Skönlitteratur och film om rituella övergrepp

/Publicerad i Spegeln 2/2002. Om bland annat Stanley Kubricks Eyes Wide Shut och Jan Mårtenssons Häxhammaren./

Rituella övergrepp är ett ämne som inte ofta diskuteras offentligt. Även om den värsta backlashen nu verkar ha mattats av, har den snarare ersatts av tystnad. Tidningar skriver inte om ämnet, nästan alla andra typer av övergrepp kan behandlas men inte rituella. Det är ganska så kusligt. Den som vill ta del av litteratur som åtminstone delvis berör ämnet får ofta gå till skönlitteratur och film. Där är det ofarligt att skriva om sådana ämnen, eftersom det presenteras som fiction.

Ett exempel är Jan Mårtenssons bok Häxhammaren, som just kommit i en nytryckning. Den handlar inte om rituella övergrepp mot barn, men väl om hemliga ritualer och slutna satanistiska sällskap.

Denna bok , som kom ut redan 1976, är intressant därför att det är den kanske första svenska romanen som handlar om satanism. När den kom ut hade svenska media knappt uppmärksammat ämnet.

I Häxhammaren målas upp en bild av hemliga sällskap, baserade i överklassen som kombinerar sexuella ritualer med mord. Några år senare skulle överlevare från rituella övergrepp bli uppmärksammade när de beskrev den typen av organisationer. Men i svenska media hade allt material om satanism när Häxhammaren publicerats handlat om mer eller mindre utflippade ungdomsgäng.

Hur kommer nu detta sig? Om man är uppmärksam hittar man i Mårtensons bok en referens till förre Scotland Yard-chefen Robert Fabian, som 1954, 30 år för "tidigt" hade refererat till överlevare från rituella övergrepp och berättat om en satanistisk undergroundmiljö i London. 1976 var Fabians bok bortglömd av nästan alla, men Mårtenson hade letat upp den. På samma sätt byggde en annan tidig författare av satanistromaner, Dennis Wheatley, inte enbart på fria fantasier utan också på sina kontakter med ockultisterna runt Aleister Crowley.

Ett annat exempel är Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut". Den blev mycket omtalad när den kom men nästan inga recensenter tog upp det centrala i dess handling. Huvudpersonen kommer nämligen närmast av misstag till en herrgård, där olika typer av egendomliga orgier pågår. Det är inte bara frågan om allmän dekadens - huvudpersonen blir vittne till ett människooffer. Han blir upprörd - och när han kommer därifrån försöker han snoka i det hela och upptäcker att den kvinna som offrades just har rapporterats som död - av naturliga orsaker. Mot slutet av filmen träffar han en rik vän som varnar honom för att fortsätta forska i saken. -Om du bara visste vilka som dolde sig bakom maskerna skulle du förstå att du inte bör rota i saken, blir budskapet.

Sensmoralen i filmen är att det pågår saker som inte kan avslöjas därför att mäktiga inblandade hela tiden skyddas.

Det påstås att vi lever i en tid av konspirationsteorier. Sanningen är snarare tvärtom. De så kallade "konspirationsteorierna" om exempelvis rituella övergrepp förpassas till filmernas och skräckromanernas värld medan de stora media förklarar att allt sådant endast är produkten av paranoida fantaster och inte ens behöver undersökas. Och de som ändå försöker undersöka det har inte en chans att få det publicerat i några större media.

Sensmoral? Ibland kan det vara nödvändigt att läsa deckare och/eller gå på bio för att få reda på otäcka saker som finns därute men som är nedtystade i nästan alla "seriösa" sammanhang.....

Erik Rodenborg