I mitt förra inlägg nämnde jag socialantropologen JS LaFontaine. Hon stod alltså i ledningen för en undersökningskommision tillsatt av den brittiska regeringen, med uppgiften att bedöma anklagelser om rituella övergrepp. Bedöma bör här läsas "avfärda", vilket ju också var vad kommissionen gjorde.
Idag vet vi att medlemmar i den brittiska regeringen, på högsta nivå under åratal deltagit i nedtystande av sexuella övergrepp mot barn, även sådana som utförts av många högt uppsatta personer. Det var möjligen inte en tillfällighet att just LaFontaine utseddes till att leda denna kommission.
Jag har nämligen haft det tveksamma nöjet att träffa LaFontaine IRL. Hon var inbjuden av socialantropologiska institutionen vid Stockholms Universitet för att presentera sin "rapport" - ”The extent and nature of organized and ritual abuse”, som gavs ut av hälsodepartementet 1994. Den var på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar.
Den var alltså i stort sett substanslös, och "bevisade" knappast någonting.
Nåväl, seminariet ägde rum måndagen den 28 oktober 1996. Det var med en stor tveksamhet jag gick dit. Men jag gjorde det i alla fall, och det var lärorikt.
LaFontaine gav ett mycket osympatiskt intryck. Hon var kall som en fisk, och gav intrycket av en närmast monumental empatilöshet.
Vad värre var - hon verkade helt okunnig om debatten om rituella övergrepp. När jag i diskussionsperioden tog upp fallet med officeren Michael Aquino, den satanistledare i USA som anklagats för rituella övergrepp mot barn på arméns förskola vid Presidio, svarade LaFontaine irriterat att han ju hade frikänts i en rättegång, varför hon tyckte det var onödigt att ta upp frågan.
Det var helt fel. Det hade aldrig blivit någon rättegång. Aquino hade undersökts av arméns CID, som ansåg att han var skyldig. Med motiveringen att de inte ville retraumatisera barnen lät CID dock bli att dra fallet till rättegång, men rekommenderade att Aquino skulle plockas ut ur aktiv tjänst. Vilket också skedde.
När jag redovisade för mina studier av den satanoide ockultisten Aleister Crowley, som fyllt sina skrifter med kryptiska uppmaningar till övergrepp, svarade hon att det aldrig bevisats att Crowley själv begick några övergrepp mot barn. Det enda som bevisats vad gäller Crowley, sade hon nästan förtjust, var att han var med i en ritual där man dödade och sedan drack blodet från en katt.... När hon sade det kom väl det närmast en flämtning från en del av de församlade antropologerna...
Nu var inte min poäng att Crowley nödvändigtvis skulle ha begått övergrepp själv, utan att han offentligt försvarat incest, pederasti, passionmord och till och med rituella barnoffer. Skulle det verkligen inte ha någon relevans i frågan om sådana övergrepp skulle kunnat förkomma i en satanistisk kontext? Det menade jag, men verkade tala för döva öron.
Vad gäller rapporten i sig berättade LaFontaine att kommissionen hade lyssnat på band med förhör av barn och ansett sig upptäcka att i en del fall hade barnen sagt andra saker än vad som hade påståtts. Som exempel tog hon upp att ett av barnen sades ha berättat att det hade utsatts för övergrepp av "a big master". LaFontaine slog triumferande fast att om man lyssnade på banden hade ett av barnen i själva verket sagt att "a big mister" hade begått övergrepp.
Sedan tillade hon märkligt nog att det fanns andra ställen i intervjuerna, där barnen verkligen hade sagt saker som pekade på ockulta inslag i övergreppen. Hon utvecklade inte detta närmare, lämnade snabbt frågan, och drog inga som helst slutsatser av detta faktum...
Efter ett tag hade jag fått nog och reste mig närmast demonstrativt upp och lämnade rummet utan ett ord.
Det bör kanske nämnas att LaFontaine långt senare har kommenterat anklagelserna om övergrepp mot ledande personer i Storbritannien i en intervju i den historierevisionistiska nätttidningen Spiked.
Där menar hon att "satanistpaniken" fått en uppföljare i anklagelser mot bland annat Jimmy Savile. Alla idéer om mörkläggning som innefattar ledande politiker avfärdar hon där kategoriskt som konspirationsteorier,
Och vad är då "Spiked" för någonting? Den hette förut "Living Marxism", vilket var ett milt sagt missvisande namn, men berodde på att redaktionskommitén har sitt ursprung i en vänstergrupp med namnet Revolutionary Communist Party. De är beryktade för en ganska konsekvent historierevisonism, som innefattar nästan allt utom Förintelsen. De har bland annat förnekat folkmordet i Rwanda och de serbiska massakrerna i Bosnien . Det sistnämnda ledde till juridiska förvecklingar då de hävdade att en mycket känd bild från ett serbiskt fångläger var ett rent falsarium.
Det tvingades efter ett tag lägga ned "Living Marxism", och ersatte den efter ett tag med "Spiked".
Om man går igenom Living Marxism/ Spiked kan man finna förnekande av sexuella övergrepp mot barn, men också av existensen av AIDS och ebolaviruset...
Är det inte lite märkligt att den arroganta, kyliga ledaren för en "banbrytande" regeringsrapport om rituella övergrepp väljer att låta sig intervjuas av en sådan diskrediterad tidskrift?
LaFontaine är en märklig person med en suspekt agenda. Det var som sagt knappast en tillfällighet att just hon, av alla människor, fick uppdraget av den sittande Toryregeringen att "utreda" (och få stopp på!) anklagelser om organiserade och rituella övergrepp mot barn.
---------------------------------------------------------------------
Mer avslöjanden om den tidning där LaFontaine tog avstånd från anklagelser om mörkläggning och organiserade övergrepp kan läsas här.
Sunday, July 19, 2015
Saturday, July 18, 2015
"Satanistpaniken" som aldrig fanns
Idag har många en allmän bild av att det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var en period av "satanistpanik" där såväl media, som allmänheten, som stora grupper av akademiker såg satanister i varje buske. Det handlade framförallt om anklagelser om övergrepp mot barn. Dessa skulle nästan undantagslöst vara falska och detta bevisades genom grundliga studier i såväl USA som Storbritannien.
Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".
Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.
Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.
Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.
Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.
Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.
I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.
Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.
Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.
Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?
Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.
Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,
Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.
Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med (bland annat) en myriad av fakta om mord, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade mördarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.
Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.
Där står vi idag.
Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.
Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.
Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....
Det sista är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?
Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".
Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.
Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.
Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.
Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.
Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.
I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.
Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.
Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.
Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?
Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.
Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,
Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.
Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med (bland annat) en myriad av fakta om mord, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade mördarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.
Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.
Där står vi idag.
Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.
Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.
Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....
Det sista är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?
Thursday, July 9, 2015
Inte ett barn som du
Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer. Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Subscribe to:
Posts (Atom)