Den som tror att de senaste avslöjandena om nedtystande av toppolitikers sexuella övergrepp mot barn i Storbritannien var något nytt, eller någon sorts undantag, bör kanske studera exempelvis denna över tio år gamla text.
Det handlar inte endast om Storbritannien, eller om något specifikt årtionde. Det handlar om något mycket mer generellt.
Det finns hur mycket som helst att gräva i för den som orkar. Men det mesta kommer nästan aldrig fram i de stora media.
Den dag det gör det kommer vi med all sannolikhet att stå på gränsen till en förrevolutionär situation.
Saturday, July 19, 2014
Thursday, July 10, 2014
Mer om de mörklagda övergreppen
Den brittiska vämstertidningen Socialist Worker har skrivit några läsvärda artiklar om mörkläggningen av övergrepp i Storbritannien. Den senaste kan läsas här.
Till höger om artikeln finns länkar till tidigare artiklar om de nedtystade övergreppen.
..........................................................................
TILLÄGG
Till höger om artikeln finns länkar till tidigare artiklar om de nedtystade övergreppen.
..........................................................................
TILLÄGG
Marxist.com har också kommenterat skandalen här.
Mörkläggning i Storbritannien
I Storbritannien avslöjas nu hur rapporter om sexuella övergrepp mot barn utförda av högt uppsatta politiker har mörkats och hur material om detta har försvunnit.
Till och med DN har för ovanlighetens skull uppmärksammat detta.
Det hela är nu inte så förvånande. Jag drar mig till minnes när JS LaFontaines rapport om icke-existensen av rituella övergrepp kom 1994. Den var ett beställningsverk från den brittiska regeringen, och den var nästan ofattbart substanslös. En skrift på 36 sidor, med lite valhänt statistik, och med fyra referenser, presenterades som det slutliga beviset för att rituella övergrepp var en myt.
Mer om LaFontaine och hennes rapport har jag skrivit här.
Jag träffade faktiskt denna JS LaFontaine på Stockholms Universitet den 28 oktober 1996. Hon hade bjudits in för att hålla ett föredrag om sin "rapport" och vad som var anmärkningsvärt var att hon inte endast var kall och arrogant - vilket jag hade räknat med - utan att hon också var nästan pinsamt okunnig om det ämne hon var där för att tala om.
Hon kunde inte svara på de enklaste frågor, och hon kände inte till de mest elementära fakta om några av de mest kända fallen av "rituella övergrepp".
Man fick intrycket att en regering som egentligen inte ville utreda något hade tillsatt en kommission ledd av en person som inte heller ville utreda något.
I ljuset av de senaste uppgifterna är det ju inte speciellt förvånade.
Det hela är nu inte så förvånande. Jag drar mig till minnes när JS LaFontaines rapport om icke-existensen av rituella övergrepp kom 1994. Den var ett beställningsverk från den brittiska regeringen, och den var nästan ofattbart substanslös. En skrift på 36 sidor, med lite valhänt statistik, och med fyra referenser, presenterades som det slutliga beviset för att rituella övergrepp var en myt.
Mer om LaFontaine och hennes rapport har jag skrivit här.
Jag träffade faktiskt denna JS LaFontaine på Stockholms Universitet den 28 oktober 1996. Hon hade bjudits in för att hålla ett föredrag om sin "rapport" och vad som var anmärkningsvärt var att hon inte endast var kall och arrogant - vilket jag hade räknat med - utan att hon också var nästan pinsamt okunnig om det ämne hon var där för att tala om.
Hon kunde inte svara på de enklaste frågor, och hon kände inte till de mest elementära fakta om några av de mest kända fallen av "rituella övergrepp".
Man fick intrycket att en regering som egentligen inte ville utreda något hade tillsatt en kommission ledd av en person som inte heller ville utreda något.
I ljuset av de senaste uppgifterna är det ju inte speciellt förvånade.
Thursday, July 3, 2014
Carl Raschke om Kenneth Lanning
EEn av de auktoriteter som brukar anföras för att "bevisa" icke-existensen av satanismrelaterad brottlighet är FBI-agenten Kenneth Lanning. Han skrev två essäer, 1989 och 1992, som felaktigt brukar kallas för "FBI-rapporter" Jag har skrivit om dessa här.
Dessa två essäer hade en nästan förlamande effekt på debatten i USA. Trots att de mest innehöll vaga generaliseringar, och konsekvent undvek att diskutera några konkreta fall, tycktes många tro att att de var det slutliga beviset för att all oro för ett samband mellan satanism och vålds- och sexualbrott var helt ogrundad. De spelade med andra ord ungefär samma roll som JS LaFontaines s.k. rapport kom att spela i Storbritannien 1994.
En av de som inte föll i farstun för auktoritetstron kring den så förtroendeingivande representanten för FBI var Carl Raschke. I "Painted Black" tog han på sidorna 74 till 76 upp Lannings rapport från 1989. Han har inga svårigheter att genomskåda tomheten i Lannings glidande, okonkreta behandling av frågan. Och det är ju inte så konstigt. Raschke hade själv varit expertvittne i en rättegång 1988 och fått en domstol att acceptera det faktum att mordet på Steven Newberry var ett satanistiskt ritualmord. Han var följaktligen knappast imponerad över Lannings försäkran att inget sådant ritualmord någonsin hade dokumenterats i USA...
Han konstaterar syrligt att Lannings inställning fått som resultat att
"satanist criminals have had one of their best friends, if only for legitimate philosophical reasons, at the highest level of national law enforcement.
In a paper titled 'Satanic Occult Ritualistic Crime: A Law Enforcement Perspective" prepared for the National Center for Missing and Exploited Children, Lanning rakes the reader with volley after volley of emotional diatribe, innuendo, nonsequitur, glittering and unsupported generality, and bogus appeal to his own authority as the FBI's 'supervisory special agent' for the bureau´s Behavioral Science Instruction and Research Unit in Quantico, Virginia.
Written with the literacy, the research sophistication, and the rhetorical finesse of a high school sophomore, Lanning´s piece - which he waved about to make the case that there really can be no such thing as serious satanic crime - examines no cases, sifts through no evidence, and cites no literature. It merely growls, bullies, and browbeats with all the subtlety of a charging mastodon".
(Painted Black, s. 75.)
Det här kom snart att användas mot Raschke av en hord av upprörda kritiker. Att så respektlöst kritisera en institution som FBI - som sedan J. Edgar Hoovers dagar av många närmast setts som själva inkarnationen av amerikansk patriotism - gör man inte ostraffat i USA.
Men var och en som plågar sig igenom Lannings texter och ställer sig frågan vad han egentligen säger - och inte säger - inser nog efter ett tag att Raschke faktiskt hade rätt.
Men det hjälpte inte i det diskussionsklimat som efter ett tag kom att råda i USA. Raschkes kritik av Lanning kom av många att ses som som det slutliga beviset för hur extremt oseriös "Painted Black" var.
För mig "bevisade" det dock framförallt en del andra saker, bland annat att Raschke var en person som kunde tänka.... och inte som så många andra automatiskt kapitulerade för den naiva tilltron till FBI:s auktoritet. . .
Dessa två essäer hade en nästan förlamande effekt på debatten i USA. Trots att de mest innehöll vaga generaliseringar, och konsekvent undvek att diskutera några konkreta fall, tycktes många tro att att de var det slutliga beviset för att all oro för ett samband mellan satanism och vålds- och sexualbrott var helt ogrundad. De spelade med andra ord ungefär samma roll som JS LaFontaines s.k. rapport kom att spela i Storbritannien 1994.
En av de som inte föll i farstun för auktoritetstron kring den så förtroendeingivande representanten för FBI var Carl Raschke. I "Painted Black" tog han på sidorna 74 till 76 upp Lannings rapport från 1989. Han har inga svårigheter att genomskåda tomheten i Lannings glidande, okonkreta behandling av frågan. Och det är ju inte så konstigt. Raschke hade själv varit expertvittne i en rättegång 1988 och fått en domstol att acceptera det faktum att mordet på Steven Newberry var ett satanistiskt ritualmord. Han var följaktligen knappast imponerad över Lannings försäkran att inget sådant ritualmord någonsin hade dokumenterats i USA...
Han konstaterar syrligt att Lannings inställning fått som resultat att
"satanist criminals have had one of their best friends, if only for legitimate philosophical reasons, at the highest level of national law enforcement.
In a paper titled 'Satanic Occult Ritualistic Crime: A Law Enforcement Perspective" prepared for the National Center for Missing and Exploited Children, Lanning rakes the reader with volley after volley of emotional diatribe, innuendo, nonsequitur, glittering and unsupported generality, and bogus appeal to his own authority as the FBI's 'supervisory special agent' for the bureau´s Behavioral Science Instruction and Research Unit in Quantico, Virginia.
Written with the literacy, the research sophistication, and the rhetorical finesse of a high school sophomore, Lanning´s piece - which he waved about to make the case that there really can be no such thing as serious satanic crime - examines no cases, sifts through no evidence, and cites no literature. It merely growls, bullies, and browbeats with all the subtlety of a charging mastodon".
(Painted Black, s. 75.)
Det här kom snart att användas mot Raschke av en hord av upprörda kritiker. Att så respektlöst kritisera en institution som FBI - som sedan J. Edgar Hoovers dagar av många närmast setts som själva inkarnationen av amerikansk patriotism - gör man inte ostraffat i USA.
Men var och en som plågar sig igenom Lannings texter och ställer sig frågan vad han egentligen säger - och inte säger - inser nog efter ett tag att Raschke faktiskt hade rätt.
Men det hjälpte inte i det diskussionsklimat som efter ett tag kom att råda i USA. Raschkes kritik av Lanning kom av många att ses som som det slutliga beviset för hur extremt oseriös "Painted Black" var.
För mig "bevisade" det dock framförallt en del andra saker, bland annat att Raschke var en person som kunde tänka.... och inte som så många andra automatiskt kapitulerade för den naiva tilltron till FBI:s auktoritet. . .
Wednesday, July 2, 2014
Carl Raschke, Painted Black och satanismen
När jag i maj 2004 beslöt att sluta använda termen "rituella övergrepp" och istället definiera det mesta som gick under den beteckningen för "organiserade sadistiska övergrepp" berodde det på flera saker. Dels rationella överväganden - det fanns inneboende problem i en term som rituella övergrepp och de slapp jag genom att överge den. Dels var jag influerad av Nuri Kinos intervju med Södertäljeflickan i DN den 4 oktober 2003. Dels avspeglade det möjligen också en önskan att ses som mer rumsren och "politiskt korrekt" i den akademiska diskursen...
Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.
På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".
Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.
Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.
Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.
När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.
Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.
Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...
Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.
Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*
I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.
Men det är orättvist.
Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga övernaturligt beskydd från polisen.
Raschke fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".
Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.
Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order.**
Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.
Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen. Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.
Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning, JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.
"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.
Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!
Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.
På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".
Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.
Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.
Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.
När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.
Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.
Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...
Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.
Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*
I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.
Men det är orättvist.
Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga övernaturligt beskydd från polisen.
Raschke fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".
Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.
Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order.**
Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.
Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen. Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.
Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning, JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.
"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.
Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!
Subscribe to:
Posts (Atom)