Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

"Modellfotografen - inte ensam, inte galen"

Vill tipsa om My Vingrens utmärkta artikel på bloggen Genusfolket.
Läs den gärna!

Organiserade sadistiska övergrepp

Nu kan det sägas. Även i de stora media.

Under rubriken "Ett nätverk av sadister" beskriver Aftonbladet på två sidor igår hur polischefen Göran Lindberg samarbetat med andra högt uppsatta män för att begå sadistiska övergrepp. Den som läser på nätet måste tyvärr ha plustjänst för att kunna ta del av hela artikeln.

Nåväl. I denna artikel får läsarna veta vad många har vetat hela tiden. Nämligen att polischef Lindberg inte agerade ensam utan ingick i just - ett större nätverk. Men vi får också reda på att det går trådar mellan olika sexualsadistiska härvor och att samma personer figurerar i flera av dessa. Och det handlar inte om vilka som helst. Förutom polischef Lindberg figurerar bland många andra en koncernchef och en miljonär.

Vad Aftonbladet dock inte nämner är hur polisen under mer än tre år försökte mörka det faktum att Lindberg inte agerade ensam . Man gick tidigt ut i en presskonferens där man lögnaktigt påstod att Lindberg var den ende misstänkte. Det är inte polisens förtjänst att sanningen kommit fram. Det är andra som ihärdigt försökt ta reda på sanningen. Exempelvis nättidningen Feministiskt Perspektiv.

Nu har vi alltså fått bekräftat att högt uppsatta män kan samarbeta för att begå grova sexualbrott. Och att polisen inte drar sig för att medvetet mörka existensen av sådana nätverk.

Den typen av fakta har ju ofta avfärdats som "moderna myter". Det hela ställer förstås också frågan om vilka ohyggligheter som kan finnas under ytan men som ännu inte kommit fram...

Satanister och anti-satanister

/Detta är såväl en bokrecension som ett inlägg om den bagatelliserande av satanism i den akademiska världen som jag skrev 1997. Om jag skrev om den idag, skulle den se ganska så annorlunda ut... Men jag tycker fortfarande att min kritik mot denna strömning är helt relevant. Den inställning som beskrivs i artikeln i fråga finns fortfarande kvar på många håll.

Grundinställningen tycktes ofta vara att det egentligen bara finns en "riktig" typ av satanism, den beskedliga variant som företräds av framförallt Church of Satan. De mindre beskedliga formerna avfärdades antingen med att de inte existerar i sinnevärlden (som rapporter om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext) eller med att det inte handlar om riktiga satanister utan om "pseudo-satanister" som inte riktigt förstår vad satanism egentligen innebär. Det sista användes ofta för att bortförklara mord och andra våldsdåd av black metal-inspirerade grupper.

Ett intressant exempel på att den sistnämnda inställningen inte har försvunnit är engelska Wikipedias artikel om den så kallade "satanistpaniken" i Sydafrika . Den börjar med att beskriva hur kristna fundamentalister konstruerat upp en skräckbild av "satanismen" - och fortsätter sedan med att beskriva (och avfärda) ett antal bevisade fall av mord med mer eller mindre klara satanistiska kopplingar.

Dessa avfärdas i Wikipedias version  dels genom att de satanistiska inslagen tonas ner så långt som det är möjligt (eller rättare sagt - oftast egentligen längre än som borde vara möjligt), dels genom att just avfärda förövarna som "pseudo-satanister" som inte är satanister på riktigt. Vad det innebär att vara satanist på riktigt är i sammanhanget inte helt klart, men man får intrycket att det är att ha medlemskort i Church of Satan (CoS)... eller i någon annan "respektabel" organisation. På så sätt är den ståndpunkt som avspeglas i Wikipediaartikeln ett rent eko av CoS´ officiella ståndpunkt: det finna bara en typ av satanister - anhängarna till LaVey och CoS - de andra är "nuts" och "sickos" - eller icke-existerande fantasiprodukter....

De som inte håller med om detta brukar i dessa sammanhang avfärdas såsom varandes "anti-satanister", vilket verkar vara det värsta som man kan vara...

För övrigt har jag själv ofta "anklagats" för bygga mina åsikter i frågan på "anti-satanism". Bland annat av Mattias Gardell, i hans famösa opposition på min lic-uppsats 1998. Själv förstod jag faktiskt inte varför det skulle vara mer fel att (delvis) bygga på "anti-satanistiska" källor när man studerar satanism än det skulle vara att (delvis) bygga på "anti-rasistiska " källor när man studerar rasism...

Men saken var ju den att en välvillig inställning till "satanism" som fenomen av någon märklig anledning verkade ses som "politiskt korrekt" inom stora delar av akademiska världen. /
--------------------------------------------------------------------------
Satanister och anti-satanister

/Från tidskriften Finyar 1997./

James Richardson, Joel Best och David Bromley: Satanism Scare. New York. 1991. Jeffrey Victor: Satanic Panic. Chicago. 1993. Debbie Nathan och Michael Snedeker: Satan’s Silence. New York. 1995.


Medan det är svårt att hitta seriösa akademiska arbeten om satanism har det under det senaste åren publicerats ett stort antal artiklar och åtminstone flera böcker som behandlar ämnet "anti-satanism". De har utgångspunkten att USA under de senaste åren drabbats av en anti-satanistisk masshysteri, där ihopfantiserade eller i några enstaka fall verkliga satanister anklagas för brott de aldrig begått. Det två mest väsentliga arbetena i denna genre är Satanism Scare från 1991, en antologi redigerad av James Richardson, Joel Best, och David Bromley och Satanic Panic från 1993, skriven av Jeffrey Victor. Ett annat inlägg om "anti-satanismen", som inte är skrivet av akademiker, men som blivit mycket uppmärksammat, är Satan´s Silence av Debbie Nathan och Michael Snedeker, som uteslutande behandlar debatten om satanistiska övergrepp mot barn.

För mig, som anser att den stora svagheten med samhällets bemötande av satanism och satanismrelaterad brottslighet snarare är förnekandet och bagatelliseringen än någon eventuell "masshysteri", var det med en viss spänning jag i somras började läsa Satanic Panic och Satan´s Silence. (Satanism Scare hade jag redan läst för flera år sedan). Var de verkligen de övertygande vederläggningarna av "anti-satanismen" som många recensenter menade? Sade de överhuvudtaget något väsentligt om "sat-anism" eller "anti-satanism"? Efter att ha ägnat en del av sommaren åt att studera argumenteringen i dessa arbeten är mitt eget svar på den frågan nej.

Satanism Scare och Satanic Panic har mycket stora likheter. Båda försöker genomföra en sociologisk analys av anti-satanismen utan att på allvar diskutera sanningshalten i "anti-satanisternas" påstå-enden. Satanism Scare behandlar, närmast i förbigående, satanistiska grupper - Church of Satan får en sida och Temple of Set några rader. Den enda grupp som behandlas mer utförligt är Process Church of Final Judgement, som i ett idylliskt kapitel av William Bainbridge beskrivs som en hälsosam psykoterapeutisk grupp, utan att de allvarliga anklagelser mot dem, som förts fram av undersökande journalister som Ed Sanders och Maury Terry ens diskuteras.[1] Satanic Panic behandlar inte satanismen alls - den utgår från att anti-satanismen kan analyseras utan några som helst kunskaper om vad anti-satanisterna bekämpar. Om Jeffrey Victor hade intresserat sig lite för den reellt existerande satanismen hade han kunnat göra upptäckter som inte skulle platsat i hans världsbild - bland annat skulle Victor kunnat upptäcka grupper som Order of Nine Angles, som öppet förespråkar de människooffer, som författaren är övertygad om att är endast "moderna myter".[2]

Lika lite som dessa böcker allvarligt diskuterar satanistiska grupper, lika lite diskuterar de den satanistiska eller satanoida litteraturen. Att till exempel en författare som Aleister Crowley under åratal spred uppmaningar till rituella människooffer, djuroffer, våldtäkter, incest, pederasti, nakotikabruk och passionsmord kan ju ha en viss relevans i en diskussion om sådana handlingar utförs i en satanistisk, rituell kontext idag. (Jag är helt medveten om att Crowley-försvarare brukar avfärda dessa uppmaningar som mer eller mindre "symboliska", men inte ens denna diskussion förs i dessa böcker - de väljer att helt ignorera ämnet).

Satanism Scare och Satanic Panic har som nämnts stora likheter - det gemensamma för dem är att de aldrig på allvar vågar ta upp kampen med anti-satanisternas anklagelser om satanism-relaterad brottslighet - de analyserar aldrig ett enda exempel på något mer djupgående sätt. Ändå får nog många läsare intrycket att den anti-satanistiska fronten är helt demolerad. Det beror mer på det sofistikerade skrivsättet och den ständiga hänvisningen till "auktoriteter" som påståtts ha visat att anklagelser är ohållbara än på någon verklig argumentering. I två kapitel i Satanism Scare om s.k. "cult cops" , dvs poliser som tar ockult-relaterad brottslighet på stort allvar och anser att den utgör ett allvarligt hot , visas dels att dessa "cult cops" använder sig av mycket osofistikerade och oklara metoder i sina försök att definiera det de bekämpar, dels att många av dem befinner sig någonstans på det republikanska partiets högerflygel. Det hela är övertygande - ända till dess läsaren inser att en av de mest väsentliga frågorna i sammanhanget - finns det en satanismrelaterad brottslighet och hur om-fattande är den - överhuvudtaget inte diskuteras av författarna till dessa kapitel.

Den som läser Satanism Scare kan lätt få intrycket att satanismrelaterad brottslighet i sin helhet är en myt - men i Satanic Panic medger författaren att det faktiskt finns ett stort antal ungdomar som begår brott i Satans namn. Men författaren löser det problemet med att avfärda dem som "pseudo-satanister", som endast använder satanistiska symboler för att få lite spänning (s. 140 ff) Det hela påminner lite om Anders Carlbergs olika försök att bortförklara rasistiska brott i Sverige som relativt harmlösa "ungdomsbråk". Det påminner också om satanisten LaVeys försök att avfärda alla satanister som begår brott som "nuts" och "sickos", som inte är några riktiga satanister.

Medan Jeffrey Victor ändå erkänner att en satanismrelaterad ungdomsbrottslighet finns (även om den inte är utförd av "riktiga" satanister och alltså inte riktigt bör räknas) anser han definitivt att rituella övergrepp inte finns. Det är en ren legend av samma slag som de som var spridda på 1800-talet om att katolska präster ibland begick övergrepp mot unga flickor. (s. 80) Hur han nu kan veta att dessa berättelser helt saknade sanningshalt framgår inte alls - menar han kanske att det är helt otänkbart att katolska präster begår sexualbrott?

Det finns idag ett stort antal rapporter om rituella övergrepp. Vi har flera exempel på fällande domar och i flera fall också på erkännanden. Mycket ofta visar medicinska undersökningar att de som hävdar att de varit utsatta faktiskt har omfattande medicinska skador som styrker berät-telserna. Det finns många publicerade fall (Presidio, McMartin, Nottingham, Country Walk, mm), där beläggen för att övergrepp verkligen ägt rum är starka.[3] Vare sig Satanism Scare eller Satanic Panic vill diskutera något av dessa fall. Istället föredrar de svepande generaliseringar eller hänvisningar till "auktoriteter" som Kenneth Lanning som ersättning för argument. Jeffrey Victor hänvisar till Lannings "careful work" (s. 249) utan att nämna att Lanning till dags dato endast publicerat två cirka 30 sidor långa artiklar om rituella övergrepp, fyllda med sofistikerade ordvändningar och eleganta definitioner, men som inte diskuterar ett enda konkret fall.

Satan´s Silence, däremot, diskuterar konkreta fall. Denna bok, som huvud-sakligen skrivits av Debbie Nathan, en journalist som under de senaste åren i en flod av artiklar passionerat försvarat anklagade för rituella övergrepp, är i motsats till de två tidigare nämnda böckerna, skriven i syfte att verkligen övertyga om att satanistiska övergrepp mot barn inte finns. Problemet med boken är två - dels dess (inte alltför dolda) agenda, dels dess relation till verkligheten.

Det är anmärkningsvärt att författarna till en bok som behandlar övergrepp mot barn har grundinställningen att sexuella relationer mellan barn och vuxna i flera fall kan vara av glädje för barnet. På sidan 232 anklagar författarna "child protectionists" för "the political theory that cross-generational sex can never be a positive experience for the younger party....even though the scientific data indicate otherwise". Vad de syftar på för vetenskapliga data framgår tyvärr inte. I övrigt anser författarna att barnpornografi i det närmaste inte finns (s. 42), att sadistiska förövare alltid dödar sina offer på en gång och att det alltså inte kan finnas några utdragna sadistiska övergrepp (s. 241), att sadister nästan alltid är ensamma och inte samarbetar när de begår övergrepp (samma sida), att det inte finns ett enda exempel på att kvinnor kan begå sexuella övergrepp mot barn (och att alltså de rapporter om rituella övergrepp där kvinnor är förövare måste vara falska) (s. 242). Det ska kanske tilläggas att boken kom ut före gripandena av makarna West och paret Dutroux.

Satan´s Silence går igenom några av de mer kända rapporterna om rituella övergrepp, med syftet att visa att alla anklagade är helt oskyldiga offer för en häxjakt. För att kunna visa detta är författarna tvungna att bortförklara den medicinska och tekniska bevisning som finns i många av fallen. I ett kapitel om medicinsk bevisning hävdar författarna att medicinska tecken på sexuella övergrepp är i det närmaste helt värdelösa eftersom de alltid kan ha orsakats av något annat. (s.178 ff). Inte ens om barnen lider av könssjukdomar bör det kunna användas i en bevisning - för de kan, ren teoretiskt, ha uppkommit på något annat sätt än genom sexuell kontakt. Åsikten är något extrem och synes inte delas av majoriteten av de läkare som arbetat med sådana frågor.

I sina fallbeskrivningar undviker författarna konsekvent att ta upp fakta som strider mot deras teser. När de beskriver den uppmärksammade rätte-gången mot daghemsföreståndarna Frank och Ileana Fuster, som slutligen dömdes till fängelse för rituella övergrepp efter att Ileana erkände brotten, försöker de beskriva fallet som en ren häxprocess utan någon som helst grund, där Ileana erkände för att slippa den vidriga behandlingen i häktet. (s. 169 ff). De undviker att nämna sådana besvärande fakta som att Frank redan tidigare var dömd för såväl sexuella övergrepp mot barn som dråp (det sista resultatet av en kompromiss mellan försvaret och åklagarna - den ursprungliga anklagelsen var mord).[4] Att ett av Franks barn själv led av gonorré anser författarna inte ha någon betydelse - rent teoretiskt kan ju gonorré uppstå på ickesexuella vägar!

När en arkeologisk undersökning ledd av den professionelle arkeologen Gary Stickel från UCLA kom fram till att de underjordiska tunnlar under förskolan McMartin (där personalen anklagats för rituella övergrepp) som barnen beskrivit, men som personalen förnekat existensen av, verkligen existerade, avfärdar författarna det med en teori som implicerar att såväl Stickel, som de föräldrar som deltog som medarbetare i utgrävningen, medvetet förfalskat materialet (s. 242).

Satan´s Silence är en rasande partsinlaga, i likhet med Lilian Öhrströms Sex, lögner och terapi, men betydligt mer sofistikerad. Den ligger långt ifrån den akademiska distansen hos Richardson, Bromley eller Victor. Dess halvdolda agenda gör dessutom att den inte kan betraktas som helt rumsren. Det är kanske därför som det efter ett tag blev ganska tyst om den.

Problemet med hela den "anti-anti-satanistiska" genren är att satanismrelaterad brottslighet faktiskt existerar, liksom rituella övergrepp. De kan inte förmås att försvinna för att några akademiker föredrar att blunda. Och så länge de finns kommer det att finnas "anti-satanister", hysteriska eller inte. Och så länge böcker som vill analysera (eller bekämpa) "anti-satanismen" inte vill erkänna det är det svårt att ta dem på allvar.


Erik Rodenborg



Referenser

Blood, L. 1994. The New Satanists, New York. Boyd, A. 1991. Blasphemous Rumors, London. Boyd, A. 1996. Dangerous Obsessions, London. Lockwood, C. 1993. Other Altars, Minnesota. Lundgren, E. (red). 1994. La de små barn komme til meg, Oslo. Newton, M. 1993. Raising Hell, New York. Newton, M. 1996. ”Written in Blood: A History of Human Sacrifice”, Journal of psychohistory, vol. 24:2. Newton, M, 1997, recension av Satan´s Silence, i Accuracy About Abuse, http://www.carleton.ca/~whovdest/aaa8. htm. Reproducerat från, Believe the Children, vol. 13:1. Noblitt, J R. och Perskin, P.S., 1995. Cult and Ritual Abuse, London. Order of Nine Angles, 1997 . A Gift for the Prince, http://webpages. marshall.edu/~allen12/onagift.txt. Quan, J. 1997. A Consolidation of SRA and False Memory Data, http://www.iccom.com/usrwww/jlquan/consolid. htm. Raschke, C. A. 1990. Painted Black, San Francisco. Sakheim, D och Devine, S. (red.). 1992 Out of Darkness; Exploring Satanism and Ritual Abuse, New York. Sanders, E. 1971. The Family, New York. (Obs, endast denna upplaga innehåller en diskussion om kopplingen mellan Manson och organiserad satanism. Efter flera stämningshot ströks dessa avsnitt i senare upplagor!) Sinason, V. (red.). 1994. Treating Survivors of Satanist Abuse, London och New York. Summit, R. 1994. ”The Dark Tunnels of McMartin”, Journal of Psychohistory, vol. 21: 4. Terry, M. 1987. The Ultimate Evil, New York. Tate, T. 1991. Children for the Devil, London.


-------------------------------------------------------
[1] Sanders 1971; Terry 1987

[2] Order of Nine Angles 1997

[3] Jfr Boyd 1991, 1996; Tate 1991; Sakheim/Devine 1992; Sinason 1994; Lundgren 1994; Noblit/Perskin 1995; Raschke 1990; Blood 1994; Summit 1990; Quan 1997; Newton 1993, 1996, Lockwood 1993. Jag vill passa på att tillägga att det, mig veterligt, aldrig funnits några kopplingar mellan LaVeys Church of Satan och personer som anklagats för rituella övergrepp mot barn.

[4] Newton 1997

Jonas Trolle, Lindberghärvan och "resursbristen"

I en intervju med Feministiskt Perspektiv medger spaningsledaren Jonas Trolle sent omsider att man underlät att försöka få tag i de andra männen som var inblandade i härvan kring polischefen Göran Lindberg. Han skyller det nu bland annat på "resursbrist" och på en omsorg om att Lindberg "inte skulle behöva sitta häktad för länge".

Men så lät det inte när det begav sig. 
Då sa han istället detta: "Polsen är angelägen att påpeka att utredningen bedrivs mot en person. Det finns inga andra misstänkta just nu".

Detta gjorde han i en snabbinsatt presskonferens lördageftermiddagen (!) den 30 januari 2010, som en reaktion på att tidningar tagit fram uppgifter som visade att det fanns fler inblandade. Trolle var då väldigt angelägen om att påpeka att det bara handlade om Lindberg...

Om detta skrev jag ett blogginlägg den 6 februari samma år.

Nu talar Trolle om resursbrist. Det är rent nonsens. Det handlar ytterst om samma fenomen som i bordellhärvan 1976.

Det stavas m-ö-r-k-l-ä-g-g-n-i-n-g.

Förtalat dagboksvittne död

/Från min huvudblogg 17/6 2013./

Det så kallade dagboksvittnet i Da Costa-fallet har dött.

Jag noterar att åtminstone den ena av Aftonbladets artiklar om saken faktiskt är respektfullt skriven.

Annars har denna kvinna under de senare åren systematiskt och tvärsäkert kallats för lögnare (den alltid lika vulgäre Jan Guillou använde för sin del ordet "menederska") trots att anklagelserna om mened inte på något sätt kunde styrkas. Följaktligen lades också förundersökningen mot henne mycket snart ner.

I samband med den hade hon förhörts mycket hårt och ingående. Den utredande polisen förklarade senare i att hon hade gett  ett trovärdigt intryck och att det inte framkommit något som tydde på att hon ljög. 

Det fick tyvärr inte förtalskampanjen att upphöra.

"Dagboksvittnet" blev snart en av de mest angripna och förtalade personerna i Sverige. Det är en sorglig historia. .

Må hon vila i frid.

Juridisk terror mot överlevare från "rituella övergrepp"

Nu har det alltså hänt igen. En flicka berättade om hur hon utsatts för hundratals våldtäkter av sin far och fick honom dömd. Men så berättar hon att hon - liksom många andra i Sverige och västvärlden - också utsatts för övergrepp med rituella inslag . Då anses hon genast som mindre trovärdig - och fadern får resning.

Beslutet togs av HD - som däremot gick emot RÅ, som var mot resning.  Med tanke på den roll HD numera spelar är det inte alls förvånande.

Ja, det står förstås också att "polisen kunde visa att en del av uppgifterna var falska". Det brukar stå sådant. På vilket sätt de påstås kunnat "visa" något sådant kommer att bli intressant att veta. Jag vill notera att i nio fall av tio där det förekommer den typen av formuleringar i media om den typen av fall, visar det sig vara grundlöst - när man undersökt saken. Jfr mediamyterna om Södertäljefallet!

Lägg märke till att jag inte uttalar mig om ett specifikt fall, som jag vet ytterst lite om. Vad jag reagerar på är att i rättsapparaten idag betraktas berättelser om övergrepp med rituella inslag som något som närmast automatiskt leder till att den som berättar misstros. En åklagare vägrade för några år sedan att starta en förundersökning om ett fall med rituella övergrepp med kommentaren: "här har vi en till som har läst Spökflickan"!!

Mitt råd till alla överlevare som fått rätt i domstol men som dessutom har minnen av övegrepp med rituella inslag är att de bör hålla tyst med det, offentligt. Och inte låta rättsväsendet få veta det. För så fort de får veta det kommer mörkermän inom den juridiska apparaten omedelbart att utnyttja detta.

Å andra sidan är inte allt automatiskt förlorat ens när detta händer. Alla resningar i sådana fall leder inte till upphävd dom. I Södertäljefallet stod som bekant domen mot fadern kvar (även om den reducerades) och i ett mindre känt fall i Motala stod den kvar i sin helhet.

Förlorade barn

I den nyutkomna reportageboken De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner (Natur och Kultur 2013) presenteras värdefull statistik över försvunna flyktingbarn. På sidan 201 ff sammanfattas den i en tabell.

Där får vi bland annat reda på följande. Mellan 2007 och 2012 försvann sammanlagt 1202 ensamkommande flyktingbarn. Av dessa är 65 procent, eller 783 personer, fortfarande spårlöst försvunna.

Av de som fortfarande är försvunna var enligt tabellen 66 barn mellan 0-12 år när de försvann. 174 var mellan 13-15. 543 var mellan 15-17.

Dessa kommer från i stort sett de länder som vi brukar ta emot flyktingar från. Somalia toppar med 163 försvunna.

Kinesiska barn har efter 2007 försvunnit mycket mer sällan än de gjorde tidigare. Under perioden 2007-2012 försvann 24 kinesiska barn totalt. Möjligen ledde den stora uppmärksamheten kring vad som verkade vara ett uppenbart nätverk för människosmuggling i just detta fall efter 2007 till att försvinnandena minskade.

Det framkommer också i boken att polisen (för att nu uttrycka det alltför välvilligt) rutinmässigt ger dessa fall en extremt låg prioritet...

Så - alla debattörer på förnekarsidan som under de senaste åren (exempelvis i samband med diskussioner om "rituella övergrepp") gång på gång har hävdat att det i stort sett inte försvinner några barn i Sverige har - i bästa fall - varit felunderättade. Eller så har de ljugit medvetet. Eller så handlar det om ovanligt extrema svenska chauvinister, som inte räknar invandrarbarn till människosläktet...

Viktigt inlägg från Anna Lundin

Vill gärna rekommendera detta tankeväckande inlägg om försvunna barn på bloggen Så tänker Anna Lundin.
Läs det gärna!

Det tillhör nog avdelningen nedtystat sunt förnuft. Ämnet hon skriver om är milt sagt viktigt, och hennes reflektioner omkring är ju så oerhört självklara.

Barn kan födas utan att det registreras, barn kan föras över gränser utan att det märks, och - som sagt - flyktingbarn kan försvinna utan att de ansvariga höjer ett ögonbryn. Detta är självklara - men obekväma - sanningar som de större media aldrig vågade andas om i samband med 90-talets hetskampanj mot de som berättade om organiserade sadistiska övergrepp.

Men den typen av förnuftiga, men i sig närmast självklara, tankar omkring ett ämne som borde ses som oerhört viktigt hör vi annars nästan aldrig. Man kan fråga sig varför.

Är satanister aldrig onda?

Till och från hamnar jag i diskussioner om Södertäljefallet. Där får jag ofta påpeka att detta fall från början av 90-talet, inte på något sätt handlade om "satanism". Det handlade om en flicka som bland annat berättade hur hon och andra barn sexuellt utnyttjats i gruppsammanhang, och att en del av barnen dödades. Men hon sa inte ett ord om satanism.

Det hindrade inte såväl "motståndare" som "anhängare" att tala om satanism, och ta fallet som ett exempel på anklagelser om "sataniska rituella övergrepp" ("Satanic Ritual Abuse") som var den idiotiska term som ofta användes.

Rätt ska vara rätt. Som jag skrivit tidigare - endast sanningen gynnar kampen mot övergrepp mot barn. Övergrepp som inte har det minsta med "satanism" att göra ska inte beskrivas som satanistiska. Det borde vara självklart.

Men det finns en sak som stör mig i det hela. Och det är att människor har så mycket lättare att tro vad flickan berättade när de väl fattat att hon inte sade något om satanism. Man tycks resonera som så, att eftersom hon inte sade något som satanistiska motiv var hon nog trots allt förnuftig och rationell. Underförstått att hon inte skulle ha varit det om hon hade sagt något om "satanism".

På något sätt är det någonting som är konstigt här. "Satanism" finns bevisligen, och övergrepp mot barn finns också bevisligen. Men på något sätt har det under det senaste årtiondena skapats föreställningen att om man skulle påstås att dessa två saker någonsin skulle kunna sammanfalla är man en stolle, jämförbar med de som tror på snömannen eller Loch Ness-odjuret.

Det är som sagt väldigt konstigt. "Satan" har under 2000 år varit den närmast arketypiska symbolen för ondska i vår kultur. Är det så oerhört konstigt att det i åtminstone ibland skulle kunnas finnas personer som säger sig dyrka denna entitet - som också skulle kunna tänkas begå onda handlingar?

Nej, det är ju inte konstigt,. och satanistiska illdåd har ju också ibland lett till fällande domar - som i detta fall i Finland. Missförstå mig inte. - det finns förvisso en massa beskedliga satanister som förmodligen inte skulle kunna skada en fluga. Det finns ingen anledning att misstänka någon för hemska saker endast för att denne visat sig vara "satanist". Men det är lika mycket fel att automatiskt anta att övergrepp mot barn, aldrig, säger aldrig, skulle kunna ha något med "satanism" ar göra.

Det är intressant att jämföra med katolska kyrkan. Få människor verkar tycka att det är konstigt att katolska präster har begått övergrepp. Det verkar nästan som om många tycker att det snarare verkar självklart. Ja, jag har till och med någon gång träffat personer som på största allvar tycktes mena att nu hade "papisterna" avslöjat sig!

Katolska kyrkan dyrkar, som bekant, Jesus. En person som sägs ha sagt att ingen som inte är som ett barn kan komma in i Guds rike, och som dessutom sägs ha sagt att man hellre bör hugga av sig sin högra hand om dess existens hotar att leda en till grov synd. Att personer som dyrkar Jesus ändå kan begå övergrepp mot barn förvånar mig inte alls. Övergrepp mot barn begås av människor med alla världsåskådningar.

Övergrepp mot barn begås dessutom med all sannolikhet mycket oftare av "kristna" än av "satanister" - av den enkla anledningen att det finns betydligt fler av de förra än av de senare. Men återigen....

Varför reagerar folk med sådan automatisk misstro om man berättar att det finns människor som utsatts för övergrepp som berättat att förövarna var "satanister"? Med andra ord att de sympatiserade med den figur som under två tusen år i vår kultur har förknippats med egoism och grymhet.

Jag vet att det finns "satanister" som tolkar om satansfiguren och gör den till något som inte har speciellt mycket med ondska att götra. Men ska vi verkligen tro att det gäller alla?

Ska vi alltså tro att om man stöder en lära som den katolska, som säger sig arbeta för kärlek och medkänsla är det hur lätt som helst att ta steget över till att begå övergrepp mot barn? Men om man öppet dyrkar den entitet som redan i Bibeln kallades för en lögnare  och mördare kommer man aldrig, aldrig, att kröka ens ett hår på ett barns huvud?

Det är en logik som jag verkligen inte förstår.

Vinklad journalistik gör barnen rättslösa

/Denna debattartikel av Annika Sundbaum-Melin publicerade först i Journalisten nr 34/2006. Den var högaktuell då - och den är tyvärr fortfarande högaktuell idag. Själv tycker jag den är helt lysande. Det har nog aldrig formulerats bättre.
Läs den!/


I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.

Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar.  Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.

När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?

Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.

Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.

Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.

Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försörjt hjälpa de här barren. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.

För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.

Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?

Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.

Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.

Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.

Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.

En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.

ANNIKA SUNDBAUM-MELIN

Makt genom umgänge – 70-talets bordellhärva

Detta är titeln på en av programpunkterna på Feministiskt Forum i ABF-huset i Stockholm den 11 maj i år. Klockan 15.45 – 17.00 i Erlanderrummet.

I forumprogrammet presenteras det så här:

"En av feminismens konkreta uppgifter är att avslöja manliga nätverk som upprätthåller makt. Bordellhärvan från 70-talet, som inspirerat till filmen Call Girl är ett konkret exempel på hur ett nätverk fungerar. Medverkande: Kerstin Alfredsson, bibliotekarie och medlem i Socialdemokraterna. Arrangör: Föreningen Socialisten."

Flyktingbarn som försvinner

Det kommer ensamma flyktingbarn till Sverige som försvinner - ofta spårlöst. År efter år.

Det uppmärksammas inte speciellt ofta. Men idag har Monica Gunne skrivit en krönika om det i Aftonbladet. Den kan läsas här.

Då och då ställs frågor till de ansvariga. 2007 fick Tobias Billström frågan om 23 kinesiska flyktingbarn som nyligen försvunnit. Han svarade då att "vi har läget under kontroll". Vad han nu menade med det...

Rent tekniskt skulle det inte vara svårt att stoppa dessa försvinnanden. Inte alls. Men det görs inte.

Uppenbarligen finns det här och var människor som verkligen har läget (och en del av flyktingbarnen!) "under kontroll". Utan att myndigheterna stoppar det.

Man kan drömma mardrömmar för mindre.

Ganska bra svar från Eva Lundgren

Se gärna Eva Lundgrens svar till det inlägg av Ann Charlott Altstadt, som jag tog upp nedan i mitt inlägg den 21 mars. Eva Lundgrens svar är ganska bra och klargörande. Hon visar med all önskvärd tydlighet att Altstadt inte satt sig in i den fråga hon så självsäkert och arrogant uttalat sig om.

Altstadt verkar framförallt ha sett några TV-program, och lyssnat på de som hånat Eva Lundgren i syftet att diskreditera vad utsatta barn och vuxna överlevare berättat. Och uppenbarligen låtit sig duperas. Lundgren har inga större svårigheter att bemöta henne.

Och läs sedan gärna också Altstadts svar till Lundgren. Lägg märke till hur hon retirerat från sitt ursrprungliga påstående att Eva Lundgren sagt att hon "intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld" (mina markeringar).

Nu är hon istället ganska så vag. Och faktum är ju att det närmaste man kan komma detta är att Eva Lundgren vid ett tillfälle verkar ha sagt att hon intervjuat hundratals vuxna och barn som berättat att de utsatts för rituella (men inte specificerat "satanistiska") övergrepp.

Det är inte riktigt samma sak.

När Altstadt dessutom drar in Södertäljefallet, som hon inte verkar veta ett skvatt om, och som inte alls innefattade anklagelser om satanism, blir det hela bara ännu mer konstigt.

Mordet i Keillers park

Idag sände P3 Dokumentär ett program om mordet i Keillers park sommaren 1997. Den som missade det kan lyssna på det här.

Det handlar om det mord som slutligen visade sig vara utfört av två satanister som var medlemmar i organisationen MLO (Misantropiska Lucifer Orden).

Programmet kan rekommenderas. Det enda som stör mig lite i det är att man ibland kan få intryck av att "satanism" kan reduceras ner till en ideologisk överbyggnad till en nyligen skapad musikstil (även om Anton LaVey faktiskt nämns i förbigående!)

Men faktum är förstås att det inte var black metal- musiken som skapade den satanistiska traditionen. I själva verket hade denna musikgenre varit helt otänkbar utan en redan existerande "satanistisk" och proto-satanistisk symbolvärld, och ett system av idéer vars rötter är mycket äldre än black metal - eller för den delen Anton LaVey.

Ann Charlott Altstadt

....fortsätter i Flamman med sitt tröttsamma ältande om vad Eva Lundgren ska ha sagt eller inte sagt.

Men det är inte det mest intressanta . Det intressanta är att Altstadt tvärsäkert tror sig kunna slå fast följande:

"Frågan om rituella övergrepp tycks vara ett absurt stickspår i dag men feminismen har allt att vinna på att vissa feminister på allvar gör upp med gamla trosföreställningar istället för att vi, för att kvalificera oss som feminister, måste förvara dem."

Det handlar nu inte om "trosföreställningar", det handlar om vad barn och vuxna överlevare berättat. Och som ofta stöds av mängder av (för det mesta förbisedda) fakta. Södertäljefallet är ett mycket bra exempel.

Det handlar dessutom inte endast om Sverige. Och är dessutom inte endast en fråga för aktiva "feminister".

Inget tyder på att Altstadt systematiskt har satt sig in i materialet om det som missvisande brukar kallas för  "rituella övergrepp". Allt talar för att hon bara... tycker.

Det är ett i dag mycket opportunt "tyckamde". Men det är likväl ansvarslöst.

Eva Lundgren svarar Flamman

Det bör påpekas att Eva Lundgren har kommenterat de angrepp mot henne som fördes fram i Flammans egendomliga recension av Maria Svelands bok Hatet.

Det enda jag nu vill säga i sakfrågan är att Eva Lundgren har helt rätt i att hon aldrig hävdat att hon intervjuat hundratals barn som berättat om organiserade sadistiska ("rituella") övergrepp, vare sig man nu vill definiera dem som "satanistiska" eller inte.

Däremot har hon intervjuat barn som berättat om sådana övergrepp. Det handlar nu definitivt inte om hundratals - men det hedrar henne verkligen att hon då vågade ge en röst åt barn som nästan ingen ville lyssna på.

Reflektioner om debatten kring Maria Svelands Hatet

/Från min huvudblogg 12/3 2013/

Världen är upp- och nedvänd.

Medan vänstertidningen Flamman publicerade en recension av Maria Svelands bok om kampanjen mot feminismen, Hatet: en bok om anti-feminism, som var så magsur och negativ att den nästan genast började hyllas av Avpixlat, Gotiska Klubben m.fl nationalistiska och antifeministiska bloggar, och för den delen också av Aftonbladets reaktionäre krönikör Johan Hakelius, publicerade Svenska Dagbladet den 8 mars en alldeles utmärkt recension, av Paulina Helgeson.

Den är faktiskt riktigt sympatisk. .

Själv uppfattar jag nog det som många av Svelands kritiker angriper hårdast som hennes stora styrka. Nämligen hur hon visar hur en av grundbultarna i de senaste årens starka antifeministiska hetskampanj också var det som inledde den - nämligen angreppen 2005 mot ROKS, Eva Lundgren och andra som vågat analysera det sexualiserade våldet.

Sveland ger, i motsats till många av kritikerna, inte efter för de vanligaste folksägnerna om Eva Lundgren, "satanistpaniken", ROKS, "Bellas vänner", eller Ireen von Wachenfelt ....

Det är detta tema som några av de hårdaste angreppen mot Hatet vanligtvis handlar om. Men det är ju en av de saker som gör boken ovanligt läsvärd.

Något som boken också tar upp, är ett ämne som nästan aldrig berörs av de etablerade media, nämligen den så kallade papparättsrörelsens roll i skapandet av dagens anti-feministiska miljö. Det gör den än mer kontroversiell. Och intressant!

Den behandlar dessutom SCUM Manifest för vad det är, och sågar den anti-feministiska paranoian runt denna SF-panflett.

Dessutom retar den delar av den mer enkelspåriga vänstern genom sitt avsnitt om Julian Assange, och det är ingen direkt nackdel...

Sveland har utmanat många som inte brukar tåla att bli utmanade. Det märks i debatten.

Jag återkommer till Hatet.

Fegt av Call Girl-teamet

/Från min huvudblogg 13/3 2013./

Teamet bakom filmen Call Girl har kommit överens med Palmefamiljen att den scen som kan tolkas som ett utpekande av Olof Palme som sexköpare klipps bort.

Samtidigt har de gått med på att offentligt förklara att det inte finns något som tyder på att Olof Palme var sexköpare.

Det är fegt. Men det är värre än så. Det är ett ohöljt svek mot framförallt den kvinna som då var 14 och som har gjort ett detaljerat och av allt att döma trovärdigt utpekande av just Olof Palme.

Det vore en annan sak om filmteamet i förhand hade kommit fram till att det inte var lämpligt med en sådan scen. Men det här är något annat.

I och med borttagandet och framförallt den förnedrande deklarationen visar de att de är beredda att prioritera maktens män framför de utsatta flickorna.

De hade inte behövt göra det. JK skulle inte väcka åtal och Palmefamiljen hade meddelat att de inte tänkte ta fallet till enskilt åtal.

Men det är klart. Att väcka tanken att statschefen i Sverige, "en liten men hungrig imperialistisk stat" enlig VPK:s partiprogram 1972, utnyttjade minderåriga är ju en skandal i vårt samhälle. Och filmteamet vågade inte låta det stå kvar.

De är närmast föraktliga.

Och - till de som eventuellt tänker kommentera detta inlägg. Minsta lilla antydan om att framförallt den kvinna som då var 14 ljög i sitt utpekande kommer jag att radera så fort jag får syn på det. Det typen av verkligt förtal tillåts inte längre på denna blogg.

Studio S-programmet om bordellhärvan nu på SVT Play

SVT Play har lagt ut det omtalade program Studio S sände om bordellhärvan 2 maj 1978 på sin webbsida. Det var alltså detta program som tvingade fram den riksdagsdebatt den 9 maj samma år där Fälldin demagogiskt hävdade att listan på bordellkunder måste vara en ren lögn - eftersom han själv stod med på den....

Programmet är både välgjort och intressant. Dessutom ger det en tidsbild från denna tid, som för många idag kanske ter sig som något väldigt avlägset.

Men SÅ avlägset är det inte, samma typ av mörkläggning finns ju också idag  - exempelvis i  härvan runt den högt uppsatte polischef som avslöjades 2010.

Se det gärna!

Olof Palme om de som ville kartlägga bordellhärvan

Det är ofta farligt att idealisera. Olof Palme förde förvisso en politik som var mycket bättre än den dagens socialdemokrati för. Vad han skulle ha fört för politik om han hade fått leva vet vi inte. Han kanske - eller kanske inte - skulle ha följt med socialdemokratin i dess högervridning. Vi kommer aldrig att få veta vilket.

Men Palme hade också andra sidor. Exempelvis var han en person som mörklade obehagliga sanningar som kunde hota illusionen om det "demokratiskt socialistiska" Sverige. Vi kan se det i IB-affären, där han ljög oss rakt i ansiktet och hånfullt raljerade över alla som kunde vara så dumma att de trodde att han skulle ha något att göra med en olaglig underrättelsetjänst.

Men vi kan ju också se det i bordellhärvan. I denna slöt ju alla riksdagens politiker upp och deltog i nedtystandet. Eller nästan alla. Jörn Svensson och Per Gahrton vägrade att ställa upp i denna suspekta enhetsfront.

Men - ingen annan ledande politiker var så energisk i förnekandet som Olof Palme. Han slängde ju dessutom ut sig mer eller mindre spirituella fraser som "slidder, sladder", "snus är snus och strunt är strunt" och ett antal andra formuleringar som nästan har blivit bevingade ord.

Men det grövsta han sa var nog nedanstående, med adressen till Peter Bratt och andra journalister, som försökte ta reda på sanningen om bordellhärvan.

I ett framträdande på Publicistklubben i Stockholm 1977 kallade han dessa undersökande journalister för "skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar" (Deanne Rauscher m.fl. 2012: 343).

Jag ryser faktiskt. Citatet får en inte att associera till en beskedlig och politiskt korrekt reformistisk arbetarrörelse. Utan till något helt annat.

Vad beror detta nu på? Palmes retorik var objektivt sett ett försvar för den politiska elitens rätt att utnyttja unga kvinnor (och småflickor!) sexuellt - utan att någon skulle lägga sig i.

Uppenbarligen fullgjorde han sin uppgift med glöd och engagemang. Ett mycket stort engagemang.

Detta faktum är relevant när man försöker bedöma sanningshalten i vad, bland annat, en då 14-årig tjej och Doris Hopps syster berättar om Palmes roll i denna affär. Palme framträder ju, i uttalanden som dessa, inte endast som en byråkrat som rutinmässigt ska försvara andra byråkrater.

Det hela ter sig betydligt mer personligt än så...

Referens. Deanne Rauscher m.fl. Bordellhärvan, Pocketförlaget 2012