Jag har tidigare skrivit om en understreckare i SvD som tog upp filosofen Mary Midgley. Hon hade gett ut en av allt att döma mycket sympatisk bok som kritiserade hjärnfysiologisk reduktionism. I slutet att mitt inlägg lovade jag att komma tillbaka till henne. Jag förklarade inte hur och varför, men nu tänker jag göra det.
Under sent 80-och tidigt 90-tal skakades Storbritannien av en serie av uppmärksammade rapporter om rituella övergrepp. Det mest kända blev en härva i Nottingham, där 10 vuxna i en storfamilj fälldes i en rättegång efter att ha anklagats för rituella och sexuella övergrepp mot barn. Barnen hade berättat för sina fosterföräldrar efter att de omhändertagits.
De fällande domarna ifrågasattes egentligen knappast av någon. Det som däremot ifrågasattes var de rituella inslagen i barnens berättelser, som inte hade beaktats i domsluten. Den allmänna meningen i media och från polisledningen blev snart att berättelserna om sexuella övergrepp var riktiga, medan allt barnen berättade om satanism, sadistiska ritualer och barnamord var fantasier, eller "inplanterade" minnen.
Däremot vidhöll både fosterföräldrarna och de socialarbetare som varit engagerade i frågan att barnens berättelser om rituella övergrepp definitivt såg ut att vara lika genuina som de som hade handlat specifikt om just sexuella övergrepp.
En av de som försökte sätta sig in i den komplexa debatten var just Mary Midgley. Det hon kom fram till stödde inte förnekarsidan.
Hon intervjuads blend annat i tidningen The Independent (9.10.90). Där sade hon bland annat detta.
"All the people who believed were closest to the facts. All the people who did not believe did not seem interested in the facts. The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened". (citaten från Boyd 1991: 13).
Vidare: "Everyone who disbelieved the children seems to have assumed that what they were saying could not possibly be true and devoted their attention to proving how people could have made it up. The Chief Constable has accused the social workers, on the basis of a highly selective numbers of tapes, of asking the children leading questions. But the police tactics seems to have been to break down witnesses with hostile questions such as 'You have been making all this up?' and forcing them to retract"..."The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened. It seems a quite extraordinary way for them to be concentrating their energies". (Boyd 1991: 247).
Midgley intervjuades också i TV-kanalen Channel 4 där hon beskrev hur barnens ångestfyllda och bitvis bisarra beteende stärkte trovärdigheten i anklagelserna: "Things like eating insects, eating excrements; being absolutely terrified - terrified - of all kinds of ordinary items in the household. It´s because all this was exceptional that the foster parents took notice in the first place."
(Boyd 1991: 261).
Ja, Mary Midgley är uppenbarligen en förnuftig och tänkande människa. Men vi kommer knappast att få se hennes analyser av Nottingsham-fallet refererade i de svenska media som är så upptagna med att falla platt ner för den kuslige övergreppesförnekaren Dan Josefsson.
För vad som hände i USA och Europa under 80- och 90-tal var ett ridån drogs upp för en mycket kort tid, och vi fick inblickar i vad som har varit och är en otäck verklighet för inte så få barn.
Sedan sänktes ridån igen och mörkret omslöt på nytt dessa barns verklighet.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Referens: Andrew Boyd, Blasphemous Rumours: Is Satanic Ritual Abuse Fact of Fantasy? An Investigation, Fount/HarperCollins, London 1991
Saturday, December 20, 2014
Friday, October 3, 2014
Dawn Perlmutter i dåligt sällskap
Efter att ha läst Dawn Perlmutters bok Investigating religious terrorism and ritualistic crimes (CRC Press 2004) blev jag glad att en akademiker i USA kunde skriva så öppet om rituella våldsbrott. Det är ett ämne som blev nästan osynligt efter att den "anti-anti-satanistiska" backlashen segrade i USA i slutet av 90-talet.
Dawn Perlmutter är en filosofiprofessor som specialiserat sig på att analysera rituellt och religiöst grundat våld. Hon drar sig i sin bok inte heller för att ta upp satanismrelaterad brottslighet och även satamisminspirerade rituella övergrepp. Om de senare anser hon att de tveklöst existerar. Hon använder termen "traditional satanists" om de som begår brott utifrån utgångspunkten att de faktiskt förespråkar ondska, i motsats till "religious satanists" som tolkar om Satansfiguren till något inte riktigt lika negativt. Om skeptikerna på detta område skriver hon en del syrligt, exempelvis detta:
"For every anti-cult expert who testifies to the existence of ttaditional Satanists, there are 10 cult apologists who will testifty that these are accusations of a 'Satanic panic' or 'witch hunts' and attributs them to false memories suggested by a psychologist with an over-active imagination" (s. 324).
Att hon själv inte delar dessa (bort)förklaringar visar hon klart och tydligt.
Hon bortförklarar heller inte de satanistiska inslagen hos exempelvis seriemördare som Richard Ramirez, vilket det närmast är politiskt korrekt att göra i den akademiska världen idag.
Hon har även ett kapitel om våldsdåd kopplade till vampyrkulter, och till svartmagiska karikatyrer på Santeria och Voodoo, som exempelvis Palo Mayombe. Plus mycket annat.
Kapitlet om islamistisk terorism är mycket kort, från sidan 85 till 108. Som jämförelse kan nämnas att hon använder betydligt fler sidor till att beskriva högerextrema religiösa terrorgrupper. Det bör också påpekas att hon i avsnittet om islamistisk terrorism är mycket noga med att påpeka att det handlar om extremtolkningar och avarter av isalm. Hon ger inte alls intrycket av att på något sätt vara islamofob.
Så jag tänkte att man kanske kunde rekommendera boken till läsning. Att ta ritualiserat våld på allvar tillhör inte det vanligaste idag i den akademiska världen i USA.
Och jag tycker fortfarande att boken på många sätt kan rekommenderas. Men....
När man kollar på nätet ser man att hon numera i mycket hög grad utnyttjas av extrema contrajihhadsidor. Och -vad värre är - hon verkar faktiskt villigt låta sig utnyttjas.
Möjligen tyckte Perlmutter att hennes betoning på religiösa och rituella teman i våldsdåd fick en sådan bekräftelse efter framväxten av den så kallade "Islamiska Staten" att hon släppte alla hämningar och började bidra med den ena artikeln efter den andra till David Horowitz´ och andra contrsjihadilsters webbsidor.
Perlmutter ger alltså inte alls intrycket av att vara islamofob, åtminstone inte av döma av boken. Möjligen är hon oerhört politiskt naiv. Det är i så fall sorgligt, för hon har ju ändå fört fram ett viktigt tema som för det mesta varit ganska så nedtystat i akademiska sammanhang.
Dawn Perlmutter är en filosofiprofessor som specialiserat sig på att analysera rituellt och religiöst grundat våld. Hon drar sig i sin bok inte heller för att ta upp satanismrelaterad brottslighet och även satamisminspirerade rituella övergrepp. Om de senare anser hon att de tveklöst existerar. Hon använder termen "traditional satanists" om de som begår brott utifrån utgångspunkten att de faktiskt förespråkar ondska, i motsats till "religious satanists" som tolkar om Satansfiguren till något inte riktigt lika negativt. Om skeptikerna på detta område skriver hon en del syrligt, exempelvis detta:
"For every anti-cult expert who testifies to the existence of ttaditional Satanists, there are 10 cult apologists who will testifty that these are accusations of a 'Satanic panic' or 'witch hunts' and attributs them to false memories suggested by a psychologist with an over-active imagination" (s. 324).
Att hon själv inte delar dessa (bort)förklaringar visar hon klart och tydligt.
Hon bortförklarar heller inte de satanistiska inslagen hos exempelvis seriemördare som Richard Ramirez, vilket det närmast är politiskt korrekt att göra i den akademiska världen idag.
Hon har även ett kapitel om våldsdåd kopplade till vampyrkulter, och till svartmagiska karikatyrer på Santeria och Voodoo, som exempelvis Palo Mayombe. Plus mycket annat.
Kapitlet om islamistisk terorism är mycket kort, från sidan 85 till 108. Som jämförelse kan nämnas att hon använder betydligt fler sidor till att beskriva högerextrema religiösa terrorgrupper. Det bör också påpekas att hon i avsnittet om islamistisk terrorism är mycket noga med att påpeka att det handlar om extremtolkningar och avarter av isalm. Hon ger inte alls intrycket av att på något sätt vara islamofob.
Så jag tänkte att man kanske kunde rekommendera boken till läsning. Att ta ritualiserat våld på allvar tillhör inte det vanligaste idag i den akademiska världen i USA.
Och jag tycker fortfarande att boken på många sätt kan rekommenderas. Men....
När man kollar på nätet ser man att hon numera i mycket hög grad utnyttjas av extrema contrajihhadsidor. Och -vad värre är - hon verkar faktiskt villigt låta sig utnyttjas.
Möjligen tyckte Perlmutter att hennes betoning på religiösa och rituella teman i våldsdåd fick en sådan bekräftelse efter framväxten av den så kallade "Islamiska Staten" att hon släppte alla hämningar och började bidra med den ena artikeln efter den andra till David Horowitz´ och andra contrsjihadilsters webbsidor.
Perlmutter ger alltså inte alls intrycket av att vara islamofob, åtminstone inte av döma av boken. Möjligen är hon oerhört politiskt naiv. Det är i så fall sorgligt, för hon har ju ändå fört fram ett viktigt tema som för det mesta varit ganska så nedtystat i akademiska sammanhang.
Tuesday, September 9, 2014
Sara Scott om rituella övergrepp
Jag har just läst om Sara Scotts bok The politics and experience of ritual abuse: beyond disbelief, Open University Press, 2001. Jag läste den först ungefär när den kom. För några månader sedan beställde jag den genom Akademibokhandeln.
Den väcker tankar. Den är ovanlig på många sätt. Författaren är sociolog, vilket i sammanhanget är lite udda. De flesta sociologer som skrivit om detta ämne har varit förnekare. Sara Scott är det inte. Och det är intressant att se hur hon på ett nyanserat sätt använder sig av samma analytiska begreppsapparat som några av de främsta förnekarna.
Scott är också feminist. Det ter väl sig inte så udda i Sverige, där många, i synnerhet på förnekarsidan, verkar tro att "rituella övergrepp" är en fråga som framförallt drivits av feminister. Det har i viss mån också varit fallet i Sverige, men definitivt inte internationellt.
Huvuddelen av boken kan också beskrivas som en sociologisk analys av ett antal förövargrupper. Den baserar sig på djupintervjuer med 36 överlevare från sådana grupper. Av dessa hade 20 utnyttjas i grupper som de själva definierade som "satanistiska".
Den sociologiska studien av förövargrupperna börjar i kapitel 3. De två första kapitlen handlar om hur kunskapen om sexuella övergrepp växte fram från och med 70-talet (kapitel 1) och om motreaktionen mot dessa insikter (kapitel 2).
I kapitel 3 tas upp inslag i de övergrepp som begicks i de grupper som hon analyserar, som inte är specifika för just "rituella övergrepp". Det framgår där att den överväldigande majoriteten också utnyttjades i familjen. Men även utanför familjen skedde inte alla övergrepp i en "rituell" kontext.
Kapitel 4 tar upp frågan om hur "trossystemen" såg ut i dessa grupper. Kritiker, som J.S Lafontaine, har framhållit att överlevares berättelser om hur ideologin såg ut inte motsvarar något känt satanistiskt, ockult eller religiöst trossystem. Det ger Sara Scott henne rätt i, men förnekar att det skulle ha någon relevans för frågan om berättelserna är sanna eller inte. Där håller jag med henne. Det finns ingen anledning att exempelvis tro att ett "satanistiskt" förövarnätverk måste ha en lära som liknar ex.vis Church of Satan eller Temple of Set. Det är uppenbart att vi här har grupper med mycket speciella trossystem, som är anpassade till deras kusliga praktik.
En annan fråga som Scott berör i detta kapitel är huruvida förövarna verkligen trodde på de trossystem de lärde ut, och använde för att motivera övergrepp. Här menar hon - och hon baserar sig alltså hela tiden på överlevares berättelser - att det varierar väldigt mycket. I en och samma grupp kunde man finna medlemmar som "naivt" trodde på sin "satanism" (eller andra motsvarande läror) och andra som inte verkade tro ett skvatt utan endast utnyttjade tillfället att få begå sadistiska övergrepp.,
I det femte kapitlet tar hon upp relationen mellan könen i förövargrupperna. Det är inte så enkelt som en del skulle tro. I synnerhet de kvinnliga överlevarna verkar ofta anse att det rådde en nästan total jämställdhet mellan män och kvinnor bland förövarna. Scott kommenterar att det vore ju underligt om det just i den typen av förövargrupper skulle råda en perfekt jämställdhet mellan könen!
Hon kommer också fram till att detta är en illusion - eller en ideologisk mystifikation. Vid en närmare analys av berättelserna visar det sig att det oftast rådde en ganska så strikt arbetsdelning mellan könen, och att de mer "prestigefyllda" uppgifterna vanligtvis utfördes av män.
Medan de kvinnliga överlevarna oftast uppfattade förhållandet mellan de manliga och kvinnliga förövarna om jämställt, gjorde de manliga det oftast inte. Dessa verkar genomgående varit på det klara med att det i grunden var männen som hade makten,
Men - trots detta är det väl värt att framhålla att dessa grupper verkade ha en "ideologi" - låt vara mystifierande - som gav intrycket av jämställdhet bland förövarna . Detta är tankeväckande, eftersom många förnekare, i synnerhet i Sverige, försöker skapa bilden av att feminister fantiserat ihop existensen av rituella övergrepp för att smutskasta "männen". Om så vore fallet skulle dessa drag bli svårbegripliga. Det är också ett faktum att många feminister inledningsvis hade svårt att hantera just rituella övergrepp - och en del av dessa anslöt sig också tyvärr till förnekarsidan, Det berodde till stor del del på den stora andelen kvinnliga förövare, och på att "patriarkatet" i dessa grupper ibland var så dolt att det måste "upptäckas" först på ett senare stadium i en analys...
Nästa kapitel - det sjätte- är det otäckaste. Det heter "Making death meaningsful" och handlar om människooffer, och andra mord, inom dessa grupper. Scott försöker gå igenom både de tankesystem kring dödande och död som finns i den typen av grupper - och praktiken. Det är ju denna fråga som skeptikerna ofta fokuserar på. Medan det i vårt samhälle för många är klart möjligt att tänka sig att barn dödas för att de kommer i vägen för lustmördande sadister har många svårt att föreställa sig ett system där dödandet åtminstone till stor del motiveras med magiska tankar om att rituella offer kan ge förövarna makt. Här anser Scott att denna reaktion till stor del beror på en etnocentrisk reflex att förlägga den typen av praktik tillbaka till en avlägsen forntid - där alla är överens om att det en gång har existerat!- och en motvilja mot att se att den kan finna ibland oss.
Det finns olika typer av dödande inom dessa grupper. Dels de (nästan alltid barn) som dödas som en indirekt följd av övergrepp, dels de som dödas som bestraffning - och dels renodlade rituella offer. En annan typ av mord är extra plågsamt för många överlevare. Det är de som utförs på andra barn som den utnyttjade har haft nära relationer med. Det kan handla om hur barn uppmuntras till att få en nära relation till varandra, ja till och med ingå "äktenskapsceremonier"med varandra. Sedan tvingas det ena barnet att se på, eller tvingas delta i, när det andra barnet dödas.
Ett annat exempel är hur unga flickor tvingas föda barn, för att sedan få se, eller tvingas delta i, dödandet av de nyfödda barnen.
Nu kan jag tänka mig att en stor del av läsarna slår bakut. Är inte detta perverterade fantasier utan någon som helst grund i verkligheten? Om barn dödas, var är då de försvunna barnen?. Den sista invändningen är naiv.
Som alla vet kan barn födas utan att registreras. Minst en gång on året upptäcks någon stans i västvärlden hur kvinnor som fött oönskade barn har gömt dem i frysen, eller i källaren, eller någon annanstans. Om detta sker individuellt kan det naturligtvis även ske organiserat. Dessutom vet vi att det går att föra över barn över gämser. Det finns många bevis för att det går att olagligt "adoptera" eller röva bort barn från länder i tredje världen eller Östeuropa. Detta bevisar inte att berättelserna är sanna, men de visar att det som berättas inte är något fysiskt omöjligt, som många påstår.
Kapitel 8 handlar om så kallad multipel personlighet. Det är ett tillstånd som är förknippat med grova övergrepp i bardomen, och i synnerhet denna typ av övergrepp. Här har förnekarlägret gjort allt för att förneka att detta tillstånd alls existerar, men det gör det, vad dessa än må påstå. Och beläggen för att det är kopplat till extremt traumatiska barndomsupplevelser är mycket starka.
Men är allt detta nu inte motbevisat nonsens? Har inte polisen i land efter land undersökt dessa fall och aldrig hittat något? Nej, det har den inte. /Och nu lämnar jag helt Sara Scotts argumentering, Nedanstående resonemang har inget med hennes bok att göra - det är grundat på andra fakta och mina egna tolkningar utifrån dessa. /
Före ca 1980 avfärdades den här typen av berättelser i stort sett helt automatiskt. De undersöktes aldrig, och de som berättade om något som ens avlägset liknade dettas kunde ofta förvänta sig en plats på ett mentalsjukhus, om de var oförsiktiga nog att berätta. Då och då skymtar det ändå fram i litteraturen , som Robert Fabians "London after dark" 1954, men det är undantagsfall.
Efter 1980 hände det något. Den andra feministiska vågen hade öppnat vägen för att lyssna och tro på överlevare från sexuella övergrepp i barndomen. Efter ett tag blev också många benägna att tro på även "rituella" övergrepp.
Detta ledde till ett antal kända, och ett större antal ganska så okända, rättsfall. En del av dessa innehöll starka belägg, både medicinska och andra materiella sådana. En del ledde till fällande domar.
Resultatet blev en av de mest välorganiserade motkampanjerna i kriminalhistorien. Den leddes till en början oftast, men inte alltid, av personer med nära kopplingar till personer som anklagades för övergrepp. Eller av personer som själva visade sympatier med förövare på uppenbara sätt (som att intervjua sig i pedofiltidningar och uppmuntra pedofilerna att stå på sig och hänvisa till att de utför Guds vilja, eller att producera barnpornografi, eller att vara nära vänner med ledare för kända och överbevisade sexsekter, eller att uttala sig om att de barn som utsätts för övergrepp i själva verket hade förfört förövarna).
Efter ett tag breddades basen för motståndet, och vi fick "objektiva" "rapporter" från auktoriteter som Kenneth Lanning, eller J.S LaFontaine. Alla större media stödde förnekarna, och även om många poliser lokalt var övertygade om att sådana brott begicks, valde de centrala polisapparaternaa att rekommendera eller snarare beordra poliskårerna - att inte undersöka sådana fall. Eller endast urdersöka delmoment i dessa, och helt undvika anklagelser om "satanism", "rituella offer" och andra centrala element.
Man bör också påpeka att den typen av spaning som brukar ske mot exempelvis terrorister, med telefonavlyssning, buggning, eller infiltration så vitt jag vet aldrig någonsin har ägt rum i fall som dessa.
I Sverige hörde jag för övrigt från en journalist som hade undersökt den typen av fall, men som ganska snart gav upp, om en åklagare som avfärdade en berättelse från ett barn som sade sig ha iakttagit ett förövarmord på ett annat barn med orden "ännu en som läst Spökflickan!" och sedan lade ned fallet. Och så här är det generellt idag. Om barn berättar om övergrepp har de ibland till och från en viss chans att bli hörda. även om det är mycket svårt om det handlar om övergrepp i familjen. Men ett nästan bergsäkert scenario för att att få en förundersökning nedlagd är om barnet skulle berätta om "satanistiska ritualer", "rituella barnoffer", övergrepp kopplat till ockulta ceremonier. Eller något närbesläktat.
Då läggs den mer eller mindre automatiskt ned, och man börjar istället undra över vem som kan vara "inplanterare".
Detta blir till en självuppfyllande profetia.. Man säger att inga satanistiska övergrepp förekommer - och så brukar man hänvisa till Kenneth Lannning. Och gömmer hastigt och, nej, inte lustigt, bort att Lanning inte sade detta. Han sade att satanism var ett meningslöst begrepp och att det därför inte var någon mening att undersöka om en förövare var "satanist"eller inte. Och om man ignorerar den typen av motivbilder kommer man ju inte att hitta några sådana heller. Och Lanning sade dessutom att ytterst få barn försvinner spårlöst i USA - och att det därför inte var någon mening att tro på berättelse om barn som dödas. Att USA har en bakgård i Latinamerika där det inte alls finns noggranna register på vilka barn som försvinner från ex.vis indianbyar eller annan fattig landsbygd eller stadsslum diskuterade han aldrig. '
Så är då cirkeln sluten. Man letar inte, och när man ändå hittar saker blundar man. Så länge som detta är fallet är det milt sagt oklokt att automatiskt avfärda plågade människor som berättar om att de har varit med om fruktansvärda övergrepp av en typ som officiellt inte påstås kunna existera.
Den väcker tankar. Den är ovanlig på många sätt. Författaren är sociolog, vilket i sammanhanget är lite udda. De flesta sociologer som skrivit om detta ämne har varit förnekare. Sara Scott är det inte. Och det är intressant att se hur hon på ett nyanserat sätt använder sig av samma analytiska begreppsapparat som några av de främsta förnekarna.
Scott är också feminist. Det ter väl sig inte så udda i Sverige, där många, i synnerhet på förnekarsidan, verkar tro att "rituella övergrepp" är en fråga som framförallt drivits av feminister. Det har i viss mån också varit fallet i Sverige, men definitivt inte internationellt.
Huvuddelen av boken kan också beskrivas som en sociologisk analys av ett antal förövargrupper. Den baserar sig på djupintervjuer med 36 överlevare från sådana grupper. Av dessa hade 20 utnyttjas i grupper som de själva definierade som "satanistiska".
Den sociologiska studien av förövargrupperna börjar i kapitel 3. De två första kapitlen handlar om hur kunskapen om sexuella övergrepp växte fram från och med 70-talet (kapitel 1) och om motreaktionen mot dessa insikter (kapitel 2).
I kapitel 3 tas upp inslag i de övergrepp som begicks i de grupper som hon analyserar, som inte är specifika för just "rituella övergrepp". Det framgår där att den överväldigande majoriteten också utnyttjades i familjen. Men även utanför familjen skedde inte alla övergrepp i en "rituell" kontext.
Kapitel 4 tar upp frågan om hur "trossystemen" såg ut i dessa grupper. Kritiker, som J.S Lafontaine, har framhållit att överlevares berättelser om hur ideologin såg ut inte motsvarar något känt satanistiskt, ockult eller religiöst trossystem. Det ger Sara Scott henne rätt i, men förnekar att det skulle ha någon relevans för frågan om berättelserna är sanna eller inte. Där håller jag med henne. Det finns ingen anledning att exempelvis tro att ett "satanistiskt" förövarnätverk måste ha en lära som liknar ex.vis Church of Satan eller Temple of Set. Det är uppenbart att vi här har grupper med mycket speciella trossystem, som är anpassade till deras kusliga praktik.
En annan fråga som Scott berör i detta kapitel är huruvida förövarna verkligen trodde på de trossystem de lärde ut, och använde för att motivera övergrepp. Här menar hon - och hon baserar sig alltså hela tiden på överlevares berättelser - att det varierar väldigt mycket. I en och samma grupp kunde man finna medlemmar som "naivt" trodde på sin "satanism" (eller andra motsvarande läror) och andra som inte verkade tro ett skvatt utan endast utnyttjade tillfället att få begå sadistiska övergrepp.,
I det femte kapitlet tar hon upp relationen mellan könen i förövargrupperna. Det är inte så enkelt som en del skulle tro. I synnerhet de kvinnliga överlevarna verkar ofta anse att det rådde en nästan total jämställdhet mellan män och kvinnor bland förövarna. Scott kommenterar att det vore ju underligt om det just i den typen av förövargrupper skulle råda en perfekt jämställdhet mellan könen!
Hon kommer också fram till att detta är en illusion - eller en ideologisk mystifikation. Vid en närmare analys av berättelserna visar det sig att det oftast rådde en ganska så strikt arbetsdelning mellan könen, och att de mer "prestigefyllda" uppgifterna vanligtvis utfördes av män.
Medan de kvinnliga överlevarna oftast uppfattade förhållandet mellan de manliga och kvinnliga förövarna om jämställt, gjorde de manliga det oftast inte. Dessa verkar genomgående varit på det klara med att det i grunden var männen som hade makten,
Men - trots detta är det väl värt att framhålla att dessa grupper verkade ha en "ideologi" - låt vara mystifierande - som gav intrycket av jämställdhet bland förövarna . Detta är tankeväckande, eftersom många förnekare, i synnerhet i Sverige, försöker skapa bilden av att feminister fantiserat ihop existensen av rituella övergrepp för att smutskasta "männen". Om så vore fallet skulle dessa drag bli svårbegripliga. Det är också ett faktum att många feminister inledningsvis hade svårt att hantera just rituella övergrepp - och en del av dessa anslöt sig också tyvärr till förnekarsidan, Det berodde till stor del del på den stora andelen kvinnliga förövare, och på att "patriarkatet" i dessa grupper ibland var så dolt att det måste "upptäckas" först på ett senare stadium i en analys...
Nästa kapitel - det sjätte- är det otäckaste. Det heter "Making death meaningsful" och handlar om människooffer, och andra mord, inom dessa grupper. Scott försöker gå igenom både de tankesystem kring dödande och död som finns i den typen av grupper - och praktiken. Det är ju denna fråga som skeptikerna ofta fokuserar på. Medan det i vårt samhälle för många är klart möjligt att tänka sig att barn dödas för att de kommer i vägen för lustmördande sadister har många svårt att föreställa sig ett system där dödandet åtminstone till stor del motiveras med magiska tankar om att rituella offer kan ge förövarna makt. Här anser Scott att denna reaktion till stor del beror på en etnocentrisk reflex att förlägga den typen av praktik tillbaka till en avlägsen forntid - där alla är överens om att det en gång har existerat!- och en motvilja mot att se att den kan finna ibland oss.
Det finns olika typer av dödande inom dessa grupper. Dels de (nästan alltid barn) som dödas som en indirekt följd av övergrepp, dels de som dödas som bestraffning - och dels renodlade rituella offer. En annan typ av mord är extra plågsamt för många överlevare. Det är de som utförs på andra barn som den utnyttjade har haft nära relationer med. Det kan handla om hur barn uppmuntras till att få en nära relation till varandra, ja till och med ingå "äktenskapsceremonier"med varandra. Sedan tvingas det ena barnet att se på, eller tvingas delta i, när det andra barnet dödas.
Ett annat exempel är hur unga flickor tvingas föda barn, för att sedan få se, eller tvingas delta i, dödandet av de nyfödda barnen.
Nu kan jag tänka mig att en stor del av läsarna slår bakut. Är inte detta perverterade fantasier utan någon som helst grund i verkligheten? Om barn dödas, var är då de försvunna barnen?. Den sista invändningen är naiv.
Som alla vet kan barn födas utan att registreras. Minst en gång on året upptäcks någon stans i västvärlden hur kvinnor som fött oönskade barn har gömt dem i frysen, eller i källaren, eller någon annanstans. Om detta sker individuellt kan det naturligtvis även ske organiserat. Dessutom vet vi att det går att föra över barn över gämser. Det finns många bevis för att det går att olagligt "adoptera" eller röva bort barn från länder i tredje världen eller Östeuropa. Detta bevisar inte att berättelserna är sanna, men de visar att det som berättas inte är något fysiskt omöjligt, som många påstår.
Kapitel 8 handlar om så kallad multipel personlighet. Det är ett tillstånd som är förknippat med grova övergrepp i bardomen, och i synnerhet denna typ av övergrepp. Här har förnekarlägret gjort allt för att förneka att detta tillstånd alls existerar, men det gör det, vad dessa än må påstå. Och beläggen för att det är kopplat till extremt traumatiska barndomsupplevelser är mycket starka.
Men är allt detta nu inte motbevisat nonsens? Har inte polisen i land efter land undersökt dessa fall och aldrig hittat något? Nej, det har den inte. /Och nu lämnar jag helt Sara Scotts argumentering, Nedanstående resonemang har inget med hennes bok att göra - det är grundat på andra fakta och mina egna tolkningar utifrån dessa. /
Före ca 1980 avfärdades den här typen av berättelser i stort sett helt automatiskt. De undersöktes aldrig, och de som berättade om något som ens avlägset liknade dettas kunde ofta förvänta sig en plats på ett mentalsjukhus, om de var oförsiktiga nog att berätta. Då och då skymtar det ändå fram i litteraturen , som Robert Fabians "London after dark" 1954, men det är undantagsfall.
Efter 1980 hände det något. Den andra feministiska vågen hade öppnat vägen för att lyssna och tro på överlevare från sexuella övergrepp i barndomen. Efter ett tag blev också många benägna att tro på även "rituella" övergrepp.
Detta ledde till ett antal kända, och ett större antal ganska så okända, rättsfall. En del av dessa innehöll starka belägg, både medicinska och andra materiella sådana. En del ledde till fällande domar.
Resultatet blev en av de mest välorganiserade motkampanjerna i kriminalhistorien. Den leddes till en början oftast, men inte alltid, av personer med nära kopplingar till personer som anklagades för övergrepp. Eller av personer som själva visade sympatier med förövare på uppenbara sätt (som att intervjua sig i pedofiltidningar och uppmuntra pedofilerna att stå på sig och hänvisa till att de utför Guds vilja, eller att producera barnpornografi, eller att vara nära vänner med ledare för kända och överbevisade sexsekter, eller att uttala sig om att de barn som utsätts för övergrepp i själva verket hade förfört förövarna).
Efter ett tag breddades basen för motståndet, och vi fick "objektiva" "rapporter" från auktoriteter som Kenneth Lanning, eller J.S LaFontaine. Alla större media stödde förnekarna, och även om många poliser lokalt var övertygade om att sådana brott begicks, valde de centrala polisapparaternaa att rekommendera eller snarare beordra poliskårerna - att inte undersöka sådana fall. Eller endast urdersöka delmoment i dessa, och helt undvika anklagelser om "satanism", "rituella offer" och andra centrala element.
Man bör också påpeka att den typen av spaning som brukar ske mot exempelvis terrorister, med telefonavlyssning, buggning, eller infiltration så vitt jag vet aldrig någonsin har ägt rum i fall som dessa.
I Sverige hörde jag för övrigt från en journalist som hade undersökt den typen av fall, men som ganska snart gav upp, om en åklagare som avfärdade en berättelse från ett barn som sade sig ha iakttagit ett förövarmord på ett annat barn med orden "ännu en som läst Spökflickan!" och sedan lade ned fallet. Och så här är det generellt idag. Om barn berättar om övergrepp har de ibland till och från en viss chans att bli hörda. även om det är mycket svårt om det handlar om övergrepp i familjen. Men ett nästan bergsäkert scenario för att att få en förundersökning nedlagd är om barnet skulle berätta om "satanistiska ritualer", "rituella barnoffer", övergrepp kopplat till ockulta ceremonier. Eller något närbesläktat.
Då läggs den mer eller mindre automatiskt ned, och man börjar istället undra över vem som kan vara "inplanterare".
Detta blir till en självuppfyllande profetia.. Man säger att inga satanistiska övergrepp förekommer - och så brukar man hänvisa till Kenneth Lannning. Och gömmer hastigt och, nej, inte lustigt, bort att Lanning inte sade detta. Han sade att satanism var ett meningslöst begrepp och att det därför inte var någon mening att undersöka om en förövare var "satanist"eller inte. Och om man ignorerar den typen av motivbilder kommer man ju inte att hitta några sådana heller. Och Lanning sade dessutom att ytterst få barn försvinner spårlöst i USA - och att det därför inte var någon mening att tro på berättelse om barn som dödas. Att USA har en bakgård i Latinamerika där det inte alls finns noggranna register på vilka barn som försvinner från ex.vis indianbyar eller annan fattig landsbygd eller stadsslum diskuterade han aldrig. '
Så är då cirkeln sluten. Man letar inte, och när man ändå hittar saker blundar man. Så länge som detta är fallet är det milt sagt oklokt att automatiskt avfärda plågade människor som berättar om att de har varit med om fruktansvärda övergrepp av en typ som officiellt inte påstås kunna existera.
Monday, September 8, 2014
Problematisk "moralpanik"
Från Sara Scott The politics and experience of ritual abuse: beyond disbelief, Open University Press, 2001
"Much of the literature describing ritual abuse as a moral panic itself reads like moral panic. Grand narratives are a constructed warning of mass hysteria at the millenium. The lurking danger of brainwashed believers, and the lumping together of feminists and fundamentalists, is not dissimilar to evangelical assumptions that heavy metal fans, New Age hippies and crusading pedophiles are all members of the same satanic club. Recognizing elements of moral panic within the very discourse of disbelief engaged in labeling others as moral panic promoters leads me to consider that the very concept of moral panic is in need of reconsideration" (sidan 48).
"What becomes apparent in reading numerous accounts of ritual abuse as a moral panic is the imprecision of the term and its polemical nature. The distinction is between what is considered as intolerant, status quo discourses which stir people into a set of 'moral panic' and alternative discourses which produce only ripples of rationality: 'your worries are evidence of "panic", mine are legitimate concerns'". (sidan 50).
/Se också "Vad är egentligen 'moralpanik'?"/
"Much of the literature describing ritual abuse as a moral panic itself reads like moral panic. Grand narratives are a constructed warning of mass hysteria at the millenium. The lurking danger of brainwashed believers, and the lumping together of feminists and fundamentalists, is not dissimilar to evangelical assumptions that heavy metal fans, New Age hippies and crusading pedophiles are all members of the same satanic club. Recognizing elements of moral panic within the very discourse of disbelief engaged in labeling others as moral panic promoters leads me to consider that the very concept of moral panic is in need of reconsideration" (sidan 48).
"What becomes apparent in reading numerous accounts of ritual abuse as a moral panic is the imprecision of the term and its polemical nature. The distinction is between what is considered as intolerant, status quo discourses which stir people into a set of 'moral panic' and alternative discourses which produce only ripples of rationality: 'your worries are evidence of "panic", mine are legitimate concerns'". (sidan 50).
/Se också "Vad är egentligen 'moralpanik'?"/
Saturday, September 6, 2014
Dispatch International karaktärsmördar Södertäljeflickan
Det är få gånger som invandrare tas upp på ett positivt sätt på contrajihadsidan Dispatch International (DI). Utom när dessa hatar muslimer förstås. Och nu tydligen också om de har blivit - dömda för sexuella övergrepp mot barn.
Idag har DI på nytt tagit upp det så kallade Södertäljefallet. De länkar till några korta artiklar de har skrivit tidigare, som huvudsakligen bygger på intervjuer med en viss Max Scharnberg. En man som gav ut en helt och hållet lögnaktig bok om Södertäljefallet, som han själv tryckte upp med ett omslag som sa att boken var en del i en bokserie från Uppsala Universitet. Det var bara det att universitetet inte var tillfrågat. Så Uppsala Universitet såg sig tvingat att samla ihop de exemplar de kunde få tag i och förstöra dem....
Om denne man har jag skrivit här och här . Det handlar alltså om en charlatan, som på 90-talet regelbundet skrev i en tidning i USA, vars redaktör ansåg att pedofiler var för defensiva - de borde, ansåg han, djärvt hävda att de utförde "Guds vilja" .... Scharnberg har också hävdat att 80 procent av alla incestdömda i Sverige är oskyldiga, och att de dömdes pga en gigantisk komplott av psykoterapeuter. Dessa vill enligt Scharnberg nämligen ha oskyldigt dömda att bedriva terapi med i fängelserna. Och de har så stor makt att de kan styra hur många procent som döms för sexualbrott... Ingen seriös person tar den mannen på allvar, men DI har alltid uppskattat honom.
Södertäljefallet handlade om en flicka i Södertälje som anklagade sin far, och andra personer, för grova övegrepp. Anklagelserna stöddes av medicinsk bevisning. Tre domstolar i rad bedömde hennes anklagelser mot fadern som trovärdiga. Fadern blev fälld, men anklagelserna mot de andra ansågs inte kunna bevisas. Efter en hård debatt fick fadern sedan resning, men dömdes även i den nya rättegången. Men för DI är Södertäljeflickan endast en lättmanipulerad lögnare. Men läs för all del gärna deras fantasifulla desinformation, och ta sedan gärna del av mer sanningsenliga artiklar. Som till exempel denna, eller denna.
Lyssna gärna också till denna P3-dokumentär om Södertäljefallet.
Den bästa man kan göra är nog annars att läsa Birgitta Allmos bok Vem vågar tro på ett barn?: Södertäljeflickan och verkligheten som recenseras av Kerstin Alfredsson här.
Idag har DI på nytt tagit upp det så kallade Södertäljefallet. De länkar till några korta artiklar de har skrivit tidigare, som huvudsakligen bygger på intervjuer med en viss Max Scharnberg. En man som gav ut en helt och hållet lögnaktig bok om Södertäljefallet, som han själv tryckte upp med ett omslag som sa att boken var en del i en bokserie från Uppsala Universitet. Det var bara det att universitetet inte var tillfrågat. Så Uppsala Universitet såg sig tvingat att samla ihop de exemplar de kunde få tag i och förstöra dem....
Om denne man har jag skrivit här och här . Det handlar alltså om en charlatan, som på 90-talet regelbundet skrev i en tidning i USA, vars redaktör ansåg att pedofiler var för defensiva - de borde, ansåg han, djärvt hävda att de utförde "Guds vilja" .... Scharnberg har också hävdat att 80 procent av alla incestdömda i Sverige är oskyldiga, och att de dömdes pga en gigantisk komplott av psykoterapeuter. Dessa vill enligt Scharnberg nämligen ha oskyldigt dömda att bedriva terapi med i fängelserna. Och de har så stor makt att de kan styra hur många procent som döms för sexualbrott... Ingen seriös person tar den mannen på allvar, men DI har alltid uppskattat honom.
Södertäljefallet handlade om en flicka i Södertälje som anklagade sin far, och andra personer, för grova övegrepp. Anklagelserna stöddes av medicinsk bevisning. Tre domstolar i rad bedömde hennes anklagelser mot fadern som trovärdiga. Fadern blev fälld, men anklagelserna mot de andra ansågs inte kunna bevisas. Efter en hård debatt fick fadern sedan resning, men dömdes även i den nya rättegången. Men för DI är Södertäljeflickan endast en lättmanipulerad lögnare. Men läs för all del gärna deras fantasifulla desinformation, och ta sedan gärna del av mer sanningsenliga artiklar. Som till exempel denna, eller denna.
Lyssna gärna också till denna P3-dokumentär om Södertäljefallet.
Den bästa man kan göra är nog annars att läsa Birgitta Allmos bok Vem vågar tro på ett barn?: Södertäljeflickan och verkligheten som recenseras av Kerstin Alfredsson här.
Monday, September 1, 2014
L. Ron Hubbard - och Aleister Crowley
Det var en gång en ockultist som hette Aleister Crowley. Jag har skrivit om honom i en lic-uppsats 1998.
Denne Crowley skrev 1904 ned en ganska förfärlig text, kallad The Book of the Law som han påstod var resultatet av en övernaturlig upplevelse. Ett av inslagen i denna var en ovanligt rå socialdarwinism. Några exempel kan ges här:
"We have nothing with the outcast and the unfit: let them die in their misery. For they feel not. Compassion is the vice of kings: stamp down the wretched & the weak: this is the law of the strong: this is our law and the joy of the world. ...Ye are against the people, O my chosen!
.... I am unique & conqueror. I am not of the slaves that perish. Be they damned & dead! Amen.
..the kings of the earth shall be Kings for ever: the slaves shall serve. There is none that shall be cast down or lifted up: all is ever as it was."
I Crowleys senare författarskap kan man dessutom se många fler exempel på en sådan rå elitism. Han kallade sig själv för The Beast 666 och hyllade egoism. Hans valspråk, eller vad man ska kalla det, var Do what thou wilt shall be the whole of the Law.
Nu var det så att denne Crowley var ledare för en organisation som hette Ordo Templi Orientis (OTO). Denna organisation förde ut Crowleys budskap och sysslade dessutom med en hel del annat, exempelvis sexmagi.
I Kalifornien fanns en avdelning av denna orden, som hettet Agape Lodge. Dess ledare var en man som hette Jack Parsons, en ingenjör som utvecklade teknik för raketer. Det sägs att en krater på månen är uppkallad efter honom.
1946 fick Parsons kontakt med en ung man vid namn L.Ron Hubbard. Denne gick med i OTO. Tillsammans ägnade sig dessa åt magiska ritualer för att avla ett "månbarn". Det är en term hämtad från Crowley och betyder ett barn som var uppfyllt av övernaturliga väsen. I just det här fallet handlade det faktiskt om att avla fram ett barn som skulle vara uppfyllt av Babalon - vilket i princip var Aleister Crowleys namn för den stora skökan i Uppenbarelseboken!
Det gick till så att en ledande kvinnlig anhängare till sekten valdes ut och förmåddes att ha samlag med Parsons. Dessa samlag skedde under rituella former och Hubbard satt och tittade på. Meningen var att han genom sin psykiska förmåga skulle se vad som hände på det övernaturliga planet medan samlagen pågick.
Strax efter dessa ritualer inträffade en brytning mellan Parsons och Hubbard. Hubbard lurade pengar av Parsons, och lyckades dessutom förföra dennes flickvän, Sarah Northrup, som han senare gifte sig med.
Äktenskapet blev dock inte så lyckat, och i början av 50-talet lyckades Northrup få igenom en skilsmässa. Som skilsmässoskäl angav hon grov misshandel från Hubbards sida.
Men hur såg Hubbard senare på Aleister Crolwey? I en bandinspelad föreläsning för scientologer 1952 kallade Hubbard The Beast 666 för sin "gode vän" - och hyllar dessutom The Book of the Law.
Om detta kan man läsa i L.Ron Hubbard - Messiah or Madman? från 1987. . Författarna är Bent Corydon och - L.Ron Hubbard Jr.
Ja, ni läste rätt, En av författarna är son till scientologins grundare. Och hans personliga berättelser om sin far är väl det kanske mest intressanta med denna bok. Samarbetet mellan Parsons och Hubbard, och dennes aktivitet i OTO, var känt sedan tidigare, men Hubbard Jr:s berättelse var det inte.
På sidan 307 kan man läsa en märklig historia om hur Hubbard Sr visar sin (vuxne) son Crowleys ;skrifter. Han läser ur dem, och säger att detta är den verkliga inspirationen för honom. Han lägger ut texten om att sex är kungsvägen till makt, som han verkar se som det högsta målet i livet. Han fnyser om att kärlek är övervärderat. Det är ren sex, och makt, som är det intressanta.
När sonen tittar i dessa skrifter av Crowley blir han perplex. Han känner nämligen igen texterna. De verkar oerhört välbekanta. Han kommenterar detta för sin far. Då svarar fadern att han ofta läste dessa texter för honom som barn, för att påverka honom. Ja, han till och med avlades i samband med läsning av Crowley, och han föddes till Crowley-citat! Vidare, sade fadern, brukade han läsa dem för den unge sonen när han sov. Ja, han medger till och med att han drogade och hypnotiserade sin son - och läste Crowley för honom när han var i dessa tillstånd!
Är detta sant? Det finns i grunden endast två möjligheter. Antingen är det sant. Och då är scientologins grundare en lögnare av stora mått. Hela den scientologiska läran var en fasad, skapad för att ge makt till dess grundare. Hubbards ideal var Crowley, en man som hyllade total egoism, och nedtrampande av de svaga. Dessutom drog han inte sig för att begå grova mentala övergrepp mot sin son för att indoktrinera honom - i Crowleys lära!
Det låter ju konstigt. Och scientologerna förnekar naturligtvis detta. Själv anser jag däremot att berättelsen är helt trovärdig. Det passar in i mönster som man ofta upptäcker om man studerar denna typ av rörelser...
Men anta att det inte är sant - att scientologerna och de som förnekar berättelsen har rätt. Det betyder i så fall att Ron Hubbards son var helt galen, eller en patologisk lögnare. Som antingen hade skaffat sig själv de mest bisarra vanföreställningar - eller medvetet ljög grovt för att komma åt sin far. Och? - kanske ni säger. Varför skulle han inte kunnat vara det?
Ja, det kan man ju säga, Men saken är ju den att problemen för scientologerna blir lika stora om det skulle vara så. För enligt dem var ju Hubbard Sr inte vem som helset. Han var ju upptäckaren av en metod som kan bota alla psykiska problem. Han var världens främste expert på mental hälsa, på barnuppfostran, på psykologi, pedagogik - ja, allt som ha med det mänskliga sinnet att göra. Han hade ju dessutom vårdnad om sin son under stora delar av dennes uppväxt.
Hur skulle denne Store Man kunna få en helt galen och/eller en helt och hållet illvillig och hatisk son?
Scientologerna insåg att boken satte dem i en rävsax. Hur de än betedde sig gick det inte att komma ur den. Så de försökte stoppa boken. De lyckade inte.
Nu är den tyvärr inte så lätt att få tag i, som pappersbok. (Jag skaffade ett begagnat exemplar från amazon.com.) Möjligen kan det faktum att några senare upplagor av boken inte verkar finnas vara ett resultat av scíentologadvokaters aktivitet. Vad vet jag.
Men den finns ju också på nätet. Den kan läsas här. Och det är i mångt och mycket en intressant läsning...
Denne Crowley skrev 1904 ned en ganska förfärlig text, kallad The Book of the Law som han påstod var resultatet av en övernaturlig upplevelse. Ett av inslagen i denna var en ovanligt rå socialdarwinism. Några exempel kan ges här:
"We have nothing with the outcast and the unfit: let them die in their misery. For they feel not. Compassion is the vice of kings: stamp down the wretched & the weak: this is the law of the strong: this is our law and the joy of the world. ...Ye are against the people, O my chosen!
.... I am unique & conqueror. I am not of the slaves that perish. Be they damned & dead! Amen.
..the kings of the earth shall be Kings for ever: the slaves shall serve. There is none that shall be cast down or lifted up: all is ever as it was."
I Crowleys senare författarskap kan man dessutom se många fler exempel på en sådan rå elitism. Han kallade sig själv för The Beast 666 och hyllade egoism. Hans valspråk, eller vad man ska kalla det, var Do what thou wilt shall be the whole of the Law.
Nu var det så att denne Crowley var ledare för en organisation som hette Ordo Templi Orientis (OTO). Denna organisation förde ut Crowleys budskap och sysslade dessutom med en hel del annat, exempelvis sexmagi.
I Kalifornien fanns en avdelning av denna orden, som hettet Agape Lodge. Dess ledare var en man som hette Jack Parsons, en ingenjör som utvecklade teknik för raketer. Det sägs att en krater på månen är uppkallad efter honom.
1946 fick Parsons kontakt med en ung man vid namn L.Ron Hubbard. Denne gick med i OTO. Tillsammans ägnade sig dessa åt magiska ritualer för att avla ett "månbarn". Det är en term hämtad från Crowley och betyder ett barn som var uppfyllt av övernaturliga väsen. I just det här fallet handlade det faktiskt om att avla fram ett barn som skulle vara uppfyllt av Babalon - vilket i princip var Aleister Crowleys namn för den stora skökan i Uppenbarelseboken!
Det gick till så att en ledande kvinnlig anhängare till sekten valdes ut och förmåddes att ha samlag med Parsons. Dessa samlag skedde under rituella former och Hubbard satt och tittade på. Meningen var att han genom sin psykiska förmåga skulle se vad som hände på det övernaturliga planet medan samlagen pågick.
Strax efter dessa ritualer inträffade en brytning mellan Parsons och Hubbard. Hubbard lurade pengar av Parsons, och lyckades dessutom förföra dennes flickvän, Sarah Northrup, som han senare gifte sig med.
Äktenskapet blev dock inte så lyckat, och i början av 50-talet lyckades Northrup få igenom en skilsmässa. Som skilsmässoskäl angav hon grov misshandel från Hubbards sida.
Men hur såg Hubbard senare på Aleister Crolwey? I en bandinspelad föreläsning för scientologer 1952 kallade Hubbard The Beast 666 för sin "gode vän" - och hyllar dessutom The Book of the Law.
Om detta kan man läsa i L.Ron Hubbard - Messiah or Madman? från 1987. . Författarna är Bent Corydon och - L.Ron Hubbard Jr.
Ja, ni läste rätt, En av författarna är son till scientologins grundare. Och hans personliga berättelser om sin far är väl det kanske mest intressanta med denna bok. Samarbetet mellan Parsons och Hubbard, och dennes aktivitet i OTO, var känt sedan tidigare, men Hubbard Jr:s berättelse var det inte.
På sidan 307 kan man läsa en märklig historia om hur Hubbard Sr visar sin (vuxne) son Crowleys ;skrifter. Han läser ur dem, och säger att detta är den verkliga inspirationen för honom. Han lägger ut texten om att sex är kungsvägen till makt, som han verkar se som det högsta målet i livet. Han fnyser om att kärlek är övervärderat. Det är ren sex, och makt, som är det intressanta.
När sonen tittar i dessa skrifter av Crowley blir han perplex. Han känner nämligen igen texterna. De verkar oerhört välbekanta. Han kommenterar detta för sin far. Då svarar fadern att han ofta läste dessa texter för honom som barn, för att påverka honom. Ja, han till och med avlades i samband med läsning av Crowley, och han föddes till Crowley-citat! Vidare, sade fadern, brukade han läsa dem för den unge sonen när han sov. Ja, han medger till och med att han drogade och hypnotiserade sin son - och läste Crowley för honom när han var i dessa tillstånd!
Är detta sant? Det finns i grunden endast två möjligheter. Antingen är det sant. Och då är scientologins grundare en lögnare av stora mått. Hela den scientologiska läran var en fasad, skapad för att ge makt till dess grundare. Hubbards ideal var Crowley, en man som hyllade total egoism, och nedtrampande av de svaga. Dessutom drog han inte sig för att begå grova mentala övergrepp mot sin son för att indoktrinera honom - i Crowleys lära!
Det låter ju konstigt. Och scientologerna förnekar naturligtvis detta. Själv anser jag däremot att berättelsen är helt trovärdig. Det passar in i mönster som man ofta upptäcker om man studerar denna typ av rörelser...
Men anta att det inte är sant - att scientologerna och de som förnekar berättelsen har rätt. Det betyder i så fall att Ron Hubbards son var helt galen, eller en patologisk lögnare. Som antingen hade skaffat sig själv de mest bisarra vanföreställningar - eller medvetet ljög grovt för att komma åt sin far. Och? - kanske ni säger. Varför skulle han inte kunnat vara det?
Ja, det kan man ju säga, Men saken är ju den att problemen för scientologerna blir lika stora om det skulle vara så. För enligt dem var ju Hubbard Sr inte vem som helset. Han var ju upptäckaren av en metod som kan bota alla psykiska problem. Han var världens främste expert på mental hälsa, på barnuppfostran, på psykologi, pedagogik - ja, allt som ha med det mänskliga sinnet att göra. Han hade ju dessutom vårdnad om sin son under stora delar av dennes uppväxt.
Hur skulle denne Store Man kunna få en helt galen och/eller en helt och hållet illvillig och hatisk son?
Scientologerna insåg att boken satte dem i en rävsax. Hur de än betedde sig gick det inte att komma ur den. Så de försökte stoppa boken. De lyckade inte.
Nu är den tyvärr inte så lätt att få tag i, som pappersbok. (Jag skaffade ett begagnat exemplar från amazon.com.) Möjligen kan det faktum att några senare upplagor av boken inte verkar finnas vara ett resultat av scíentologadvokaters aktivitet. Vad vet jag.
Men den finns ju också på nätet. Den kan läsas här. Och det är i mångt och mycket en intressant läsning...
Monday, August 4, 2014
Att förneka rituella övergrepp
/Uppflyttat från den 13/10 2013./
Igår gjorde jag något som ledde till en stor besvikelse. Jag lånade Chris Mathews Modern Satanism: Anatomy of a radical subculture från 2009.
Igår gjorde jag något som ledde till en stor besvikelse. Jag lånade Chris Mathews Modern Satanism: Anatomy of a radical subculture från 2009.
Den är känd för sin kritik mot den av Anton LaVey grundade Church of Satan (CoS).
Mathews kritiserar CoS för att vara politiskt reaktionära nyliberaler som är för egoism och mot jämlikhet. Det är förstås inget nytt. Det märker varje person som läser LaVeys och de andra medlemmarnas skrifter.
CoS är en reaktionär nyliberal sekt, liksom exempelvis framgångsteologerna och anhängarna till Ayn Rand. CoS är en av de minst inflytelserika av dessa grupper, och förmodligen inte mer "diabolisk" än de andra.
Om man istället jämför CoS med flera andra satanistgrupper, är en skillnad att CoS faktiskt verkar vara genuina i sitt avståndsatagnade från våldtäkter, övergrepp mot barn, och blodiga offer. Det gör dem inte sympatiska, på något sätt, bara mindre osympatiska än många andra "satanister".
Men - OK, det vore ändå intressant att läsa om Mathews analys av CoS. Men jag kom av mig, när jag råkade slå upp sidan 122. Där började ett avsnitt om anklagelser om rituella övergrepp, på sammanlagt åtta sidor.
Efter en vinklad, ensidig, och bitvis vulgär, beskrivning, kom han på sidan 128 till följande slutsats om hela det komplex av anklagelser och minnen som han märkligt nog kaller för en "episod" .
"It has been established beyond doubt that the episode was a vast catalogue of misinformation, hyperbole, paranoid fantasy, sensationalism and self-centered opportunism."
Han har huvusakligen två källor för detta påstående. Dels Kenneth Lannings två artiklar (ofta kallade "FBI-rapporter") från 1989 och 1992, dels J.S. La Fontaines engelska rapport från 1994.
Om vi börjar med Lanning kan vi notera att hans två i och för sig välskrivna artiklar är ganska tunna; den första från 1989 är på cirka 20 sidor, den andra är på ca 35 sidor. Den andra artikeln är i stort sett en utvidgning av den första.Medan artikeln från 1989 behandlar anklagelser om ockult- och kultrelaterad brottslighet i allmänhet har den från 1992 ett fokus på anklagelser om rituella övergrepp mot barn.
Den som läser artiklarna noggrant får faktiskt bilden av en Lanning som gör allt för att insinuera fram en bild, utan att egentligen säga något bestämt. Han diskuterar inga konkreta fall, och ägnar sig mest åt att diskutera olika begrepp. Framförallt "bevisar" hans två debattartiklar faktiskt ingenting.I vilket fall som helst kan inte Lanning användas för att fria förövare. Hans grundteori verkar vara att även om många detaljer i berättelser om rituella övergrepp inte nödvändigtvis stämmer, så har majoriteten av de som berättar ändå utsatts för någon typ av övergrepp.
Jag har tidigare mer utförligt diskuterat Lanning här
Vad gäller LaFontaine har jag diskuterat hennes rapport här.
Den gavs ut av det brittiska hälsodepartementet 1994 under rubriken The extent and nature of organized and ritual abuse. Den är mycket tunn. Den är på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar. Dess huvudsakliga innehåll är en ganska så torftig statistik. Trots att den har anförts som ett avgörande bevis för att rituella övergrepp inte existerar bevisar den ingenting sådant. Intressant nog visar den tvärtom att av de 84 fall kommissionen undersökt fanns det i 35 av fallen medicinska bevis på att barnen faktiskt utsatts för sexuella övergrepp. Vad som får LaFontaine att presentera rapporten som en vederläggbning av anklagelserna var att i endast tre av fallen fanns det materiella bevis på att ritualer förekom under övergreppen. Eftersom rapporten visar att det vanligen gick månader och ibland år innan övergreppen anmäldes är det knappast förvånande. Varför skulle förövare spara bevisen och i månader snällt vänta på eventuella husrannsakningar?
Mathews nämner också en annan så kallad rapport som sägs ha kommit fram till att det endast skett ett (1) satanistiskt övergrepp mot barn i USA. Men vilka resultat man kommer fram till beror förstås på grundsynen hos de som gör en sådan rapport (och förstås också på hur ordet "satanistisk" definieras). Det finns många fall av rituella övergrepp i USA, som inte endast styrks av minnen, utan av medicinskt konstaterbara skador, samstämmiga uppgifter från oberoende vittnen, och annan bevisning.
Ett av de få konkreta fall som Mathews tar upp är fallet med sheriffen Paul Ingram - som faktiskt hade erkänt rituella övergrepp mot sina döttrar. Här tror Mathews att detta har motbevisats bortom allt rimligt tvivel. Det var så här. Sociologen Richard Ofshe, som tillhörde förnekarlägret, besökte Ingram i fängelset, och lurade i honom att hans son och en av hans döttrar hade anklagat honom för att ha tvingat dessa att ha sex med varandra. Ingram mindes detta, och fyllde i detaljer. Då kunde Ofshe triumferande slå fast att mannen måste ha haft ”falska minnen" av att ha begått övergrepp, eftersom inga sådana anklagelser någonsin hade framförts.
Efter ett tag lyckades han övertyga Ingram om detta (eller möjligen få honom att tro att han skulle kunna friges om han hävdade detta...)
Men det är något som inte riktigt stämmer här. Just att tvinga barn att ha sex med varandra tillhör regeln, snarare än undantagen vid det som brukar kallas ”rituella övergrepp”. I de beskrivningar som finns av rituella övergrepp i de familjer där det finns mer än ett barn är sådana anklagelser närmast rutin. Att inga anklagelser om just detta hade framförts i just detta fall är knappast ett avgörande bevis för att Ingrams minnen av egna övergrepp var falska. Om Ofshe hade velat bevisa något borde han ha lagt fram något verkligt ovanligt, eller väldigt specificerat, påstående. Det gjorde han inte......
Resultatet blev artiklar i the New Yorker, en bok, och till och med en spelfilm, där det avgörande beviset för mannens oskuld försiktigtvis kraftigt bättrades på. Detta gjorde att de som såg filmen kanske inte kunnat inse att kampanjmakarnas argument inte hade mer substans än kläderna på kejsaren i HC Andersens saga......
För övrigt bör det framhållas att Ingram faktiskt erkände innan han hade träffat någon terapeut. Och det bör också tilläggas att i just detta fall kunde rättssystemet inte heller påverkas. Ingram satt kvar hela fängelsetiden och släpptes inte i förtid. Och barnen vidhöll sina anklagelser.
(Mer om fallet finns i Carl Raschkes artikel The politics of the "false memory" controversy: the making of an academic urban legend i Noblitt & Noblitt: Ritual abuse in the twenty-first century, 2008.)
Mer allmänt - den bild som vanligtvis förs fram om att nästan alla anklagelser om rituella övergrepp efter ett tag motbevisats är helt fel,
Det finns inga ”mängder av fall” där anklagelserna avslöjats vara falska. Det finns fall som rivits upp, efter att kampanjen mot rituella övergrepp startades, där de anklagade friades på grund av att bevisningen inte ansågs vara ”bortom allt rimligt tvivel”. Men det handlar också om att polismakterna i västvärden efter att den intensiva kampanjen startades i mitten av 90-talet rutinmässigt avfärdar anklagelser i inledningsstadiet. Det handlar om att husrannsakningar endast undantagsvis sker, och då oftast så sent att förövare torde ha kunnat avlägsna de mesta av spår. Det handlar om att även i de fall fällande domar avkunnas, domstolarna medvetet lyfter bort de ”rituella” inslagen, för att inte alltför mycket utmana backlashen.
Idag kan man nog säga att rituella övergrepp de facto är avkriminaliserade. Eftersom de nästan definitionsmässigt inte anses kunna existera, är chansen att få någon fälld, eller ens åtalad, för något sådant så nära noll man kan komma.
Idag kan man nog säga att rituella övergrepp de facto är avkriminaliserade. Eftersom de nästan definitionsmässigt inte anses kunna existera, är chansen att få någon fälld, eller ens åtalad, för något sådant så nära noll man kan komma.
Det här är en av de märkligaste debatterna i kriminalhistorien. Annars riktigt sansade debattörer och auktoriteter har här svalt förnekarversionen rakt av utan att ens försöka sätta sig in i "den andra sidans" argument. Och suspekta backlashförfattare som annars få skulle vilja ta i med tång lyfts här fram som "experter" som i just detta avseende är värda stor tilltro...
Den enda slutsats man kan dra är att anklagelserna i stora delar av av västvärlden träffade en mycket känslig punkt, i ett mycket sjukt samhälle. Det maskineri som sattes igång för att förvränga och tysta ner verkade mycket snart få oerhörda resurser. Och de som hade invändningar marginaliserades, förlorade sina tjänster, och fick plötslogt omöjligt att publicera sig i några större media.
Och kvar stod de som hade minnen och berättelser om ofattbara lidanden. De kom plötsligt att kastas ut i ett rent mörker där de som trodde dem tystnade, och där den allmänna bilden blev att de utsatta var mytomaner, eller duperade av terapeuter.
Vi som vet att den bilden inte stämmer kan möjligen skriva bloggartiklar som denna. Men, som någon en gång har sagt, i cyberrymden kan ingen höra dig skrika.
Vi lever i ett samhällssystem där många av de värsta övergreppen mot barn numera inte ens utreds. Och där det finns outsinnliga resurser för att "bevisa" att övergrepp som begåtts aldrig har existerat. Och att de som har sett, hört och känt bara ... drömde.
Är det inte dags att börja göra något åt den saken?
Saturday, July 19, 2014
"The pedophocracy"
Den som tror att de senaste avslöjandena om nedtystande av toppolitikers sexuella övergrepp mot barn i Storbritannien var något nytt, eller någon sorts undantag, bör kanske studera exempelvis denna över tio år gamla text.
Det handlar inte endast om Storbritannien, eller om något specifikt årtionde. Det handlar om något mycket mer generellt.
Det finns hur mycket som helst att gräva i för den som orkar. Men det mesta kommer nästan aldrig fram i de stora media.
Den dag det gör det kommer vi med all sannolikhet att stå på gränsen till en förrevolutionär situation.
Det handlar inte endast om Storbritannien, eller om något specifikt årtionde. Det handlar om något mycket mer generellt.
Det finns hur mycket som helst att gräva i för den som orkar. Men det mesta kommer nästan aldrig fram i de stora media.
Den dag det gör det kommer vi med all sannolikhet att stå på gränsen till en förrevolutionär situation.
Thursday, July 10, 2014
Mer om de mörklagda övergreppen
Den brittiska vämstertidningen Socialist Worker har skrivit några läsvärda artiklar om mörkläggningen av övergrepp i Storbritannien. Den senaste kan läsas här.
Till höger om artikeln finns länkar till tidigare artiklar om de nedtystade övergreppen.
..........................................................................
TILLÄGG
Till höger om artikeln finns länkar till tidigare artiklar om de nedtystade övergreppen.
..........................................................................
TILLÄGG
Marxist.com har också kommenterat skandalen här.
Mörkläggning i Storbritannien
I Storbritannien avslöjas nu hur rapporter om sexuella övergrepp mot barn utförda av högt uppsatta politiker har mörkats och hur material om detta har försvunnit.
Till och med DN har för ovanlighetens skull uppmärksammat detta.
Det hela är nu inte så förvånande. Jag drar mig till minnes när JS LaFontaines rapport om icke-existensen av rituella övergrepp kom 1994. Den var ett beställningsverk från den brittiska regeringen, och den var nästan ofattbart substanslös. En skrift på 36 sidor, med lite valhänt statistik, och med fyra referenser, presenterades som det slutliga beviset för att rituella övergrepp var en myt.
Mer om LaFontaine och hennes rapport har jag skrivit här.
Jag träffade faktiskt denna JS LaFontaine på Stockholms Universitet den 28 oktober 1996. Hon hade bjudits in för att hålla ett föredrag om sin "rapport" och vad som var anmärkningsvärt var att hon inte endast var kall och arrogant - vilket jag hade räknat med - utan att hon också var nästan pinsamt okunnig om det ämne hon var där för att tala om.
Hon kunde inte svara på de enklaste frågor, och hon kände inte till de mest elementära fakta om några av de mest kända fallen av "rituella övergrepp".
Man fick intrycket att en regering som egentligen inte ville utreda något hade tillsatt en kommission ledd av en person som inte heller ville utreda något.
I ljuset av de senaste uppgifterna är det ju inte speciellt förvånade.
Det hela är nu inte så förvånande. Jag drar mig till minnes när JS LaFontaines rapport om icke-existensen av rituella övergrepp kom 1994. Den var ett beställningsverk från den brittiska regeringen, och den var nästan ofattbart substanslös. En skrift på 36 sidor, med lite valhänt statistik, och med fyra referenser, presenterades som det slutliga beviset för att rituella övergrepp var en myt.
Mer om LaFontaine och hennes rapport har jag skrivit här.
Jag träffade faktiskt denna JS LaFontaine på Stockholms Universitet den 28 oktober 1996. Hon hade bjudits in för att hålla ett föredrag om sin "rapport" och vad som var anmärkningsvärt var att hon inte endast var kall och arrogant - vilket jag hade räknat med - utan att hon också var nästan pinsamt okunnig om det ämne hon var där för att tala om.
Hon kunde inte svara på de enklaste frågor, och hon kände inte till de mest elementära fakta om några av de mest kända fallen av "rituella övergrepp".
Man fick intrycket att en regering som egentligen inte ville utreda något hade tillsatt en kommission ledd av en person som inte heller ville utreda något.
I ljuset av de senaste uppgifterna är det ju inte speciellt förvånade.
Thursday, July 3, 2014
Carl Raschke om Kenneth Lanning
EEn av de auktoriteter som brukar anföras för att "bevisa" icke-existensen av satanismrelaterad brottlighet är FBI-agenten Kenneth Lanning. Han skrev två essäer, 1989 och 1992, som felaktigt brukar kallas för "FBI-rapporter" Jag har skrivit om dessa här.
Dessa två essäer hade en nästan förlamande effekt på debatten i USA. Trots att de mest innehöll vaga generaliseringar, och konsekvent undvek att diskutera några konkreta fall, tycktes många tro att att de var det slutliga beviset för att all oro för ett samband mellan satanism och vålds- och sexualbrott var helt ogrundad. De spelade med andra ord ungefär samma roll som JS LaFontaines s.k. rapport kom att spela i Storbritannien 1994.
En av de som inte föll i farstun för auktoritetstron kring den så förtroendeingivande representanten för FBI var Carl Raschke. I "Painted Black" tog han på sidorna 74 till 76 upp Lannings rapport från 1989. Han har inga svårigheter att genomskåda tomheten i Lannings glidande, okonkreta behandling av frågan. Och det är ju inte så konstigt. Raschke hade själv varit expertvittne i en rättegång 1988 och fått en domstol att acceptera det faktum att mordet på Steven Newberry var ett satanistiskt ritualmord. Han var följaktligen knappast imponerad över Lannings försäkran att inget sådant ritualmord någonsin hade dokumenterats i USA...
Han konstaterar syrligt att Lannings inställning fått som resultat att
"satanist criminals have had one of their best friends, if only for legitimate philosophical reasons, at the highest level of national law enforcement.
In a paper titled 'Satanic Occult Ritualistic Crime: A Law Enforcement Perspective" prepared for the National Center for Missing and Exploited Children, Lanning rakes the reader with volley after volley of emotional diatribe, innuendo, nonsequitur, glittering and unsupported generality, and bogus appeal to his own authority as the FBI's 'supervisory special agent' for the bureau´s Behavioral Science Instruction and Research Unit in Quantico, Virginia.
Written with the literacy, the research sophistication, and the rhetorical finesse of a high school sophomore, Lanning´s piece - which he waved about to make the case that there really can be no such thing as serious satanic crime - examines no cases, sifts through no evidence, and cites no literature. It merely growls, bullies, and browbeats with all the subtlety of a charging mastodon".
(Painted Black, s. 75.)
Det här kom snart att användas mot Raschke av en hord av upprörda kritiker. Att så respektlöst kritisera en institution som FBI - som sedan J. Edgar Hoovers dagar av många närmast setts som själva inkarnationen av amerikansk patriotism - gör man inte ostraffat i USA.
Men var och en som plågar sig igenom Lannings texter och ställer sig frågan vad han egentligen säger - och inte säger - inser nog efter ett tag att Raschke faktiskt hade rätt.
Men det hjälpte inte i det diskussionsklimat som efter ett tag kom att råda i USA. Raschkes kritik av Lanning kom av många att ses som som det slutliga beviset för hur extremt oseriös "Painted Black" var.
För mig "bevisade" det dock framförallt en del andra saker, bland annat att Raschke var en person som kunde tänka.... och inte som så många andra automatiskt kapitulerade för den naiva tilltron till FBI:s auktoritet. . .
Dessa två essäer hade en nästan förlamande effekt på debatten i USA. Trots att de mest innehöll vaga generaliseringar, och konsekvent undvek att diskutera några konkreta fall, tycktes många tro att att de var det slutliga beviset för att all oro för ett samband mellan satanism och vålds- och sexualbrott var helt ogrundad. De spelade med andra ord ungefär samma roll som JS LaFontaines s.k. rapport kom att spela i Storbritannien 1994.
En av de som inte föll i farstun för auktoritetstron kring den så förtroendeingivande representanten för FBI var Carl Raschke. I "Painted Black" tog han på sidorna 74 till 76 upp Lannings rapport från 1989. Han har inga svårigheter att genomskåda tomheten i Lannings glidande, okonkreta behandling av frågan. Och det är ju inte så konstigt. Raschke hade själv varit expertvittne i en rättegång 1988 och fått en domstol att acceptera det faktum att mordet på Steven Newberry var ett satanistiskt ritualmord. Han var följaktligen knappast imponerad över Lannings försäkran att inget sådant ritualmord någonsin hade dokumenterats i USA...
Han konstaterar syrligt att Lannings inställning fått som resultat att
"satanist criminals have had one of their best friends, if only for legitimate philosophical reasons, at the highest level of national law enforcement.
In a paper titled 'Satanic Occult Ritualistic Crime: A Law Enforcement Perspective" prepared for the National Center for Missing and Exploited Children, Lanning rakes the reader with volley after volley of emotional diatribe, innuendo, nonsequitur, glittering and unsupported generality, and bogus appeal to his own authority as the FBI's 'supervisory special agent' for the bureau´s Behavioral Science Instruction and Research Unit in Quantico, Virginia.
Written with the literacy, the research sophistication, and the rhetorical finesse of a high school sophomore, Lanning´s piece - which he waved about to make the case that there really can be no such thing as serious satanic crime - examines no cases, sifts through no evidence, and cites no literature. It merely growls, bullies, and browbeats with all the subtlety of a charging mastodon".
(Painted Black, s. 75.)
Det här kom snart att användas mot Raschke av en hord av upprörda kritiker. Att så respektlöst kritisera en institution som FBI - som sedan J. Edgar Hoovers dagar av många närmast setts som själva inkarnationen av amerikansk patriotism - gör man inte ostraffat i USA.
Men var och en som plågar sig igenom Lannings texter och ställer sig frågan vad han egentligen säger - och inte säger - inser nog efter ett tag att Raschke faktiskt hade rätt.
Men det hjälpte inte i det diskussionsklimat som efter ett tag kom att råda i USA. Raschkes kritik av Lanning kom av många att ses som som det slutliga beviset för hur extremt oseriös "Painted Black" var.
För mig "bevisade" det dock framförallt en del andra saker, bland annat att Raschke var en person som kunde tänka.... och inte som så många andra automatiskt kapitulerade för den naiva tilltron till FBI:s auktoritet. . .
Wednesday, July 2, 2014
Carl Raschke, Painted Black och satanismen
När jag i maj 2004 beslöt att sluta använda termen "rituella övergrepp" och istället definiera det mesta som gick under den beteckningen för "organiserade sadistiska övergrepp" berodde det på flera saker. Dels rationella överväganden - det fanns inneboende problem i en term som rituella övergrepp och de slapp jag genom att överge den. Dels var jag influerad av Nuri Kinos intervju med Södertäljeflickan i DN den 4 oktober 2003. Dels avspeglade det möjligen också en önskan att ses som mer rumsren och "politiskt korrekt" i den akademiska diskursen...
Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.
På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".
Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.
Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.
Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.
När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.
Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.
Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...
Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.
Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*
I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.
Men det är orättvist.
Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga övernaturligt beskydd från polisen.
Raschke fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".
Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.
Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order.**
Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.
Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen. Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.
Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning, JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.
"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.
Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!
Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.
På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".
Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.
Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.
Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.
När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.
Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.
Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...
Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.
Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*
I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.
Men det är orättvist.
Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga övernaturligt beskydd från polisen.
Raschke fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".
Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.
Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order.**
Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.
Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen. Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.
Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning, JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.
"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.
Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!
Friday, June 27, 2014
Påven, Per Faxneld och satanismen
För ett tag sedan kom det mest entydiga uttalandet hittills från den katolska kyrkan om övergrepp mot barn. Det var påven själv, som jämförde övergrepp mot barn med satanism . Det var faktiskt betydelsefullt, eftersom logiken i det med nödvändighet borde leda till ett arbete för att pedofilprästerna måste avslöjas, kartläggas - och avskedas. För man kan väl ändå inte ha satanister som präster i katolska kyrkan?
Efter påvens uttalande gjorde SVT en intervju med;Per Faxneld. Han är akademisk expert på satanism, som just nu är aktuell med avhandlingen "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture" . Den avhandlingen är mycket intressant, men det Faxneld sa i intervjun var enligt min bestämda åsikt en både ytlig och idealiserande beskrivning av satanism som fenomen. Intervjun an höras här.
Per Faxneld är både intelligent och kunnig. Men i intervjun skiljer han sig tyvärr inte så mycket från den akademiska tradition som strävar att behandla såväl satanism som andra problematiska religiösa rörelser och sekter på just ett idylliserande sätt.
Inledningsvis säger han att de som är satanister tar den kristna satansbilden och vänder upp och ner på den. De ser Satan som "den gode", som en god kraft.
Det är ett påstående som många satanister skulle fnysa åt. Även om inte alla satanister hävdar att de dyrkar ondskan är det få som skulle använda termen "god" om det de dyrkar. Det är inte så att satanister oftast tar över ett namn och sedan tillskriver detta rakt motsatta egenskaper som de det har i Bibeln.
Till och med de "snällaste", som de laveyaner Faxneld nämner, tar en av Satans väsentliga egenskaper från Bibeln, nämligen att han står för egoism och nedtrampande av de svaga, och säger att de själva just står för precis detta. Det går förstås att från ett socialdarwinistiskt perspektiv kalla detta för "gott" men laveyanerna själva brukar inte använda den termen. LaVey säger att om nu Satan är "evil" så OK, och tillägger att "evil" baklänges blir ju "live"....
Men utanför laveyanernas skara har det funnits många satanister som öppet kallat sig onda. Dit hör ju ex.vis Order of Nina Angles, som dessutom öppet förespråkade människooffer.
Den svenska grupp som kunde kopplas till mordet i Keillers park kallade sig också öppet för onda, och hade en lära som gick ut på att mänskligheten borde utplånas och universum förintas, så att kaosmakterna ska få råda oinskränkt.
Påståendet att inga öppet verkande satanister förespråkat pedofili är också falskt. "First Church of Satan"(ej att förväxla med La Veys "Church of Satan") gjorde det öppet, och länkade ett tag från sin webbisda till NAMBLA (North American Man/Boy Love Association).
Beskrivningen av berättelser om att satanister begått sexualbrott mot barn avfärdar Faxneld som en kort ryktespanik i slutet av 80-talet och början av 90-talet. och menar att det snabbt visades att det handlade om falska anklagelser. Det är nu en omåttlig förenkling. För det första handlade det inte om "rykten" i största allmänhet utan om personer som berättade att de varit med om sådant själva. Man kan diskutera sanningshalten i detta fram och tillbaka, men att hävda att det entydigt visat sig vara falskt är inte sant.
Dessutom började det inte i slutet av 80-talet och slutade inte i början av 90-talet. Det finns troligen lika många som berättar om sådana upplevelser idag, saken är bara den att media numera inte är intresserade, och att rättsväsendet numera rutinmässigt avfärdar sådana berättelser , utan att de ens undersöks.
Och före 80-talet fanns också sådana berättelser. I Faxnelds egen bok "Mörkrets apostlar" s 211 - 215 berättar han om en satanistisk grupp på 50- och 60-talen som anklagades för övergrepp mot barn, och vars ledare dessutom var dömd för sexualbrott mot barn. Intressant är dessutom att Faxneld själv verkar se denna berättelse som trovärdig... eller i alla fall avfärdar han den inte...
Och slutligen, när Faxneld tar upp "satansmässor" hänvisar han i radion endast till LaVeys beskedliga variant. Annars är nog historiens mest kända exempel på svarta mässor de som sades ha utövats av gruppen kring madame LaVoisin på 1600-talet, och som innefattade mord på spädbarn. Faxneld diskuterar själv denna grupp i "Mörkrets apostlar" på sidorna 62-75, och avvisar INTE kategoriskt anklagelserna mot dem.
Sensmoral: Per Faxneld är bättre som forskare än vad han är som som intervjuobjekt i radio....
--------------------------------------------------
Jfr gärna mitt inlägg från 2007: Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen.
Efter påvens uttalande gjorde SVT en intervju med;Per Faxneld. Han är akademisk expert på satanism, som just nu är aktuell med avhandlingen "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture" . Den avhandlingen är mycket intressant, men det Faxneld sa i intervjun var enligt min bestämda åsikt en både ytlig och idealiserande beskrivning av satanism som fenomen. Intervjun an höras här.
Per Faxneld är både intelligent och kunnig. Men i intervjun skiljer han sig tyvärr inte så mycket från den akademiska tradition som strävar att behandla såväl satanism som andra problematiska religiösa rörelser och sekter på just ett idylliserande sätt.
Inledningsvis säger han att de som är satanister tar den kristna satansbilden och vänder upp och ner på den. De ser Satan som "den gode", som en god kraft.
Det är ett påstående som många satanister skulle fnysa åt. Även om inte alla satanister hävdar att de dyrkar ondskan är det få som skulle använda termen "god" om det de dyrkar. Det är inte så att satanister oftast tar över ett namn och sedan tillskriver detta rakt motsatta egenskaper som de det har i Bibeln.
Till och med de "snällaste", som de laveyaner Faxneld nämner, tar en av Satans väsentliga egenskaper från Bibeln, nämligen att han står för egoism och nedtrampande av de svaga, och säger att de själva just står för precis detta. Det går förstås att från ett socialdarwinistiskt perspektiv kalla detta för "gott" men laveyanerna själva brukar inte använda den termen. LaVey säger att om nu Satan är "evil" så OK, och tillägger att "evil" baklänges blir ju "live"....
Men utanför laveyanernas skara har det funnits många satanister som öppet kallat sig onda. Dit hör ju ex.vis Order of Nina Angles, som dessutom öppet förespråkade människooffer.
Den svenska grupp som kunde kopplas till mordet i Keillers park kallade sig också öppet för onda, och hade en lära som gick ut på att mänskligheten borde utplånas och universum förintas, så att kaosmakterna ska få råda oinskränkt.
Påståendet att inga öppet verkande satanister förespråkat pedofili är också falskt. "First Church of Satan"(ej att förväxla med La Veys "Church of Satan") gjorde det öppet, och länkade ett tag från sin webbisda till NAMBLA (North American Man/Boy Love Association).
Beskrivningen av berättelser om att satanister begått sexualbrott mot barn avfärdar Faxneld som en kort ryktespanik i slutet av 80-talet och början av 90-talet. och menar att det snabbt visades att det handlade om falska anklagelser. Det är nu en omåttlig förenkling. För det första handlade det inte om "rykten" i största allmänhet utan om personer som berättade att de varit med om sådant själva. Man kan diskutera sanningshalten i detta fram och tillbaka, men att hävda att det entydigt visat sig vara falskt är inte sant.
Dessutom började det inte i slutet av 80-talet och slutade inte i början av 90-talet. Det finns troligen lika många som berättar om sådana upplevelser idag, saken är bara den att media numera inte är intresserade, och att rättsväsendet numera rutinmässigt avfärdar sådana berättelser , utan att de ens undersöks.
Och före 80-talet fanns också sådana berättelser. I Faxnelds egen bok "Mörkrets apostlar" s 211 - 215 berättar han om en satanistisk grupp på 50- och 60-talen som anklagades för övergrepp mot barn, och vars ledare dessutom var dömd för sexualbrott mot barn. Intressant är dessutom att Faxneld själv verkar se denna berättelse som trovärdig... eller i alla fall avfärdar han den inte...
Och slutligen, när Faxneld tar upp "satansmässor" hänvisar han i radion endast till LaVeys beskedliga variant. Annars är nog historiens mest kända exempel på svarta mässor de som sades ha utövats av gruppen kring madame LaVoisin på 1600-talet, och som innefattade mord på spädbarn. Faxneld diskuterar själv denna grupp i "Mörkrets apostlar" på sidorna 62-75, och avvisar INTE kategoriskt anklagelserna mot dem.
Sensmoral: Per Faxneld är bättre som forskare än vad han är som som intervjuobjekt i radio....
--------------------------------------------------
Jfr gärna mitt inlägg från 2007: Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen.
Thursday, June 26, 2014
Varningsord
Jesus framställs ibland som förlåtande på ett närmast sockersött sätt. Det var han ju inte, inte om man får döma av den enda egentliga källa vi har, dvs evangelierna.
En del han säger kan te sig väldigt rått, men ibland kommer man på sig med att önska att vissa människor kunde ta till sig en del av det.
Man behöver vare sig vara kristen eller för den delen tro på ett bokstavligt helvete för att känna allvaret i nedanstående bibelord, som alltså tillskrivs Jesus. Människor som står i färd med att begå övergrepp mot barn borde kanske läsa stycken som dessa, och någonstans ställa sig frågan om det kanske ändå inte på något sätt har med dem att göra...
------------------------------------------------------------------------------------
"Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.
Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks." (Markus 9:42-49)
En del han säger kan te sig väldigt rått, men ibland kommer man på sig med att önska att vissa människor kunde ta till sig en del av det.
Man behöver vare sig vara kristen eller för den delen tro på ett bokstavligt helvete för att känna allvaret i nedanstående bibelord, som alltså tillskrivs Jesus. Människor som står i färd med att begå övergrepp mot barn borde kanske läsa stycken som dessa, och någonstans ställa sig frågan om det kanske ändå inte på något sätt har med dem att göra...
------------------------------------------------------------------------------------
"Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.
Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks." (Markus 9:42-49)
Saturday, June 21, 2014
Häxjakten som inte var någon häxjakt
Det finns en föreställning, som bland annat fått stor spridning efter Dan Josefssons "dokumentär" om Quick-fallet, om att USA under 80- och 90-talet hemsöktes av en "häxjakt", där stora grupper av oskyldiga män dömdes för sexualbrott mot barn de inte begått. Denna föreställning bygger inte på solida fakta, utan har oftast karaktären av en vandringssägen, som sprids i både de stora media och på nätet.
Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.
Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.
Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder. För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...
Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.
Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.
Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.
Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.
Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder. För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...
Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.
Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.
Wednesday, April 30, 2014
"Jakten på Kapten Klänning"
För några dagar läste jag ut Jonas Trolles "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag, 2014). Jag dröjde länge med att köpa den eftersom jag var milt sagt misstänksam mot Trolle. Eftersom han i början av affären så uppenbart mörkade att historien handlade om nätverk, inte om en enda person.
Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.
Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.
Men här argumenterar han lite bättre, det medges...
Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt. Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.
Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.
En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte till avancerad spaning och telefonavlyssning.
(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )
Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....
Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.
Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.
Men här argumenterar han lite bättre, det medges...
Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt. Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.
Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.
En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte till avancerad spaning och telefonavlyssning.
(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )
Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....
Hur prioriterade SÄPO?
I ett nytt fall där en man efter resning friats för övergrepp mot sin dotter får vi reda på att SÄPO spionerade på dottern för att hitta bevis för att hon inte var trovärdig.
SÄPO brukar inte gripa in i sexualbrottsfall. När de nu ändå gjorde det kan man ju undra sig varför de endast spionerade i en riktning. Flickan hade anklagat inte endast fadern, utan även andra män, för övergrepp. Varför spionerade då inte SÄPO också på dem för att finna ut om det fanns något i deras beteende som skulle kunna styrka flickans anklagelser?
SÄPO brukar inte gripa in i sexualbrottsfall. När de nu ändå gjorde det kan man ju undra sig varför de endast spionerade i en riktning. Flickan hade anklagat inte endast fadern, utan även andra män, för övergrepp. Varför spionerade då inte SÄPO också på dem för att finna ut om det fanns något i deras beteende som skulle kunna styrka flickans anklagelser?
Sunday, April 6, 2014
Även Ulrika Kärnborg...
.... har skrivit en intressant recension av Magnus Utviks bok om Scheike-sekten.
Den är väl värd att läsa, liksom boken.
Den är väl värd att läsa, liksom boken.
Sunday, March 30, 2014
Clara Törnvall...
... har på Aftonbladet/Kultur skrivit en klart läsvärd recension av Magnus Utviks bok om Scheike-sekten.
När de inte ägnar sig åt att hylla Dan Josefsson, kan AB/Kultur ibland vara riktigt bra.
När de inte ägnar sig åt att hylla Dan Josefsson, kan AB/Kultur ibland vara riktigt bra.
Sunday, March 16, 2014
Övergrepp och patriarkal indoktrinering: ett exempel
1988 dömdes Hans Scheike och tre kvinnor för övergrepp mot barn. Övergreppen innefattade såväl rena sexuella övergrepp som sadistisk tortyr. Hela denna perverterade praktik "försvarades" genom en ideologi om manlig överordning och kvinnlig underordning.
I den så kallade sexsektens världsbild var kvinnor till för att underordna sig män. Detta skulle bland annat manifesteras genom att de frivilligt skulle låta sig bli slagna och piskade.
Men det räckte inte. Det måste börja tidigt i åldrarna. Så sekten letade reda på unga flickor som de kunde misshandla och våldta. Till sist rymde några av dessa och gruppen ställdes inför rätta. Det slogs upp stort i media.
Men efter ett tag bleknade minnet, eller kanske skulle man säga trängdes bort. Idag finns det många som bara vagt tror sig minnas att Scheike var en kufisk typ som ägnade sig åt S/M-ritualer med kvinnor. För några år sedan - 2008 - skrev signaturen Profanum Vulgus på min blogg att det enda brott Scheike gjort sig skyldig till var att piska kvinnor som ställde upp frivilligt. Samma åsikt fördes faktiskt också fram på Vetenskap och Folkbildnings forum 2012. Det verkar vara en vanlig vanföreställning.
Men den är som sagt inte sann. I Magnus Utviks bok Tuktad till frihet: historien om Hans Scheike och hans kvinnor (Norstedts 2014) berättas på nytt historien om "sexsekten".
Titeln hänsyftar förstås på gruppens egen förvridna självbild. Boken berättar om de grova övergrepp som begicks av gruppen. Dessutom visas klart på den ideologi som användes för att rättfärdiga denna praktik.
Man behöver inte ha läst Eva Lundgren för att vid läsningen spontant tänka på ett ord som: "könsmaktsordning". Hans Scheikes främsta taleskvinna Brita Sylvan intervjuas mycket i boken och lägger ut texten om att det enda sätt som kvinnor och flickor kan bli verkliga personer är genom att underkasta sig inte bara män, utan också mäns våld. Man kan se hur piskandet och smisket - och, ja, även de sexuella övergrepp, som Sylvan förstås inte erkänner, men som ändå ligger i botten - blir ett sätt att handgripligen upprätthålla just en - könsmaktsordning.
Redan flickor i åttaårsåldern ska enligt sektmedlemmarna lära sig hur de ska underkasta sig manligt våld. Våldet får här en nästan religiös dimension - och utförs på ett ritualiserat sätt.
Man kan bara - ånyo - tänka på Eva Lundgren - och La de små barn komme til meg. Men det ska man ju inte skriva så att någon ser det. Den boken är ju "officiellt" avfärdad som myt....
Men jag undrar. Om flickorna inte hade rymt 1988 utan 1999, eller senare. Då media och "experterna" hade lärt oss att organiserade sadistiska övergrepp i rituella former var en myt. Skulle flickorna inledningsvis blivit trodda då? Skulle någon omedelbar husrannsakan ens ha ägt rum? Skulle några bevis ha kunnat säkras då?
Kanske skulle flickorna mött någon polis som hade "lärt sig" en massa om varför man inte skulle tro "den moderna folksägnen" om "rituella övergrepp". Som sedan skulle ha pratat med Scheike och kvinnorna - som i sin tur skulle ha sagt att dessa flickor så gärna fantiserar och får falska minnen. Sedan skulle han kanske ha gått därifrån utan närmare undersökning. End of story?
Ja, det finns faktiskt anledningar att tro att något sådant faktiskt mycket väl skulle kunna ha hänt idag. Idag har vi ju alla lärt oss att organiserade rituella övergrepp inte finns....
Och många har ju också lärt sig att både låtsas vara blinda och hålla för öronen när de stöter på något som "egentligen" inte finns. Och om de ändå har sett eller hört något har de lärt sig att det nog är bäst att hålla tyst.
För ingen vill väl idag sprida "moderna folksägner" och bli till allmänt åtlöje. Eller hur?
I den så kallade sexsektens världsbild var kvinnor till för att underordna sig män. Detta skulle bland annat manifesteras genom att de frivilligt skulle låta sig bli slagna och piskade.
Men det räckte inte. Det måste börja tidigt i åldrarna. Så sekten letade reda på unga flickor som de kunde misshandla och våldta. Till sist rymde några av dessa och gruppen ställdes inför rätta. Det slogs upp stort i media.
Men efter ett tag bleknade minnet, eller kanske skulle man säga trängdes bort. Idag finns det många som bara vagt tror sig minnas att Scheike var en kufisk typ som ägnade sig åt S/M-ritualer med kvinnor. För några år sedan - 2008 - skrev signaturen Profanum Vulgus på min blogg att det enda brott Scheike gjort sig skyldig till var att piska kvinnor som ställde upp frivilligt. Samma åsikt fördes faktiskt också fram på Vetenskap och Folkbildnings forum 2012. Det verkar vara en vanlig vanföreställning.
Men den är som sagt inte sann. I Magnus Utviks bok Tuktad till frihet: historien om Hans Scheike och hans kvinnor (Norstedts 2014) berättas på nytt historien om "sexsekten".
Titeln hänsyftar förstås på gruppens egen förvridna självbild. Boken berättar om de grova övergrepp som begicks av gruppen. Dessutom visas klart på den ideologi som användes för att rättfärdiga denna praktik.
Man behöver inte ha läst Eva Lundgren för att vid läsningen spontant tänka på ett ord som: "könsmaktsordning". Hans Scheikes främsta taleskvinna Brita Sylvan intervjuas mycket i boken och lägger ut texten om att det enda sätt som kvinnor och flickor kan bli verkliga personer är genom att underkasta sig inte bara män, utan också mäns våld. Man kan se hur piskandet och smisket - och, ja, även de sexuella övergrepp, som Sylvan förstås inte erkänner, men som ändå ligger i botten - blir ett sätt att handgripligen upprätthålla just en - könsmaktsordning.
Redan flickor i åttaårsåldern ska enligt sektmedlemmarna lära sig hur de ska underkasta sig manligt våld. Våldet får här en nästan religiös dimension - och utförs på ett ritualiserat sätt.
Man kan bara - ånyo - tänka på Eva Lundgren - och La de små barn komme til meg. Men det ska man ju inte skriva så att någon ser det. Den boken är ju "officiellt" avfärdad som myt....
Men jag undrar. Om flickorna inte hade rymt 1988 utan 1999, eller senare. Då media och "experterna" hade lärt oss att organiserade sadistiska övergrepp i rituella former var en myt. Skulle flickorna inledningsvis blivit trodda då? Skulle någon omedelbar husrannsakan ens ha ägt rum? Skulle några bevis ha kunnat säkras då?
Kanske skulle flickorna mött någon polis som hade "lärt sig" en massa om varför man inte skulle tro "den moderna folksägnen" om "rituella övergrepp". Som sedan skulle ha pratat med Scheike och kvinnorna - som i sin tur skulle ha sagt att dessa flickor så gärna fantiserar och får falska minnen. Sedan skulle han kanske ha gått därifrån utan närmare undersökning. End of story?
Ja, det finns faktiskt anledningar att tro att något sådant faktiskt mycket väl skulle kunna ha hänt idag. Idag har vi ju alla lärt oss att organiserade rituella övergrepp inte finns....
Och många har ju också lärt sig att både låtsas vara blinda och hålla för öronen när de stöter på något som "egentligen" inte finns. Och om de ändå har sett eller hört något har de lärt sig att det nog är bäst att hålla tyst.
För ingen vill väl idag sprida "moderna folksägner" och bli till allmänt åtlöje. Eller hur?
Saturday, January 11, 2014
The Believers - fantasi och verklighet
När de första vittnesmålen om rituella övergrepp kom fram i USA i tidigt 80-tal togs det - naturligtvis - ibland upp av filmindustrin. Det allvarliga ämnet förvandlades självfallet ofta till en sörja av spekulationer i övernaturliga krafter, xenofobi och hyllningar till "The Amercian Way of Life".
Detta gäller också i hög grad "The Believers" från 1987 (som jag länkar till längst ner i inlägget.). Men kanske inte helt och hållet. .
För även om den är en typisk Hollywoodprodukt (låt vara både välgjord och bitvis psykologiskt trovärdig) är det ett faktum att endast två år efter att filmen gjordes avslöjades en serie av rituella offer - där förövarna hade en ideologi med kusliga likheter med den som beskrivs i The Believers.
Detta gäller också i hög grad "The Believers" från 1987 (som jag länkar till längst ner i inlägget.). Men kanske inte helt och hållet. .
För även om den är en typisk Hollywoodprodukt (låt vara både välgjord och bitvis psykologiskt trovärdig) är det ett faktum att endast två år efter att filmen gjordes avslöjades en serie av rituella offer - där förövarna hade en ideologi med kusliga likheter med den som beskrivs i The Believers.
Detta fall började rullas upp med ett mordfall på en amerikansk turist i Matamaros i Mexiko, och ledde efter ett tag till avslöjandet av ett narkotikasyndikat, som begick rituella människooffer för att de trodde att de på det sättet skulle få övernaturligt skydd mot polisen. Om detta kan man läsa här.
Det går ett rykte att The Believers finansierades av kristna fundamentalister. Om det var så, kände de sig i slutändan förmodligen ordentligt lurade. För även om man till en början får intrycket att de rituella barnamördarna i filmen var knutna till den afro-karibiska religionen Santeria visar det sig snart att så inte var fallet . Filmen skulle tvärtom nästan kunna fungera som en propagandafilm för Santeria.
Filmens scenario visar istället på en sluten grupp av förövare, som enbart dyrkar makt och som för detta syfte är beredda att offra barn - och som försöker dölja sig i den bredare santeriamiljön. Och efter ett tag tar filmens hjältar hjälp av en santeriapräst för att få magiskt beskydd mot förövarna. Och uppenbarligen fungerar detta...
I slutet av filmen visar det sig till och med att den kvinnliga hjälten konverterar till Santeria, då hon anser att det är det enda sättet hon kan skydda sin familj!
Faktum är också att i den ritualmördande gruppen i Matamarosfallet fanns det ganska så liknande relationer mellan Santeria och förövarna som i filmen. Detta narkotikasyndikat rörde sig i en santeriainspirerad "magisk" miljö men hade ett eget "trossystem" som hade lika lite med Santeria att göra som satanism har med kristendom att göra. De tog över en religiös-magisk världsbild - men vände upp och ner på värderingarna.
Filmen är som sagt välgjord, och om inte annat är dess beskrivning av förövarnas kombination av människoföraktande makthunger och tro på svart magi psykologiskt trovärdig. Och beskriver en mentalitet som faktiskt har motsvarigheter i verkligheten.
/"The Believers" kan nu ses på You Tube i 11 delar. Man kan börja med del ett, och sedan fortsätta/.
/"The Believers" kan nu ses på You Tube i 11 delar. Man kan börja med del ett, och sedan fortsätta/.
Subscribe to:
Posts (Atom)