Monday, September 2, 2013

Satanister och anti-satanister

/Detta är såväl en bokrecension som ett inlägg om den bagatelliserande av satanism i den akademiska världen som jag skrev 1997. Om jag skrev om den idag, skulle den se ganska så annorlunda ut... Men jag tycker fortfarande att min kritik mot denna strömning är helt relevant. Den inställning som beskrivs i artikeln i fråga finns fortfarande kvar på många håll.

Grundinställningen tycktes ofta vara att det egentligen bara finns en "riktig" typ av satanism, den beskedliga variant som företräds av framförallt Church of Satan. De mindre beskedliga formerna avfärdades antingen med att de inte existerar i sinnevärlden (som rapporter om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext) eller med att det inte handlar om riktiga satanister utan om "pseudo-satanister" som inte riktigt förstår vad satanism egentligen innebär. Det sista användes ofta för att bortförklara mord och andra våldsdåd av black metal-inspirerade grupper.

Ett intressant exempel på att den sistnämnda inställningen inte har försvunnit är engelska Wikipedias artikel om den så kallade "satanistpaniken" i Sydafrika . Den börjar med att beskriva hur kristna fundamentalister konstruerat upp en skräckbild av "satanismen" - och fortsätter sedan med att beskriva (och avfärda) ett antal bevisade fall av mord med mer eller mindre klara satanistiska kopplingar.

Dessa avfärdas i Wikipedias version  dels genom att de satanistiska inslagen tonas ner så långt som det är möjligt (eller rättare sagt - oftast egentligen längre än som borde vara möjligt), dels genom att just avfärda förövarna som "pseudo-satanister" som inte är satanister på riktigt. Vad det innebär att vara satanist på riktigt är i sammanhanget inte helt klart, men man får intrycket att det är att ha medlemskort i Church of Satan (CoS)... eller i någon annan "respektabel" organisation. På så sätt är den ståndpunkt som avspeglas i Wikipediaartikeln ett rent eko av CoS´ officiella ståndpunkt: det finna bara en typ av satanister - anhängarna till LaVey och CoS - de andra är "nuts" och "sickos" - eller icke-existerande fantasiprodukter....

De som inte håller med om detta brukar i dessa sammanhang avfärdas såsom varandes "anti-satanister", vilket verkar vara det värsta som man kan vara...

För övrigt har jag själv ofta "anklagats" för bygga mina åsikter i frågan på "anti-satanism". Bland annat av Mattias Gardell, i hans famösa opposition på min lic-uppsats 1998. Själv förstod jag faktiskt inte varför det skulle vara mer fel att (delvis) bygga på "anti-satanistiska" källor när man studerar satanism än det skulle vara att (delvis) bygga på "anti-rasistiska " källor när man studerar rasism...

Men saken var ju den att en välvillig inställning till "satanism" som fenomen av någon märklig anledning verkade ses som "politiskt korrekt" inom stora delar av akademiska världen. /
--------------------------------------------------------------------------
Satanister och anti-satanister

/Från tidskriften Finyar 1997./

James Richardson, Joel Best och David Bromley: Satanism Scare. New York. 1991. Jeffrey Victor: Satanic Panic. Chicago. 1993. Debbie Nathan och Michael Snedeker: Satan’s Silence. New York. 1995.


Medan det är svårt att hitta seriösa akademiska arbeten om satanism har det under det senaste åren publicerats ett stort antal artiklar och åtminstone flera böcker som behandlar ämnet "anti-satanism". De har utgångspunkten att USA under de senaste åren drabbats av en anti-satanistisk masshysteri, där ihopfantiserade eller i några enstaka fall verkliga satanister anklagas för brott de aldrig begått. Det två mest väsentliga arbetena i denna genre är Satanism Scare från 1991, en antologi redigerad av James Richardson, Joel Best, och David Bromley och Satanic Panic från 1993, skriven av Jeffrey Victor. Ett annat inlägg om "anti-satanismen", som inte är skrivet av akademiker, men som blivit mycket uppmärksammat, är Satan´s Silence av Debbie Nathan och Michael Snedeker, som uteslutande behandlar debatten om satanistiska övergrepp mot barn.

För mig, som anser att den stora svagheten med samhällets bemötande av satanism och satanismrelaterad brottslighet snarare är förnekandet och bagatelliseringen än någon eventuell "masshysteri", var det med en viss spänning jag i somras började läsa Satanic Panic och Satan´s Silence. (Satanism Scare hade jag redan läst för flera år sedan). Var de verkligen de övertygande vederläggningarna av "anti-satanismen" som många recensenter menade? Sade de överhuvudtaget något väsentligt om "sat-anism" eller "anti-satanism"? Efter att ha ägnat en del av sommaren åt att studera argumenteringen i dessa arbeten är mitt eget svar på den frågan nej.

Satanism Scare och Satanic Panic har mycket stora likheter. Båda försöker genomföra en sociologisk analys av anti-satanismen utan att på allvar diskutera sanningshalten i "anti-satanisternas" påstå-enden. Satanism Scare behandlar, närmast i förbigående, satanistiska grupper - Church of Satan får en sida och Temple of Set några rader. Den enda grupp som behandlas mer utförligt är Process Church of Final Judgement, som i ett idylliskt kapitel av William Bainbridge beskrivs som en hälsosam psykoterapeutisk grupp, utan att de allvarliga anklagelser mot dem, som förts fram av undersökande journalister som Ed Sanders och Maury Terry ens diskuteras.[1] Satanic Panic behandlar inte satanismen alls - den utgår från att anti-satanismen kan analyseras utan några som helst kunskaper om vad anti-satanisterna bekämpar. Om Jeffrey Victor hade intresserat sig lite för den reellt existerande satanismen hade han kunnat göra upptäckter som inte skulle platsat i hans världsbild - bland annat skulle Victor kunnat upptäcka grupper som Order of Nine Angles, som öppet förespråkar de människooffer, som författaren är övertygad om att är endast "moderna myter".[2]

Lika lite som dessa böcker allvarligt diskuterar satanistiska grupper, lika lite diskuterar de den satanistiska eller satanoida litteraturen. Att till exempel en författare som Aleister Crowley under åratal spred uppmaningar till rituella människooffer, djuroffer, våldtäkter, incest, pederasti, nakotikabruk och passionsmord kan ju ha en viss relevans i en diskussion om sådana handlingar utförs i en satanistisk, rituell kontext idag. (Jag är helt medveten om att Crowley-försvarare brukar avfärda dessa uppmaningar som mer eller mindre "symboliska", men inte ens denna diskussion förs i dessa böcker - de väljer att helt ignorera ämnet).

Satanism Scare och Satanic Panic har som nämnts stora likheter - det gemensamma för dem är att de aldrig på allvar vågar ta upp kampen med anti-satanisternas anklagelser om satanism-relaterad brottslighet - de analyserar aldrig ett enda exempel på något mer djupgående sätt. Ändå får nog många läsare intrycket att den anti-satanistiska fronten är helt demolerad. Det beror mer på det sofistikerade skrivsättet och den ständiga hänvisningen till "auktoriteter" som påståtts ha visat att anklagelser är ohållbara än på någon verklig argumentering. I två kapitel i Satanism Scare om s.k. "cult cops" , dvs poliser som tar ockult-relaterad brottslighet på stort allvar och anser att den utgör ett allvarligt hot , visas dels att dessa "cult cops" använder sig av mycket osofistikerade och oklara metoder i sina försök att definiera det de bekämpar, dels att många av dem befinner sig någonstans på det republikanska partiets högerflygel. Det hela är övertygande - ända till dess läsaren inser att en av de mest väsentliga frågorna i sammanhanget - finns det en satanismrelaterad brottslighet och hur om-fattande är den - överhuvudtaget inte diskuteras av författarna till dessa kapitel.

Den som läser Satanism Scare kan lätt få intrycket att satanismrelaterad brottslighet i sin helhet är en myt - men i Satanic Panic medger författaren att det faktiskt finns ett stort antal ungdomar som begår brott i Satans namn. Men författaren löser det problemet med att avfärda dem som "pseudo-satanister", som endast använder satanistiska symboler för att få lite spänning (s. 140 ff) Det hela påminner lite om Anders Carlbergs olika försök att bortförklara rasistiska brott i Sverige som relativt harmlösa "ungdomsbråk". Det påminner också om satanisten LaVeys försök att avfärda alla satanister som begår brott som "nuts" och "sickos", som inte är några riktiga satanister.

Medan Jeffrey Victor ändå erkänner att en satanismrelaterad ungdomsbrottslighet finns (även om den inte är utförd av "riktiga" satanister och alltså inte riktigt bör räknas) anser han definitivt att rituella övergrepp inte finns. Det är en ren legend av samma slag som de som var spridda på 1800-talet om att katolska präster ibland begick övergrepp mot unga flickor. (s. 80) Hur han nu kan veta att dessa berättelser helt saknade sanningshalt framgår inte alls - menar han kanske att det är helt otänkbart att katolska präster begår sexualbrott?

Det finns idag ett stort antal rapporter om rituella övergrepp. Vi har flera exempel på fällande domar och i flera fall också på erkännanden. Mycket ofta visar medicinska undersökningar att de som hävdar att de varit utsatta faktiskt har omfattande medicinska skador som styrker berät-telserna. Det finns många publicerade fall (Presidio, McMartin, Nottingham, Country Walk, mm), där beläggen för att övergrepp verkligen ägt rum är starka.[3] Vare sig Satanism Scare eller Satanic Panic vill diskutera något av dessa fall. Istället föredrar de svepande generaliseringar eller hänvisningar till "auktoriteter" som Kenneth Lanning som ersättning för argument. Jeffrey Victor hänvisar till Lannings "careful work" (s. 249) utan att nämna att Lanning till dags dato endast publicerat två cirka 30 sidor långa artiklar om rituella övergrepp, fyllda med sofistikerade ordvändningar och eleganta definitioner, men som inte diskuterar ett enda konkret fall.

Satan´s Silence, däremot, diskuterar konkreta fall. Denna bok, som huvud-sakligen skrivits av Debbie Nathan, en journalist som under de senaste åren i en flod av artiklar passionerat försvarat anklagade för rituella övergrepp, är i motsats till de två tidigare nämnda böckerna, skriven i syfte att verkligen övertyga om att satanistiska övergrepp mot barn inte finns. Problemet med boken är två - dels dess (inte alltför dolda) agenda, dels dess relation till verkligheten.

Det är anmärkningsvärt att författarna till en bok som behandlar övergrepp mot barn har grundinställningen att sexuella relationer mellan barn och vuxna i flera fall kan vara av glädje för barnet. På sidan 232 anklagar författarna "child protectionists" för "the political theory that cross-generational sex can never be a positive experience for the younger party....even though the scientific data indicate otherwise". Vad de syftar på för vetenskapliga data framgår tyvärr inte. I övrigt anser författarna att barnpornografi i det närmaste inte finns (s. 42), att sadistiska förövare alltid dödar sina offer på en gång och att det alltså inte kan finnas några utdragna sadistiska övergrepp (s. 241), att sadister nästan alltid är ensamma och inte samarbetar när de begår övergrepp (samma sida), att det inte finns ett enda exempel på att kvinnor kan begå sexuella övergrepp mot barn (och att alltså de rapporter om rituella övergrepp där kvinnor är förövare måste vara falska) (s. 242). Det ska kanske tilläggas att boken kom ut före gripandena av makarna West och paret Dutroux.

Satan´s Silence går igenom några av de mer kända rapporterna om rituella övergrepp, med syftet att visa att alla anklagade är helt oskyldiga offer för en häxjakt. För att kunna visa detta är författarna tvungna att bortförklara den medicinska och tekniska bevisning som finns i många av fallen. I ett kapitel om medicinsk bevisning hävdar författarna att medicinska tecken på sexuella övergrepp är i det närmaste helt värdelösa eftersom de alltid kan ha orsakats av något annat. (s.178 ff). Inte ens om barnen lider av könssjukdomar bör det kunna användas i en bevisning - för de kan, ren teoretiskt, ha uppkommit på något annat sätt än genom sexuell kontakt. Åsikten är något extrem och synes inte delas av majoriteten av de läkare som arbetat med sådana frågor.

I sina fallbeskrivningar undviker författarna konsekvent att ta upp fakta som strider mot deras teser. När de beskriver den uppmärksammade rätte-gången mot daghemsföreståndarna Frank och Ileana Fuster, som slutligen dömdes till fängelse för rituella övergrepp efter att Ileana erkände brotten, försöker de beskriva fallet som en ren häxprocess utan någon som helst grund, där Ileana erkände för att slippa den vidriga behandlingen i häktet. (s. 169 ff). De undviker att nämna sådana besvärande fakta som att Frank redan tidigare var dömd för såväl sexuella övergrepp mot barn som dråp (det sista resultatet av en kompromiss mellan försvaret och åklagarna - den ursprungliga anklagelsen var mord).[4] Att ett av Franks barn själv led av gonorré anser författarna inte ha någon betydelse - rent teoretiskt kan ju gonorré uppstå på ickesexuella vägar!

När en arkeologisk undersökning ledd av den professionelle arkeologen Gary Stickel från UCLA kom fram till att de underjordiska tunnlar under förskolan McMartin (där personalen anklagats för rituella övergrepp) som barnen beskrivit, men som personalen förnekat existensen av, verkligen existerade, avfärdar författarna det med en teori som implicerar att såväl Stickel, som de föräldrar som deltog som medarbetare i utgrävningen, medvetet förfalskat materialet (s. 242).

Satan´s Silence är en rasande partsinlaga, i likhet med Lilian Öhrströms Sex, lögner och terapi, men betydligt mer sofistikerad. Den ligger långt ifrån den akademiska distansen hos Richardson, Bromley eller Victor. Dess halvdolda agenda gör dessutom att den inte kan betraktas som helt rumsren. Det är kanske därför som det efter ett tag blev ganska tyst om den.

Problemet med hela den "anti-anti-satanistiska" genren är att satanismrelaterad brottslighet faktiskt existerar, liksom rituella övergrepp. De kan inte förmås att försvinna för att några akademiker föredrar att blunda. Och så länge de finns kommer det att finnas "anti-satanister", hysteriska eller inte. Och så länge böcker som vill analysera (eller bekämpa) "anti-satanismen" inte vill erkänna det är det svårt att ta dem på allvar.


Erik Rodenborg



Referenser

Blood, L. 1994. The New Satanists, New York. Boyd, A. 1991. Blasphemous Rumors, London. Boyd, A. 1996. Dangerous Obsessions, London. Lockwood, C. 1993. Other Altars, Minnesota. Lundgren, E. (red). 1994. La de små barn komme til meg, Oslo. Newton, M. 1993. Raising Hell, New York. Newton, M. 1996. ”Written in Blood: A History of Human Sacrifice”, Journal of psychohistory, vol. 24:2. Newton, M, 1997, recension av Satan´s Silence, i Accuracy About Abuse, http://www.carleton.ca/~whovdest/aaa8. htm. Reproducerat från, Believe the Children, vol. 13:1. Noblitt, J R. och Perskin, P.S., 1995. Cult and Ritual Abuse, London. Order of Nine Angles, 1997 . A Gift for the Prince, http://webpages. marshall.edu/~allen12/onagift.txt. Quan, J. 1997. A Consolidation of SRA and False Memory Data, http://www.iccom.com/usrwww/jlquan/consolid. htm. Raschke, C. A. 1990. Painted Black, San Francisco. Sakheim, D och Devine, S. (red.). 1992 Out of Darkness; Exploring Satanism and Ritual Abuse, New York. Sanders, E. 1971. The Family, New York. (Obs, endast denna upplaga innehåller en diskussion om kopplingen mellan Manson och organiserad satanism. Efter flera stämningshot ströks dessa avsnitt i senare upplagor!) Sinason, V. (red.). 1994. Treating Survivors of Satanist Abuse, London och New York. Summit, R. 1994. ”The Dark Tunnels of McMartin”, Journal of Psychohistory, vol. 21: 4. Terry, M. 1987. The Ultimate Evil, New York. Tate, T. 1991. Children for the Devil, London.


-------------------------------------------------------
[1] Sanders 1971; Terry 1987

[2] Order of Nine Angles 1997

[3] Jfr Boyd 1991, 1996; Tate 1991; Sakheim/Devine 1992; Sinason 1994; Lundgren 1994; Noblit/Perskin 1995; Raschke 1990; Blood 1994; Summit 1990; Quan 1997; Newton 1993, 1996, Lockwood 1993. Jag vill passa på att tillägga att det, mig veterligt, aldrig funnits några kopplingar mellan LaVeys Church of Satan och personer som anklagats för rituella övergrepp mot barn.

[4] Newton 1997

No comments:

Post a Comment