Är satanister aldrig onda?

Till och från hamnar jag i diskussioner om Södertäljefallet. Där får jag ofta påpeka att detta fall från början av 90-talet, inte på något sätt handlade om "satanism". Det handlade om en flicka som bland annat berättade hur hon och andra barn sexuellt utnyttjats i gruppsammanhang, och att en del av barnen dödades. Men hon sa inte ett ord om satanism.

Det hindrade inte såväl "motståndare" som "anhängare" att tala om satanism, och ta fallet som ett exempel på anklagelser om "sataniska rituella övergrepp" ("Satanic Ritual Abuse") som var den idiotiska term som ofta användes.

Rätt ska vara rätt. Som jag skrivit tidigare - endast sanningen gynnar kampen mot övergrepp mot barn. Övergrepp som inte har det minsta med "satanism" att göra ska inte beskrivas som satanistiska. Det borde vara självklart.

Men det finns en sak som stör mig i det hela. Och det är att människor har så mycket lättare att tro vad flickan berättade när de väl fattat att hon inte sade något om satanism. Man tycks resonera som så, att eftersom hon inte sade något som satanistiska motiv var hon nog trots allt förnuftig och rationell. Underförstått att hon inte skulle ha varit det om hon hade sagt något om "satanism".

På något sätt är det någonting som är konstigt här. "Satanism" finns bevisligen, och övergrepp mot barn finns också bevisligen. Men på något sätt har det under det senaste årtiondena skapats föreställningen att om man skulle påstås att dessa två saker någonsin skulle kunna sammanfalla är man en stolle, jämförbar med de som tror på snömannen eller Loch Ness-odjuret.

Det är som sagt väldigt konstigt. "Satan" har under 2000 år varit den närmast arketypiska symbolen för ondska i vår kultur. Är det så oerhört konstigt att det i åtminstone ibland skulle kunnas finnas personer som säger sig dyrka denna entitet - som också skulle kunna tänkas begå onda handlingar?

Nej, det är ju inte konstigt,. och satanistiska illdåd har ju också ibland lett till fällande domar - som i detta fall i Finland. Missförstå mig inte. - det finns förvisso en massa beskedliga satanister som förmodligen inte skulle kunna skada en fluga. Det finns ingen anledning att misstänka någon för hemska saker endast för att denne visat sig vara "satanist". Men det är lika mycket fel att automatiskt anta att övergrepp mot barn, aldrig, säger aldrig, skulle kunna ha något med "satanism" ar göra.

Det är intressant att jämföra med katolska kyrkan. Få människor verkar tycka att det är konstigt att katolska präster har begått övergrepp. Det verkar nästan som om många tycker att det snarare verkar självklart. Ja, jag har till och med någon gång träffat personer som på största allvar tycktes mena att nu hade "papisterna" avslöjat sig!

Katolska kyrkan dyrkar, som bekant, Jesus. En person som sägs ha sagt att ingen som inte är som ett barn kan komma in i Guds rike, och som dessutom sägs ha sagt att man hellre bör hugga av sig sin högra hand om dess existens hotar att leda en till grov synd. Att personer som dyrkar Jesus ändå kan begå övergrepp mot barn förvånar mig inte alls. Övergrepp mot barn begås av människor med alla världsåskådningar.

Övergrepp mot barn begås dessutom med all sannolikhet mycket oftare av "kristna" än av "satanister" - av den enkla anledningen att det finns betydligt fler av de förra än av de senare. Men återigen....

Varför reagerar folk med sådan automatisk misstro om man berättar att det finns människor som utsatts för övergrepp som berättat att förövarna var "satanister"? Med andra ord att de sympatiserade med den figur som under två tusen år i vår kultur har förknippats med egoism och grymhet.

Jag vet att det finns "satanister" som tolkar om satansfiguren och gör den till något som inte har speciellt mycket med ondska att götra. Men ska vi verkligen tro att det gäller alla?

Ska vi alltså tro att om man stöder en lära som den katolska, som säger sig arbeta för kärlek och medkänsla är det hur lätt som helst att ta steget över till att begå övergrepp mot barn? Men om man öppet dyrkar den entitet som redan i Bibeln kallades för en lögnare  och mördare kommer man aldrig, aldrig, att kröka ens ett hår på ett barns huvud?

Det är en logik som jag verkligen inte förstår.

Vinklad journalistik gör barnen rättslösa

/Denna debattartikel av Annika Sundbaum-Melin publicerade först i Journalisten nr 34/2006. Den var högaktuell då - och den är tyvärr fortfarande högaktuell idag. Själv tycker jag den är helt lysande. Det har nog aldrig formulerats bättre.
Läs den!/


I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.

Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar.  Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.

När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?

Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.

Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.

Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.

Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försörjt hjälpa de här barren. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.

För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.

Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?

Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.

Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.

Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.

Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.

En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.

ANNIKA SUNDBAUM-MELIN

Makt genom umgänge – 70-talets bordellhärva

Detta är titeln på en av programpunkterna på Feministiskt Forum i ABF-huset i Stockholm den 11 maj i år. Klockan 15.45 – 17.00 i Erlanderrummet.

I forumprogrammet presenteras det så här:

"En av feminismens konkreta uppgifter är att avslöja manliga nätverk som upprätthåller makt. Bordellhärvan från 70-talet, som inspirerat till filmen Call Girl är ett konkret exempel på hur ett nätverk fungerar. Medverkande: Kerstin Alfredsson, bibliotekarie och medlem i Socialdemokraterna. Arrangör: Föreningen Socialisten."

Flyktingbarn som försvinner

Det kommer ensamma flyktingbarn till Sverige som försvinner - ofta spårlöst. År efter år.

Det uppmärksammas inte speciellt ofta. Men idag har Monica Gunne skrivit en krönika om det i Aftonbladet. Den kan läsas här.

Då och då ställs frågor till de ansvariga. 2007 fick Tobias Billström frågan om 23 kinesiska flyktingbarn som nyligen försvunnit. Han svarade då att "vi har läget under kontroll". Vad han nu menade med det...

Rent tekniskt skulle det inte vara svårt att stoppa dessa försvinnanden. Inte alls. Men det görs inte.

Uppenbarligen finns det här och var människor som verkligen har läget (och en del av flyktingbarnen!) "under kontroll". Utan att myndigheterna stoppar det.

Man kan drömma mardrömmar för mindre.

Ganska bra svar från Eva Lundgren

Se gärna Eva Lundgrens svar till det inlägg av Ann Charlott Altstadt, som jag tog upp nedan i mitt inlägg den 21 mars. Eva Lundgrens svar är ganska bra och klargörande. Hon visar med all önskvärd tydlighet att Altstadt inte satt sig in i den fråga hon så självsäkert och arrogant uttalat sig om.

Altstadt verkar framförallt ha sett några TV-program, och lyssnat på de som hånat Eva Lundgren i syftet att diskreditera vad utsatta barn och vuxna överlevare berättat. Och uppenbarligen låtit sig duperas. Lundgren har inga större svårigheter att bemöta henne.

Och läs sedan gärna också Altstadts svar till Lundgren. Lägg märke till hur hon retirerat från sitt ursrprungliga påstående att Eva Lundgren sagt att hon "intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld" (mina markeringar).

Nu är hon istället ganska så vag. Och faktum är ju att det närmaste man kan komma detta är att Eva Lundgren vid ett tillfälle verkar ha sagt att hon intervjuat hundratals vuxna och barn som berättat att de utsatts för rituella (men inte specificerat "satanistiska") övergrepp.

Det är inte riktigt samma sak.

När Altstadt dessutom drar in Södertäljefallet, som hon inte verkar veta ett skvatt om, och som inte alls innefattade anklagelser om satanism, blir det hela bara ännu mer konstigt.

Mordet i Keillers park

Idag sände P3 Dokumentär ett program om mordet i Keillers park sommaren 1997. Den som missade det kan lyssna på det här.

Det handlar om det mord som slutligen visade sig vara utfört av två satanister som var medlemmar i organisationen MLO (Misantropiska Lucifer Orden).

Programmet kan rekommenderas. Det enda som stör mig lite i det är att man ibland kan få intryck av att "satanism" kan reduceras ner till en ideologisk överbyggnad till en nyligen skapad musikstil (även om Anton LaVey faktiskt nämns i förbigående!)

Men faktum är förstås att det inte var black metal- musiken som skapade den satanistiska traditionen. I själva verket hade denna musikgenre varit helt otänkbar utan en redan existerande "satanistisk" och proto-satanistisk symbolvärld, och ett system av idéer vars rötter är mycket äldre än black metal - eller för den delen Anton LaVey.

Ann Charlott Altstadt

....fortsätter i Flamman med sitt tröttsamma ältande om vad Eva Lundgren ska ha sagt eller inte sagt.

Men det är inte det mest intressanta . Det intressanta är att Altstadt tvärsäkert tror sig kunna slå fast följande:

"Frågan om rituella övergrepp tycks vara ett absurt stickspår i dag men feminismen har allt att vinna på att vissa feminister på allvar gör upp med gamla trosföreställningar istället för att vi, för att kvalificera oss som feminister, måste förvara dem."

Det handlar nu inte om "trosföreställningar", det handlar om vad barn och vuxna överlevare berättat. Och som ofta stöds av mängder av (för det mesta förbisedda) fakta. Södertäljefallet är ett mycket bra exempel.

Det handlar dessutom inte endast om Sverige. Och är dessutom inte endast en fråga för aktiva "feminister".

Inget tyder på att Altstadt systematiskt har satt sig in i materialet om det som missvisande brukar kallas för  "rituella övergrepp". Allt talar för att hon bara... tycker.

Det är ett i dag mycket opportunt "tyckamde". Men det är likväl ansvarslöst.

Eva Lundgren svarar Flamman

Det bör påpekas att Eva Lundgren har kommenterat de angrepp mot henne som fördes fram i Flammans egendomliga recension av Maria Svelands bok Hatet.

Det enda jag nu vill säga i sakfrågan är att Eva Lundgren har helt rätt i att hon aldrig hävdat att hon intervjuat hundratals barn som berättat om organiserade sadistiska ("rituella") övergrepp, vare sig man nu vill definiera dem som "satanistiska" eller inte.

Däremot har hon intervjuat barn som berättat om sådana övergrepp. Det handlar nu definitivt inte om hundratals - men det hedrar henne verkligen att hon då vågade ge en röst åt barn som nästan ingen ville lyssna på.

Reflektioner om debatten kring Maria Svelands Hatet

/Från min huvudblogg 12/3 2013/

Världen är upp- och nedvänd.

Medan vänstertidningen Flamman publicerade en recension av Maria Svelands bok om kampanjen mot feminismen, Hatet: en bok om anti-feminism, som var så magsur och negativ att den nästan genast började hyllas av Avpixlat, Gotiska Klubben m.fl nationalistiska och antifeministiska bloggar, och för den delen också av Aftonbladets reaktionäre krönikör Johan Hakelius, publicerade Svenska Dagbladet den 8 mars en alldeles utmärkt recension, av Paulina Helgeson.

Den är faktiskt riktigt sympatisk. .

Själv uppfattar jag nog det som många av Svelands kritiker angriper hårdast som hennes stora styrka. Nämligen hur hon visar hur en av grundbultarna i de senaste årens starka antifeministiska hetskampanj också var det som inledde den - nämligen angreppen 2005 mot ROKS, Eva Lundgren och andra som vågat analysera det sexualiserade våldet.

Sveland ger, i motsats till många av kritikerna, inte efter för de vanligaste folksägnerna om Eva Lundgren, "satanistpaniken", ROKS, "Bellas vänner", eller Ireen von Wachenfelt ....

Det är detta tema som några av de hårdaste angreppen mot Hatet vanligtvis handlar om. Men det är ju en av de saker som gör boken ovanligt läsvärd.

Något som boken också tar upp, är ett ämne som nästan aldrig berörs av de etablerade media, nämligen den så kallade papparättsrörelsens roll i skapandet av dagens anti-feministiska miljö. Det gör den än mer kontroversiell. Och intressant!

Den behandlar dessutom SCUM Manifest för vad det är, och sågar den anti-feministiska paranoian runt denna SF-panflett.

Dessutom retar den delar av den mer enkelspåriga vänstern genom sitt avsnitt om Julian Assange, och det är ingen direkt nackdel...

Sveland har utmanat många som inte brukar tåla att bli utmanade. Det märks i debatten.

Jag återkommer till Hatet.

Fegt av Call Girl-teamet

/Från min huvudblogg 13/3 2013./

Teamet bakom filmen Call Girl har kommit överens med Palmefamiljen att den scen som kan tolkas som ett utpekande av Olof Palme som sexköpare klipps bort.

Samtidigt har de gått med på att offentligt förklara att det inte finns något som tyder på att Olof Palme var sexköpare.

Det är fegt. Men det är värre än så. Det är ett ohöljt svek mot framförallt den kvinna som då var 14 och som har gjort ett detaljerat och av allt att döma trovärdigt utpekande av just Olof Palme.

Det vore en annan sak om filmteamet i förhand hade kommit fram till att det inte var lämpligt med en sådan scen. Men det här är något annat.

I och med borttagandet och framförallt den förnedrande deklarationen visar de att de är beredda att prioritera maktens män framför de utsatta flickorna.

De hade inte behövt göra det. JK skulle inte väcka åtal och Palmefamiljen hade meddelat att de inte tänkte ta fallet till enskilt åtal.

Men det är klart. Att väcka tanken att statschefen i Sverige, "en liten men hungrig imperialistisk stat" enlig VPK:s partiprogram 1972, utnyttjade minderåriga är ju en skandal i vårt samhälle. Och filmteamet vågade inte låta det stå kvar.

De är närmast föraktliga.

Och - till de som eventuellt tänker kommentera detta inlägg. Minsta lilla antydan om att framförallt den kvinna som då var 14 ljög i sitt utpekande kommer jag att radera så fort jag får syn på det. Det typen av verkligt förtal tillåts inte längre på denna blogg.