Kejneaffären: inte bara homofobi

/Den senaste tiden har bordellhärvan från 70-talet fått ny aktualitet. Kejneaffären var på många sätt 50-talets motsvarighet till denna, även det en härva där högt uppsatta mäns övergrepp tystades ned. I motsats till bordellhärvan fanns det under Kejneaffären till och med misstankar om att ett statsråd skulle ha varit inblandad i ett mord. En annan skillnad var förstås att Kejneaffären huvudsakligen handlade om övergrepp på pojkar och vuxna män, vilket gjorde att den snart kopplades till homofobiska strömningar, vilket gjorde helhetsbilden förvirrande. Nedan en artikal jag skrev om ämnet juni 1995 /.

Kejneaffären var en av de stora omskakande händelserna i det politiska livet på 50-talet. Det är samtidigt en affär, som till och från diskuterats de senaste årtiondena, med varierande infallsvinklar. En av de vanligaste utgångspunkterna idag verkar vara att huvudsakligen se den som ett uttryck för den djupt liggande homofobin (skräcken för homosexuella) i 50-talets Sverige.

Denna utgångspunkt är ingalunda helt falsk. Det fanns mycket starka inslag av homofobi i såväl Kejneaffären och dess följeslagare Haijbyaffären. Genom dessa rättsaffärer kom de homosexuella att förlora mycket; den utveckling mot en tolerantare inställning som präglar Sverige alltsedan 20-talet avbröts i hög grad. Till Kejneaffärens resultat hörde tveklöst en backlash mot alla homosexuella.

Men Kejneaffären handlade inte i grunden om homofobi. Under de senaste åren har försök gjorts (exempelvis i Homosexuella socialisters skrift om Kejneaffären i serien "Studier för en socialistisk sexualpolitik" från 1982 eller i Anna Gustafssons artikel i Arbetaren 7/95) som så hårt betonat homofobin att den verkliga bakgrunden till Kejneaffären försvinner i dimmor. Kvar blir en bild av hur Kejne, Arbetaren, Vilhelm Moberg och andra homofobiska spökjägare fantiserar ihop "homosexuella ligor" utifrån ingenting. Den bilden är falsk.

Kejneaffären började egentligen en dag i mars 1948 då en uppskrämd medicine studerande kom till pastor Karl-Erik Kejne på Stadsmissionen. Han hade hyrt rum av en viss Gösta Malmberg, en man som av Svenska Kyrkan fått tillstånd att predika på dispens fast han inte genomgått någon prästutbildning. Den unge medicinstuderanden hade redan från början skrämts över de vilda festerna som ägde rum på nätterna hos Malmberg, och när slutligen Malmberg försökte tvinga honom att delta i en gruppvåldtäkt av en drogad och försvarslös kvinna hade han i panik flytt från platsen. ( Intressant nog inleds alltså en affär som brukar förknippas med homosexualitet med ett heterosexuellt övergrepp!)

När Kejne började undersöka saken visade det sig att Malmberg var övervakare åt kriminella ungdomar och hade för vana att utnyttja dessa ungdomar sexuellt. Han hade även gjort ett antal titthål i sin "predikantbostad" för att kunna övervaka sina inneboende ungdomars sexuella aktiviteter.

När Kejne fortsatte att rota i Malmbergshistorien hände två saker. Dels började han själv utsättas för en veritabel kampanj, där ryktet snabbt spreds ut att han själv skulle vara homosexuell och pederast. Dels blir han snart varse att polisen systematiskt underlåter att undersöka hans anklagelser mot Malmberg utan istället riktar sitt intresse mot Kejne själv.

Efter en serie av väl dokumenterade trakasserier kommer så en kulmen i den så kallade knivfällan, när polisen skjutsar en prostituerad yngling, mes syftet att få tillbaka en kniv hos Kejne, som han skulle ha glömt när han senast hade haft sexuellt umgänge med pastorn! Kejne och en närvarande journalist tar emot ynglingen och följer sedan efter honom till den polisbil där samma poliser som utreder Kejnes anmälning sitter... Nittonåringen erkände senare att han hade lovats pengar av polisen för att ange Kejne...

Det här blir inledningen till en affär som snart sväller över alla bräddar. Den kommer att beröra den så kallade Humlegårdsmissionen, en kyrklig "hjälpverksamhet" för missanpassad ungdom där det visar sig att flera av "hjälparbetarna" utnyttjat de ungdomar de ska stödja sexuellt. Den kommer att beröra pojkprostitutionen, och tvingar efter ett tag polisen att agera mer kraftigt mot en verksamhet där pojkar ända ned i tioårsåldern utnyttjades av ofta sadistiskt lagda kunder (se Arbetaren 10/4 - 51). Men det som kom att förvandla hela affären till en politisk skandal var de trådar som ledde till Nils Quensel, "opolitisk" kyrkominister i den socialdemokratiska regeringen.

Quensel, som suttit som minister i olika regeringar sedan mitten av 30-talet, var en allmänt respekterad, om än ganska tillbakadragen, tjänsteman. Han figurerade i utkanten av Malmbergs bekantskapskrets, men kom inte in i bilden på allvar förrän Kejne uppsöktes av en socialt utslagen man, Torsten Sjögren, som under åratal stått i ett bisarrt beroendeförhållande till Quensel. Denne man började berätta en historia som till en början tedde sig helt otrolig, men som senare kom att bekräftas av en rad andra personer.

Den handlade om hur Quensel under krisens 30-tal upprättade en nära kontakt med Sjögren och en annan arbetslös ung man; i utbyte mot att han hjälpte dem ekonomiskt skulle de tillfredställa hans egenartade sadistiska behov. (Intressant erkände Quensel själv senare att han regelbundet brukade slå de vuxna männen på bara kroppen - i "uppfostringssyfte"!). Den andre av de två männen, Hans Wallenstrand, avled den 31 december 1936 i vad som kan ha varit en mordbrand i ett hus på Krukmakargatan 4. Det visade sig senare att alla papper i polisutredningen som behandlade mannens kontakter med Quensel hade avlägsnats från polisens mapp över fallet.

Det visade sig också att polisen aktivt försökt få Sjögren, som i allt högre grad försökt pressa Quensel på pengar, intagen på Beckomberga på begäran av Quensel, och under stark press tvingat en motvillig överläkare att skriva vårdintyg. Än mer: när Sjögrens hustru begärde skilsmässa från sin man, med motiveringen att mannen varit otrogen med Quensel, ingrep polisen och hindrade att skillsmässoansökningen ens skulle få lämnas in.

Vi det här laget var det hela en nationell skandal av stora mått. Medan större delen av den högre ämbetsmannakåren och det politiska, polisiära och kyrkliga etablissemanget slöt upp bakom Quensel, fick Kejne att starkt stöd i opinionen. Det tvingade även polisen att efterhand i någon mån att agera; Gösta Malmberg blev slutligen åtalad och dömd. Regeringen tillsatte en kommission, som i sak blev tvungen att ge Kejne rätt i fråga efter fråga, samtidigt som den närmast panikslagen undvek att dra några djupare slutsatser av detta. Quensel tvingades dock att avgå i oktober 1951.

För Karl-Erik Kejne slutade det hela olyckligt, Han utsattes för flera förgiftningsförsök, varav det sista av allt att döma ändade hans liv 1960 (när obduktionen skulle genomföras var kroppen påpassligt nog redan kremerad, så det kan aldrig med säkerhet bevisas.)

Kejneaffären var en mycket komplex historia. Den är i mycket en spegel av 50-talets samhälle, med många bottnar. Men en av de väsentligaste lärdomarna vi kan dra av den är hur sexuellt utnyttjande och exploatering är inbyggt i hela samhällshierarkin. I Kejneaffären ligger fortfarande ouppnystade trådar i mängder. Trådar som de ursprungliga aktörerna bara började dra i - ett undersökningsarbete som egentligen aldrig avslutades.

I slutändan var det nog så att de flesta aktörernas fixering vid homosexualitet och de homofobiska tidsströmningarna inte bara gick ut över de homosexuella. De kom också att fördunkla Kejnes och hans medarbetares förmåga att egentligen inse vad de stött på. I stället för att förutsättningslöst börja undersöka de verkliga "träsk" av sexuell exploatering som finns i samhället i sin helhet, inskränkte de sig att tala om den homosexuella exploateringen. Det talades om pojkprostitution, men inte om flickprostitution; till och med den våldtagna kvinnan i affärens inledning försvinner in i glömskan.

Maktperspektivet på sexuellt utnyttjande och övergrepp saknades tyvärr. I stället kom en sörja av halvkväden homofobi och moralism att i hög grad dominera affären. På så sätt kvävdes arbetet i sin linda; det är upp till oss att fortsätta där Kejne och hans medarbetare kom till korta.


Använd litteratur
Artiklar i Arbetaren maj 1950 - december 1951.
Björn Collinder, Rättsskandalen X, Stockholm 1951
Björn Collinder, Är rättsrötan ett hjärnspöke? Stockholm 1951
Anna Gustafsson, Arbetaren i det homofobiska träsket, Arbetaren 7/95
Maths Heumann, Rättsaffärerna Kejne och Haijby, Stockholm 1978
Homosexuella Socialister, Studier för en socialistisk sexualpolitik, nr 5, 1982
Joh. W. Johnsson, Fakta och problem i "Kejneaffären", Stockholm 1951
Karl-Erik Kejne, Om dessa tiga... Stockholm 1951
Kejnekommissionens rapport, Stockholm 1951
Vilhelm Moberg, Fallet Krukmakargatan, Stockholm 1951
Vilhelm Moberg, Att övervaka överheten, Stockholm 1953


Erik Rodenborg

/Publicerad i Internationalen 1995./

TILLÄGG
För ett tag sedan kom "Kejne : Verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffär" av Dan Korn ut. Författaren presenterar där en helt annan syn på Kejneaffären än den jag lagt fram här. Den bygger tveklöst på en mycket omfattande research, men åtminstone tills vill jag inte automatiskt godta alla dess slutsatser. Jag återkommer till den.

Det är klart att efter den är det helt omöjligt att ta upp frågan utan att grundligt, mycket grundligt, gå igenom de fakta och argument som presenteras där. Jag kommer att lägga ut ett omarbetad aritikel, när jag bearbetat och försökt bedöma det Korn skriver./