I vuxnas grepp

/Södertäljeflickan tio år senare. Nuri Kino i DN 4/10 2003. /

Pedofilskandaler, barnporrhärvor - nya avslöjanden skakar världen. Redan för tio år sedan skapade "Södertäljeflickans" berättelse om sexuella övergrepp på barn och barnamord löpsedlar över hela Europa. Forskarkår, medier och allmänhet delades i två läger. Ljög Kajsa eller talade hon sanning?

text Nuri Kino
illustration Jesper Waldersten

DET BÖRJADE MED att Kajsas pappa misstänktes för sexuella övergrepp på henne. När Kajsa hördes av polisen berättade hon också om de organiserade övergreppen. De sensationella uppgifterna läckte ut och polisen började gräva efter svarta sopsäckar med barnlikdelar utanför Södertälje. Det hette att ett trettiotal barn hade utsatts för sexuella övergrepp och sedan mördats av en djävulsdyrkande sekt.

Ovanför den plats Kajsa angett som "kyrkogård" smattrade de av medierna inhyrda helikoptrarna för att vara först på plats, när polisen grävde fram de döda barnen. I ett hus en bit därifrån kröp Kajsa, av medierna nu döpt till Södertäljeflickan, ihop under sitt täcke och höll för öronen. Hon var hemma hos sin bästa kamrats familj, en familj som sedan dess blivit hennes fosterfamilj.

Det var ett samtal mellan två flickor i Södertälje, Kajsa och hennes kompis, som ledde till denna internationella uppmärksamhet och till den debatt som pågår än i dag.
- Min pappa tänker slakta Anton, sade Kajsa upprörd i samtalet med sin kompis.

Anton var Kajsas hund. Men att hota med att döda hunden var långt ifrån det enda som hon senare kom att berätta att hennes biologiska pappa gjort. Hon berättade senare för kompisens mamma att båda föräldrarna - mamman och pappan - hade förgripit sig på henne sexuellt och sålt henne till andra vuxna. Att hon själv tvingats förgripa sig på andra barn. Att barn mördats sedan de skändats sexuellt. Att brotten begåtts på sexklubbar, i privata hem och i andra lokaler. Pappan och mamman polisanmäldes.

Kajsas hemska och ofattbara historia ledde till att hennes pappa dömdes till tio års fängelse och mamman till fem år. Domarna överklagades till Högsta domstolen som återförvisade dem till hovrätten. När målet var uppe i hovrätten för andra gången friades mamman och pappans straff sänktes till fem års fängelse. De bevis som fanns ansågs vid den nya bedömningen inte hålla för strängare straff än så.

Efter de långa och krävande rättsprocesserna, där hon blev utmålad som ett galet barn som ljög för att få uppmärksamhet och komma hemifrån, bestämde hon sig för att gå under jorden.

För de flesta föll hon därmed i glömska. Det Kajsa mindes och berättade om var för ofattbart och ingen trodde på att till exempel barnsexhandel kunde existera här - i Sverige.

Tio år senare bestämmer jag mig för att undersöka envisa rykten om att ensamkommande flyktingbarn försvinner från Migrationsverkets flyktingförläggningar. I vissa fall spårlöst. Barn som inte bara försvinner utan också, i vissa fall, utnyttjas sexuellt. Barn som säljs vidare till andra män. Åttaåringar som drogas. Öppen barnsexhandel. Avslöjanden lika ofattbara för mig och andra som det Södertäljeflickan berättat om tio år tidigare.

Mina avslöjanden resulterade i sex domar i den så kallade Västsverigehärvan, en avsatt kyrkopolitiker och två regeringsutredningar.

En dag berättar en kollega för mig om en debattartikel i Dagens Nyheter, skriven av Södertäljeflickan. Och jag undrade - vem är hon? Och hur kunde hon få in en debattartikel i Sveriges största morgontidning om hon bara var en flicka vars pappa dömts för övergrepp på henne?

När jag läst debattartikeln frågade jag mig: Visste myndigheter, journalister och andra redan för tio år sedan att barn försvinner från förläggningarna? Varför gjordes inget då? Södertäljeflickan, som undertecknade debattartikeln med samma namn som hon fått av medierna, gav sig också på bland andra Jan Guillou, som hon anser raljerat om hennes liv och upplevelser i sin bok "Häxornas försvarare", utgiven hösten 2002.

Södertäljeflickan hade tills nu lyckats hålla sig undan mediernas och hennes egen fars jakt på henne i ett decennium.
Men nu började mina efterforskningar om denna unga kvinna som omnämns i flera böcker och vetenskapliga uppsatser. Jag läste allt jag kunde komma över samtidigt som jag intensivt började söka efter henne. Efter nästan fem månader hade jag spårat henne.
Det hade den dömde pappan också lyckats med fem år tidigare, vilket bidrog till att Kajsa bytte till skyddad identitet. Hon var Kajsa, medierna gjorde henne till Södertäljeflickan och i dag lever hon med sin tredje identitet. Bara hennes fosterfamilj, hennes pojkvän och de bästa vännerna känner till hennes bakgrund.

Vid tiden för debattartikeln hade rapporter om sexuella övergrepp på barn och dömda pedofiler, enskilda eller i nätverk, blivit kända i Sverige och i övriga världen. Dutrouxfallet i Belgien, Västsverigehärvan, och ytterligare fall från andra länder. Allt hade väckt internationellt intresse och vrede. Södertäljeflickan ansåg att det hon berättat om och som de flesta då fann helt osannolikt nu hade bekräftats genom andras avslöjanden. Efter ett fyrtiotal samtal hade hon nåtts av informationen att jag ville träffa henne och tog nu efter stor tvekan kontakt. Hon hade följt mina artiklar om sexuella övergrepp på barn. Hon ville få mig att förstå att hon inte är en, som Jan Guillou påstått, uppenbart galen människa. Att hon i dag är en akademiskt skolad person som själv skrivit debattartikeln och inte, som Guillou påstått, låtit någon annan göra det.

Kajsa vill prata om barn som far illa i rättsprocesser och om samhällets ansvar mot dem. Tiden har kommit då hon känner att hon kan berätta om hur det kändes att gå förbi en löpsedel och veta att den handlade om henne.

- Jag var bara ett barn men blev officiellt halshuggen. Jag var bara ett barn och inte ett vuxet vittne. Jag var bara ett barn som förväntades verifiera mina egna uppgifter åt polisen. Jag var bara ett barn som förväntades göra polisens jobb, lägga ett pussel som skulle hjälpa polisen avslöja den barnsexhandel som de så länge hade haft tips om men inte kunnat komma åt.

Jag dricker te och äter nybakade bullar med denna unga kvinna som berättar om de mörka och kusliga skrymslena i Stockholms undre värld. Det känns overkligt. Hur kan hon vara densamma som Södertäljeflickan? En, till synes, vanlig ung kvinna. Medan hon berättar om övergrepp, mord och överlevnad försöker jag få ned bullen hon bakat.

Allt hon berättar skulle kunna avfärdas som lögner. Men plötsligt berättar hon om en man som hon då pekade ut som en av förövarna. En filmare.

Vallad av två journalister, som granskade filmaren efter ett tips om en pedofilhärva, pekade hon ut två av hans fastigheter. Den förortsvilla som han bodde i utanför Stockholm och hans arbetsplats i centrala Stockholm. En av journalisterna säger i dag till mig att hon är övertygad om att flickan omöjligt skulle kunna veta att det var mannens fastigheter om det inte var så att hon verkligen varit där.

När flickan nämner honom vid namn stelnar jag till. Mannen förekom även i det arbete som föregått mina artiklar. Och han finns bland annat nämnd i dokumentärromanen "Rosario är död", skriven av Majgull Axelsson och utgiven 1989.

I boken importerade han och hans ena vän två filippinska pojkar och deras mor till Sverige för att kunna utnyttja pojkarna sexuellt. Pojkarna säger i anmälan till polisen att det även fanns andra invandrarbarn i mannens villa. Ur Majgull Axelssons bok:
"Lisabet (pojkarnas samlingsnamn i boken) hade fått uppfattningen att Gunnar var mycket rik och att han hade tre hus, varav det ena var fullt av videoapparater och filmer, samt många pojkar och flickor. Vad dessa barn hade för uppgift visste hon inte. Lisabet kände sig mycket rädd för Gunnar."

Samma villa pekade Södertäljeflickan ut fyra år efter det att boken kommit ut. Gunnar är nu död. Han var väl känd i filmvärlden och en av de första inom videoindustrin. Enligt en av dem som ärvt hans förmögenhet på tjugosex miljoner kronor var Gunnar en av de första som förstod vilka pengar video skulle ge.

Men Gunnar tjänade också miljoner på barnpornografi. De filippinska pojkarna, som Gunnar var misstänkt för att ha förgripit sig på vill, när jag pratar med dem i dag, varken bekräfta eller dementera dessa uppgifter. De säger dock att det alltid fanns andra män i Gunnars villa och på hans arbetsplats. Män som delade Gunnars sexuella intresse för barn. Patrik, en man som gjort affärer med Gunnar, säger:
- Det var allmänt känt i branschen att Gunnar var sexuellt intresserad av barn. Gunnar skyddades på hög nivå av män som är och var av rang i samhället. Män som delade hans intresse för barn. En topptjänsteman, en EU-politiker, en filmregissör. När Södertäljeflickan dök upp på löpsedlarna blev alla mycket rädda för att bli avslöjade.

Sten-Åke Wranding, kriminalinspektör, som deltog i utredningen om Södertäljeflickan säger att det faktum att hon pekade ut Gunnar tyvärr blev oanvändbart som bevis i utredningen, eftersom journalisten visat flickan en bild på Gunnar utan att samtidigt visa konfrontationsbilder. Den del av förundersökningen som polisen sedan ägnar åt Gunnar och hans vänner fyller en hel pärm. Om skälet till att polisens undersökningar, trots det omfattande arbetet på den då redan dömde pedofilen Gunnar och hans vänner - även de dömda för övergrepp - aldrig ledde någonstans säger Wranding:
- När vi fick veta att Södertäljeflickan pekat ut Gunnar, var spåret redan polisiärt förstört. Trots detta följde vi upp Gunnar men på något sätt blev det inte intressant och föll.

I förhör med Gunnar i maj 1993 berättar polisen för honom att en flicka pekat ut honom, hans fastigheter och hans bil. Gunnar förklarar för polisen att han tror sig vara utsatt för journalisters utpressning. Efter det får han gå.

Journalisten, som enligt polisen förstörde bevismaterialet, säger däremot att fostermamman förstörde "spaningarna" när hon bad flickan ringa polisen dagen efter utpekningen.

Så här säger Kajsa i dag.
- Jag ringde självmant polisen. Alla bad mig om bevis, direkt och indirekt. Jag blev så ivrig när jag mindes en av männen. Bilden på honom och att jag igen fick se hans fastigheter, hjälpte mig att minnas övergreppen och annat som jag tyckte att polisen skulle få ta del av.
Hon är alltjämt ledsen för att hennes minnen inte hjälpte till att föra utredningen vidare.

Patrik säger att förhöret med Gunnar var löjeväckande. Han kom tillbaka och nästan skröt om hur dåligt insatta poliserna var när de hörde honom.

Kajsa pekade också för polisen bland annat ut videoklubben Manhattan på Hantverkargatan i centrala Stockholm. Manhattan skulle vara en av de klubbar utanför vilken hon och andra barn hämtats upp av Gunnar och andra personer.

Samma klubb stötte jag på när jag för bara ett år sedan för programmet "Insider" i TV 3 agerade "barnhallick" på Heta linjen. En ledande kyrkopolitiker och facklig förtroendeman i Stockholm ringde upp denna linje och berättade för mig att han, vintern 2001, på Manhattan fått kontakt med en annan man, som till honom sålde sex med en tioårig flyktingpojke. Övergreppet skedde i en lägenhet där det också förekom verksamhet i de andra rummen. Allt enligt politikern. Kyrkopolitikern avsattes sedan personer i hans fackförbund känt igen honom när han lät sig intervjuas av TV 3.

Samma klubb talar Södertäljeflickans pappa om, när han i april 1993 förhörs av polisen och tillfrågas om han brukade besöka några homosexklubbar.
"Ja, jag har varit många gånger på klubben. Det är det enda stället som jag har varit på, ja det är det enda stället."

När Kajsas pappa tillfrågas om varför han tror att hans dotter vid vallning kunde peka ut videoklubben för polisen, svarar han att han inte vet om dottern varit där med någon annan person. Och tillägger:
"Men det tror jag inte, där har jag aldrig sett någon kvinna över huvud taget, någon vuxen kvinna har jag inte sett där."

Medan utredningen pågick fick polisen in många tips om samtal på Heta linjen där barn med invandrarursprung såldes och köptes. När jag tar del av förundersökningen om Södertäljeflickan skräms jag av att de i undersökningen återgivna samtalen nästan är identiskt lika de jag själv ett decennium senare deltog i på kontaktlinjen. De samtal som ledde till flera domar för sexuella övergrepp mot flyktingpojkar i västra Sverige. De sidotips som polisen fick i Södertäljefallet skulle, med den kunskap myndigheter, frivilligorganisationer och andra har i dag, med all sannolikhet ha lett till att den öppna svenska barnsexhandeln redan då avslöjats.

Kajsa säger att hon då mindes det som många barn berättar om i dag.
- Jag läser om övergrepp dagligen och undrar när vi vågar börja tro på barnen. Jag vill inte bli en martyr. Södertäljeflickan är en ikon och jag vill inte viga hela mitt liv åt henne men som litet barn fick jag insyn i något som annars skulle vara dolt.

Margareta Israelsson är riksdagsledamot och utreder för regeringens räkning förekomsten av sexuellt exploaterade barn i Sverige. I femton år har hon arbetat med frågor om sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi. Ett arbete som 1999 ledde fram till den nya barnpornografilagen. Hon säger att hon under den tid hon arbetat med dessa frågor träffat på övergrepp och barnpornografi inom alla samhällsgrupper.

- Barn som Södertäljeflickan blir snabbt identifierade och blir då än mer offer. Och de som finns i kretsarna kring ett sådant här barn och är intresserade av att sopa igen spåren efter sig brukar lyckas med det. Fanns det läckor inom polisen är det helt klart att det försvårade utredningen.

Vid seminariet "Vill vi veta - vågar vi se?" i Riksdagshuset i mars i år, där bland annat drottning Silvia var närvarande, gjordes gällande att det är de redan utsatta barnen, som flyktingbarnen, som löper störst risk att exploateras.

Utredaren Sten-Åke Wranding säger att det redan då talades mycket om försvunna barn, men vilka var de och varifrån kom de?
- Vi hittade inga av dem som var anmälda försvunna.
Om sexuella utnyttjanden av flyktingbarn och rituella övergrepp och mord står det så här i förundersökningen om Södertäljeflickan - direkt citat (1993):
"Det som är anmärkningsvärt är att barn, oberoende av varandra och helt utan kontakt med varandra, berättat om nästan identiska händelser."

Av förundersökningen i Södertäljefallet och av psykologjournaler om Södertäljeflickan framkommer det att flickan redan i ett mycket tidigt skede av polisförhören berättade om andra förövare än hennes föräldrar, om rituella övergrepp på barn och mord.

- Begreppet rituella övergrepp är i mitt fall missvisande, som om det först och främst skulle likna en religiös rit. Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, gör illa och skrämma till tystnad, säger Kajsa.

Därför tror Kajsa att polisen inte ville ta till sig det hon berättade, vilket också framkommer av förundersökningen. I stället bad de som förhörde henne att vänta med denna information och i stället berätta om faderns övergrepp på henne, vilket förhören i första hand gällde.

I dag säger Kajsa.
- Under rättegångarna försökte framför allt åklagaren få mig att hålla tillbaka mina minnen och bara berätta, vilket förstår jag nu senare, om sådant som man faktiskt kunde ta till sig.

Men följande är Jan Guillous verklighet, så som han beskriver den i sin bok "Häxornas försvarare":
"Den 16-åriga flickan var naturligt nog undersökningsobjekt för terapeuter och psykologer och började på hösten 1992, efter att föräldrarna satts i fängelse, ´gradvis´ erinra sig än mer groteska detaljer än dem hon redan berättat om hur föräldrarna sålt henne till hemliga bordeller för barn. Därmed växte historien om djävulssekten fram. Sekten ritualmördade barn och hade vid ett tillfälle tvingat flickan att mörda själv. Hon sade sig ha varit med och sett hur barn, som bars bort i svarta plastsäckar efter seanserna, grävdes ner i massgravar utanför Södertälje i närheten av föräldrarnas bostad."

Och så här skriver journalisten Lilian Öhrström i sin bok "Sex, lögner och terapi" (1996):
"Anklagelserna växte i takt med terapin och anklagelserna gällde både barnporrfilmning och andra sexuella övergrepp under rituella former. Med tanke på det nätverkssamarbete som psykologerna själva bekräftat är det inte långsökt att tänka sig att de inspirerar varandra och sina patienter. Detta, snarare än en underjordisk konspiration, kan mycket väl förklara att berättelserna tycks vara så lika världen över, precis som häxbekännelserna var på sin tid."

Om detta säger Kajsa i dag:
- Att använda sig av definitionen häxprocess också om dem som har den obändiga kraften att berätta - är inte det en omvänd häxprocess?

Som barn intervjuades Kajsa i den då hårt kritiserade boken "La de små barn komme till meg" (utkommen 1994) av dåvarande docenten, nuvarande professorn i Uppsala, Eva Lundgren. Vid intervjutillfället hade hovrätten dömt Kajsas far till tio års fängelse för övergrepp på henne och hennes mor hade fått fem år för samma sak. Ur boken:
"En dag när jag satt på bussen såg jag framför mig hur jag hade gått lös på ett dött barn. Men det kan man ju inte säga till nån, då tror dom att man är galen. Det går inte för det kan inte vara sant. Dom hade sagt till mig att detta inte förekommer och då finns det inte för dom. Jag har det i mig hela tiden men det ska inte finnas i verkligheten. Då är det bara jag som är galen."

Kajsa i dag:
- Ingen hellre än jag skulle vilja säga att detta inte var sant. För då skulle jag slippa att ifrågasätta varje sekund av min vakna verklighet.
I Kajsas verklighet i dag finns varken hennes biologiska mamma eller pappa.

Och hennes pappa skrev till polisen redan 1993 om sin dotter:
"För mig är hon en död människa. Alltså, jag har suddat bort henne som barn."

Om sin pappa berättar Södertäljeflickan att han var intresserad av film, precis som till exempel Gunnar, som hon pekat ut. Och pappan bekräftar i polisförhör att han är medlem i en filmförening och att det är där han har sina flesta bekanta. Polisen beslagtog också filmer med barnporr hos Södertäljeflickans pappa.

Överläkaren och barn- och ungdomspsykiatern Lars Westerström vid mottagningen för behandling av sexuella övergrepp i Örebro skrev i en debattartikel i fjol att en undersökning av sjuttonåringar vid nittiotalets början visade att sju procent av flickorna och tre procent av pojkarna varit utsatta för övergrepp.
"Rådde det någon masspsykos över hela Sverige?" frågar Lars Westerström. "Vi, psykologer och läkare, tror nog att dessa undersökningar avspeglar någon form av sanning."

Ljög Södertäljeflickan eller talade hon sanning?
En annan överläkare, Carl Göran Svedin, professor vid avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet, söker med socionomen och psykoterapeuten Christina Back i boken "Varför berättar de inte?" svaret på varför barn förnekar övergrepp som begåtts mot dem.
Barn fortsätter neka även sedan de fått se övergreppen mot sig själva på bilder och i videofilmer.
Så var det också i den västsvenska pedofilhärvan som redan nämnts och där fem män dömdes i fjol för sexuella övergrepp. Trots att polisen kunde identifiera ett tiotal pojkar var det bara tre som blev målsägare, det vill säga de som ville berätta.

Men ljuger Kajsa när hon nu sitter framför mig? Hon säger:
- Under rättegångarna presenterades en bild av mig som en grovt sexuellt pervers, manipulerande människa som njöt av uppmärksamheten. Eftersom jag var ett barn trodde jag att de vuxna hade rätt. När jag försökte ta till mig den bilden, men inte fick ihop den med mig själv, skapades ett kaos i mig som förföljer mig än i dag. Om det jag mindes inte var sant, hur kunde det då vara säkert att jag fanns. Om jag hade skapat minnena hade jag kunnat avfärda det som väcker mig på natten som en mardröm och somna om.

Ett av dessa minnen berättade Södertäljeflickan om för polisen i förhör i maj 1993.
"Jag var inne i Gunnars hus och han hade flera pojkar i huset. En av pojkarna med mörkt utseende och mörkt långt hår hade röd tröja och var ungefär femton år. Pojken hade en avlång silverbricka i handen, ett glas på brickan och ett, runt, vitt piller bredvid glaset."
På polisens fråga om hur det kändes när hon svalt tabletten och druckit upp det som fanns i glaset svarar hon: "Inget bra alls. Jag var yr i huvudet, trött och flummig."

Hon fortsätter sedan att berätta om övergrepp mot henne och andra barn och om en kamera som "snurrade av sig själv" i samma rum.
I samma förundersökning berättar även andra barn om övergrepp i samma villa. Om samma bokhylla med videofilmer och om inspelningar av övergrepp.

Min källa Patrik kom jag i kontakt med när jag föreläste på Rädda Barnen om den öppna svenska barnsexhandeln. Patriks fru var bland åhörarna och fick sin man att ta kontakt med mig. Patrik, som hade arbetat med den utpekade Gunnar, tror att uppgifterna om mord och rituella övergrepp kom att ta uppmärksamheten från barnsexhandeln och barnpornografin.
- Alla riktade sin uppmärksamhet på de påstådda morden och rituella övergreppen och inte på det som i alla fall jag, och många med mig i branschen, kände till - nämligen barnsexhandeln och barnpornografin. När Gunnar året innan greps för att ha utnyttjat en pojke, omhändertog polisen ett antal videoband som vittnade om övergrepp, men vid den tidpunkten var inte innehav av barnpornografi olagligt.

Patrik berättar också att polisen vid fallet Södertäljeflickan bedrev spaning mot Gunnar och att denne kände till detta. Att Gunnar hade kontakter inom polisen framkommer också av förundersökningen. Han hade filmat byggnationen av ett polishus och på det viset kommit i kontakt med polismän som lånade videofilmer av honom.
- Jag beundrar Södertäljeflickan för att ha gått vidare efter allt hon har gått igenom, men med det inte sagt att hon har gått igenom precis allt som hon påstår sig minnas, säger Patrik.

Hur kan en människa med sådana upplevelser eller minnen gå vidare? När jag ställer den frågan till Kajsa säger hon att det värsta inte är hennes minnen utan att hon ibland kommer på sig själv med att vara rädd för att "dom ska ha lyckats göra också mig till en förövare". Att hon själv skulle vara likadan som dem.
- De försökte uppfostra mig till att bli likadan, säger hon, darrar till och börjar gråta. Men nu vet jag att jag inte är det.

Efter ett tag lugnar Kajsa ner sig, vill lämna Södertäljeflickan och bara tala om vem Kajsa är. Och om hur det är att leva med Södertäljeflickan.

Kajsa ger ett samlat och koncentrerat intryck. Hon uttrycker sig väl, ofta mån om att vara väldigt exakt.
- Det jag gått igenom får inte vara förgäves. Jag önskar inte för mitt liv ett annat barn samma sak. Jag önskar att vardags-Svensson vaknar, drar upp sin rullgardin och äntligen börjar inse att sådant här händer i vårt trygga, lilla land.

Kajsa är numera gift. Äktenskapet är, som hon beskriver det, lyckligt. Hennes man kände henne innan hon fick den skyddade identiteten, fick vetskap om Södertäljeflickan, och lärde sig leva med att hans flickvän var Södertäljeflickan.

Kajsa och hennes man bor långt ute på landet och de planerar att skaffa barn som vilket annat par som helst. Men de tillåts inte vara vilket par som helst.

Kajsa ger ett exempel.
- Häromdagen var vi på middag hos goda vänner. De känner mig enbart som Kajsa. Vid middagsbordet säger en av dem att han just läst en fantastisk bok om masspsykoser och hur lätt vi människor låter oss förledas. Boken var Jan Guillous "Häxornas försvarare". En annan vid bordet hade också läst boken och de båda började minnas och tala om Södertäljeflickan. De hade roligt åt hur en galen flicka kunde skapa sådana enorma rubriker och få polisen att gräva efter likdelar. Jag såg hur min man bleknade. Skulle jag bita ihop och göra som jag brukat göra, det vill säga gå på toaletten och lugna ner mig? Eller skulle jag berätta? Denna gång kände jag att jag inte kunde bita ihop, om inte annat så för andra barns skull. Jag berättade att jag var Södertäljeflickan. De tystnade. Först trodde de mig inte. Sedan blev de skamsna. Och diskussionen kom efter detta att handla om vad man ska tro på av det som står i böcker och tidningar.

Vid andra tillfällen har hon valt att bita ihop:
- När jag läste in gymnasiet på folkhögskola var ett av ämnena psykologi. En lektion ägnades åt minnespsykologi, sexuella övergrepp och om hur barns minne fungerar. Baserat på fallet Södertäljeflickan. Det var mycket svårt för mig, men den gången beslöt jag mig för att hålla tyst.

Kajsa konstaterar också att Södertäljeflickan som ikon är en konstruktion. Inte skapad av henne och hennes berättelser i första hand utan av den bild medier och rättsväsendet skapat av dessa uppgifter.
- Skulle man behandla en vuxen på samma sätt? Jag fick inte säga att dom ljög men dom fick säga att jag ljög. Det är märkligt.

Kajsa säger att hennes önskan är att bidra till en diskussion om utnyttjandet av barn i rättsprocesser. Om mediers, myndigheters och allmänhetens ansvar i detta.
- Min återupprättelse är att som Kajsa leva ett bra och drägligt liv i dag, säger hon. Det är det enda sättet att återta den makt som de som utnyttjade mig tog ifrån mig.
- Jag vill inte bli en martyr, jag vill inte ge hela mitt liv åt Södertäljeflickan. Jag är en pjäs i ett schackspel. Jag var en spelpjäs i en juridisk process.

Min sista fråga till Kajsa blir:
- Kan du någonsin få förtroende för andra människor?
- Ja, säger hon. För om det finns något som är så ont så måste det finnas något som är så gott.

Kajsa, som i dag är en kvinna som helst av allt vill gå till sin postlåda, hämta tidningen och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro - är hon en lögnerska?
Det vet jag inte.
Svea hovrätt visste det heller inte. Den fällde hennes far för sexuella övergrepp mot henne och konstaterade att hon inte ljugit om detta, men sade om resten:
Bevis saknas.

Nuri Kino är frilansjournalist.
Jesper Waldersten är illustratör.
lordagsondag@dn.se
Kajsa och Gunnar är fingerade namn. De situationer i texten där Kajsa i vuxen ålder konfronteras med Södertäljeflickan har skrivits om något för att hon inte ska kunna identifieras.