Thursday, September 24, 2015

Rituella övergrepp och "officiell" satanism

Båda dessa begrepp är ju mycket svårdefinierade, för att uttrycka sig lite försiktigt. Men jag vill (återigen) slå fast något som jag tycker är mycket väsentligt.

Det finns nästan inget samband alls mellan den offentliga satanismen och "rituella övergrepp". Det handlar i stort om två helt olika saker. Det gäller även de rituella övergrepp som sker under "satanistiska" former.

Framförallt gäller det rituella övergrepp mot barn. Dessa handlar nästan alltid om grupper av förövare som kanske, eller kanske inte, kombinerar sin pedofila sadism med en fallenhet för magiskt tänkande (alternativet är att de använder magin för att skrämma barnen, båda sakerna förekommer nog).

Anklagelser om rituella övergrepp mot barn har  nästan aldrig riktats mot offentligt kända "satanistgrupper". Ett av de få undantagen är anklagelserna mot några personer i ledningen för Temple of Set för rituella övergrepp mot barn på det arméägda daghemmet i vid Presidio i USA. Men även där handlar det om en liten grupp i ledningen, som agerade på alldeles egen hand;  det finns inga anklagelser om förekomsten av rituella övergrepp i övrigt i organisationen Temple of Sets regi.

Det finns normalt sett ingen anledning för pedofila sadister att öka risken för upptäckt genom att starta, eller aktivt delta i, "öppna" satanistgrupper. Det torde vara något av det mest kontraproduktiva de skulle kunna göra göra.

"Satanism" förekommer i olika former, en del oerhört olustiga, andra osympatiska men ganska så harmlösa, och i några fall är de inte ens speciellt osympatiska. (Ta bara en grupp som "Satanic Reds", som kombinerar sin "satanism" med kritik mot storkapitalets makt, och förespråkar ett försvar av arbetarklassens rättigheter och en välfärdsstat!). I den värld vi lever i är omtolkningar av symboler vanliga, och det finns personer som väljer att tolka negativt laddade symboler på ett positivt sätt.*

För min del finns det ingen magi i ord.  Varje grupp av människor måste bedömas efter sin praktik  och sin ideologi, inte efter hur de känslomässigt ser på namnet "Satan".

Ett stort problem med den officiella satanistiska miljön har annars varit att många personer i den hamnade  i försvarsställning när debatten om rituella övergrepp startade, och närmast automatiskt anslöt sig till förnekarlägret. Det var helt onödigt, men psykologiskt lättförståeligt. Onödigt därför att de mycket väl skulle kunna ha sagt "vi vet inte vad som är sant, men det är i alla fall inte vi".

Jag minns en intervju med Anton LaVey där han förklarade att han innan han blev "offentlig" ägnade sig att undersöka mer eller mindre "sataniska" miljöer och att han aldrig hittade något sådant som rituella övergrepp mot barn. Därför, menade han, måste det vara en myt.

Det var enbart korkat. Varför trodde han att slutna grupper av förövare, som kombinerade ockulta eller satanistiska inslag med fruktansvärda brott mot barn, skulle avslöja sina brott för honom när han "letade runt" efter ockulta grupper?
-----------------------------------------------------------------------------
*Den stora majoriteten av satanistgrupper verkar trots allt bygga på någon sorts sympatier för antingen egoism, eller destruktivitet, eller en kombination av bådadera. Det betyder inte att dess medlemmar i praktiken behöver leva upp till dessa "ideal", men de finns där i botten. Men det finns som sagt några undantag, som omtolkar satansfiguren till något som ter sig betydligt mer sympatiskt än detta.

No comments:

Post a Comment