/Publicerad i Internationalen 43/2004/.
Under våren 2004 sände Uppdrag Granskning två program om ”den incestdömde Ulf” som enligt reportern Hannes Råstams åsikt av allt att döma satt oskyldigt dömd för sexuella övergrepp mot sin dotter. Det var två mycket skickligt gjorda program och de flesta tittare, utom de som hade inblickar i detta och liknande fall, torde ha blivit mycket övertygade. Programmet följdes upp av en välorkestrerad kampanj.
Nu har kampanjen gett resultat. Den ”incestdömde Ulf” har beviljats resning av Högsta Domstolen.
Mina kunskaper om fallet är inte överväldigande, men utifrån det jag vet kan jag bara konstatera att den mediabild som givits är grovt vinklad och ohederlig. Det gäller programmen i Uppdrag Granskning; det gäller i än högre grad många av de tidningsartiklar som publicerats.
När resningsbeslutet kom var det en stor nyhet i media. Anmärkningsvärt nog presenterades beslutet ofta tillsammans med påståendet att dottern tagit tillbaka anklagelserna. I Aftonbladet 12/10 kan man läsa: ”Dottern har erkänt att hon ljög i båda rättegångarna.” I Expressen samma dag heter det: ”Efter domen har dottern tagit tillbaka anklagelserna.” I pappersupplagan av Expressen toppas artikeln av rubriken ”Dotter ljög om sexbrott”.
Sanningen är att dottern vid ett tillfälle skrev ett brev där hon tog tillbaka anklagelserna. Hon skrev dock detta brev efter ett omvittnat hot och numera står hon hlet och hållet för anklagelserna. Om detta inte ett ord i Expressen eller Aftonbladet! Kan man förvänta sig att dessa tidningar i fortsättningen publicerar artiklar om tillbakatagna anklagelser mot Hells Angels med rubriker som ”Påstått misshandelsoffer erkänner att han ljög”?
I DN: s artikel samma dag talas om att dottern efter rättegången ”lämnat en mängd fantastiska uppgifter”, och nämner sedan beskrivningen av hur ett barn dödats i en sadistisk ritual. Vari ligger det ”fantastiska” i sadistiska barnamord? En artikel i Aftonbladet beskriver hur 13 vuxna deltog i övergrepp som ledde till en pojkes död. Men det mordet var kanske inte ”rituellt”? Men som alla som är insatta på området vet, inklusive en ultraförsiktig FBI-profil som Kenneth Lanning, är ritualisering i olika former mycket vanlig vid sexualbrott.
Men än mer upprörande är upphaussandet av det så kallade ”avslöjandet” att flickan tidigare hade läst Torey Haydens bok Spökflickan, där ett ritualmord på ett barn beskrivs. I ett TV-inslag beskrevs ”Spökflickan” dessutom som en ”roman”. Nu är inte ”Spökflickan” en roman, utan en skildring av ett verkligt fall. Men mer väsentligt – om läsandet av en bok om ett brott skulle vara diskrediterande för den som anmäler liknande brott öppnas vägen till en totalt godtycklig rättspraxis. Om alla de som minns att de utsatts för sexuella övergrepp i barndomen diskvalificeras för att de läst böcker eller tidningsartiklar, eller TV-program om sådana övergrepp, skulle nästan alla underkännas. Om alla kvinnor som anmäler våldtäkter först måste bevisa att de aldrig i något sammanhang läst något om våldtäkter skulle inga våldtäktsmän någonsin fällas.
Och varför inte gå vidare? Ska verkligen de som anmäler ett rån inte noga förhöras om de kanske sett ”Jönssonligan” någon gång eller om de rentav som barn lyssnade på radioserien ”Dickie Dick Dickens”?
Någon kan ju invända att flickans berättelse i detalj ska motsvara skildringen i Spökflickan. Men det är inte sant, vilket var och en som verkligen läst Spökflickan och sett inslaget i Uppdrag Granskning kan konstatera. Alla ”rituella” sadistiska mord på barn har naturligtvis vissa strukturella likheter, men mycket mer än så är det inte här.
I övrigt har såväl Uppdrag Granskning som media i övrigt förtigit en rad fakta. Att rättsmedicinskt konstaterbara skador på dottern bekräftar hennes berättelse om misshandel och sexuella övergrep nämns aldrig, lika lite som exempelvis det faktum att den dömde bevisligen kunnat beslås med många uppenbara lögner, och att han också kört på den omhändertagna flickans fosterpappa med sin bil för att komma åt flickan. Ett av de centrala argumenten i Uppdrag Granskning har varit att flickan saknade anteckningar för frånvaro från skolan under den tid hon skulle ha utsatts för övergrepp på dagtid, men mot det har anförts att skolans frånvaroredovisning verkar ha varit mycket bristfällig.
I den mediahysteri som rasat runt den ”incestdömde Ulf” har inga avvikande röster kommit fram. Pressen har i just detta fall visat vara sig lika monolitisk som exempelvis pressen i Östeuropa på 1970-talet var när det gällde känsliga frågor. När det gäller tillräckligt brännande frågor krävs ingen diktatur för att pressen snällt ska inordna sig i ledet. Det sköter den så bra ändå...
Erik Rodenborg
Bra att få tillgång till denna info!
ReplyDeleteJag har hört brottstycken i olika sammanhang om ”fallet Ulf”, bl a har Diesen skrivit om det, så att få en samlad genomgång ökar förståelsen för vad som egentligen hände.
Det är märkligt att det är mer sannolikt enligt media att vuxna är utsatta för barns komplotter än tvärtom.
Man glömmer helt bort maktperspektivet som är så oerhört väsentligt när just barn är inblandade.
Barn görs om från att vara i beroendeställning till att vara de som har makt över vuxna.