/Publicerad i Spegeln 2/2002. Om bland annat Stanley Kubricks Eyes Wide Shut och Jan Mårtenssons Häxhammaren./
Rituella övergrepp är ett ämne som inte ofta diskuteras offentligt. Även om den värsta backlashen nu verkar ha mattats av, har den snarare ersatts av tystnad. Tidningar skriver inte om ämnet, nästan alla andra typer av övergrepp kan behandlas men inte rituella. Det är ganska så kusligt. Den som vill ta del av litteratur som åtminstone delvis berör ämnet får ofta gå till skönlitteratur och film. Där är det ofarligt att skriva om sådana ämnen, eftersom det presenteras som fiction.
Ett exempel är Jan Mårtenssons bok Häxhammaren, som just kommit i en nytryckning. Den handlar inte om rituella övergrepp mot barn, men väl om hemliga ritualer och slutna satanistiska sällskap.
Denna bok , som kom ut redan 1976, är intressant därför att det är den kanske första svenska romanen som handlar om satanism. När den kom ut hade svenska media knappt uppmärksammat ämnet.
I Häxhammaren målas upp en bild av hemliga sällskap, baserade i överklassen som kombinerar sexuella ritualer med mord. Några år senare skulle överlevare från rituella övergrepp bli uppmärksammade när de beskrev den typen av organisationer. Men i svenska media hade allt material om satanism när Häxhammaren publicerats handlat om mer eller mindre utflippade ungdomsgäng.
Hur kommer nu detta sig? Om man är uppmärksam hittar man i Mårtensons bok en referens till förre Scotland Yard-chefen Robert Fabian, som 1954, 30 år för "tidigt" hade refererat till överlevare från rituella övergrepp och berättat om en satanistisk undergroundmiljö i London. 1976 var Fabians bok bortglömd av nästan alla, men Mårtenson hade letat upp den. På samma sätt byggde en annan tidig författare av satanistromaner, Dennis Wheatley, inte enbart på fria fantasier utan också på sina kontakter med ockultisterna runt Aleister Crowley.
Ett annat exempel är Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut". Den blev mycket omtalad när den kom men nästan inga recensenter tog upp det centrala i dess handling. Huvudpersonen kommer nämligen närmast av misstag till en herrgård, där olika typer av egendomliga orgier pågår. Det är inte bara frågan om allmän dekadens - huvudpersonen blir vittne till ett människooffer. Han blir upprörd - och när han kommer därifrån försöker han snoka i det hela och upptäcker att den kvinna som offrades just har rapporterats som död - av naturliga orsaker. Mot slutet av filmen träffar han en rik vän som varnar honom för att fortsätta forska i saken. -Om du bara visste vilka som dolde sig bakom maskerna skulle du förstå att du inte bör rota i saken, blir budskapet.
Sensmoralen i filmen är att det pågår saker som inte kan avslöjas därför att mäktiga inblandade hela tiden skyddas.
Det påstås att vi lever i en tid av konspirationsteorier. Sanningen är snarare tvärtom. De så kallade "konspirationsteorierna" om exempelvis rituella övergrepp förpassas till filmernas och skräckromanernas värld medan de stora media förklarar att allt sådant endast är produkten av paranoida fantaster och inte ens behöver undersökas. Och de som ändå försöker undersöka det har inte en chans att få det publicerat i några större media.
Sensmoral? Ibland kan det vara nödvändigt att läsa deckare och/eller gå på bio för att få reda på otäcka saker som finns därute men som är nedtystade i nästan alla "seriösa" sammanhang.....
Erik Rodenborg
Sunday, August 28, 2011
Sunday, August 21, 2011
Rituella övergrepp: fallet Nottingham
/Från Spegeln 3/2000/
Storbritannien har en lång tradition av rituella övergrepp.
Under tidigt 1900-tal skrev den kände engelske ockultisten Aleister Crowley
texter där han uppmanade till rituella barnoffer, incest, pederasti och
sexmagi. Under 40- och 50-talet förekom en rad uppgifter om sexuella
övergrepp mot barn i ritualer till guden Pan. Redan på 50-talet fanns det
överlevare som berättade om rituella övergrepp.
Men när barn i en storfamilj började berätta om rituella övergrepp i
Nottingham 1987 kom det ändå som en chock. Efter en lång tids utredning
dömdes tio personer till långa fängelsestraff för incest, sexuella
övergrepp och våld mot barn. Intressant var dock att domarna aldrig nämnde
de rituella inslagen i barnens berättelser. Det var ingen tillfällighet -
det var ett resultat av polisens uppenbara motvilja att ta tag i de delarna
av barnens berättelser.
För barnen berättade inte endast om rent sexuella övergrepp. De talade också om våldsdåd och ockulta ritualer.
Dessa berättelser började inte, som backlashförfattare brukar påstå, komma som ett resultat av övernitiska terapeuter som just influerats av sina
kollegor i Förenta Staterna. Barnen började först berätta för sina
fosterföräldrar, som aldrig hört talas om rituella övergrepp förut och
inledningsvis knappast trodde sina öron. Berättelserna kom sakta, i små
bitar, som om barnen först ville förvissa sig om att de var trygga och inte skulle bli avfärdade.
Förutom de rena sexuella övergreppen innfattade barnens berättelser också
- barn som dödades och hur man gjorde av sig med kropparna
- djuroffer och rituellt drickande av de dödade djurens blod
- hur barnen målades på kroppen, ibland med blod
- barn som blev förda till andra platser där övergrepp utfördes och
filmades.
-barn som fick sprutor eller tvingades dricka apelsinjuce som gjorde att
de kände sig konstiga
-barn som tvingades äta avföring
-barn som brändes med glödande stänger
-barn som stängdes in i tränga mörka utrymmen, ibland tillsammans med
ormar och insekter
-en "jultomte" som misshandlade barnen, och ibland människor utklädda till
häxor och monster
-talkörer på latin, och en rad rituella tillbehör.
Barnen berättade också om lyxvillor, swimminpoolar och övergrepp i
fashionabla bostadskvarter.
Medan fosterföräldrarna och socialarbetarna trodde på vad barnen berättade
beslöt polisen nästan omedelbart att de rituella inslagen inte var något
att bry sig om. Polisens linje kom att slå igenom och i brottmålen kom
följaktligen de rituella inslagen att ignoreras. I de civilrättsliga
vårdnadstvisterna som följde gick däremot flera domstolar på
fosterföräldrarnas linje och inkluderade de rituella delarna i domsluten.
Den 3 oktober 1990 sände TV-journalisten Beatrix Campbell ett program där
bland annat de tunnlar där barnen berättade att de utnyttjats, visades upp.
Detta ledde till en våldsam reaktion från polisen, som hävdade att det
fullständigt saknades belägg för allt detta.
Filosofen Mary Midgley, som gjort en studie av debatten om Nottingham, har
konstaterat att de grupper som hade närmast kontakt med barnen -
fosterföräldrar, socialarbetare, psykologer - tenderade att tro på barnen,
medan de som hade föga eller ingen kontakt med barnen - som polisen - inte
ville tro dem. Polisen lade i själva verket ner mycket möda på att försöka
bevisa att de rituella delarna inte kunde ha hänt.
En socialarbetare berättade att polisens inställning var: "Det finns inga
häxkonster här, jag vill inte höra talas om detta, det du säger kan leda
till att vi förlorar målet, vi måste enbart koncentrera oss på de rent
sexuella övergreppen, vi vill inte höra talas om något annat".
Och så har det fortsatt och så är det än idag - i USA, i Kanada, i Holland,
i Storbritannien - och i Sverige.
Rekommederad litteratur
Andrew Boyd, Blasphemous rumors: Is satanic riutal abuse fact of fantasy?
An investigation, London, Fount, 1991
Erik Rodenborg
Storbritannien har en lång tradition av rituella övergrepp.
Under tidigt 1900-tal skrev den kände engelske ockultisten Aleister Crowley
texter där han uppmanade till rituella barnoffer, incest, pederasti och
sexmagi. Under 40- och 50-talet förekom en rad uppgifter om sexuella
övergrepp mot barn i ritualer till guden Pan. Redan på 50-talet fanns det
överlevare som berättade om rituella övergrepp.
Men när barn i en storfamilj började berätta om rituella övergrepp i
Nottingham 1987 kom det ändå som en chock. Efter en lång tids utredning
dömdes tio personer till långa fängelsestraff för incest, sexuella
övergrepp och våld mot barn. Intressant var dock att domarna aldrig nämnde
de rituella inslagen i barnens berättelser. Det var ingen tillfällighet -
det var ett resultat av polisens uppenbara motvilja att ta tag i de delarna
av barnens berättelser.
För barnen berättade inte endast om rent sexuella övergrepp. De talade också om våldsdåd och ockulta ritualer.
Dessa berättelser började inte, som backlashförfattare brukar påstå, komma som ett resultat av övernitiska terapeuter som just influerats av sina
kollegor i Förenta Staterna. Barnen började först berätta för sina
fosterföräldrar, som aldrig hört talas om rituella övergrepp förut och
inledningsvis knappast trodde sina öron. Berättelserna kom sakta, i små
bitar, som om barnen först ville förvissa sig om att de var trygga och inte skulle bli avfärdade.
Förutom de rena sexuella övergreppen innfattade barnens berättelser också
- barn som dödades och hur man gjorde av sig med kropparna
- djuroffer och rituellt drickande av de dödade djurens blod
- hur barnen målades på kroppen, ibland med blod
- barn som blev förda till andra platser där övergrepp utfördes och
filmades.
-barn som fick sprutor eller tvingades dricka apelsinjuce som gjorde att
de kände sig konstiga
-barn som tvingades äta avföring
-barn som brändes med glödande stänger
-barn som stängdes in i tränga mörka utrymmen, ibland tillsammans med
ormar och insekter
-en "jultomte" som misshandlade barnen, och ibland människor utklädda till
häxor och monster
-talkörer på latin, och en rad rituella tillbehör.
Barnen berättade också om lyxvillor, swimminpoolar och övergrepp i
fashionabla bostadskvarter.
Medan fosterföräldrarna och socialarbetarna trodde på vad barnen berättade
beslöt polisen nästan omedelbart att de rituella inslagen inte var något
att bry sig om. Polisens linje kom att slå igenom och i brottmålen kom
följaktligen de rituella inslagen att ignoreras. I de civilrättsliga
vårdnadstvisterna som följde gick däremot flera domstolar på
fosterföräldrarnas linje och inkluderade de rituella delarna i domsluten.
Den 3 oktober 1990 sände TV-journalisten Beatrix Campbell ett program där
bland annat de tunnlar där barnen berättade att de utnyttjats, visades upp.
Detta ledde till en våldsam reaktion från polisen, som hävdade att det
fullständigt saknades belägg för allt detta.
Filosofen Mary Midgley, som gjort en studie av debatten om Nottingham, har
konstaterat att de grupper som hade närmast kontakt med barnen -
fosterföräldrar, socialarbetare, psykologer - tenderade att tro på barnen,
medan de som hade föga eller ingen kontakt med barnen - som polisen - inte
ville tro dem. Polisen lade i själva verket ner mycket möda på att försöka
bevisa att de rituella delarna inte kunde ha hänt.
En socialarbetare berättade att polisens inställning var: "Det finns inga
häxkonster här, jag vill inte höra talas om detta, det du säger kan leda
till att vi förlorar målet, vi måste enbart koncentrera oss på de rent
sexuella övergreppen, vi vill inte höra talas om något annat".
Och så har det fortsatt och så är det än idag - i USA, i Kanada, i Holland,
i Storbritannien - och i Sverige.
Rekommederad litteratur
Andrew Boyd, Blasphemous rumors: Is satanic riutal abuse fact of fantasy?
An investigation, London, Fount, 1991
Erik Rodenborg
Saturday, August 20, 2011
Spegeln - unik motvikt och debattorgan
/RSCI:s tidning Spegeln var så vitt jag vet den enda tidningen i Sverige som tog ämnet "rituella övergrepp" på alvar då nästan all media frossade i fantasier om "masshysterin". Därför lägger jag ut denna artikel här. Den publicerades i Spegeln för tio år sedan i nr 4/2001./
---------------------
Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.
Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.
Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)
När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.
I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.
Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!
Avslöjar pedofila nätverk
Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).
Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.
Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).
När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.
Spegeln inte tystad
En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.
Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.
Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).
Förtjänar större publik
För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.
Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.
Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.
Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.
Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....
Erik Rodenborg
---------------------
Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.
Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.
Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)
När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.
I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.
Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!
Avslöjar pedofila nätverk
Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).
Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.
Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).
När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.
Spegeln inte tystad
En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.
Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.
Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).
Förtjänar större publik
För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.
Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.
Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.
Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.
Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....
Erik Rodenborg
Wednesday, August 10, 2011
Bortträngning och hypnos
Jag har flera gånger berört debatten om minnen av övergrepp i barndomen kan trängas bort eller inte, bland annat i min recension av Jennifer Freyds bok "Betrayal Trauma".
Mitt ställningstagande i frågan torde vara väl känt, så jag ska inte utveckla det här.
Debatten om bortträngda minnen handlar ganska ofta om en polemik mellan de som menar att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort obehagliga saker och de som menar att borträngning kan vara nödvändigt för ett barn att stå ut och överleva i en outhärdlig situation. Jag stöder som bekant den senare ståndpunkten. Men det finns något som man oftast missar i den typen av diskussioner.
För det handlar ofta inte endast om att minnen trängs bort pga. inre processer hos de som har utsatts för övergrepp. Det är nog det vanligaste men ofta finns det också något annat inblandat.
Många överlevare - i synnerhet de som utnyttjats inom ramen för olika typer av rituella övergrepp - har berättat om hur de utsatts för hypnos eller hypnosliknande ritualer där förövarna suggererar dem, eller befaller dem, att glömma. Det gäller inte en majoritet av överlevare, men en inte obetydlig minoritet. Det gäller i synnerhet när det gäller mycket grova sadistiska övergrepp, som exempelvis ”rituella övergrepp” .
Att man kan fås att glömma som ett resultat av hypnotiska suggestioner är mycket väl dokumenterat. Ändå berörs den frågan nästan aldrig i den allmänna debatten om bortträngda minnen. Och jag har hittills aldrig sett någon ”skeptiker” som har diskuterat frågan.
Om vuxna människor kan fås att glömma under hypnos, varför skulle det inte i än högre grad gälla barn, som dessutom ofta är helt beroende av sin ”hypnotisör”?
Mitt ställningstagande i frågan torde vara väl känt, så jag ska inte utveckla det här.
Debatten om bortträngda minnen handlar ganska ofta om en polemik mellan de som menar att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort obehagliga saker och de som menar att borträngning kan vara nödvändigt för ett barn att stå ut och överleva i en outhärdlig situation. Jag stöder som bekant den senare ståndpunkten. Men det finns något som man oftast missar i den typen av diskussioner.
För det handlar ofta inte endast om att minnen trängs bort pga. inre processer hos de som har utsatts för övergrepp. Det är nog det vanligaste men ofta finns det också något annat inblandat.
Många överlevare - i synnerhet de som utnyttjats inom ramen för olika typer av rituella övergrepp - har berättat om hur de utsatts för hypnos eller hypnosliknande ritualer där förövarna suggererar dem, eller befaller dem, att glömma. Det gäller inte en majoritet av överlevare, men en inte obetydlig minoritet. Det gäller i synnerhet när det gäller mycket grova sadistiska övergrepp, som exempelvis ”rituella övergrepp” .
Att man kan fås att glömma som ett resultat av hypnotiska suggestioner är mycket väl dokumenterat. Ändå berörs den frågan nästan aldrig i den allmänna debatten om bortträngda minnen. Och jag har hittills aldrig sett någon ”skeptiker” som har diskuterat frågan.
Om vuxna människor kan fås att glömma under hypnos, varför skulle det inte i än högre grad gälla barn, som dessutom ofta är helt beroende av sin ”hypnotisör”?
Subscribe to:
Posts (Atom)