Uppdrag Granskning eller Uppdrag Förvanskning?

/Överlevare från rituella/sadistiska övergrepp under attack. Publicerad i Spegeln 4/2004./

Uppdrag Gransknings program om den ”incestdömde Ulf” har slagit ner som en bomb i debatten om övergrepp mot barn. Det känns som någon form av deja-vu från mitten av 90-talet, då tidningsartiklar och TV-program på ett suggestivt sätt målade ut bilden av en pågående häxjakt på oskyldigt anklagade män.

Och då som nu ligger anklagelser om rituella sadistiska övergrepp i fokus. Det faktum att någon kan minnas rituella övergrepp eller barnamord anses vara det yttersta beviset på att även de övriga minnena är falska.

De tre programmen fokuserade på lite olika saker. Det första på det faktum att terapeuten Kenneth Lind inte var legitimerad, och på faktorer som påstods bevisa att övergreppen inte kunde ägt rum på de tider och platser de uppgavs ha ägt rum. Det andra koncentrerades till ”avslöjandet” att flickan hade berättat om rituella övergrepp och läst Spökflickan, vilket sågs som det yttersta beviset för att det inte kunde vara sant. Det tredje försökte bevisa att Ekbackens behandlingshem, där flickan hade behandlats, var någonting som mest av allt liknade en tortyrcentral, där klienterna med brutala metoder skulle tvingas berätta om att de utsattas för övergrepp.

Uppdrag Gransknings ambitioner var nu inte att ge en objektiv bild av frågan. Det avslöjades redan i det första, mycket skickligt komponerade, programmet. Det faktum att programmet konsekvent utlämnade allting som talade till mannens nackdel (se Monica Dahlström-Lannes på http://www2.hemsida.net/kiremaj70/nyheter/meddel.asp?medid=328&kategori=12 ) visade klart vad det handlade om. Det var en ren partsinlaga, och en oerhört skicklig sådan. Det mest avslöjande var förmodligen att det aldrig i programmet framkom att flickan hade medicinskt konstaterbara skador som styrkte hennes berättelser om övergrepp. Om detta faktum hade lagts fram för TV-tittarna skulle deras bild av händelserna drastiskt ha förändrats. Frågor som ”hur hade hon fått skadorna, och av vem eller vilka”? skulle ha blivit oundvikliga. Men det var precis de frågor som Hannes Råstam och hans medarbetare inte ville att tittarna skulle ställa.

Istället fokuserades på frågor om tid och plats. Arbetskamrater fick försäkra att mannen minsann varit där HELA tiden, och skolans frånvarosiffror talade mot att flickan skulle ha kunnat utsättas för övergrepp på dagtid. Att skolans frånvaroredovisning verkat vara mycket bristfällig nämndes inte, och att arbetskamrater ofta är lojala mot varandra i sådana situationer ter ju sig naturligt. Flickan hade pekat ut en adress som visade sig leda till ett centrum för äldreboende och en skärrad föreståndare förklarade att hon ABSOLUT skulle veta om några övergrepp förekom där. Ja, vad skulle hon säga… hon kunde ju inte gärna förstöra ställets rykte genom att säga att hon inte hade någon aning om ”satanistiska ritualer” förekom eller ej… Att personalen på detta äldreboende inte brukar kolla vad som händer i lägenheterna när de inte mottar larm från de inneboende framkom förstås inte.

Att Kenneth Lind inte hade formell psykoterapilegitimation var sant, men att han bara saknade några poäng för att få den nämndes aldrig i programmet.

I det andra programmet var ju ”avslöjandet” om att flickan mindes rituella övergrepp det centrala. Eftersom hon dessutom ju hade läst Spökflickan var ju saken klar, enligt programmets förenklade logik. Nu är inte berättelsen i Spökflickan speciellt lik flickans berättelse, mer än att båda handlar om sadistiska barnamord i någon form att satanistisk inramning. Det bör här påpekas att Spökflickan inte är någon roman, vilket även Uppdrag Granskning påstått, utan en fallbeskrivning av ett verkligt fall.

Om man anser att rituella övergrepp inte existerar, utan är en vandringssägen av samma typ som berättelser om snömannen, Loch Ness-odjuret eller Bermudatriangeln, kan det vara logiskt att tro att flickans berättelser influerades av Spökflickan i kombination med trycket från en påträngande terapeut.

Men tusentals människor i västvärlden har under de senaste tjugo åren berättat om rituella övergrepp. I åtminstone hälften av fallen brukar det, liksom i Helsingborgsfallet, finnas medicinskt konstaterbara skador, som styrker berättelserna om övergrepp. Det gäller också i fallet med Södertäljeflickan för lite mer än tio år sedan.

Från västvärlden finns också exempel på annan typ av materiell bevisning, liksom erkännanden och fällande domar. I själva verket ökade antalet fällande domar gradvis till någon gång i mitten av 90-talet, då en välorganiserad kampanj lyckades skrämma polisen i land efter land att inte ta fenomenet på allvar. Efter denna kampanj hör det till undantagen snarare än regeln att sådana fall går till åtel, eller ens förundersökning. Oftast genomförs inte husrannsakningar, och om de genomförs brukar de komma så sent så att alla spår rimligen bör ha försvunnit. (Jfr Södertäljeflickan, där de utgrävningar som påstods bevisa att inga barnlik var nedgrävda, genomförde ett halvår efter att fallet blev offentligt. Trots att inga lik återfanns, var platsen som Södertäljeflickan hade pekat ut avtorvad, och vittnen hade sett en av de huvudmisstänkta på platsen. Detta följdes aldrig upp).

Nu finns det, förutom materiell bevisning, många andra saker som talar för att berättelserna i hög grad är sanna. Om de som berättar om dessa händelser vore psykotiska, mytomaner, eller lättlurade offer för samvetslösa terapeuter, vore det väl ändå anmärkningsvärt att deras berättelser är så konsistenta och känslomässigt trovärdiga att närstående, psykologer, förhörsledare och socialarbetare så ofta övertygats att barn och vuxna som berättar om sådant är trovärdiga. En engelsk filosof som undersökte anklagelser om rituella övergrepp i Nottingham i England, kom fram till att de som trodde barnen var de som stod dem nära, och hade mycket kontakt med dom, medan de som misstrodde barnen vanligtvis var de som hade föga eller ingen kontakt med barnen.

Idag finns det i Sverige överlevare som minns att de utsatts för rituella övergrepp. De tas nästan aldrig på allvar av den officiella psykiatrin, men de får ibland ändå ett visst stöd från enskilda terapeuter, vänner och andra överlevare. De mår ofta mycket dåligt, vilket inte är förvånade med tanke på vad de utsatts för. En del, men absolut inte alla, har börjats minnas under terapi. Många har mints övergreppen innan de någonsin haft kontakt med någon terapeut.

Överlevare från rituella övergrepp, eller andra typer av sadistiska övergrepp i gruppsammanhang, är en extremt utsatt grupp. Eftersom den ”officiella” linjen är att inte tro dem får de oftast ingen hjälp alls. Då och då får en del bekräftelse på att de har rätt, till exempel när de undantagsvis möter en annan överlevare som utnyttjats av samma förövargrupp, och som börjar berätta detaljer om den andre som hon absolut inte kunde kunna känt till om hon inte varit där. Eller när föräldrar som ingått i grupper som begår sådana övergrepp dör, och deras barn upptäcker teckningar, brev och annat som bekräftar anklagelserna. Sådant händer till och från, men nästan inga ”undersökande journalister" tar tag i dessa frågor. En del av dem är ju så upptagna med att förtala överlevarna och de få personer som stöder dem.

I det tredje programmet angrips behandlingshemmet. I fem intervjuer berättade lika många flickor om försök att inplantera falska minen av övergrepp, och dessutom i några fall om rent kränkande behandling. De flesta tittare upplevde förmodligen att behandlingshemmet var obehagligt, och skulle säkert tycka att det lika gärna kunde läggas ned. Det tyckte uppenbarligen även Uppdrag Gransknings redaktion, som verkar driva en kampanj i frågan.

Men hur ska man ställa sig till detta? Varför skulle fem flickor och en före detta personal ljuga? Ska vi inte tro dem när de beskriver att Ekbacken är helvetet på jorden?

Det gjorde uppenbarligen Ulf Åsgård, en känd psykiater som ofta anlitas av polisen. Han var expertvittne i Södertäljefallet 1994, och uttalade sig arrogant, självsäkert och överlägset, och drev en linje som implicerade att Södertäljeflickan, som i rättegång efter rättegång klart och redigt stod för sina anklagelser, var en halvspykotisk mytoman. Var och en som haft kontakt med henne vet att det inte är sant.

Men Åsgård ”tror” på vad han vill. I det här fallet valde han att ”tro” så mycket att han, efter at ha fått sex videointervjuer uppspelade för sig, kategoriskt slog fast att behandlingshemmet kunde jämföras med det ökända Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, där amerikanska soldater torterade irakiska fångar sexuellt!

Missförstå mig inte. Jag vill inte alls kategoriskt slå fast något om berättelser om förhållanden där jag inte är speciellt noga insatt i bakgrunden. Men jag vill påpeka att det faktum att man kan hitta fem personer som framför klagomål om oegentligheter och till och med övergrepp mot ett behandlingshem som existerat i 25 år egentligen inte bevisar speciellt mycket. Hasselakollektiven har under åratal gjort underverk med narkomaner och missanpassade ungdomar. Många har berättat hur de räddades av Hassela, och statistiken visar entydigt att Hassela varit bra för många. Men det hindrar inte att det finns många avhoppare från Hasselakollektiven som berättat historier om oegentligheter och övergrepp, som får berättelserna om Ekbacken att verka tama i sammanhanget. Vilen bild ska vi tro på? Det kan jag inte uttala mig säkert om, men jag anser definitivt att vi bör se på helheten. Oerhört många har blivit hjälpta av Hassela, och väldig många har blivit hjälpta av Ekbacken.

För överlevare från rituella övergrepp är det extra plågsamt att när det för en gångs skull finns ett behandlingshem, där berättelser om rituella övergrepp tas på allvar, detta behandlingshem genast utsätts för en massiv kampanj. Ett av Sveriges mest prestigefyllda Tv-program, lägger ner all energi i världen för att hitta ”bevis” för att personalen är elak, gränslös, och i stort sett genomtaskig. Att de totalt ignorerar de många röster som berättar om att de blivit hjälpta och ger en helt annan bild än det programmet ger.

Av anledningar som de bäst känner till själv väljer Hannes Råstam och hans medarbetare att starta en kampanj, där de medvetet ignorerar de fakta som talar emot de teser de bedriver. De väljer att starta en kampanj som leder till att många överlevare, och i synnerhet överlevare från rituella/sadistiska övergrepp, trängs än längre in i ett hörn, blir än mindre trodda, och får än mindre hjälp. De har valt att starta en kampanj som riskerar att stämpla de få institutioner och terapeuter som tar vår verklighet på allvar som cyniska inplanterare av falska minnen. De har återskapat situationen i mitten av 90-talet, då överlevare av rituella övergrepp såg ett samhälle som hånfullt förnekade deras plågsammaste erfarenheter.

Om deras kampanj lyckas kommer de att bli medansvariga till mer lidande, förtvivlan och hopplöshet. Och vilka motiv de egentligen har känner de, som nämnts, bäst till själv.

Erik Rodenborg