Mer om de mörklagda övergreppen

Den brittiska vämstertidningen Socialist Worker har skrivit några läsvärda artiklar om mörkläggningen av övergrepp i Storbritannien. Den senaste kan läsas här.

Till höger om artikeln finns länkar till tidigare artiklar om de nedtystade övergreppen.
..........................................................................
TILLÄGG

Marxist.com har också kommenterat skandalen här.

Mörkläggning i Storbritannien

I Storbritannien avslöjas nu hur rapporter om sexuella övergrepp mot barn utförda av högt uppsatta politiker har mörkats och hur material om detta har försvunnit. Till och med DN har för ovanlighetens skull uppmärksammat detta.

Det hela är nu inte så förvånande. Jag drar mig till minnes när JS LaFontaines rapport om icke-existensen av rituella övergrepp kom 1994. Den var ett beställningsverk från den brittiska regeringen, och den var nästan ofattbart substanslös. En skrift på 36 sidor, med lite valhänt statistik, och med fyra referenser, presenterades som det slutliga beviset för att rituella övergrepp var en myt.

Mer om LaFontaine och hennes rapport har jag skrivit här.

Jag träffade faktiskt denna JS LaFontaine på Stockholms Universitet den 28 oktober 1996. Hon hade bjudits in för att hålla ett föredrag om sin "rapport" och vad som var anmärkningsvärt var att hon inte endast var kall och arrogant - vilket jag hade räknat med - utan att hon också var nästan pinsamt okunnig om det ämne hon var där för att tala om.

Hon kunde inte svara på de enklaste frågor, och hon kände inte till de mest elementära fakta om några av de mest kända fallen av "rituella övergrepp".

Man fick intrycket att en regering som egentligen inte ville utreda något hade tillsatt en kommission ledd av en person som inte heller ville utreda något.

I ljuset av de senaste uppgifterna är det ju inte speciellt förvånade.

Carl Raschke om Kenneth Lanning

EEn av de auktoriteter som brukar anföras för att "bevisa" icke-existensen av satanismrelaterad brottlighet är FBI-agenten Kenneth Lanning. Han skrev två essäer, 1989 och 1992, som felaktigt brukar kallas för "FBI-rapporter" Jag har skrivit om dessa här.

Dessa två essäer hade en nästan förlamande effekt på debatten i USA. Trots att de mest innehöll vaga generaliseringar, och konsekvent undvek att diskutera några konkreta fall, tycktes många tro att att de var det slutliga beviset för att all oro för ett samband mellan satanism och vålds- och sexualbrott var helt ogrundad. De spelade med andra ord ungefär samma roll som JS LaFontaines s.k. rapport kom att spela i Storbritannien 1994.

En av de som inte föll i farstun för auktoritetstron kring den så förtroendeingivande representanten för FBI var Carl Raschke. I "Painted Black" tog han på sidorna 74 till 76 upp Lannings rapport från 1989. Han har inga svårigheter att genomskåda tomheten i Lannings glidande, okonkreta behandling av frågan. Och det är ju inte så konstigt. Raschke hade själv varit expertvittne i en rättegång 1988 och fått en domstol att acceptera det faktum att mordet på Steven Newberry var ett satanistiskt ritualmord. Han var följaktligen knappast imponerad över Lannings försäkran att inget sådant ritualmord någonsin hade dokumenterats i USA...

Han konstaterar syrligt att Lannings inställning fått som resultat att

"satanist criminals have had one of their best friends, if only for legitimate philosophical reasons, at the highest level of national law enforcement. 

In a paper titled 'Satanic Occult Ritualistic Crime: A Law Enforcement Perspective" prepared for the National Center for Missing and Exploited Children,  Lanning rakes the reader with volley after volley of emotional diatribe, innuendo, nonsequitur, glittering and unsupported generality, and bogus appeal to his own authority as the FBI's 'supervisory special agent' for the bureau´s Behavioral Science Instruction and Research Unit in Quantico, Virginia.

Written with the literacy, the research sophistication, and the rhetorical finesse of a high school sophomore, Lanning´s piece - which he waved about to make the case that there really can be no such thing as serious satanic crime - examines no cases, sifts through no evidence, and cites no literature. It merely growls, bullies, and browbeats with all the subtlety of a charging mastodon".
(Painted Black, s. 75.)

Det här kom snart att användas mot Raschke av en hord av upprörda kritiker. Att så respektlöst kritisera en institution som FBI - som sedan J. Edgar Hoovers dagar av många närmast setts som själva inkarnationen av amerikansk patriotism - gör man inte ostraffat i USA.

Men var och en som plågar sig igenom Lannings texter och ställer sig frågan vad han egentligen säger - och inte säger - inser nog efter ett tag att Raschke faktiskt hade rätt.

Men det hjälpte inte i det diskussionsklimat som efter ett tag kom att råda i USA. Raschkes kritik av Lanning kom av många att ses som som det slutliga beviset för hur extremt oseriös "Painted Black" var.

För mig "bevisade" det dock framförallt en del andra saker, bland annat att Raschke var en person som kunde tänka.... och inte som så många andra automatiskt kapitulerade för den naiva tilltron till FBI:s auktoritet. . .

Carl Raschke, Painted Black och satanismen

När jag i maj 2004 beslöt att sluta använda termen "rituella övergrepp" och istället definiera det mesta som gick under den beteckningen för "organiserade sadistiska övergrepp" berodde det på flera saker. Dels rationella överväganden - det fanns inneboende problem i en term som rituella övergrepp och de slapp jag genom att överge den. Dels var jag influerad av Nuri Kinos intervju med Södertäljeflickan i DN den 4 oktober 2003. Dels avspeglade det möjligen också en önskan att ses som mer rumsren och "politiskt korrekt" i den akademiska diskursen...

Men i och med detta försvann nog en dimension. Jag förlorade intresset för den satanistiska subkulturen i bred mening, och dess förmåga att skapa motiv, rationaliseringar, eller förevändningar, för olika typer av övergrepp.

På något sätt innebar det också att såga av den gren jag suttit på när jag exempelvis 1998 lade fram min (hårt angripna) lic-uppsats "Lagen och dess profet".

Det ledde i viss mån till att en ensidighet ersattes med en annan.

Idag har jag på nytt läst ut en av de böcker som hade ett stort inflytande på mig när jag förberedde min lic-uppsats. Nämligen Carl A Raschkes "Painted Black" (Harper and Row 1990) . Jag hade lånat den genom fjärrlån 1995 och sedan kopierat den. 2006 slängde jag en hel del gamla stenciler, så även den. För ett tag beställde jag den från Amazon.com och idag har jag läst ut den igen.

Det blir lite av en känsla av deja vu. Jag inser varför den påverkade mig, och jag tycker än idag att den är intressant, och på många sätt väl värd att läsa.

När jag först läste den 1995 fanns det oerhört lite översiktlitteratur om ämnet "satanism". Det fanns en del specifikt om "satanistiska övergrepp", det fanns några böcker om den påstådda "satanistpaniken", och det fanns en del fyrkantig litteratur av kristna fundamentalister. Men översiktsarbeten om satanismen som fenomen fanns det nästan inga alls.

Raschkes (för övrigt mycket välskrivna...) bok var ett av de få undantagen. Den var nu inte någon "objektiv", neutral akademisk bok, även om Raschke är professor i Religious Studies på Denvers universitet i Colorado. Raschke hade (och har) stora kunskaper om ämnet men boken är alltså inte någon neutral redovisning av dessa. Det är de facto en stridsskrift mot satanismen, och den inspirerade mig till att skriva en lic-uppsats med i grunden samma inriktning.

Raschkes bok har blivit hårt angripen, men mycket av kritiken skjuter över målet. Han har anklagats för påstådda sakfel, men när dessa ska presenteras blir det mest perifera påpekanden. som att han på ett ställe kallar "Ordo Templi Orientis" för "Ordo Templi Orientalis".. Jag är förstås tveksam om detta ens behöver vara ett sakfel, det liknar väl mera ett korrekturfel...

Faktum är som sagt att Raschke väl behärskar de ämnen han tar upp i boken, även om det finns åtminstone ett anmärkningsvärt undantag. I det historiska avsnittet i kapitel fyra har han ett avsnitt om katarerna, som jag inte tvekar att kalla för rent nonsens… Det stör bilden av boken som en seriös studie men, å andra sidan, det är i stort sett ett undantag i en annars väldokumenterad bok.

Ett annat problem för mig när jag läste boken var Raschkes ganska så konservativa politiska världsbild, men om man återigen bortser från kapitel fyra påverkar det inte på något direkt störande sätt hans behandling av ämnet.*

I dag skulle nog en sådan bok inte kunnat ges ut av något större förlag. Den välvilliga, snudd på apologetiska behandlingen av  satanismämnet har slagit igenom i den akademiska världen, och för övrigt också på det virtuella pseudo-lexikonet Wikipedia... Och böcker som Raschkes ses nog idag av många närmast som historiska dokument, som skrifter från den förlorande sidan i ett akademiskt krig.

Men det är orättvist.

Raschkes bok börjar med en beskrivning av de rituella morden i Matamaros som avslöjades 1989. Det visar ju också att hans satanismdefinition är ganska vid, han ser närmast alla som använder sig av magi för att förgöra fiender och stärka den egna makten som de facto satanister. Man kan tycka vad man vill om en sådan definition. I vilket fall som helst har vi i Matamarosfallet ett uppenbart exempel på mord utförde med magiska syften - i detta fall för att skaffa en narkotikaliga  övernaturligt beskydd från polisen.

Raschke  fortsätter i kapitel två med en noggrann genomgång av ett bevisat satanistiskt ritualmord i USA, som dessutom ledde till fällande domar. I kapitel tre följer han upp med en allmän översikt, med ett stort antal exempel på satanismrelaterade  brott. Detta kapitel är fyndigt nog döpt till "Bad Moon Rising".

Efter det mindre lyckade kapitel fyra, kommer så ett kapitel om satanism i filmen och kulturen, och två kapitel om Church of Satan respektive Temple of Set. I synnerhet det senare av dessa kan rekommenderas. Temple of Set svarade på detta med att hota att ta till juridiska åtgärder mot förlaget, och detta anses ha bidragit till att inga nya upplagor kom ut efter pocketupplagan 1992.

Sedan följer kapitel om satanisminspirerad musik, "ockulta" rollspel, och kopplingar mellan satanism (utifrån Raschkes definition!) och övergrepp mot barn. Där tas bland annat fallet Country Walk upp, liksom McMartin. Slutligen behandlas kopplingar mellan satanism  och nazistiska/rasistiska strömningar. Där tas bland annat (dottern till Church of Satans grundare) Zeena LaVey upp, och hennes aktiva roll i den nazisatanistiska organisation Werewolf Order.**

Boken är, som antytts, hela tiden klart polemisk. Lika lite som jag gjorde i min lic-uppsats, döljer Raschke sitt avståndstagande från de strömningar han skildrar. En del kan se det som en nackdel, jag ser det som en klar fördel.

Vad som hänt sedan 1990 är att en form av, ska man kalla det "snällism", har invaderat synen på satanism i den akademiska världen.  Det handlar nu nästan alltid om att vara så välvillig som möjligt, tona ner rörelsers destruktiva drag, och kategoriskt avfärda berättelser om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext, liksom om övrig satanismrelaterad brottslighet.

Och detta inte genom noggranna underökningar. Det bukar räcka med några få referenser, vanligtvis till Kenneth Lanning,  JS La Fontaine, Jeffrey Victor och/eller Gordon Melton.

"Anti-satanism", en term som motståndarna snart valde att  använda om varje kritisk diskussion om satanism, började snart ses som något helt förlegat - som ett koncentrat av i det närmaste medeltida fördomar. Det är en djupt olycklig bild.

Vilket den som läser ex.vis Raschkes "Painted Black" med ett öppet sinnelag, och funderar på de frågor han ställer om en fortfarande i hög grad existerande mörk underströmning i vår kultur, ganska snart torde kunna konstatera…
---------------------------------------------------
* Fast ett annat lite irriterande exempel på detta är när Raschke i kapitel tio utifrån övergreppen på förskolor för fram en traditionell konservativ skepsis mot kollektiv barnomsorg. Det blir desto konstigare som han klart visar att han själv inser den centrala roll som övergrepp inom familjen har.
**Zeena LaVey heter numera Zeena Schreck och är inte längre nazisatanist. Hon har grundat något som kallas "Sethian Liberation Movement" och kallar sig dessutom för tantrisk buddhist!

Påven, Per Faxneld och satanismen

För ett tag sedan kom det mest entydiga uttalandet hittills från den katolska kyrkan om övergrepp mot barn. Det var påven själv, som jämförde övergrepp mot barn med satanism . Det var faktiskt  betydelsefullt, eftersom logiken i det med nödvändighet borde leda till ett arbete för att pedofilprästerna måste avslöjas, kartläggas - och avskedas. För man kan väl ändå inte ha satanister som präster i katolska kyrkan?

Efter påvens uttalande gjorde SVT en intervju med;Per Faxneld. Han är akademisk expert på satanism, som just nu är aktuell med avhandlingen "Satanic feminism : Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture" .  Den avhandlingen är mycket intressant, men det Faxneld sa i intervjun var enligt min bestämda åsikt en både ytlig och idealiserande beskrivning av satanism som fenomen. Intervjun an höras här.

Per Faxneld är både intelligent och kunnig. Men i intervjun skiljer han sig tyvärr inte så mycket från den akademiska tradition som strävar att behandla såväl satanism som andra problematiska religiösa rörelser och sekter på just ett idylliserande sätt.

Inledningsvis säger han att de som är satanister tar den kristna satansbilden och vänder upp och ner på den. De ser Satan som "den gode", som en god kraft.

Det är ett påstående som många satanister skulle fnysa åt. Även om inte alla satanister hävdar att de dyrkar ondskan är det få som skulle använda termen "god" om det de dyrkar. Det är inte så att satanister oftast tar över ett namn och sedan tillskriver detta rakt motsatta egenskaper som de det har i Bibeln.

Till och med de "snällaste",  som de laveyaner Faxneld  nämner, tar en av Satans väsentliga egenskaper från Bibeln, nämligen att han står för egoism och nedtrampande av de svaga, och säger att de själva just står för precis detta. Det går förstås att från ett socialdarwinistiskt perspektiv kalla detta för "gott" men laveyanerna själva brukar inte använda den termen. LaVey säger att om nu Satan är "evil" så OK, och tillägger att "evil" baklänges blir ju "live"....

Men utanför laveyanernas skara har det funnits  många satanister som öppet kallat sig onda. Dit hör ju ex.vis Order of Nina Angles, som dessutom öppet förespråkade människooffer.

Den svenska grupp som kunde kopplas till mordet i Keillers park kallade sig också öppet för onda, och hade en lära som gick ut på att mänskligheten borde utplånas och universum förintas, så att kaosmakterna ska få råda oinskränkt.

Påståendet att inga öppet verkande satanister förespråkat pedofili är också falskt. "First Church of Satan"(ej att förväxla med La Veys "Church of Satan") gjorde det öppet, och länkade ett tag från sin webbisda till NAMBLA (North American Man/Boy Love Association).

Beskrivningen av berättelser om att satanister begått  sexualbrott mot barn avfärdar Faxneld som en kort ryktespanik  i slutet av 80-talet och början av 90-talet. och menar att det snabbt visades att det handlade om falska anklagelser. Det är nu en omåttlig förenkling. För det första handlade det inte om "rykten" i största allmänhet  utan om personer som berättade att de varit med om sådant själva. Man kan diskutera sanningshalten i detta fram och tillbaka, men att hävda att det entydigt visat sig vara falskt är inte sant.

Dessutom började det inte i slutet av 80-talet och slutade inte i början av 90-talet. Det finns troligen lika många som berättar om sådana upplevelser idag, saken är bara den att media numera inte är intresserade, och att rättsväsendet numera rutinmässigt avfärdar sådana berättelser , utan att de ens undersöks.

Och före 80-talet fanns också sådana berättelser. I Faxnelds egen bok "Mörkrets apostlar" s 211 - 215 berättar han om en satanistisk grupp på 50- och 60-talen som anklagades för övergrepp mot barn, och vars ledare dessutom var dömd för sexualbrott mot barn. Intressant är dessutom att Faxneld själv verkar se denna berättelse som trovärdig... eller i alla fall avfärdar han den inte...

Och slutligen, när Faxneld tar upp "satansmässor" hänvisar han i radion endast till LaVeys beskedliga variant. Annars är nog historiens mest kända exempel på svarta mässor de som sades ha utövats av gruppen kring madame LaVoisin på 1600-talet, och som innefattade mord på spädbarn. Faxneld diskuterar själv denna grupp i "Mörkrets apostlar" på sidorna 62-75, och avvisar INTE kategoriskt anklagelserna mot dem.

Sensmoral: Per Faxneld är bättre som forskare än vad han är som som intervjuobjekt i radio....
--------------------------------------------------
Jfr gärna mitt inlägg från 2007: Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen.

Varningsord

Jesus framställs ibland som förlåtande på ett närmast sockersött sätt. Det var han ju inte, inte om man får döma av den enda egentliga källa vi har, dvs evangelierna.

En del han säger kan te sig väldigt rått, men ibland kommer man på sig med att önska att vissa människor kunde ta till sig en del av det.

Man behöver vare sig vara kristen eller för den delen tro på ett bokstavligt helvete för att känna allvaret i nedanstående bibelord, som alltså tillskrivs Jesus. Människor som står i färd med att begå övergrepp mot barn borde kanske läsa stycken som dessa, och någonstans ställa sig frågan om det kanske ändå inte på något sätt har med dem att göra...
------------------------------------------------------------------------------------
"Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen. 

Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar. 

Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet. 

Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks." (Markus 9:42-49)

Häxjakten som inte var någon häxjakt

Det finns en föreställning, som bland annat fått stor spridning efter Dan Josefssons "dokumentär" om Quick-fallet, om att USA under 80- och 90-talet hemsöktes av en "häxjakt", där stora grupper av oskyldiga män dömdes för sexualbrott mot barn de inte begått. Denna föreställning bygger inte på solida fakta, utan har oftast karaktären av en vandringssägen, som sprids i både de stora media och på nätet.

Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.

Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.

Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder. För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...

Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.

Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.

"Jakten på Kapten Klänning"

För några dagar läste jag ut Jonas Trolles "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag, 2014). Jag dröjde länge med att köpa den eftersom jag var milt sagt misstänksam mot Trolle. Eftersom han i början av affären så uppenbart mörkade att historien handlade om nätverk, inte om en enda person.

Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.

Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.

Men här argumenterar han lite bättre, det medges...

Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt.  Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.

Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.

En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte  till avancerad spaning och telefonavlyssning.

(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )

Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....

Hur prioriterade SÄPO?

I ett nytt fall där en man efter resning friats för övergrepp mot sin dotter får vi reda på att SÄPO spionerade på dottern för att hitta bevis för att hon inte var trovärdig.

SÄPO brukar inte gripa in i sexualbrottsfall. När de nu ändå gjorde det kan man ju undra sig varför de endast spionerade i en riktning. Flickan  hade anklagat inte endast fadern, utan även andra män, för övergrepp. Varför spionerade då inte SÄPO också på dem för att finna ut om det fanns något i deras beteende som skulle kunna styrka flickans anklagelser?

Även Ulrika Kärnborg...

.... har skrivit en intressant recension av Magnus Utviks bok om Scheike-sekten.

Den är väl värd att läsa, liksom boken.