Aum Shinrikyo

/Recension av David E Kaplan och Andrew Marshall, Sekten vid världens ände, Bonniers förlag, 1997. Publicerades i Internationalen, 7/1998./

En granatattack mot Naritaflygplatsen i Tokyo har väckt rädslan för terrordåd under OS i Nagano. Även om det antagligen rör sig om en i raden av protester som fortgått sedan flygplatsen byggdes är det inte minst sekter som Aum-sekten, ansvarig för giftdådet i Tokyos tunnelbana 1995, som skrämmer japanerna.

Andra tragedier som skapat debatt om faran med så kallade "nya religiösa rörelser" är Soltempelordens serie massjälvmord, eller möjligen massmord, och tragedin i Kalifornien när medlemmarna i Heavens Gate kollektivt begick självmord för att får komma med på det rymdskepp som de trodde fanns bakom kometen Hale-Bopp. Händelserna har lett till ett större intresse för de tusentals religiösa sekter och kulter som under de senaste årtiondena vuxit fram i västvärlden.

Som ett svar på den oro som många människor känner har en stridbar anti-kultrörelse också vuxit fram, som argumenterar för att de "destruktiva sekterna" är en stor fara för samhället.

Den 20 mars 1995 besannades plötsligt kultmotståndarnas värsta farhågor. Den japanska religiösa gruppen Aum Shinrikyo, (Aum den yttersta sanningen) genomförde då en attack med sarin-gas i Tokyo tunnelbana.

Med sina 5000 skadade och tolv döda var detta en av de mer förödande terrorattackerna under 1900-talet.

Förstörelseindustri
I David Kaplans och Andrew Marshalls bok "Sekten vid världens ände" får vi en levande beskrivning av den märkliga grupp som låg bakom denna attack.

Under ledning av den halvt blinde ledaren Shoko Asahara hade Aum på bara några få år snabbt vuxit från en liten grupp till en imponerande organisation med tusentals medlemmar. Denna organisation hade dessutom gradvis i hemlighet byggt upp en förstörelseindustri, där tillverkning av nervgaser och biologiska stridsmedel var en centralt prioriterad uppgift.

Kontakter
Vad som för mig är mest intressant i boken är beskrivningen av hur denna organisation lyckades knyta till sig framgående forskare och vetenskapsmän i Japan, (och knyta kontakter med delar av den postsovjetiska ryska politiska eliten!), skaffa sig kontakter högt upp i poliskåren och administrationen och framförallt hur dess förstörelseindustri kunde växa fram under skydd av polisens nästan demonstrativa ointresse.

Passiv attityd
I boken visas hur kulten inte bara konsekvent lät kritiker inom de egna leden försvinna spårlöst, utan även i flera fall mördade offentliga kritiker (bland annat en hel advokatfamilj!) utan att polisen ens inledde några undersökningar.

Samtidigt utvecklade Aum en teknologi med vars hjälp de kunde utveckla kontrollen över sina medlemmar - med metoder som droger, elektroder, och till och med hjärnkirurgiska ingrepp. I kultens egna destruktionsanläggningar kunde de dödade kritikerna förbrännas så att inga spår fanns av dem.

Det var faktiskt först när Aum började bli ett direkt hot mot den japanska staten genom sina utåtriktade giftattacker (attacken i Tokyo tunnelbana var inte den första!) som polsen ändrade sin passiva attityd.

Om Aum inte hade valt att genomföra giftgasattacker hade gruppen troligen funnits än idag - och ostört kunnat likvidera kritiker och utsätta de från samhället isolerade medlemmarna för neurokirurgiska och andra experiment.

Inget hot
Auktoritära kulter som Aum är nämligen i sig inte något hot mot det rådande samhället i Japan - lika lite som dettas motsvarigheter i västvärlden är ett hot mot de politiska eliterna här.

Och även tankekontrollexperimenten i Aums regi har ju för övrigt sina motsvarigheter i exempelvis de experiment som CIA genomförde i sitt s.k. MK Ultra-projekt, som avslöjades redan på 70-talet.

I detta projekt, som officiellt avslutades 1973, genomförde CIA en rad försök, där de med hjälp av droger, hypnos, strålning och annat försökte påverka ofta helt ovetande personer. Enligt CIA har alla sådana försök upphört, ett påstående som milt sagt kan betvivlas.

Kulter av Aums typ avspeglar inte bara brutaliteten i vårt samhälle - de har också på toppnivå ofta direkta kopplingar till delar av samhällets makthierarki.

I några fall är kopplingarna uppenbara - som hos Aum i Japan och Ryssland eller Soltempelorden i Kanada och Schweiz.

Ingen vet när nästa avslöjande kommer - men vi kan lugnt räkna med att det kommer.

Erik Rodenborg

"Guds rötter" - och "Guds barn"

/Nedanstående är en recension jag skrev i Internationalen 11/1999. Den behandlade en nyutgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter, som handlade om en sekt som hade som uppenbar förebild en i högsta verklig grupp, Guds barn (senare omdöpt till Familjen), som bildades i USA i tidigt 70-tal. Vad jag försökte visa i recensionen var att verkligheten faktiskt var mycket värre än Svedelids fiktion/.
-------------------------------------------------------------------------------
Svedelids dikt inget mot verkligheten

Det sägs att verkligheten är mer fantastisk än dikten. Det är kanske sant. Dessutom är den ofta otäckare

Jag kommer spontant att tänka på denna gamla levnadsvisdom när jag läser Månpockets nya utgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter från 1975.

Denna bok är kanske en av de mest intressanta av Svedelids böcker. Den handlar om en märklig religiös sekt - Guds rötter - som lockar till sig ungdomar som de grovt exploaterar. De tvingas att sälja flygblad och broschyrer på gator och torg till en förvånad allmänhet. Rörelsen leds av en allsmäktig ledare som i dessa regelbundet utkommande flygblad delar med sig av sina bisarra idéer.

Ingen karikatyr
Nu är förebilden för Guds rötter inte vilken sekt som helst. Det är utan tvekan Children of God/Guds barn som fått stå som förebild. Children of God var mycket aktiva på Stockholms gator just 1975 och gav Svedelid uppslaget till Guds rötter. Någon tror kanske att Svedelid målar upp en karikatyrbild av Guds barn för att få en mer slående historia. Delvis var det kanske så när den skrevs - men i allt väsentligt skulle det snart visa sig att det var tvärtom.

För verkligheten Guds barn skulle snart överträffa Svedelids värsta skräckbilder.

Sexuella övergrepp
Medan Svedelids grupp i stort sett nöjde sig med att ekonomiskt exploatera ungdomarna kom snart Children of God att gå längre. Under ca tio år beordrade dess bisarre ledare David Berg inte bara organisationens kvinnliga medlemmar att i det så kallade Flirty Fishing aktivt prostituera sig för kulten - medlemmarna rekommenderades dessutom att begå sexuella övergrepp mot barn. Dessutom hade verklighetens Children of God goda kontakter med bland annat diktatorn Ferdinand Marcos´ regim i Filippinerna.

För de som vill veta något mer om verklighetens förebild till Svedelids fiktiva sekt finns på svenska åtminstone två böcker av avhoppade medlemmar. Dels Offer för Children of God av Una McManus och John Charles Cooper från 1982, dels Guds barn av Sylvia Padilla från 1996. De bör gå att få tag i på bibliotek. De är garanterat otäckare än "Guds rötter".