/Skrivet 23 mars 2011/
Har sett Leif GW Perssons program om styckmordet på Catrine da Costa. Det var ett ganska ointressant program.
Det innehöll praktiskt taget inget nytt. Det var de argument som vi hört förut - alltsedan Per Lindebergs Döden är en man.
I programmet fanns förstås de sedvanliga karaktärsmorden på "dagboksvittnet" och fotohandlarparet. Det helt obevisade påståendet att "dagboksvittnet" skulle ha förfalskat dagboken återkom förstås, trots att de utredande poliserna då det begav sig drog slutsatsen att den var äkta, och trots att Lars Borgnäs i sin bok "Sanningen är en sällsynt gäst" effektivt smulat sönder förfalskningsteorin. Vad gäller fotohandlarparet finns i samma bok en mycket grundlig vederläggning av precis den tes som drevs i programmet.
Men det mest anmärkningsvärda är fixeringen vid den ursprungliga gärningsbeskrivningen, trots att Lars Borgnäs i sin bok "Sanningen är en sällsynt gäst" och i sina program i Uppdrag Granskning visat på de samband som fanns mellan en av de huvudmisstänkta och den arkitekt som var det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet. Hela GW Perssons resonemang om det tidsmässigt omöjliga faller om man antar fler medhjälpare.
Att "arkitekten" aldrig nämndes i programmet trots att han utnyttjade prostituerade, hade en koppling till obducenten, och som sagt var den siste som såg Catrine da Costa i livet (hon sov över i hans bostad!) är anmärkningsvärt.
Det säger något om programmets karaktär.
Tills sist - jag vill gärna uppmana till läsning av Lars Borgnäs bok. Och av Kerstin Alfredsons artikel om ämnet. Den är några år gammal, men tillhör de artiklar som ständigt förblir aktuella.
