Jag har tidigare skrivit om en understreckare i SvD som tog upp filosofen Mary Midgley. Hon hade gett ut en av allt att döma mycket sympatisk bok som kritiserade hjärnfysiologisk reduktionism. I slutet att mitt inlägg lovade jag att komma tillbaka till henne. Jag förklarade inte hur och varför, men nu tänker jag göra det.
Under sent 80-och tidigt 90-tal skakades Storbritannien av en serie av uppmärksammade rapporter om rituella övergrepp. Det mest kända blev en härva i Nottingham, där 10 vuxna i en storfamilj fälldes i en rättegång efter att ha anklagats för rituella och sexuella övergrepp mot barn. Barnen hade berättat för sina fosterföräldrar efter att de omhändertagits.
De fällande domarna ifrågasattes egentligen knappast av någon. Det som däremot ifrågasattes var de rituella inslagen i barnens berättelser, som inte hade beaktats i domsluten. Den allmänna meningen i media och från polisledningen blev snart att berättelserna om sexuella övergrepp var riktiga, medan allt barnen berättade om satanism, sadistiska ritualer och barnamord var fantasier, eller "inplanterade" minnen.
Däremot vidhöll både fosterföräldrarna och de socialarbetare som varit engagerade i frågan att barnens berättelser om rituella övergrepp definitivt såg ut att vara lika genuina som de som hade handlat specifikt om just sexuella övergrepp.
En av de som försökte sätta sig in i den komplexa debatten var just Mary Midgley. Det hon kom fram till stödde inte förnekarsidan.
Hon intervjuads blend annat i tidningen The Independent (9.10.90). Där sade hon bland annat detta.
"All the people who believed were closest to the facts. All the people who did not believe did not seem interested in the facts. The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened". (citaten från Boyd 1991: 13).
Vidare: "Everyone who disbelieved the children seems to have assumed that what they were saying could not possibly be true and devoted their attention to proving how people could have made it up. The Chief Constable has accused the social workers, on the basis of a highly selective numbers of tapes, of asking the children leading questions. But the police tactics seems to have been to break down witnesses with hostile questions such as 'You have been making all this up?' and forcing them to retract"..."The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened. It seems a quite extraordinary way for them to be concentrating their energies". (Boyd 1991: 247).
Midgley intervjuades också i TV-kanalen Channel 4 där hon beskrev hur barnens ångestfyllda och bitvis bisarra beteende stärkte trovärdigheten i anklagelserna: "Things like eating insects, eating excrements; being absolutely terrified - terrified - of all kinds of ordinary items in the household. It´s because all this was exceptional that the foster parents took notice in the first place."
(Boyd 1991: 261).
Ja, Mary Midgley är uppenbarligen en förnuftig och tänkande människa. Men vi kommer knappast att få se hennes analyser av Nottingsham-fallet refererade i de svenska media som är så upptagna med att falla platt ner för den kuslige övergreppesförnekaren Dan Josefsson.
För vad som hände i USA och Europa under 80- och 90-tal var ett ridån drogs upp för en mycket kort tid, och vi fick inblickar i vad som har varit och är en otäck verklighet för inte så få barn.
Sedan sänktes ridån igen och mörkret omslöt på nytt dessa barns verklighet.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Referens: Andrew Boyd, Blasphemous Rumours: Is Satanic Ritual Abuse Fact of Fantasy? An Investigation, Fount/HarperCollins, London 1991
