån det jag vet kan jag bara konstatera att den mediabild som givits är grovt vinklad och ohederlig. Det gäller programmen i Uppdrag Granskning; det gäller i än högre grad många av de tidningsartiklar som publicerats.

När resningsbeslutet kom var det en stor nyhet i media. Anmärkningsvärt nog presenterades beslutet ofta tillsammans med påståendet att dottern tagit tillbaka anklagelserna. I Aftonbladet 12/10 kan man läsa: ”Dottern har erkänt att hon ljög i båda rättegångarna.” I Expressen samma dag heter det: ”Efter domen har dottern tagit tillbaka anklagelserna.” I pappersupplagan av Expressen toppas artikeln av rubriken ”Dotter ljög om sexbrott”.

Sanningen är att dottern vid ett tillfälle skrev ett brev där hon tog tillbaka anklagelserna. Hon skrev dock detta brev efter ett omvittnat hot och numera står hon hlet och hållet för anklagelserna. Om detta inte ett ord i Expressen eller Aftonbladet! Kan man förvänta sig att dessa tidningar i fortsättningen publicerar artiklar om tillbakatagna anklagelser mot Hells Angels med rubriker som ”Påstått misshandelsoffer erkänner att han ljög”?

I DN: s artikel samma dag talas om att dottern efter rättegången ”lämnat en mängd fantastiska uppgifter”, och nämner sedan beskrivningen av hur ett barn dödats i en sadistisk ritual. Vari ligger det ”fantastiska” i sadistiska barnamord? En artikel i Aftonbladet beskriver hur 13 vuxna deltog i övergrepp som ledde till en pojkes död. Men det mordet var kanske inte ”rituellt”? Men som alla som är insatta på området vet, inklusive en ultraförsiktig FBI-profil som Kenneth Lanning, är ritualisering i olika former mycket vanlig vid sexualbrott.

Men än mer upprörande är upphaussandet av det så kallade ”avslöjandet” att flickan tidigare hade läst Torey Haydens bok Spökflickan, där ett ritualmord på ett barn beskrivs. I ett TV-inslag beskrevs ”Spökflickan” dessutom som en ”roman”. Nu är inte ”Spökflickan” en roman, utan en skildring av ett verkligt fall. Men mer väsentligt – om läsandet av en bok om ett brott skulle vara diskrediterande för den som anmäler liknande brott öppnas vägen till en totalt godtycklig rättspraxis. Om alla de som minns att de utsatts för sexuella övergrepp i barndomen diskvalificeras för att de läst böcker eller tidningsartiklar, eller TV-program om sådana övergrepp, skulle nästan alla underkännas. Om alla kvinnor som anmäler våldtäkter först måste bevisa att de aldrig i något sammanhang läst något om våldtäkter skulle inga våldtäktsmän någonsin fällas.

Och varför inte gå vidare? Ska verkligen de som anmäler ett rån inte noga förhöras om de kanske sett ”Jönssonligan” någon gång eller om de rentav som barn lyssnade på radioserien ”Dickie Dick Dickens”?

Någon kan ju invända att flickans berättelse i detalj ska motsvara skildringen i Spökflickan. Men det är inte sant, vilket var och en som verkligen läst Spökflickan och sett inslaget i Uppdrag Granskning kan konstatera. Alla ”rituella” sadistiska mord på barn har naturligtvis vissa strukturella likheter, men mycket mer än så är det inte här.

I övrigt har såväl Uppdrag Granskning som media i övrigt förtigit en rad fakta. Att rättsmedicinskt konstaterbara skador på dottern bekräftar hennes berättelse om misshandel och sexuella övergrep nämns aldrig, lika lite som exempelvis det faktum att den dömde bevisligen kunnat beslås med många uppenbara lögner, och att han också kört på den omhändertagna flickans fosterpappa med sin bil för att komma åt flickan. Ett av de centrala argumenten i Uppdrag Granskning har varit att flickan saknade anteckningar för frånvaro från skolan under den tid hon skulle ha utsatts för övergrepp på dagtid, men mot det har anförts att skolans frånvaroredovisning verkar ha varit mycket bristfällig.

I den mediahysteri som rasat runt den ”incestdömde Ulf” har inga avvikande röster kommit fram. Pressen har i just detta fall visat vara sig lika monolitisk som exempelvis pressen i Östeuropa på 1970-talet var när det gällde känsliga frågor. När det gäller tillräckligt brännande frågor krävs ingen diktatur för att pressen snällt ska inordna sig i ledet. Det sköter den så bra ändå...

Erik Rodenborg

Da Vinci-koden förfalskar historien

/Debattartikel från 2005 om den kända romanen./

I Socialisten nr 71 publicerades en recension av Dan Browns bok Da Vinci-koden. I rubriken till recensionen sägs att denna bok ”visar spelet bakom kyrkofasaden”. Det gör den inte. ”Da Vinci-koden” berättar en historia, som gör anspråk på att vara sann. Denna historia är hämtad från ett antal oseriösa ”populärvetenskapliga” böcker som publicerats sedan tidigt 1980-tal, och som inga seriösa historiker tar på allvar.

Om vi tar de påståenden som refereras i artikeln, är det i och för sig sant att dogmen om Jesus som en del av treenigheten togs på kyrkomötet i Nicea 325, men de övriga påståendena som refereras är falska. Det finns inga ”evangelier”, godkända eller inte godkända, som påstår att Jesus var gift med Maria Magdalena eller hade barn med henne. Däremot finns det två skrifter från de första århundradena e.Kr. som framhäver Maria Magdalena som den mest betydelsefulla av lärjungarna, men det är inte riktigt samma sak. (Se bland annat Bock 2004: 21-27, 61 ff; De Boer 1996: 94 - 102, 107 ff).

Prieuré de Sion har inte existerat under ett årtusende utan bildades 1956, av högerextremisten och Vichy-kollaboratören Pierre Plantard, och skulle väl ha fallit i glömska om det inte vore för några extremt fantasifulla personer och några förfalskade dokument, som målade upp en historia om denna sekt som ett ärorikt sällskap, som existerat i tusen år, och som i stort sett hela den europeiska kultureliten i hemlighet varit medlemmar i. Inga seriösa forskare tror på denna fantasikonstruktion.

Hela traditionen som Da Vinci-koden bygger på startade med boken Holy Blood, Holy Grail av Michael Baigent, Richard Leigh, och Henry Lincoln, som gavs ut i början av 1980-talet, och som sedan har följts av en uppsjö av böcker, den ena mer fantasifull än den andra. Det gemensamma för de flesta av dessa är föreställningen att ”hemliga” traditioner från de första kristna har bevarats i ordensällskap, som tempelriddarna, rosenkorsarna och frimurarna, och förstås det mystiska, och före 1956 alltså icke-existerande, Prieuré de Sion.

I Da Vinci-koden finns också denna romantiskt elitistiska bild. I dessa hemliga, överklassbaserade, sällskap ser Brown den ”riktiga” kyrkan, som bevarat inte bara ”sanningen” om Jesu ”ättlinje” utan också finstämda mysterier om det heliga samspelet mellan man och kvinna, gud och gudinna.

Men det är värre än så. Den kvinnliga huvudpersonen i boken har minnen från sin barndom om egendomliga sexuella ritualer, där bland annat hennes morfar, som i boken är ledare för Prieuré de Sion, skulle ha deltagit. I boken dras en parallell mellan dessa och Stanley Kubricks film Eyes Wide Shut, där rituella sexuella orgier i överklassmiljö, inklusive ett rituellt människooffer, beskrivs. Nu, förklarar Dan Brown, har Kubrick helt missuppfattat dessa ritualer. De handlar istället om finstämda ”andliga” sexuella ritualer som under årtusenden praktiserats i hemliga sällskap för att hylla en "gudomlig" sexualitet.

För Dan Brown är ”alternativet” till den ”okunniga” kristna kyrkan alltså elitistiska hemliga sällskap, som enligt honom under årtusenden kombinerat bevarandet av ”heliga” sanningar med utövandet av sexuella ritualer. Hans ”kritik” av den kristna kyrkan är en kritik från höger, och inte vilken höger som helst.

Uppriktigt sagt - Da Vinci-koden stinker...

Referenser
Darrell L Bock, Breaking the Da Vinci Code, Nelson Books, Nashville 2004
Esther de Boer, Maria Magdalena bakom myterna, Cordia, Stockholm 1996.

Erik Rodenborg 2005-03-01

Friday, December 2, 2011

Styckmordet på Catrine da Costa – debatten handlar om klass, kön, människosyn

/Eftersom Socialistens webbsida är nedstängd, lägger jag ut Kerstin Alfredssons idag närmast klassiska artikel om da Costa-fallet på denna blogg. Den är inlagd med tillstånd av författaren. Jag kommer inte att tillåta kommentarer till denna post. /

1984 hittades Catrine da Costas styckade kropp i två svarta plastsäckar. Fyra år senare ställdes två män, ”obducenten” och ”allmänläkaren”, inför rätta åtalade för mordet. Domstolen kom fram till att de styckat kroppen, men ansåg det inte ställt utom allt rimligt tvivel att de först mördat Catrine. Efter en prövning i Kammarrätten 1991 förlorade männen sina läkarlegitimationer.

Sen dess har en hetsig debatt, med tydliga politiska undertoner och olika klasståndpunkter, böljat fram och tillbaka om detta rättsfall. Nedan publicerar vi en kritisk granskning av Per Lindebergs uppmärksammade bok Döden är en man. Artikeln publicerades (marginellt kortad) i tidskriften Politikens, kulturens och idéernas Arena i juni 2000.

Efter artikeln följer ytterligare kommentarer och information som kommit fram sen artikeln skrevs.



Per Lindebergs Döden är en man: Simpel svartmålning av vittnen – inga nya fakta

År 1999 gavs Per Lindbergs Döden är en man ut på Fischers förlag. Boken lanserades med buller och bång som sanningen om rättsrötan i Sverige. Tesen i boken är att "allmänläkaren" och "obducenten", som förlorade sina legitimationer i Kammarrätten 1991, utsatts för justitiemord. De har offrats för att tillfredställa en kompromisslös kvinnoopinion.
Bakvägen har nu en ny sanning etablerats i massmedia: läkarna är oskyldiga till vad de dömts för.
Professorn i kriminologi, Leif GW Persson, bokens tillskyndare, är till och med beredd att vittna om detta under ed! (Se läkarnas resningsansökan till regeringsrätten 1999, mål nr 8343 och 8344, s. 34).


I mars 2000 fick Per Lindeberg Grävande journalisters bokpris, Guldspaden, med motiveringen: "För djupt grävande som avslöjat allvarliga svagheter i den rättsliga hanteringen”… "bidragit till att polisen inlett en ny förundersökning och till att nya och viktiga fakta kommit i dagen".
Men vad är det egentligen Grävande journalister belönat? Vilka nya fakta har kommit fram?
Den nya förundersökning som Västerortspolisen sjösatte har lagts ner.1 Det märkliga är att Lindeberg fått ett sådant spelrum. Varför denna tystnad från dem som borde ha reagerat? Ett skäl är att många känner en motvilja mot att överhuvudtaget läsa boken. Ett annat är dess 766 sidor. Relativt få vet antagligen vad Lindeberg faktiskt skriver i sin bok.


Till det kommer ett totalt förändrat debattklimat. Lindeberg och hans anhängare framställer sig idag som de enda sanna försvararna av rättssäkerheten. Lindeberg har satsat på direkt knock-out av alla presumtiva åsiktsmotståndare. Alla de som i samband med rättegångarna reste frågor om barns och prostituerade kvinnors rättigheter, och om vad man kan läsa ut av en sexualsadisktiskt styckad kropp, blir i hans historiebeskrivning en del av själva rättsrötan.


När Maj Wechselman till exempel i Expressen den 29 februari 2000 recenserade juristerna Lena Styrlins och Eva Nybergs examensarbete om styckmordsmålet och drog slutsatsen att materialet, i motsats till Lindebergs bok, talar för läkarnas skuld så svarade Lindberg inte i sak utan så här:

"Tidningen Expressen är skyldig till mediemord på de två läkare som fick sina liv förstörda i det så kallade styckmålet". "Företrädare för det sektliknande nätverk av feminister och ultravänster som tidigare med sådan framgång ideologiskt exploaterat rättsfallet Catrine da Costa har under året fått ansenligt utrymme för sin kritik mot boken på just Expressens sidor". "Den här gången är det Maj Wechselmann som skickats fram." (Expressen 7/3 2000)

Lindebergs stil kan tyckas udda. Men han står inte ensam. Det finns en hel del etablerade män, och också några kvinnor, som pressades tillbaka av den diskussion om rättvisa, klass och kön som fördes i samband med rättegångarna 1988 och 1991. Nu stiger de fram för att få revansch.

Domstolarnas beslut

Men faktum kvarstår: Tre olika domstolar har funnit obducenten och allmänläkaren skyldiga till att ha styckat den prostituerade kvinnan Catrine da Costas kropp. I den första domen i tingsrätten 1988 fälldes männen dessutom för mord. Den domen rev dock hovrätten upp på grund av att domaren inte varit med på det sista nämndmötet (hon var sjuk), och att några nämndemän talat med en journalist om sina beslut. Hovrätten släppte männen fria och deklarerade att möjligheten var "beaktanssvärd" att "mordåtalet vid en slutlig prövning inte kommer att bifallas". Med andra ord visade hovrättens domare att de inte ansåg männen skyldiga, trots att de inte alls granskat fallet lika grundligt som tingsrätten.
Hovrätten fick senare skarp kritik för sitt agerande av Justitiekanslern (JK) Hans Stark. Han ansåg att hovrätten inte skulle ha undanröjt tingsrättsbeslutet (Döden…s.506).

I den andra rättegången (med nya nämndemän och ny domare) friades läkarna, samtidigt som det skrevs in i domskälen att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de båda männen styckat kvinnans kropp i närvaro av den enes dotter. Den handlingen rubricerades som brott mot griftefrid, ett brott som aldrig kunde leda till åtal eftersom det redan hade preskriberats (fyra år hade då förflutit sen Catrine da Costas kvarlevor hittades). Något straff fick läkarna alltså inte.2

I Kammarrätten granskades hela frågan på nytt 1991. Också där kom man fram till att de styckat kroppen. De båda männen förlorade då slutgiltigt sina läkarlegitimationer.

Icke trovärdig

Hur kan då Lindeberg komma fram till att läkarna utsatts för ett justitiemord?
Hans metod är simpel. Han ifrågasätter trovärdigheten hos precis vartenda vittne och sakkunnig som sagt något som talat till läkarnas nackdel. Är de inte sinnesrubbade så är de ute efter att rädda sin karriär. Många - barnomsorgspersonal och de prostituerade - fråntas helt förmågan att tänka självständigt. De framställs som hjälplösa rov för myter och sägner.
Lindeberg målar upp ett scenario där vittnens och andra poliskällors berättelser framstår som "bisarra" och helt orimliga. Som läsare drabbas man av en overklighetskänsla. Man undrar inte längre vem som mördat, utan om det överhuvudtaget var någon som dog.

Utrymmet här räcker inte till för attredovisa Lindebergs hela argumentering. Men exemplen jag valt är inte alls unika. Samma metod används genom hela boken.

I början av spaningsarbetet gick polisen ut bland Stockholms prostituerade. De sökte Catrines sista kund, som också antogs vara hennes mördare. Med sig hade de 13 fotografier av kända "torskar".

Enligt Lindeberg var det ett tips från obducentens före detta svärfar som gjorde att obducentens bild togs med. Så här beskrivs sen den före detta svärfaderns besök på polishuset.: "Mannen i besöksstolen var i femtioårsåldern. Det tunna mörka håret hade dragit sig tillbaka i vikar över pannan. Munnen var lite för bred för det smala höga ansiktet och gav honom ett glupskt uttryck. Han såg sliten ut och de gråblå ögonen antydde en ironisk uppgivenhet, som om han inte väntade sig något gott från en oförstående omvärld." (Han) "berättade att han arbetade inom underrättelse tjänsten"…

"Det mesta talade för att han helt enkelt var en av de där avvikande personligheterna, som brukar höra av sig till polisen när tidningarna skrivit extra mycket om något spektakulärt fall."
(Döden…s. 89-92)


Ett löjes skimmer läggs direkt över den forne svärfadern. Men det han säger till polisen är långt ifrån löjligt. Obducenten hade varit gift med hans dotter, som under mystiska omständigheter hittades död - hängd, festklädd - i sin egen sänggavel 1982. Den unga kvinnans far tror inte att det var ett självmord, trots att motsatsen inte gått att bevisa.3 Misstanken om mord delade han med många inom polisen (Döden…s. 33-52 och 149-170). Svärsonen hade förmodligen fått ut minst 250 000 på livförsäkringen.
Svärfadern berättade om obducentens fientlighet mot kvinnor (våldtäkter existerade egentligen inte) och besök på Malmskillnadsgatan (där många prostituerade höll till). Han kommenterade att säckarna med likdelar hittats i närheten av rättsläkarstationen i Solna, där obducenten arbetade, och att just en rättsläkare skulle kunna begå det perfekta brottet.
Om mannen och hans tankar varit så "avvikande" som Lindeberg vill få oss att tro så skulle han självklart motsagts så fort poliserna gick ut med bilderna bland de prostituerade. Men så blev det inte.

De prostituerades trovärdighet

130 kvinnor tittade på bilderna. 50 av dem kände igen ”obducenten”. 23 sa att de själva hade haft kontakt med honom. Antingen hade han köpt sex eller så hade det diskuterats men inte fullföljts (Döden…s.108). Dessutom berättade en av kvinnorna, "Elisabet", att hon nästan blivit strypt av honom.
De prostituerades uppgifter slår helt hål på obducentens egen historia att han besökt en prostituerad en enda gång, 1981. I stället knyts han hårt till den prostitutionsvärld där Catrine da Costa rörde sig.
Men Lindeberg låter sig inte rubbas. "Något allvarligt försök att pröva sanningshalten i de här vittnesuppgifterna gjordes aldrig" … "de tillfrågade var ofta påverkade av alkohol och narkotika" (s110). "konfrontationerna i sig gav upphov till rykten" (Döden…s. 110-111).

Att de prostiterades upplysningar skulle vara rena fantasifoster motsägs av vad Lindeberg själv skriver, nämligen att obducenten senare medgav att han inte bara gått omkring och tittat på Malmskillnadsgatan "utan också själv köpt sextjänster vid ett antal tillfällen" (Döden…s 110).


Lindeberg menar att polisen påverkade de prostituerade att peka ut obducenten, men det strider mot vad han skriver på andra ställen: "Till utredarnas häpnad visade det sig nu att allt fler prostituerade pekade ut T", och "ett fotografi som sedan till polisens överraskning fick många prostituerade att reagera" (Döden…s. 97 och 533).

I samband med rättegångarna 1988 kontaktades polisen av flera prostituerade. Lindeberg antar att ”rykten” som kommit i omlopp 1984 "i efterhand växt ur till skräckladdade vandringssägner med stor suggestionskraft bland utsatta gatuprostituerade i Stockholm". Och han tillägger:"Det verkade som om någon medvetet uppmuntrat dem att kontakta polisen när det såg ut som om åtalet mot de båda läkarna kanske trots allt skulle läggas ner."


När man tagit sig fram till sidan 660 klargör Lindeberg hur han anser att de prostituerade bör bedömas. "Uppskrämda prostituerade narkomaner är inga bra vittnen. Och detta faktum (förf:s markering) utgjorde ett mycket konkret trovärdighetsproblem i den utredning om Obducentens sexkontakter, som Stockholmspolisen genomförde under hösten 1984", heter det nu.
Kort sagt, enligt Lindeberg ska prostituerade kvinnor som grupp hållas på ett betryggande avstånd från våra rättssalar. De saknar trovärdighet på grund av sitt missbruk och sitt utsatta liv. Likhet inför lagen kan tyvärr inte gälla för riktigt alla. De som är allra underst i samhällspyramiden, prostituerade och narkomaner, kan man bara inte lita på.

På samma sätt behandlar Lindeberg "Elisabets" vittnesmål om strypförsöket. Elisabet reagerade omedelbart inför bilden på obducenten första gången hon såg polisens album (Döden…s.105). Hon pekade sen ut obducenten i en konfrontation på polishuset 1984, och hon visade polisen huset där övergreppet skett. 1988 hade minnet försvagats men hon pekade ändå ut honom på video och kon kände igen hans inspelade röst. Hon till och med vittnade i rättssalen den andra rättegången, trots att hon uppenbarligen var rädd och mådde dåligt. (Döden…s.477) Om inte det duger, vad ska då till?
På sid 660 får Elisabet Lindebergs dom "Däremot fanns det inte - trots allt vad polisen senare uppgav- några som helst tillförlitliga uppgifter som tydde på att T betett sig våldsamt eller aggressivt mot kvinnor."
Budskapet från Lindeberg är glasklart: En prostituerad kvinnas klara utpekande har ingen tyngd då det ställs mot en nekande manlig läkares ord.

Hur tillförlitlig är en dagbok?

Det vittne som tydligast knöt läkarna till Catrine da Costa var en av hennes vänner, "Anna", en kvinna som också missbrukat heroin och gått på gatan (Döden…s. 458-). De två kvinnorna hade legat inne på sjukhus samtidigt 1983 och också umgåtts intensivt en period strax innan Catrine försvann i juni 1984. Catrine hade berättat för Anna om de två läkarna. Den ene kallade hon skåningen (allmänläkaren hade skånsk bakgrund/ förf. anm.). Han hade en dotter i samma ålder som en av Catrines omhändertagna pojkar. De två läkarna brukade träffa Catrine på kollegans arbetsplats någonstans på Karolinska institutet, men hon hade också varit i hans hus i Täby (obducenten hade ett nybyggt hus där/förf.anm.).

Catrine hade varit ledsen för att den lilla flickan varit med när läkarna haft samlag med henne och varandra. Hon berättade också att den ene tagit stryptag på henne.
Lindeberg skriver: "bara två omständigheter ...skilde AnnaS:s historia från alla andra osannolika historier som berättats av kvinnliga prostituerade narkomaner…".

”Det ena var att hon… faktiskt erbjöd sig att vittna inför domstol. Det andra att hon överlämnade två dagböcker från åren 1983 och 1984 till polisen..” (Döden…s. 469).

I dagboken den 3 juni 1984 konstaterar Lindeberg att ”Anna” skrivit om läkarna: "Ruskprickar och nekrofiler (men kanske skojade hon om det). Vet ej. Dom höll till i nåt dödsrum va de nu e? Bårhus?" (Döden…s. 464).

Rätten fann Anna fullt trovärdig, liksom många av de journalister som bevakade rättegången. Men Lindeberg, som inte var där, gör det inte. "Anna S och Elisabet N skapade en illusorisk begriplighet åt brottet. De kom som sändebud från en annan värld, en värld där kvinnor alltid hade misshandlats och utnyttjas" (Döden…s.490), förklarar han, så att läsarna ska förledas att tro att det inte alls var deras vittnesmål som övertygade rätten.4

Kan man tro på ett barn?5

Redan på hösten 1984 hade anställda på det daghem där allmänläkarens dotter gick misstänkt att flickan utsatts för sexuella övergrepp. Hon var ofta röd och irriterad inne i själva slidan, och hon hade sagt "ont" när personalen ville byta på henne. (Styckmordsmålet s. 181 och 134) Slidan hade också varit vidgad på ett sätt som den barnskötare som haft hand om invänjningen inte sett hos något barn tidigare. Barnskötaren tog upp saken med mamman (Döden… s187).

Barnets tvångsmässiga onani som började våren 1984 hade även fått andra att reagera. Enligt Lindeberg hade barnets mormor sagt till mamman att beteendet var helt normalt, men i förhöret säger mormodern (som själv arbetat 20 år som förskolelärare) att hon inte sett något barn som gnidit sig så ofta och intensivt mot allt möjligt (Styckmordsmålet s. 143).

Barnskötaren berättade för mamman att daghemmet var skyldigt att göra en anmälan, om hon inte självmant gick med flickan till St Göran för en undersökning. Mamman oroade sig för vilka konsekvenser ett sånt besök kunde få för henne själv, allmänläkaren och släkten. Hon tyckte att allmänläkaren verkade må dåligt. Enligt Lindeberg förklarade hon att allmänläkarens far var en känd person på just St Görans sjukhus. Därför undrade hon om läkaren kunde titta på flickan utan att anteckningar gjordes. Läkaren nekade, och mamman fick gå dit ändå.
Någon bekräftelse på att flickan blivit sexuellt utnyttjad gav inte undersökningen, men en anmälan från socialdistriktet lämnades in i alla fall. Detta för att en grundlig utredning skulle kunna göras.
Det var alltså inte mamman - som av något slags hat eller hämndbegär mot sin man - drog igång incestutredningen.

När barnet började tala stärktes misstankarna om övergrepp. I Lena Styrlins och Eva Nybergs examensarbete Styckmordsmålet (s.83-99) kan man ta del av förundersökningen. Se även Döden är en man sidorna 193- 256.

Mamman berättade att barnet en gång tagit tag i knappen på allmänläkarens byxlinning och sagt "suga pappas tutte". En annan gång hade barnet sagt "pappa kissar där (sitt namn) " och pekat på sitt könsorgan. Till psykolog Margareta Erixon sa barnet "Pappi kissar på ryggen" samtidigt som hon höll i en pojkdocka utrustad med snopp och pekade på sig själv mellan blöjan och ryggen. När Erixon sa "Nu ska pappi byta blöja på (barnets namn)" skrek barnet högt "Nej, nej,ont". På frågan "Vad är det som gör ont?" svarade barnet "Skruvmejsel".
Den barnkirurg som nu undersökte barnet tyckte att barnet var "påtagligt röd och irriterad innanför stora blygdläpparna runt introitus". I utlåtandet skrevs om hudirritationer och kärlinjicering (Döden…s.195) men man kunde inte säga hur irritationen uppstått. Margareta Erixon ansåg att man inte kunde utesluta att flickan utsatts för sexuella övergrepp. Vid den tidpunkten, december 1984, ville mamman skiljas och allmänläkaren vägrade delta i den fortsatta utredningen.
Men det var mer än berättelsen om ett eventuellt sexuellt övergrepp som kom fram när flickan fick ett rikare språk. Enligt mamman började hon sommaren 1984 tala om"Farbror T"(obducentens förnamn, som är mycket ovanligt), och "Catrine". Hon pratade om att ”pippa” men gled sen över till att säga ”bibba”. Hon sa att Catrine "bibbade", men ändrade sig sen, "Nej, hon bibbade inte. Hon var snäll, jag tyckte om henne". Vid ett annat tillfälle pekade hon igenkännande på en bild av Catrine da Costa i tidningen. Hon sa att hon var rädd för obducenten och hon kopplade ihop honom med sin pappa. Hon sa att hon träffat honom när mamman var på jobbet.


På hösten 1985 hade flickan, enligt mamman, i stället för obducentens rätta namn börjat använda uttrycket Tomt. Hon hade sagt att han klippt upp henne, samtidigt som hon visat bröstkorgen. En bekant till familjen kunde bekräfta detta. Den bekante hade också hört flickan säga: "Han bibbade mig, bibbade och pappa också".

En annan gång hade barnet apropå operationer sagt att när man öppnat magen hade man maskar i den. Barnet hade också pratat om batterier, och att man kunde stoppa dem i en snopp som man satte i stjärten och så brummade den. En hel eftermiddag hade hon sprungit runt och skrikit "gummisnopp".
Under en veckas tid hade flickan sen pratat om något som hon kallade "takluckan", en "taklucka i en vägg". När mamman velat veta mer hade flickan fått ett raseriutbrott och börjat slå sin mamma i ansiktet. Hon hade skrikit "Nej, nej, nej, du får inte fråga!" Senare hade hon sagt: "Du fanns där, det var du som låg där", och hon hade varit väldigt rädd och ledsen.


I oktober hade flickan pressat sina händer mot halsen och sagt: "Dom borrade och borrade, dom borrade av sig huvudet". "De kastade det (huvudet) i en papperskorg och det blev mos." När mamman frågat om hon sett det på film svarade hon nej. Hon hade svarat ja när mamman frågat om det skett i verkligheten. Dagen efter hade hon vaknat gråtande efter en sovstund och sagt :"Man får inte berätta, man får inte berätta".
En annan gång hade flickan lekt med sin barbiedocka. Hon hade plockat sönder dockan del för del och sen sagt: "Ja, man kan ta av huvudet. Först var tanten hel, men på slutet var hon sönder". Vid ett tillfälle hade barnet reagerat på en skruvmejsel som en kvinna använt. Hon hade pratat om sin pappa och sagt: "När dom hackade så hårt på dig". och "Dom huggde så här"., samtidigt som hon visat med ihållande rörelser mot sin egen hals.
Många av flickans lekar och beteenden över huvud taget visade att hon varit med om något mycket skrämmande. På sitt dagis hade hon visat stor skräck för hantverkare och fotografer. Just fotografer pratade hon också mycket om i samband med Tomt, pappan och tanten.


Mamman kontaktade polisen och en ny utredning genomfördes på St Görans sjukhus hösten 1985 under ledning av psykiatriker Frank Lindblad och psykolog Margareta Erixon. Uppdraget från polisen var nu att utreda om flickans utsagor kunde tyda på att hon bevittnat en styckning av en människokropp. De sakkunnigas svar blev ja.

Incest

För att rasera den här delen av bevisningen mot läkarna börjar Lindeberg med att skissa upp ett 80-tal där incestskräcken på nått hysteriska dimensioner. "Journalister, socialarbetare och psykologer - nästan undantagslöst kvinnor - kom hem från studieresor i USA med vetenskapliga rapporter och uppgifter från behandlingscentra i bagaget." .(Döden…s.183)6
Lindbergs lätt förtäckta budskap är att dagispersonalen var offer för en mediakampanj och därför inte värda att lyssna på. En idé han faktiskt inte alls lyckas leda i bevis. Barnskötarna kastade sig inte direkt på telefonen med sina misstankar. Först frågade de trevande varandra. Sen ville de få flickan undersökt, och de ville prata med mamman innan de gjorde något alls. När en av barnskötarna vände sig till en sjuksköterska för att få råd hade denna sagt att "man skulle vara försiktig och inte så snabb" (Styckmordsmålet… s.139). Det fanns ingenting av hysteri i personalens agerande.

Nästa sanning som Lindeberg vill slå fast är att ingen lyckats beskriva några säkra symtom på att sexuella övergrepp verkligen förekommit (Döden…s 185). Genom att dra upp falska "incestepedemier" från England och Norge ger han ett sken av att incest och pedofili egentligen inte existerar. Pedofilskandalen i Belgien och pedofilavslöjanden på svenska daghem nämns inte med ett ord. Han lyfter fram vittnespsykologernas syn att barn kan hitta på, och manipuleras av andra att ljuga om sexuella övergrepp, och han tar ensidigt upp risken för att oskyldiga män kan dras inför rätta.7

Konsekvensen av Lindebergs resonemang är kuslig: Man ska inte tro på barn när de berättar om övergrepp. Om allmänläkarens dotter skriver Lindeberg följdriktigt: "Ingen läkare hade kunnat fastställa att barnet uppvisade några som helst fysiska spår av att ha blivit utsatt för sexuellt övergrepp" (Döden …s 536). Det hon själv berättat och gestaltat får ingen förklaring, och heller ingen betydelse i Lindebergs bok.

Mamman och de sakkunniga

När Lindeberg ska ifrågasätta mammans berättelse vänder han först allmänläkarens samhällsposition mot henne "De misstankar Marita (Lindebergs namn på mamman) väckt mot A. gällde en serie utomordentligt allvarliga brott. Det rörde sig om en person som aldrig tidigare misstänkts för några oegentligheter eller varit i klammeri med polisen och vars sociala ställning var sådan att redan obestyrkta misstankar som gavs offentlighet tveklöst skulle medföra allvarliga konsekvenser både för honom själv och hans anhöriga". (Döden…s. 240).
Han fortsätter:

Maritas uppgifter borde ha granskats av "sakkunniga utifrån högt ställda krav på vetenskaplig kompetens". "Hur var det egentligen med Maritas egen psykiska hälsa? Fanns det ett dolt missbruk hos henne..?" (Döden…s 236). Lindeberg får det att låta som om han den förste som tänkt på detta. Men frågorna har redan ställts och svaren finns i rättegångsmaterialet. Psykologen och psykiatrikern har funnit mamman helt normal (Styckmordsmålet s. 249). Om allt som mamman sagt bara varit fantasier skulle man funnit mer psykiatriska symptom hos henne. Dessutom kunde flera personer vittna om barnets berättelser (mormor, morfar, granne, psykologer). Lindeberg inte lyckas dra fram en enda person i mammans omgivning som ens antyder att hon skulle vara rubbad.
Lindblad/Erixon utreder och avvisar även tanken att flickan skulle vara sinnessjuk, hitta på eller vara manipulerad av mamman.Om mamman manipulerat flickan att säga saker som var falska skulle hon inte utvecklats så positivt som hon gjort efter skilsmässan.

Lindeberg ger sig då på psykiatrikern och psykologen: "Frågan om huruvida Lindblad och Erixon verkligen besatt den kompetens som krävdes för att genomföra utredningen av den här svårighetsgraden tycks inte ha oroat deras uppdragsgivare" (Döden…s.242).
Också den frågan besvaras i rättegångshandlingarna (Styckmordsmålet s. 247 resp. 253) Frank Lindblad legitimerades som läkare 1975, och blev specialist i barn och ungdomspsykiatri 1981. Utbildad psykoanalytiker sen 1983 och legitimerad psykoterapeut. De senaste åren hade han arbetat med frågor kring sexuella övergrepp på barn och ungdomar.
Margareta Erixon hade arbetat som psykolog sen 1966. Sen 1970 vid St Görans barnkliniker. Hon hade arbetat med barn som utsatts för sexuella övergrepp sedan 1981 och gått olika utbildningar inom detta ämne. Hon hade även terapiutbildning. Vid rättegången 1988 hade hon varit verksam 22 år. Kompetentare utredare gick knappast att få.

Mot Lindblad/Erixon, andra psykologer som träffat mamman, grannar och domstolarna ställer Lindeberg "vittnespsykolog" Astrid Holgersson och hennes kollega Birgit Hellbom. Dessa båda avfärdar hela mammans vittnesmål som fria fantasier. Lindeberg förklarar segervisst "Enligt kammarrättens två sakkunniga saknade alltså barnets berättelse helt och hållet bevisvärde". "Birgit Hellbom tecknade bilden av "en kvinna som känt sig ratad av äkta mannen". (Döden…s.567) Att hela Psykologförbundet tog avstånd från att Holgersson och Hellbom utsågs som sakkunniga av Kammarrätten rycker Lindeberg på axlarna åt. Han redovisar att en vittnespsykolog saknar psykologutbildning, och medger också att Holgerssons egna vetenskapliga arbeten inte hade något större anseende i forskarkretsar (Döden…s. 567), men för inte fram några egna betänkligheter mot vare sig Holgersson eller Hellbom.

Vad kroppen berättade

För att bryta upp indiciekedjan som binder läkarna vid styckningen måste Lindeberg också desarmera det obduktionsutlåtande som skrevs av rättsläkare Jovan Rajs, med stöd av 15 olika inblandade experter. Utlåtandet sa att styckningen genomförts av person (-er) med medicinska kunskaper i kirurgi, ortopedi och obduktionsteknik. Det sa också att helhetsbilden tydde på att styckningen genomförts av personer med sadistiska och nekrofilistiska böjelser. Obduktionsfynden talade för att kvinnan bragts om livet.
Särskilt i den andra rättegången tog Rajs upp internationell erfarenhet av och litteratur om styckade kroppar. Det sätt som Catrine styckats på var aggressivt/offensivt. Könsorgan, anus och bröst var bortskurna. Det fanns inget exempel i vetenskaplig litteratur på att en sådan styckning inte föregåtts av mord.

Till sin hjälp har Lindeberg Socialstyrelsens rättsliga råd. Sakkunniga i det här fallet var professorerna Gerhard Voigt och Tom Saldeen och docent Lennart Rammer. De avfärdade Rajs utlåtande som spekulationer, och räknade i stället upp alla tänkbara sätt kvinnan rent hypotetiskt kunnat dö på. Ett par av förslagen står i direkt strid mot obduktionsresultaten, t ex överdos av narkotika och drunkning.
Eftersom huvudet, som antogs blivit utsatt för det dödande våldet, aldrig återfanns ansåg rådet att det inte behövde handla om mord. Frågan om sexualsadism berördes inte alls.

Varför ska man då lita på Rättsliga rådet i stället för på Rajs och hans kollegor?
Skälet är att Rättsliga rådet är "landets högsta medicinska auktoritet". Läkarna där står över Rajs i hierarkin. Voigt får omdömet "tung ledamot "och "nestorn" (Döden…s. 153). Rajs däremot beskrivs som en person som gör vad som helst för att rädda sin karriär (Döden…s 132, 133).
Men i Lindebergs bok ser man också en annan bild. Både åklagare Helin och poliserna uttalade sig om att Rajs inte tog hänsyn till kollegiala bindningar. Mot rättsliga rådet däremot lämnade åklagaren in en jävsinvändning, eftersom både Voigt och Saldeen i olika sammanhang förklarat att läkarna inte kunde ha gjort detta. Helin uttryckte sig ganska klart i sin plädering "Det är inte första gången vi kan konstatera att så att säga läkare ilar till bröders hjälp när det behövs" (Catrine och rättvisan, s.163).


Rammers trovärdighet, liksom hela Rättsliga rådets, har på senare år fått sig ytterligare en knäck i samband med debatten kring och granskningen av fallet Osmo Vallo. Rammer var den rättsläkare som efter en första slarvig obduktion beordrade fram ett dödsorsaksintyg för att lugna Vallos mor. Efter att de brutna revbenen i kroppen upptäckts vid den andra obduktionen sa han att revbenen kunde ha skadats efter att Vallo dött, någon kunde ju ha tappat liket. Först den tredje obduktionen, som gjordes av Jovan Rajs och Jan Lindberg, visade att Vallo levde då revbensbrotten skedde och att dödsorsaken kunde kopplas till polisvåld.


Fallet Osmo Vallo har bland annat lett till Amnesty Internationals första rapport om Sverige, och ärendet ligger fortfarande på JKs bord. TV-journalisterna Hannes Råstam och Janne Josefsson skrev i DN den 28/6 1999: "Inget fall i modern tid bekräftar så tydligt som detta folks värsta misstankar om att makthavarna håller varandra om ryggen. Osmo Kalevi Vallos död sätter människors olika värde inför lagen i blixtbelysning ".
Lindebergs "högsta auktoritet" är i hårt blåsväder idag.

Hanna Olsson

Vad handlade egentligen Hanna Olssons artiklar, som väckte sådant rabalder om?
Hanna Olsson hade två dagar innan den första rättegången avslutades ringt upp åklagare Helin och frågat varför polisens utredning bland de prostituerade inte alls använts i rättegången. Hon fick svaret att Helin inte ville "smutskasta männen". Han ville inte ha några "fladdriga vittnen" i rättssalen utan en "juste och rak rättegång".


Hanna Olsson reagerade starkt mot åklagarens svar. I en DN-artikel med rubrike ""Vad är motivet bakom mordet?" skrev hon att målet snarast måste tas upp igen. Åklagaren fick inte göra halt vid de punkter där gärningen - i all sin ohygglighet - skulle bli möjlig att förklara. Just den kunskap som de prostituerade hade om obducentens sexuella böjelser hade hittills inte fått komma fram i rättssalen. Helin hade heller inte tagit upp obducentens omvittnade intresse för den allra grövsta (senare förbjudna) typen av våldspornografi, videofilmade ritualmord på kvinnor. Därför blev mordåtalet obegripligt.


Hanna Olsson kritiserade också Socialstyrelsens rättsliga råd, som genom sitt resonemang om hur en normal obduktion går till blundade för att det här handlade om en kvinnoslakt.
Det faktum som satt sin prägel på hela målet, menade Hanna Olsson, var att de män som stod åtalade för mord tillhörde en social elit, medan offret var en kvinna med lägsta rang i vårt samhälle.

Hanna Olssons resonemang väckte gensvar. På sidan 659 i sin bok uttrycker Lindeberg sin indignation över det. " "Först när en upprörd kvinnopolitisk opinion började göra sig hörd, ändrade Anders Helin ståndpunkt. Det beslutet medförde att en rad ytterst tvivelaktiga vittnen, däribland dagboksvittnet Anna, fick stor betydelse för massmediernas bevakning av fallet". Men med sitt resonemang visar ju bara Lindeberg med att Hanna Olsson hade rätt. Det krävdes en opinion för att dessa viktiga vittnen överhuvudtaget skulle släppas fram!

1990 skrev Hanna Olsson boken Catrine och rättvisan. Där redovisar hon bland annat den kunskap som finns i internationell vetenskaplig litteratur om lustmord, och som helt förtegs av Socialstyrelsens rättsliga råd. Men framför allt visar hon det dolda mönster som funnits i rättsprocessen. Högre instanser har slagit ut lägre, och den högre instansens skäl för sitt beslut har inte diskuterats offentligt. Hovrätten körde över tingsrätten. Jovan Rajs obduktionsutlåtande avfärdas av Socialstyrelsens rättsliga råd. Läkarna anses av domstolarna ha styckat kroppen, men inget resonemang förs om deras trovärdighet överhuvudtaget, motivet för styckningen eller varifrån de fått kroppen om de inte själva orsakat hennes död.

Lindebergs förklaring till bokens stora framgångar är att Hanna Olsson lyckas ge en "skenbar begriplighet" åt ett gåtfullt brott. Han menar att boken inte alls var en dokumentär beskrivning utan en "kvinnopolitisk uppgörelse med vad som beskrevs som ett elitistiskt och konservativt patriarkalt samhälle". Det finns dock ett besvärande faktum i sammanhanget , som Lindeberg själv tvingas ta upp: "Denna anklagelseskrift (hade) aldrig kunnat skrivas om inte författarinnan fått hjälp och råd från polisens sida" ( Döden…s.529) Han anklagar henne för att ensidigt ge polisens version av händelseförloppet.

Så polisen, som samlat in allt förundersökningsmaterial, skulle alltså också vara ute efter att sätta dit läkarna? Ja, Lindeberg lägger fram argument även för den tesen. Han skriver (Döden s 92, 145):
"Det var ingen hemlighet bland personalen på våldsroteln, att rotelchefen Irwell aldrig riktigt kunnat förlika sig med rättsläkaren T. Arne Irwell tyckte att T. hade en konstig utstrålning och någon sorts övermänniskoattityd."
"Samtidigt innebar spaningsledaren Inge Reneborgs talrika uttalanden i massmedierna om mordmisstankarna mot T. en ödesdiger låsning. Att backa frånså graverande anklagelser, utan att själv förlora prestige var knappast möjligt. Spaningsledningens utspel hadeskapat ett psykologiskt motiv för att få fast just T.
"

Efter mordet på Olof Palme1986 fick visserligen helt nya poliser ta över fallet, men de gick tydligen i samma fotspår.

Lindeberg kämpar över huvud taget hårt för att framställa tanken att läkarna kan ha utfört styckning (för att inte tala om mord) som barock.
Så här misstänkliggörs fotohandlarparet, som pekade ut allmänläkaren som den person som lämnat in en film på en styckad kvinnokropp till framkallning (Dödens… 325, 327, 336, 658) "Det var något konstigt med deras beskrivning av bilderna och deras innehåll. Det var helt enkelt svårt att förstå hur de bilder de beskrev kunde ge upphov till så uppjagade och känsloladdade reaktioner hos dem båda."8

Ansvaret för debatten


Bokens titel "Döden är en man" visar hur Lindeberg vill att läsarna ska se på fallet da Costa. Den som dömer läkarna dömer samtidigt alla män. Han skriver på sid 754: "Domstolarna började tillämpa ett könsperspektiv på rättvisan, där kvinnors uppgifter a priori tillmättes större trovärdighet än mäns". Han söker alltså en allians med alla män i sin kamp, men det kommer han inte att få. Det handlar inte enbart om kön. Det handlar också om klass.


Lindebergs indelning av människor i trovärdiga och icke-trovärdiga har en klar politisk innebörd. Därför är det här en viktig debatt för arbetarrörelsen och hela den breda vänstern. För dem som vill befästa hierarkierna och klassamhället är det klokt att ge sig på de svagaste först. Vem försvarar i dag prostituerade narkomaner? Ett första framsteg för reaktionen skulle vara att frånta den gruppen dess människovärde. Sen kan man gå vidare till barn. Och sen? Borde inte välutbildades ord väga tyngre än lågutbildades? Rikas tyngre än fattigas? Så var det ju förr och vem har sagt att det var sämre då? Lindeberg och hans anhängare måste bemötas på den arena de faktiskt spelar - den politiska reaktionens.

Kerstin Alfredsson, maj 2000
Frilansjournalist
(Poppiusstuderande)
(Artikeln är redigerad för Internet publicering 050517)

---

1 Om de märkliga turerna i den havererade förundersökningen, om icke uppföljda spår och glömska poliser kan man läsa i journalisten Lars Borgnäs sin bok Sanningen är en sällsynt gäst (2003). Där tar han också upp frågan om Catrines sista kund och hans länkar till obducenten. En bok som rekommenderas varmt.

2 Lindeberg skriver själv att skälet till att läkarna friades från åtalet för mord/ vållande till annans död verkade vara hovrättens tidigare inhopp. Om en högre instans ändå tänkte riva upp en sådan dom skulle det inte "vara någon vits med att avkunna den".) Tingsrätten förde också ett resonemang om att eftersom två var inblandade och båda nekade kunde man inte veta vem av dem som utfört ett eventuellt mord (Döden…s.495-496).

3 Lars Borgnäs har både i TV:s Uppdrag granskning och sin bok Sanningen är en sällsynt gäst låtit sakkunniga som granskat fallet med obducentens första hustrus död få ordet. Professor Bernd Brinkelmann vid Institut fur Rechtsmedizin, som publicerat över 50 medicinska artiklar om kvävning och hängning, hävdar där att obducentens första hustru inte begått självmord genom hängning. Hon var enligt Brinkelmann redan död när hon placerades i snaran vid sin säng.

4 Jan Guillou kallade i en av sina krönikor det s.k. dagboksvittnet för ”menederskan” och i läkarnas resningsansökan hävdas också att hon lämnat falska uppgifter. Västerortspolisen höll nya förhör med henne år 2000 för att utröna om hon begått mened. Men inget nytt kom fram. Åklagare Bjarne Rosén fann inget skäl att misstro hennes vittnesmål, och utredningen lades ner. Och varför skulle hon ljuga om detta? På den frågan ger Lindeberg ger inget svar.

5 Domstolarna ansåg det ställt utom varje rimligt tvivel att allmänläkarens dotter vid ett och ett halvt års ålder varit närvarande vid styckningen av Catrine da Costas kropp. Mamman vittnade om vad barnet uttryckt och sagt, och ett sakkunnigutlåtande lämnades av barnpsykiatriker Frank Lindblad och barnpsykolog Margareta Erixon. Vittnade gjorde också en barnskötare från barnets daghem. Jag har i det här avsnittet ibland hämtat uppgifterna från Styrlin/Nybergs examensarbete i processrätt Styckmordsmålet (Stockholms universitet, 1999) som är mer lättöverskådligt och utförligare än Lindebergs bok.
6 Den som vill skaffa sig en uppfattning om hur mediadebatten sett ut kan läsa Jenny Westerstrands uppsats Sexuella övergrepp mot barn; en genomgång av debatten 1983-1986, samt en feministisk kritik av vittnespsykologisk metod (Juridiska institutionen Uppsala universitet, 1997).

Sammanfattnings vis kan sägas att redan från debattens första år varnas för häxprocesser och hysteri. Först omkring 1988 deklarerar pressen samfällt att sexuella övergrepp mot barn måste uppmärksammas och tas på allvar. 1989 skrivs det knappt alls om frågan. 1992 börjar det svänga tillbaka och från och med 1994 fram till studiens slut 1996 domineras media av vad Westerstrand kallar ”motrörelsen”, det vill säga debattörer som oroar sig mer för överdrifter och männens rättssäkerhet än för barnens välbefinnande.

7 Huvudproblemet är inte att barn ljuger ihop historier om sexuella övergrepp. Tvärtom håller utsatta barn för det mesta tyst. Pedofiler blir sällan avslöjade av offren. Boken Barn som inte berättar av Svedin/Back (utgiven av Rädda Barnen, 1996) bygger på beslag av barnpornografi från Huddinge- och Norrköpingshärvorna, 1992-1993. 10 svenska barn identifierades i bildmaterialet. Inget av barnen hade spontant berättat om övergreppen, och de talade inte nu heller förrän de fick veta att förhörsledaren redan visste vad som skett. Att tala väcker ångest, och flera hade förträngt händelserna. En pojke ville inte ens när han fick se ett foto där han utnyttjades av en man gå med på att det skett. ”Det kan inte vara jag”, upprepade han gång på gång.

När det gäller farhågorna att oskyldiga män döms på lösa grunder så talar statistiken mot det. Christian Diesen, professor vid juridiska institutionen i Stockholm, har lett en undersökning av polisdistrikt i Stockholm i början 2000-talet som visar att 19 av 20 utredningar om sexuella övergrepp på barn läggs ner. De leder alltså aldrig till åtal och anmälningarna blir aldrig prövade i domstol. 30 procent av barnen hörs aldrig. Till och med när gärningsmannen erkänt har det hänt att åtal inte väckts.

Kan då barn återge händelser som hänt i så späd ålder? Ja. Se till exempel boken Traumatiska minnen av Sven -Åke Christianson, docent och tf professor vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet (Natur och Kultur, 1994)

8 Fotohandlarparets vittnesmål framställs i Lindebergs bok som tveksamt och oklart. Lindeberg menar att de vägleds av polisen att peka ut allmänläkaren. Men i Lars Borgnäs Sanningen är en sällsynt gäst får man en annan bild. Båda pekade var för sig ut allmänläkaren, men mannen var osäkrare, han tvekade mellan två av männen i konfrontationsgruppen som liknade varandra. Hustrun granskade också dessa två extra grundligt, men var helt säker när hon pekade ut allmänläkaren.