Den i Quick-fallet så hårt angripne polisen Seppo Penttinen har i nättidningen Paragraf lagt fram en lista över sakfel i Hannes Råstams bok om fallet.
Det skulle vara fantastiskt om någon med resurser och kunskaper på samma sätt kunde gå igenom sakfelen i samme Råstams olika TV-program om Bo Larsson-fallet 2004 och 2005.
I så fall skulle kanske en rad personer som grovt förtalades i dessa djupt ohederliga program kunna få upprättelse....
Saturday, October 13, 2012
Tuesday, October 9, 2012
Fallet Kenneth Lanning
Hur en FBI-agent bortdefinierar rituella övergrepp.;
/Något redigerad version av en artikel från Spegeln 4/2003. Har tidigare skrivit om Lanning på denna blogg, i en polemik mot Ingrid Carlqvist, men denna artikel är mer genomarbetad. Obs till Spegelnartikeln valde jag att översätta de Lanningcitat jag tog med till svenska. /
De backlashförfattare som argumenterar för att rituella övergrepp inte existerar brukar ofta hänvisa till diverse auktoriteter, som påstods ha fastslagit detta. De två vanligaste är förmodligen J.S La Fontaine i Storbritannien, som ledde en offentlig kommission som lade fram en undersökning om rituella övergrepp som publicerades 1994, och FBI-agenten Kenneth Lanning, som 1989 och 1992 publicerade artiklar om ockultrelaterad brottslighet och rituella övergrepp. LaFontaines undersökning har jag redan tagit upp i en artikel i Spegeln 3/1999; här ska jag koncentrera mig på Lanning.
Special Agent Kenneth Lanning är mycket populär hos backlashförfattare. I Sverige har bland annat Lilian Öhrström och Max Scharnberg refererat till honom. I tidningen Folkvett hävdar Lennart Sjöberg att "USA: s polismyndigheter uppger sig aldrig ha kunnat belägga något fall av satanism" - ett något märkligt påstående som åtföljs av en referens till Lanning. På samma sätt som LaFontaines utredning brukar presenteras som ett officiellt ställningstagande från det brittiska hälsovårdsdepartementet brukar Lannings två artiklar presenteras som "FBI: s syn".
Lannings två artiklar är ganska tunna; den första från 1989 är på cirka 20 sidor, den andra är på ca 35 sidor. Den andra artikeln är i stort sett en utvidgning av den första. (Det bör noteras att den idag spridda nätversionen av den andra artikeln i några väsentliga avseenden skiljer sig från den ursprungliga pappersversionen.*) Medan artikeln från 1989 behandlar anklagelser om ockult- och kultrelaterad brottslighet i allmänhet har den från 1992 ett fokus på anklagelser om rituella övergrepp mot barn.
Det första som kan sägas är att Lanning inte är typisk för backlashförfattarna. I motsats till dessa försöker han aldrig minimera eller förneka de sexuella övergrepp mot barn som inte sker i en "rituell" eller "satanistisk" kontext, eller innefattar element som rituella barnamord och kannibalism. Tvärtom skriver han: "Samhällets attityd till sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn kan sammanfattas i ett ord: förnekande". (Lanning 1992 119). Han rekommenderar också Florence Rushs The Best-kept Secret (Rush 1981) till läsning. Rushs bok tillhör sannerligen inte backlashlitteraturen utan är en av de tidigaste, och fortfarande en av de bästa, böckerna som från en feministisk utgångspunkt tog upp ämnet sexuella övergrepp mot barn.
Att Lanning inte tillhör de mer primitiva förnekarna visas också av att han erkänner att den stora majoriteten av de som har minnen av rituella övergrepp faktiskt utsatts för någon typ av övergrepp, om än inte rituella (aa, s. 135). Det förklarar kanske varför de backlashförfattare som refererar till honom sällan går in på vad Lanning verkligen säger. Han är, trots allt, inte speciellt användbar för de som vill få anklagade förövare friade.
Men trots att Lanning inte entydigt kan placeras i det extrema förnekarlägret är hans artikel från 1992 ett skickligt komponerat dokument, med syftet att skapa intrycket att just rituella övergrepp troligen inte finns, eller är ett meningslöst begrepp, eller kanske är mycket sällsynt,. Han skriver medvetet så vagt och undanglidande att han mest förmedlar en stämning av att hela det här "rituella" nog är ganska så substanslöst.
I sin tidigare artikel var han mer oförsiktigt konkret: han råkade påstå att det inte hade ägt rum ett enda dokumenterat satanistiskt mord i USA. Denna oförsiktiga kommentar fick han äta upp rejält (jfr gärna Michael Newtons /1996/ mer än skoningslösa kommentarer till Lanning, där han frågar sig hur en FBI-agent kan vara så okunnig om FBI:s egen brottsstatistik; en mer utförlig kritik av Lannings text från 1989 finns hos Raschke 1992: 126 ff) och följaktligen är hans artikel från 1992 i stort sett kemiskt fri från konkreta fakta.
Han börjar med att diskutera definitioner av satanism (aa, s. 112 ff). Eftersom satanism har definierats på så många olika sätt, och vissa extremister till och med påstår att katolska kyrkan eller buddhismen är satanistisk, finner han begreppet meningslöst. Här refererar han till Rebecca Brown, en kristet fundamentalistisk fanatiker, som påstått att rockmusiken är en skapelse av Satan själv. På så sätt göt han lätt för sig: han citerar anti-satanistiska fanatiker för att diskreditera allt tal om satanistiska övergrepp, och undviker att diskutera överlevares konkreta berättelser om hur de utsatts för övergrepp av personer som åberopar sig på Satan, eller andra "satanistiska" teman. (För att undvika ett vanligt missförstånd: det handlar här praktiskt taget aldrig om personer som är medlemmar i öppet verkande satanistgrupper, utan om slutna grupper av förövare)
Han övergår till en annan diskussion om definitioner: han finnes orden "rituell"/"ritualistisk" meningslösa i sammanhanget eftersom de flesta ritualer vid sexbrott mer avspeglar psykopaters egen fantasivärld än ett religiöst eller ideologiskt system. (aa, s. 114 f). Återigen är han inte konkret. Det finns berättelser från överlevare om organiserade ritualer som just bygger på genomarbetade ideologiska och religiösa system. Inte heller här går han in i en seriös diskussion om dessa berättelser.
Han fortsätter med att diskutera begreppet rituella (eller ritualistiska) övergrepp mot barn. (aa, s, 115 ff). Även här kastar han in sig i en sofistikerad (eller kanske snarare sofistisk) diskussion om definitioner. Han frågar sig exempelvis om ett övergrepp mot barn blir rituellt, bara för att det äger rum på Halloween, eller om förövaren äger ett krucifix. Han ställer sedan frågor av den typen på över en sida och bortser helt från att anklagelser om rituella övergrepp oftast handlar om mycket konkreta berättelser om hur övergrep mot barn utförs i öppet rituella sammanhang, där satanistiska eller andra typer av religiösa symboler inte endast förekommer någonstans i bakgrunden utan har en central roll i hur övergreppen utförs.
På något sätt är Lannings sofisterier och lek med ord ganka så cyniska, om man betänker ämnets allvar. Att definiera bort rituella övergrepp ur ordlistan ändrar inte den materiella verkligheten, men det kan förvisso lugna en del oroade människor.
Efter en riktigt intressant historik om hur fokus i debatten om övergrepp mot barn flyttats från "den farlige främlingen" till övergrepp i familjen, och sedan tillbaka till "främlingar" igen (pedofilringar, barnpornografi), kommer Lanning slutligen till en analys av anklagelserna om rituella övergrepp. Den är mycket kortfattad, men skulle ändå kunna användas som utgångspunkt för en diskussion om vad rituella övergrepp egentligen handlar om. Lanning kallar de grupper som utför rituella övergrepp för "multidimensionella sexringar", och analyserar på några sidor dessa gruppers dynamik (126 - 130). Han beskriver hur dessa fall oftast kännetecknas av flera unga offer, flera förövare, hur de utsatta kontrolleras genom hot och skräck, samt bisarra och/eller rituella aktiviteter. Dessa grupper kännetecknas ofta av att uppemot 40 procent av förövarna är kvinnor, övergreppen verkar ofta ha fler orsaker än rent sexuella, det är fler flickor än pojkar bland de utsatta, i motsats till i de "pedofila sexringar" där majoriteten av de utsatta är pojkar. Slutligen verkar ilska och aggressioner spela en större roll i förövarnas motivbild än vad som ofta är fallet i andra typer av sexuella övergrepp,
Så långt får man intrycket att Lanning beskriver händelser som han anser har ägt rum. Men så plötsligt förändras temat. Efter att inledningsvis konstaterat att små barn vid några tillfällen har beskrivit händelser som inte kan ha ägt rum, som att offer har styckats och sedan satts ihop igen, (sådana berättelserr är ytterst sällsynta, och kan vanligtivs förklaras med att barnen drogats eller utsatts för någon form av trick) och att en del berättelser verkar "osannolika" (människooffer, kannibalism, vampyrism) övergår Lanning till att diskutera vilka anledningar barn och vuxna kan ha för att fantisera saker som inte ägt rum. För Lanning är berättelser om dödade barn osannolika eftersom FBI: s statistik visar att barn mördade av icke-familjemedlemmar varierar mellan 52 och 58 barn per år, och att grupper som ägnar sig åt sådana saker troligen kommer att falla samman av sig själv pga. avhopp och dåliga samveten hos medlemmarna.
Men FBI: s statistik handlar ju endast om antalet upptäckta fall, och bortser från antalet fall av försvinnanden som aldrig löses. Dessutom saknas totalt statistik över försvunna barn från Latinamerika, som spelar ungefär samma roll i den amerikanska barnsexhandeln som Östeuropa går i den europeiska. Att grupper som begår mord "automatiskt" skulle falla sönder pga. av inre konflikter är en syn som ter sig något naiv. Det finns ju många dokumenterade fall av grupper som inte fallit sönder...
Lanning går sedan igenom alla tänkbara orsaker till att barn fantiserar ihop händelser som inte ägt rum. Vi får höra om psykotiska fantasier, mardrömmar, förvrängda minnen, missförstånd, osv. Naturligtvis kan man inte kategoriskt utesluta att sådana fantasier skulle kunna existera, men Lanning är här bekvämt vag. Han diskuterar aldrig några konkreta fall av rituella övergrepp, och försöker alltså aldrig koppla teorierna om "fantasier" till några verkliga fall, och i synnehet inte till de som lett till fällande domar, erkännanden, och/eller teknisk bevisning. Istället närmast suggererar han fram bilden av att det mesta av det här nog är ganska osannolikt,
Den slutsats Lanning drar är (s. 118 ff) att polisen bör tona ned de ockulta/satanistiska aspekterna i fallen, skilja mellan religiös övertygelse och konkreta brott, och bedöma de barn som berättar om ockulta/rituella inslag med kritiska ögon.
Han skriver: "Vi brukar vanligtvis inte definiera brotten utifrån förövarens religion, och det finns ingen anledning att handla på annat sätt med pedofiler, våldtäktsmän, sadister, och mördare som råkar vara inblandade i satanism eller ockultism" (s. 144).
Det hela låter förnuftigt - rent abstrakt. Men här handlar det om berättelser om hur övergrepp sker i ritualer som just är direkt kopplade till religiösa eller andra ideologiska moment. Lanning har rätt i att en våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om den sker utan en "religiös" eller "ideologisk" motivering som om den sker inom ramen för ett religiöst-ideologiskt system. Detsamma gäller flygplanskapningar och bombattentat, men den FBI-agent som för den skull inte vill kartlägga den religiösa och politiska bakgrunden till brottslighet som utförs av islamister kommer förmodligen inte att tas på allvar. Ett brott blir vare sig mer eller mindre ett brott för att det utförs med en religiös eller politisk motivering (eller förevändning) - men att avstå från en kartläggning av motivbilden minskar naturligtvis möjligheten att förstå vad som händer, och därmed att kunna fälla förövarna.
Lannings text är egendomligt undanglidande. Han antyder att barn och vuxna överlevare ofta fantiserar om ritualer, men medger som nämnts att de nog ändå utsatts för övergrepp. Men Lanning verkar mena att alla hänvisningar till "satanism" eller "ockultism" i överlevarnas berättelser nästan automatiskt är mindre trovärdigt än de minnen som inte har sådana element.. Och i de fall han ändå är beredd att tro på sådana inslag föreslår han att det handlar om att förövare medvetet introducerar element av satanism i övergreppen för att förvirra barnen (s. 134). Han lägger inte fram några belägg för att en sådan förklaring skulle vara mer rimlig; det är uppenbart att han helt enkelt har en inre motvilja mot att acceptera att förövare skulle vara "satanister" eller "ockultister" och att han är beredd att leta efter varje annan tänkbar förklaring för att undvika denna slutsats.
Kenneth Lannings två, abstrakt resonerande artiklar har som nämnts presenterats som "FBI-rapporter" som påstås bevisa att rituella övergrepp inte existerar. Men det handlar snarare om två resonerande essäer, skriven av en person som underligt nog endast verkar ha en ytlig kunskap om de ämnen han behandlar. (Lanning har för övrigt i en intervju medgett att han aldrig själv träffat någon överlevare från rituella övergrepp!) Den som noga studerar Lannings artiklar finner att han egentligen inte säger något bestämt. Han insinuerar och suggererar fram bilden av att rituella övergrepp inte existerar, samtidigt som han egentligen aldrig säger det i klartext.
Lannings artiklar har haft ett stort inflytande och har lett till att polisen, inte bara i USA, ofta undvikit att utreda "religiösa", "ideologiska" och "rituella" aspekter av sexualbrott mot barn. På så sätt har Lannings teser blivit en självuppfyllande profetia: den som inte vill undersöka rituella inslag i och religiösa/ideologiska bakgrunder till övergrepp mot barn kommer naturligtvis mycket ofta inte att kunna upptäcka dem. Och så kan Lannings efterföljare, som ett mantra, sedan upprepa att "belägg saknas" och "det finns /nästan/ inga fällande domar"...
Referenser
Kenneth Lanning: A Law-Enforcement Perspective on Allegations of Ritual Abuse, I: David Sakheim/Susan Devine, Out of Darkness: Exploring Satanism and Ritual Abuse, Lexington New York 1992
Michael Newton: Written in Blood: A History of Human Sacrifice, Journal of Psychohistory, nr 24, 1996
Carl A Raschke, Painted Black, Harper and Row 1992 (1990)
Florence Rush, The Best-kept Secret: Sexual abuse of children, McGraw-Hill, New York 1981
Erik Rodenborg
*Den viktigaste förändringen är nog denna. Lanning skriver i den ursprungliga pappersversionen : "I believe that the vast majority of victims alleging "ritualistic" abuse are in fact victims of some form of abuse or trauma." (Lanning 1992:135.) I den version som finns på nätet har ordet "vast" fallit bort, "ritualistic" ersatts med "ritual" och en extramening som betonar att traumat inte nödvändigtvis behöver vara av kriminell natur lagts till...
/Något redigerad version av en artikel från Spegeln 4/2003. Har tidigare skrivit om Lanning på denna blogg, i en polemik mot Ingrid Carlqvist, men denna artikel är mer genomarbetad. Obs till Spegelnartikeln valde jag att översätta de Lanningcitat jag tog med till svenska. /
De backlashförfattare som argumenterar för att rituella övergrepp inte existerar brukar ofta hänvisa till diverse auktoriteter, som påstods ha fastslagit detta. De två vanligaste är förmodligen J.S La Fontaine i Storbritannien, som ledde en offentlig kommission som lade fram en undersökning om rituella övergrepp som publicerades 1994, och FBI-agenten Kenneth Lanning, som 1989 och 1992 publicerade artiklar om ockultrelaterad brottslighet och rituella övergrepp. LaFontaines undersökning har jag redan tagit upp i en artikel i Spegeln 3/1999; här ska jag koncentrera mig på Lanning.
Special Agent Kenneth Lanning är mycket populär hos backlashförfattare. I Sverige har bland annat Lilian Öhrström och Max Scharnberg refererat till honom. I tidningen Folkvett hävdar Lennart Sjöberg att "USA: s polismyndigheter uppger sig aldrig ha kunnat belägga något fall av satanism" - ett något märkligt påstående som åtföljs av en referens till Lanning. På samma sätt som LaFontaines utredning brukar presenteras som ett officiellt ställningstagande från det brittiska hälsovårdsdepartementet brukar Lannings två artiklar presenteras som "FBI: s syn".
Lannings två artiklar är ganska tunna; den första från 1989 är på cirka 20 sidor, den andra är på ca 35 sidor. Den andra artikeln är i stort sett en utvidgning av den första. (Det bör noteras att den idag spridda nätversionen av den andra artikeln i några väsentliga avseenden skiljer sig från den ursprungliga pappersversionen.*) Medan artikeln från 1989 behandlar anklagelser om ockult- och kultrelaterad brottslighet i allmänhet har den från 1992 ett fokus på anklagelser om rituella övergrepp mot barn.
Det första som kan sägas är att Lanning inte är typisk för backlashförfattarna. I motsats till dessa försöker han aldrig minimera eller förneka de sexuella övergrepp mot barn som inte sker i en "rituell" eller "satanistisk" kontext, eller innefattar element som rituella barnamord och kannibalism. Tvärtom skriver han: "Samhällets attityd till sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn kan sammanfattas i ett ord: förnekande". (Lanning 1992 119). Han rekommenderar också Florence Rushs The Best-kept Secret (Rush 1981) till läsning. Rushs bok tillhör sannerligen inte backlashlitteraturen utan är en av de tidigaste, och fortfarande en av de bästa, böckerna som från en feministisk utgångspunkt tog upp ämnet sexuella övergrepp mot barn.
Att Lanning inte tillhör de mer primitiva förnekarna visas också av att han erkänner att den stora majoriteten av de som har minnen av rituella övergrepp faktiskt utsatts för någon typ av övergrepp, om än inte rituella (aa, s. 135). Det förklarar kanske varför de backlashförfattare som refererar till honom sällan går in på vad Lanning verkligen säger. Han är, trots allt, inte speciellt användbar för de som vill få anklagade förövare friade.
Men trots att Lanning inte entydigt kan placeras i det extrema förnekarlägret är hans artikel från 1992 ett skickligt komponerat dokument, med syftet att skapa intrycket att just rituella övergrepp troligen inte finns, eller är ett meningslöst begrepp, eller kanske är mycket sällsynt,. Han skriver medvetet så vagt och undanglidande att han mest förmedlar en stämning av att hela det här "rituella" nog är ganska så substanslöst.
I sin tidigare artikel var han mer oförsiktigt konkret: han råkade påstå att det inte hade ägt rum ett enda dokumenterat satanistiskt mord i USA. Denna oförsiktiga kommentar fick han äta upp rejält (jfr gärna Michael Newtons /1996/ mer än skoningslösa kommentarer till Lanning, där han frågar sig hur en FBI-agent kan vara så okunnig om FBI:s egen brottsstatistik; en mer utförlig kritik av Lannings text från 1989 finns hos Raschke 1992: 126 ff) och följaktligen är hans artikel från 1992 i stort sett kemiskt fri från konkreta fakta.
Han börjar med att diskutera definitioner av satanism (aa, s. 112 ff). Eftersom satanism har definierats på så många olika sätt, och vissa extremister till och med påstår att katolska kyrkan eller buddhismen är satanistisk, finner han begreppet meningslöst. Här refererar han till Rebecca Brown, en kristet fundamentalistisk fanatiker, som påstått att rockmusiken är en skapelse av Satan själv. På så sätt göt han lätt för sig: han citerar anti-satanistiska fanatiker för att diskreditera allt tal om satanistiska övergrepp, och undviker att diskutera överlevares konkreta berättelser om hur de utsatts för övergrepp av personer som åberopar sig på Satan, eller andra "satanistiska" teman. (För att undvika ett vanligt missförstånd: det handlar här praktiskt taget aldrig om personer som är medlemmar i öppet verkande satanistgrupper, utan om slutna grupper av förövare)
Han övergår till en annan diskussion om definitioner: han finnes orden "rituell"/"ritualistisk" meningslösa i sammanhanget eftersom de flesta ritualer vid sexbrott mer avspeglar psykopaters egen fantasivärld än ett religiöst eller ideologiskt system. (aa, s. 114 f). Återigen är han inte konkret. Det finns berättelser från överlevare om organiserade ritualer som just bygger på genomarbetade ideologiska och religiösa system. Inte heller här går han in i en seriös diskussion om dessa berättelser.
Han fortsätter med att diskutera begreppet rituella (eller ritualistiska) övergrepp mot barn. (aa, s, 115 ff). Även här kastar han in sig i en sofistikerad (eller kanske snarare sofistisk) diskussion om definitioner. Han frågar sig exempelvis om ett övergrepp mot barn blir rituellt, bara för att det äger rum på Halloween, eller om förövaren äger ett krucifix. Han ställer sedan frågor av den typen på över en sida och bortser helt från att anklagelser om rituella övergrepp oftast handlar om mycket konkreta berättelser om hur övergrep mot barn utförs i öppet rituella sammanhang, där satanistiska eller andra typer av religiösa symboler inte endast förekommer någonstans i bakgrunden utan har en central roll i hur övergreppen utförs.
På något sätt är Lannings sofisterier och lek med ord ganka så cyniska, om man betänker ämnets allvar. Att definiera bort rituella övergrepp ur ordlistan ändrar inte den materiella verkligheten, men det kan förvisso lugna en del oroade människor.
Efter en riktigt intressant historik om hur fokus i debatten om övergrepp mot barn flyttats från "den farlige främlingen" till övergrepp i familjen, och sedan tillbaka till "främlingar" igen (pedofilringar, barnpornografi), kommer Lanning slutligen till en analys av anklagelserna om rituella övergrepp. Den är mycket kortfattad, men skulle ändå kunna användas som utgångspunkt för en diskussion om vad rituella övergrepp egentligen handlar om. Lanning kallar de grupper som utför rituella övergrepp för "multidimensionella sexringar", och analyserar på några sidor dessa gruppers dynamik (126 - 130). Han beskriver hur dessa fall oftast kännetecknas av flera unga offer, flera förövare, hur de utsatta kontrolleras genom hot och skräck, samt bisarra och/eller rituella aktiviteter. Dessa grupper kännetecknas ofta av att uppemot 40 procent av förövarna är kvinnor, övergreppen verkar ofta ha fler orsaker än rent sexuella, det är fler flickor än pojkar bland de utsatta, i motsats till i de "pedofila sexringar" där majoriteten av de utsatta är pojkar. Slutligen verkar ilska och aggressioner spela en större roll i förövarnas motivbild än vad som ofta är fallet i andra typer av sexuella övergrepp,
Så långt får man intrycket att Lanning beskriver händelser som han anser har ägt rum. Men så plötsligt förändras temat. Efter att inledningsvis konstaterat att små barn vid några tillfällen har beskrivit händelser som inte kan ha ägt rum, som att offer har styckats och sedan satts ihop igen, (sådana berättelserr är ytterst sällsynta, och kan vanligtivs förklaras med att barnen drogats eller utsatts för någon form av trick) och att en del berättelser verkar "osannolika" (människooffer, kannibalism, vampyrism) övergår Lanning till att diskutera vilka anledningar barn och vuxna kan ha för att fantisera saker som inte ägt rum. För Lanning är berättelser om dödade barn osannolika eftersom FBI: s statistik visar att barn mördade av icke-familjemedlemmar varierar mellan 52 och 58 barn per år, och att grupper som ägnar sig åt sådana saker troligen kommer att falla samman av sig själv pga. avhopp och dåliga samveten hos medlemmarna.
Men FBI: s statistik handlar ju endast om antalet upptäckta fall, och bortser från antalet fall av försvinnanden som aldrig löses. Dessutom saknas totalt statistik över försvunna barn från Latinamerika, som spelar ungefär samma roll i den amerikanska barnsexhandeln som Östeuropa går i den europeiska. Att grupper som begår mord "automatiskt" skulle falla sönder pga. av inre konflikter är en syn som ter sig något naiv. Det finns ju många dokumenterade fall av grupper som inte fallit sönder...
Lanning går sedan igenom alla tänkbara orsaker till att barn fantiserar ihop händelser som inte ägt rum. Vi får höra om psykotiska fantasier, mardrömmar, förvrängda minnen, missförstånd, osv. Naturligtvis kan man inte kategoriskt utesluta att sådana fantasier skulle kunna existera, men Lanning är här bekvämt vag. Han diskuterar aldrig några konkreta fall av rituella övergrepp, och försöker alltså aldrig koppla teorierna om "fantasier" till några verkliga fall, och i synnehet inte till de som lett till fällande domar, erkännanden, och/eller teknisk bevisning. Istället närmast suggererar han fram bilden av att det mesta av det här nog är ganska osannolikt,
Den slutsats Lanning drar är (s. 118 ff) att polisen bör tona ned de ockulta/satanistiska aspekterna i fallen, skilja mellan religiös övertygelse och konkreta brott, och bedöma de barn som berättar om ockulta/rituella inslag med kritiska ögon.
Han skriver: "Vi brukar vanligtvis inte definiera brotten utifrån förövarens religion, och det finns ingen anledning att handla på annat sätt med pedofiler, våldtäktsmän, sadister, och mördare som råkar vara inblandade i satanism eller ockultism" (s. 144).
Det hela låter förnuftigt - rent abstrakt. Men här handlar det om berättelser om hur övergrepp sker i ritualer som just är direkt kopplade till religiösa eller andra ideologiska moment. Lanning har rätt i att en våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om den sker utan en "religiös" eller "ideologisk" motivering som om den sker inom ramen för ett religiöst-ideologiskt system. Detsamma gäller flygplanskapningar och bombattentat, men den FBI-agent som för den skull inte vill kartlägga den religiösa och politiska bakgrunden till brottslighet som utförs av islamister kommer förmodligen inte att tas på allvar. Ett brott blir vare sig mer eller mindre ett brott för att det utförs med en religiös eller politisk motivering (eller förevändning) - men att avstå från en kartläggning av motivbilden minskar naturligtvis möjligheten att förstå vad som händer, och därmed att kunna fälla förövarna.
Lannings text är egendomligt undanglidande. Han antyder att barn och vuxna överlevare ofta fantiserar om ritualer, men medger som nämnts att de nog ändå utsatts för övergrepp. Men Lanning verkar mena att alla hänvisningar till "satanism" eller "ockultism" i överlevarnas berättelser nästan automatiskt är mindre trovärdigt än de minnen som inte har sådana element.. Och i de fall han ändå är beredd att tro på sådana inslag föreslår han att det handlar om att förövare medvetet introducerar element av satanism i övergreppen för att förvirra barnen (s. 134). Han lägger inte fram några belägg för att en sådan förklaring skulle vara mer rimlig; det är uppenbart att han helt enkelt har en inre motvilja mot att acceptera att förövare skulle vara "satanister" eller "ockultister" och att han är beredd att leta efter varje annan tänkbar förklaring för att undvika denna slutsats.
Kenneth Lannings två, abstrakt resonerande artiklar har som nämnts presenterats som "FBI-rapporter" som påstås bevisa att rituella övergrepp inte existerar. Men det handlar snarare om två resonerande essäer, skriven av en person som underligt nog endast verkar ha en ytlig kunskap om de ämnen han behandlar. (Lanning har för övrigt i en intervju medgett att han aldrig själv träffat någon överlevare från rituella övergrepp!) Den som noga studerar Lannings artiklar finner att han egentligen inte säger något bestämt. Han insinuerar och suggererar fram bilden av att rituella övergrepp inte existerar, samtidigt som han egentligen aldrig säger det i klartext.
Lannings artiklar har haft ett stort inflytande och har lett till att polisen, inte bara i USA, ofta undvikit att utreda "religiösa", "ideologiska" och "rituella" aspekter av sexualbrott mot barn. På så sätt har Lannings teser blivit en självuppfyllande profetia: den som inte vill undersöka rituella inslag i och religiösa/ideologiska bakgrunder till övergrepp mot barn kommer naturligtvis mycket ofta inte att kunna upptäcka dem. Och så kan Lannings efterföljare, som ett mantra, sedan upprepa att "belägg saknas" och "det finns /nästan/ inga fällande domar"...
Referenser
Kenneth Lanning: A Law-Enforcement Perspective on Allegations of Ritual Abuse, I: David Sakheim/Susan Devine, Out of Darkness: Exploring Satanism and Ritual Abuse, Lexington New York 1992
Michael Newton: Written in Blood: A History of Human Sacrifice, Journal of Psychohistory, nr 24, 1996
Carl A Raschke, Painted Black, Harper and Row 1992 (1990)
Florence Rush, The Best-kept Secret: Sexual abuse of children, McGraw-Hill, New York 1981
Erik Rodenborg
*Den viktigaste förändringen är nog denna. Lanning skriver i den ursprungliga pappersversionen : "I believe that the vast majority of victims alleging "ritualistic" abuse are in fact victims of some form of abuse or trauma." (Lanning 1992:135.) I den version som finns på nätet har ordet "vast" fallit bort, "ritualistic" ersatts med "ritual" och en extramening som betonar att traumat inte nödvändigtvis behöver vara av kriminell natur lagts till...
Wednesday, October 3, 2012
Var det inte sånt här som inte kunde finnas?
/Från min huvudblogg 3/4 2012./
En bisarr kult som dyrkar något de kallar "Sankta död" har enligt den mexikanska polisen rituellt offrat tre personer, bland annat två 10-åriga barn. Man kan läsa om det här.
"Sankta död" är nu inte, som någon påstod på VoF:s forum, ett katolskt helgon. "Sankta död" som entitet ser ut att vara en konstruktion som uppstått i en kriminell subkultur. Kulten tycks ha anhängare bland personer som är involverade i narkotikahandel och annan kriminell verksamhet.
Det hela påminner om liknande offerritualer i Matamoros i slutet av 80-talet som utfördes av en grupp som i Mexiko allmänt kallades "narkosatanister". De var narkotikasmugglare som trodde att människooffer skulle göra dem själva osynliga för polisen.
Om detta kan man läsa här, i en artikel av Michael Newton i åtta delar (klicka er fram när ni kommit längst ner på sidan).
Det skulle vara intressant att se vilken term Patrik Nyberg skulle använda om han skrev om saken. Förmodligen inte "ritualmordssällskap", eftersom det är implicit i hans artikel att sådana inte kan existera.
Men vilka termer som man använder är inte det intressanta. Som just Michael Newton visat i en artikel i "Journal of Psychohistory" 1996, "Written in blood: a history of human sacrifice", finns det en rad dokumenterade fall av "rituella" mord som utförts med en motivbild som innefattar övernaturliga föreställningar. Det är ett faktum som ingen ordmagi i världen kan trolla bort.
En bisarr kult som dyrkar något de kallar "Sankta död" har enligt den mexikanska polisen rituellt offrat tre personer, bland annat två 10-åriga barn. Man kan läsa om det här.
"Sankta död" är nu inte, som någon påstod på VoF:s forum, ett katolskt helgon. "Sankta död" som entitet ser ut att vara en konstruktion som uppstått i en kriminell subkultur. Kulten tycks ha anhängare bland personer som är involverade i narkotikahandel och annan kriminell verksamhet.
Det hela påminner om liknande offerritualer i Matamoros i slutet av 80-talet som utfördes av en grupp som i Mexiko allmänt kallades "narkosatanister". De var narkotikasmugglare som trodde att människooffer skulle göra dem själva osynliga för polisen.
Om detta kan man läsa här, i en artikel av Michael Newton i åtta delar (klicka er fram när ni kommit längst ner på sidan).
Det skulle vara intressant att se vilken term Patrik Nyberg skulle använda om han skrev om saken. Förmodligen inte "ritualmordssällskap", eftersom det är implicit i hans artikel att sådana inte kan existera.
Men vilka termer som man använder är inte det intressanta. Som just Michael Newton visat i en artikel i "Journal of Psychohistory" 1996, "Written in blood: a history of human sacrifice", finns det en rad dokumenterade fall av "rituella" mord som utförts med en motivbild som innefattar övernaturliga föreställningar. Det är ett faktum som ingen ordmagi i världen kan trolla bort.
Tuesday, October 2, 2012
När offren vittnar mot förövarna: några tankar om sura 81:8
/Från min huvudblogg 5/8 2010/
Jag ska här tänka lite högt om en av de märkligaste verserna i Koranen: sura 81:8.
Men först. För att undvika alla missförstånd. Islam är, liksom de andra världsreligionerna, idag i praktiken definitivt en patriarkal religion. Det hindrar inte att islam, liksom kristendomen, från början kan ha varit något helt annat än vad det oftast är idag.
Det finns faktiskt redan en skillnad mellan surorna från Medina och de första, från Mecka. I Medina började islam få världslig makt, och det avspeglas på flera sätt i surorna därifrån.
Från början ser det alltså ut att ha varit ganska så annorlunda. Men sedan kom en gradvis förändring som vi också känner igen från kristendomen
Nu till saken. Men jag börjar inte först med sura 81, utan sura 16:57-59.
I Mohammed Knut Bernströms svenska översättning kan vi läsa följande:
”Och de tilldelar Gud döttrar – stor är Han i sin härlighet – men åt sig [väljer de] det som de själva önskar. Om någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse] mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom. Han drar sig undan människorna pga. av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma.”
Vad är nu detta?
Det första syftar på den förislamiska arabiska synen på att Gud har tre döttrar – som dyrkades som gudinnor. Nu har det förvisso funnits en period även i Arabien där en sådan gudinnetro var kopplad till en stark ställning för kvinnor. Men så inte på Muhammads tid - det handlade då om en gudinnetro som hade degenererat till ett alibi för en rå patriarkal makt.
Hur rå den var ser vi i den andra delen av stycket.
För samma män som dyrkade Guds döttrar ville samtidigt inte ha några döttrar själva. Att begrava småflickor levande var en utbredd sedvänja. Med svart ironi gisslar här Koranen denna cyniska inkonsekvens.
Men så till sura 81: 8. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse. Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas.
Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8.
Där står det så här: ”och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet”.
Jag sitter här och läser och skriver och märker att ögonen tåras. Det är svårt att säga varför. Men kanske för att ett scenario beskrivs där de maktlösaste av de maktlösa – nyfödda flickor – här ges positionen att de kan döma över de som har makten, patriarkerna, fäderna.
Asma Barlas (2002: 181) kommenterar:
”On that day… a baby girl´s testimony will seal her father´s fate as a sinner... The Quran´s promise that God will hold fathers to account for killing their daughters and its avowal that it is equally evil to oppress them in life, should show that girls are not their father´s property and that fathers have no right to ill-treat them, much less to kill them.”
Hennes kommentar är tankeväckande för alla de som tanklöst beskriver islam som entydigt patriarkal i alla tider, i alla sammanhang.
Men mer allmänt finns det dessutom en stämning av ”de första skall bli de sista” över stället.
Budskapet blir för mig faktiskt någonting i stil med detta. Dagens maktförhållanden är inte förankrade i den yttersta verkligheten. Någonstans och någon gång då det verkligen gäller, är vittnesmålen från små barn mer väsentliga än de patetiska bortförklaringarna från aldrig så mäktiga och starka förövare.
Det är ju i så fall ett verkligt hoppfullt budskap...
.....................................
Referens: Asma Barlas: ”Believing Women” in Islam: unreading patriarchal interpretations of the Qur´an, University of Texas Press, Austin 2002.
Jag ska här tänka lite högt om en av de märkligaste verserna i Koranen: sura 81:8.
Men först. För att undvika alla missförstånd. Islam är, liksom de andra världsreligionerna, idag i praktiken definitivt en patriarkal religion. Det hindrar inte att islam, liksom kristendomen, från början kan ha varit något helt annat än vad det oftast är idag.
Det finns faktiskt redan en skillnad mellan surorna från Medina och de första, från Mecka. I Medina började islam få världslig makt, och det avspeglas på flera sätt i surorna därifrån.
Från början ser det alltså ut att ha varit ganska så annorlunda. Men sedan kom en gradvis förändring som vi också känner igen från kristendomen
Nu till saken. Men jag börjar inte först med sura 81, utan sura 16:57-59.
I Mohammed Knut Bernströms svenska översättning kan vi läsa följande:
”Och de tilldelar Gud döttrar – stor är Han i sin härlighet – men åt sig [väljer de] det som de själva önskar. Om någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse] mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom. Han drar sig undan människorna pga. av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma.”
Vad är nu detta?
Det första syftar på den förislamiska arabiska synen på att Gud har tre döttrar – som dyrkades som gudinnor. Nu har det förvisso funnits en period även i Arabien där en sådan gudinnetro var kopplad till en stark ställning för kvinnor. Men så inte på Muhammads tid - det handlade då om en gudinnetro som hade degenererat till ett alibi för en rå patriarkal makt.
Hur rå den var ser vi i den andra delen av stycket.
För samma män som dyrkade Guds döttrar ville samtidigt inte ha några döttrar själva. Att begrava småflickor levande var en utbredd sedvänja. Med svart ironi gisslar här Koranen denna cyniska inkonsekvens.
Men så till sura 81: 8. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse. Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas.
Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8.
Där står det så här: ”och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet”.
Jag sitter här och läser och skriver och märker att ögonen tåras. Det är svårt att säga varför. Men kanske för att ett scenario beskrivs där de maktlösaste av de maktlösa – nyfödda flickor – här ges positionen att de kan döma över de som har makten, patriarkerna, fäderna.
Asma Barlas (2002: 181) kommenterar:
”On that day… a baby girl´s testimony will seal her father´s fate as a sinner... The Quran´s promise that God will hold fathers to account for killing their daughters and its avowal that it is equally evil to oppress them in life, should show that girls are not their father´s property and that fathers have no right to ill-treat them, much less to kill them.”
Hennes kommentar är tankeväckande för alla de som tanklöst beskriver islam som entydigt patriarkal i alla tider, i alla sammanhang.
Men mer allmänt finns det dessutom en stämning av ”de första skall bli de sista” över stället.
Budskapet blir för mig faktiskt någonting i stil med detta. Dagens maktförhållanden är inte förankrade i den yttersta verkligheten. Någonstans och någon gång då det verkligen gäller, är vittnesmålen från små barn mer väsentliga än de patetiska bortförklaringarna från aldrig så mäktiga och starka förövare.
Det är ju i så fall ett verkligt hoppfullt budskap...
.....................................
Referens: Asma Barlas: ”Believing Women” in Islam: unreading patriarchal interpretations of the Qur´an, University of Texas Press, Austin 2002.
Subscribe to:
Posts (Atom)