I slutet av 2015 såg jag en spelfilm som hade ett mycket märkligt slut.
Handlingen var ungefär denna.
I en fattig ort, med en nedlagd gruva, en skyhög arbetslöshet och misär, händer underliga saker. Barn försvinner spårlöst och det sägs att en ovanligt lång man har setts i samband med försvinnandena. Filmen har också fått sitt namn efter detta - The Tall Man.
Nu har barnen det ofta dåligt redan innan dessa försvinnanden börjar. Fattigdomen har inte endast lett till arbetslöshet, utan också skapat dysfunktionella och våldsamma familjer. Barn misshandlas och vanvårdas. Och nu till på köpet försvinner många av dem.
Redan någon gång i mitten av filmen börjar handlingen bli riktigt underlig. Den hänger inte riktigt ihop och man undrar vad som i allsina dar pågår.
Svaret får man inte förrän alldeles mot slutet av filmen. Nej, kidnapparna är inte pedofiler eller andra förövare. Utan det är ett nätverk av socialarbetare och andra idealister som kidnappar barn från dysfunktionella och våldsamma familjer för att placera dem i tryggare hem.
Handlingens slut kan komma som en lättnad för de som sett filmen, men scenariot är förstås helt omöjligt. Dessutom kan man ju störas av den klassbias som finns i det - de dysfunktionella familjerna är alla fattiga, och av döma av de exempel som visas är de hem som barnen kidnappas till familjer inom övre medelklassen.....
Det är ju stötande - å andra sidan skulle filmen blivit ytterligare ett steg mer orealistisk om nätverket skulle vågat kidnappa barn från våldsamma och dysfunktionella medelklassfamiljer och ge dem till harmoniska fattiga dito....
På något konstigt sätt grep filmen ändå tag i mig när jag såg den då. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför den gjorde ett så starkt intryck på mig.
Nu upptäcker jag att filmen i sin helhet finns på YouTube. Den kan ses här.
Thursday, December 29, 2016
Tuesday, November 22, 2016
Förövarnätverk i brittisk överklass - och hur det tystas ner
Jag rekommenderar detta program i australiska "60 minutes" om pedofilnätverk och mörkläggning i den brittiska överklassen.
Det sändes den 19 juli 2015.
Vad som framgår klart är inte endast existensen av välorganiserade nätverk av förövare på toppnivå i det brittiska samhället - utan även ett lika välorganiserat maskineri för nedtystande av de som utnyttjats av detta.
De fakta som här presenteras fördjupar för övrigt också de oroande frågor som redan från början fanns om den brittiska regeringskommision som 1994 lade fram en anmärkningsvärt tunn rapport som kategoriskt förnekade existensen av organiserade rituella övergrepp mot barn. Mycket av det som beskrivs i den ovan länkade dokumentären motsvarar tidsmässigt ungefär när denna "rapport" lades fram.
Det klimat av nedtystande som dokumentären beskriver förklarar mer än väl hur J. S. La Fontaine kunde producera en officiellt sanktionerad rapport som på så svaga grunder påstod sig "bevisa" så mycket...
--------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
YouTube-länken till programmet har varit inaktuell ett tag, men nu har jag bytt ut den mot en annan och fungerande YouTube-länk till samma program. Så ni som misslyckats med att komma in på den kan göra om det nu, så torde ni komma in.
Det sändes den 19 juli 2015.
Vad som framgår klart är inte endast existensen av välorganiserade nätverk av förövare på toppnivå i det brittiska samhället - utan även ett lika välorganiserat maskineri för nedtystande av de som utnyttjats av detta.
De fakta som här presenteras fördjupar för övrigt också de oroande frågor som redan från början fanns om den brittiska regeringskommision som 1994 lade fram en anmärkningsvärt tunn rapport som kategoriskt förnekade existensen av organiserade rituella övergrepp mot barn. Mycket av det som beskrivs i den ovan länkade dokumentären motsvarar tidsmässigt ungefär när denna "rapport" lades fram.
Det klimat av nedtystande som dokumentären beskriver förklarar mer än väl hur J. S. La Fontaine kunde producera en officiellt sanktionerad rapport som på så svaga grunder påstod sig "bevisa" så mycket...
--------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
YouTube-länken till programmet har varit inaktuell ett tag, men nu har jag bytt ut den mot en annan och fungerande YouTube-länk till samma program. Så ni som misslyckats med att komma in på den kan göra om det nu, så torde ni komma in.
Monday, October 31, 2016
Mänskligt om satanism
Ett annat "klassiskt" program om satanism var detta, som sändes den 27 januari 1997 - i serien Mänskligt som gick i TV 3.
Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.
Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.
Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.
Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.
Sunday, October 30, 2016
När jag intervjuades i Taxi om satanism
En dag i mars 1996 kontaktades jag av SVT. Det var från programmet Taxi som ville intervjua mig i ett program om satanism. Jag tackade ja, och intervjuades sedan där, av Lotta Bromé. Programmet sändes den 4 april 1996.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.
Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.
På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.
Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.
Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts - från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.
Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial, där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.
Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.
Det kan ses i sin helhet här.
Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.
Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.
Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.
En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:
"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."
Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.
Thursday, October 13, 2016
Clownskräck
Jag har faktiskt haft obehagskänslor för clowner redan som barn, så jag blir inte så förvånad över den senaste tidens clownskräck, som verkar ha startat i USA, sedan spridit sig till England och som nu kommit till Sverige.
I en del artiklar antyds det att det hela skulle kunna reduceras ner till någon sorts folksägen.
Men det finns många dokumenterade fall med både videofilmer, foton och polisingripanden som visar att vi faktiskt har ett snabbt ökande antal fall där förövare använder sig av clownkostymer för att skrämma och hota.
Ett aktuellt exempel kan man läsa om här.
Som sagt, jag blir inte ett dugg förvånad. Det finns något i clownen som figur som lätt kan få en skrämmande effekt. Clownfiguren kan användas för att roa barn (även om jag aldrig själv var road som barn!), men det är inte svårt att se att den kan användas på motsatt sätt.
Vilket Stephen King insåg 1986, i sin skäckroman It.
I en del artiklar antyds det att det hela skulle kunna reduceras ner till någon sorts folksägen.
Men det finns många dokumenterade fall med både videofilmer, foton och polisingripanden som visar att vi faktiskt har ett snabbt ökande antal fall där förövare använder sig av clownkostymer för att skrämma och hota.
Ett aktuellt exempel kan man läsa om här.
Som sagt, jag blir inte ett dugg förvånad. Det finns något i clownen som figur som lätt kan få en skrämmande effekt. Clownfiguren kan användas för att roa barn (även om jag aldrig själv var road som barn!), men det är inte svårt att se att den kan användas på motsatt sätt.
Vilket Stephen King insåg 1986, i sin skäckroman It.
Sunday, September 18, 2016
Detta händer i dagens Sverige
"Det tog mig en halvtimme att ringa och köpa ett 14-årigt barn. Jag låtsades vara pedofil och vilja ha sex med ett prostituerat barn. Jag fick välja mellan att ha sex med barnet på en offentlig toalett eller på ett hotellrum. Hallicken sade att jag inte fick ta barnet med mig hem, han ville inte förlora kontrollen."
Detta skriver Nuri Kino i SvD idag.
Ett viktigt inlägg. Läs det.
Detta skriver Nuri Kino i SvD idag.
Ett viktigt inlägg. Läs det.
Tuesday, August 30, 2016
Max Scharnberg och Södertäljefallet
Fortfarande talas det ofta om ett fall som brukar benämnas "Södertäljefallet". Och fortfarande sprids desinformation om detta fall. Och källan till denna desinformation är mycket ofta (direkt eller indirekt) en viss Max Scharnberg.
Vi börjar med det sista. Vem är Max Scharnberg?
Vi talar här om en excentrisk "forskare". Denne man hade under tidigt 90 -tal börjat engagera sig i debatten om sexuella övergrepp mot barn. En av hans utgångspunkter var en "teori" han bland annat publicerade i Kristianstadsbladet 6/2 1995.
Den gick ut på följande. 80 procent av alla som var dömda för incest var oskyldiga. Anledningen till detta var att samtalsterapeuterna bakom kulisserna styrde det svenska domstolsväsendet. Och anledningen till att de ville ha in oskyldiga i fängelserna var att då kunde de där få bedriva framgångsrika terapier med dem. Eller med Scharnbergs egna ord: ”samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'."
Nu kan man fråga sig varför en människa utvecklar den typen av fnoskiga teorier. Jag har inget bra svar, mer än att man möjligen kan finna en ledtråd i ett annat märkligt faktum.
Det fanns en gång en tidning som hette Issues in Child Abuse Accusations. Denna gavs ut av paret Ralph Underwager och Hollida Wakefield. Den specialiserade sig på att "bevisa" att anklagade för sexuella övergrepp mot barn var oskyldiga.
En av de som medarbetade där var Max Scharnberg. Inte konstigt med det, det var ju många andra som gjorde det också.
Men så hände något. Redaktör Underwager var oförsiktig att ge en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika. Där förklarade han glatt att pedofiler inte borde vara så defensiva. De borde med djärvhet hävda att de utförde Guds vilja när de begick sexuella övergrepp mot barn.
Nu försvann snabbt nästan alla som brukade skriva i Underwagers tidning. Den ena efter den andra... Men inte Scharnberg. Han brydde sig inte om det märkliga sällskap han hamnat i. Han hade inga invändningar mot att flitigt skriva i en tidning vars redaktör tycktes mena att pedofiler utför Guds vilja
Nåväl, Max Scharnberg gav 2009 ut en bok, som hette Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords. Den handlade alltså¨om det s.k. Södertäljefallet. Och vad var nu detta?
Det var ett fall där en ung kvinna ("Södertäljeflickan") hade anklagat sin far och andra vuxna för upprepade övergrepp. I några av dessa, berättade hon, hade barn dödats. Hon hade med sin syster rymt hemifrån och kommit till en fosterfamilj, där hon sedan kom att stanna.
Efter flera rättegångar, och en resning, dömdes till sist fadern till fem års fängelse.
Det finns en rad missuppfattningar om detta fall. Bland annat att det skulle handlat om "satanism". Det gjorde det inte. "Södertäljeflickan" berättade inget om satanism . Hon berättade däremot om sadistiska vuxna som plågade, och i några fall dödade, barn .
En annan missuppfattning är att hon skulle ha berättat att hon sett döda barn grävas ned i skogen. Det gjorde hon inte heller. Hon berättade att hon hade sett svarta plastsäckar grävas ned i skogen. Eftersom hon i ett annat sammanhang sett barn dödas gissade hon att det skulle kunna vara dödade barn som grävdes ned,
Detta ledde till att Stockholmspolisen i februari 1993 startade en helt absurd operation. Man startade omfattande utgrävningar i Södertäljeskogen, för att leta efter ev. dödade barn. Eller det var vad de sa. Det berodde inte på att man sade sig tro på Södertäljeflickans berättelse. En av de ansvariga poliserna sa tvärtom under utgrävningarna att de grävde för att de ville "bevisa" att hon var mytoman.
Nej, de hittade inga lik och hur skulle de kunna göra det? Södertäljeflickan hade börjat berätta över ett halvår innan utgrävningarna, och om man rent teoretiskt sett tänker sig att det verkligen skulle legat döda barn i de svarta plastsäckar hon såg vore det väl knappat troligt att förövarna under denna långa tid passivt skulle vänta på en ev. utgrävning. Ev. likdelar skulle förstås ha försvunnit långt innan februari 93.....
Nåväl, i Scharnbergs bok förtalas fostermamman Birgitta Allmo å det grövsta. Södertäljefickan hade för henne gradvis vågat berätta om hemska övergrepp. Men enligt Scharnberg var det Birgitta Allmo som, på ett uppenbarligen närmast kusligt sett, var inspirerad av feministen Eva Lundgren, och som inplanterade falska minnen i henne.
Alldeles bortsett från att Allmo då inte alls kände Lundgren, är Scharnbergs "bevis" en ”undersökning” som sägs visa att det var Allmo som först berättade om olika detaljer i övergreppen för polisen. Att Birgitta Allmo berättade något för polisen innan Södertäljeflickan gjorde det måste enligt MS betyda att det också var innan Södertäljeflickan mindes något! Alltså måste minnena vara inplanterade. Vilket skulle bevisas.
Att det inte är så oerhört konstigt att en fostermamma vid olika tillfällen pratar om saker med polisen innan en traumatiserad och skakad tonårstjej gör det verkar inte Scharnberg närmare ha reflekterat över....
Scharnberg skrev sin bok, och gav ut den i Uppsala Universitets namn. Problemet var att detta universitet inte var tillfrågat. När de fick reda på tilltaget, samlade de in de böcker de kunde får tag i och makulerade dem. Det har lett till att några av MS anhängare hävdat att han censurerades som ett led i en feministisk komplott. De skulle kanske själva testa att se vad som skulle hända om de gav ut en, ska vi säga, ovanligt dålig deckare, och på omslaget angav att deras egenhändigt tryckta böcker var utgivna av Norstedts förlag....
Någon gång i november 2009 lyckades jag få tag i ett ex av Scharnbergs bok. Och kunde konstatera att den vimlade av uppenbara lögner. Exempelvis påstod han att familjen Allmo var medlemmar ;av en fanatisk sekt som starkt trodde på djävulens kroppsliga närvaro på jorden. Saken är förstås den att det närmaste en religiös sekt någon av familjen Allmo hade kommit i närheten av var en lokalt förankrad (i praktiken närmast sekulär) kyrkokör, med anknytning till Svenska Kyrkan.
Mellan 2009 och 2011 gjorde jag upprepade försök att konfrontera Scharnberg med hans sakfel. Bland annat på Vetenskap och folkbildnings forum. Han svarade aldrig på mina frågor, utan gled undan och pratade om annat enligt modellen "goddag yxskaft".
Men det fanns ju ett annat problem för Scharnberg. Nu står vår excentriske "forskare"där med en restupplaga av en bok, som i övrigt till stora delar dragits in/makulerats. Vad skall han göra? Vänder han sig till ett vetenskapligt förlag för att få dem att överväga en ny utgivning?. Nej, han går till den den ovanligt extrema papparättssidan Yakida.se, som gärna upplåter plats på sin webbsida åt den docent Scharnberg som Uppsala Universitet absolut inte har velat godta.
Lite säreget var det nog att docent Max Scharnberg, som brukar hävda att han själv representerar ”vetenskapen” i en värld av freudiansk vidskepelse, till sist endast lyckades få sin bok (digitalt) publicerad på en papparättssida av det mer vildsinta slaget.
Som för övrigt i just dessa dagar står som svarande i en förtalsrättegång i Stockholms tingsrätt....
-------------------------------------------------------------------
PS. Av princip länkar jag inte till Yakida.se men det är den enklaste saken i världen att med hjälp av Google snabbt komma till såväl denna märkliga sida, som till Max Scharnbergs minst lika märkliga bok.
Vi börjar med det sista. Vem är Max Scharnberg?
Vi talar här om en excentrisk "forskare". Denne man hade under tidigt 90 -tal börjat engagera sig i debatten om sexuella övergrepp mot barn. En av hans utgångspunkter var en "teori" han bland annat publicerade i Kristianstadsbladet 6/2 1995.
Den gick ut på följande. 80 procent av alla som var dömda för incest var oskyldiga. Anledningen till detta var att samtalsterapeuterna bakom kulisserna styrde det svenska domstolsväsendet. Och anledningen till att de ville ha in oskyldiga i fängelserna var att då kunde de där få bedriva framgångsrika terapier med dem. Eller med Scharnbergs egna ord: ”samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'."
Nu kan man fråga sig varför en människa utvecklar den typen av fnoskiga teorier. Jag har inget bra svar, mer än att man möjligen kan finna en ledtråd i ett annat märkligt faktum.
Det fanns en gång en tidning som hette Issues in Child Abuse Accusations. Denna gavs ut av paret Ralph Underwager och Hollida Wakefield. Den specialiserade sig på att "bevisa" att anklagade för sexuella övergrepp mot barn var oskyldiga.
En av de som medarbetade där var Max Scharnberg. Inte konstigt med det, det var ju många andra som gjorde det också.
Men så hände något. Redaktör Underwager var oförsiktig att ge en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika. Där förklarade han glatt att pedofiler inte borde vara så defensiva. De borde med djärvhet hävda att de utförde Guds vilja när de begick sexuella övergrepp mot barn.
Nu försvann snabbt nästan alla som brukade skriva i Underwagers tidning. Den ena efter den andra... Men inte Scharnberg. Han brydde sig inte om det märkliga sällskap han hamnat i. Han hade inga invändningar mot att flitigt skriva i en tidning vars redaktör tycktes mena att pedofiler utför Guds vilja
Nåväl, Max Scharnberg gav 2009 ut en bok, som hette Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords. Den handlade alltså¨om det s.k. Södertäljefallet. Och vad var nu detta?
Det var ett fall där en ung kvinna ("Södertäljeflickan") hade anklagat sin far och andra vuxna för upprepade övergrepp. I några av dessa, berättade hon, hade barn dödats. Hon hade med sin syster rymt hemifrån och kommit till en fosterfamilj, där hon sedan kom att stanna.
Efter flera rättegångar, och en resning, dömdes till sist fadern till fem års fängelse.
Det finns en rad missuppfattningar om detta fall. Bland annat att det skulle handlat om "satanism". Det gjorde det inte. "Södertäljeflickan" berättade inget om satanism . Hon berättade däremot om sadistiska vuxna som plågade, och i några fall dödade, barn .
En annan missuppfattning är att hon skulle ha berättat att hon sett döda barn grävas ned i skogen. Det gjorde hon inte heller. Hon berättade att hon hade sett svarta plastsäckar grävas ned i skogen. Eftersom hon i ett annat sammanhang sett barn dödas gissade hon att det skulle kunna vara dödade barn som grävdes ned,
Detta ledde till att Stockholmspolisen i februari 1993 startade en helt absurd operation. Man startade omfattande utgrävningar i Södertäljeskogen, för att leta efter ev. dödade barn. Eller det var vad de sa. Det berodde inte på att man sade sig tro på Södertäljeflickans berättelse. En av de ansvariga poliserna sa tvärtom under utgrävningarna att de grävde för att de ville "bevisa" att hon var mytoman.
Nej, de hittade inga lik och hur skulle de kunna göra det? Södertäljeflickan hade börjat berätta över ett halvår innan utgrävningarna, och om man rent teoretiskt sett tänker sig att det verkligen skulle legat döda barn i de svarta plastsäckar hon såg vore det väl knappat troligt att förövarna under denna långa tid passivt skulle vänta på en ev. utgrävning. Ev. likdelar skulle förstås ha försvunnit långt innan februari 93.....
Nåväl, i Scharnbergs bok förtalas fostermamman Birgitta Allmo å det grövsta. Södertäljefickan hade för henne gradvis vågat berätta om hemska övergrepp. Men enligt Scharnberg var det Birgitta Allmo som, på ett uppenbarligen närmast kusligt sett, var inspirerad av feministen Eva Lundgren, och som inplanterade falska minnen i henne.
Alldeles bortsett från att Allmo då inte alls kände Lundgren, är Scharnbergs "bevis" en ”undersökning” som sägs visa att det var Allmo som först berättade om olika detaljer i övergreppen för polisen. Att Birgitta Allmo berättade något för polisen innan Södertäljeflickan gjorde det måste enligt MS betyda att det också var innan Södertäljeflickan mindes något! Alltså måste minnena vara inplanterade. Vilket skulle bevisas.
Att det inte är så oerhört konstigt att en fostermamma vid olika tillfällen pratar om saker med polisen innan en traumatiserad och skakad tonårstjej gör det verkar inte Scharnberg närmare ha reflekterat över....
Scharnberg skrev sin bok, och gav ut den i Uppsala Universitets namn. Problemet var att detta universitet inte var tillfrågat. När de fick reda på tilltaget, samlade de in de böcker de kunde får tag i och makulerade dem. Det har lett till att några av MS anhängare hävdat att han censurerades som ett led i en feministisk komplott. De skulle kanske själva testa att se vad som skulle hända om de gav ut en, ska vi säga, ovanligt dålig deckare, och på omslaget angav att deras egenhändigt tryckta böcker var utgivna av Norstedts förlag....
Någon gång i november 2009 lyckades jag få tag i ett ex av Scharnbergs bok. Och kunde konstatera att den vimlade av uppenbara lögner. Exempelvis påstod han att familjen Allmo var medlemmar ;av en fanatisk sekt som starkt trodde på djävulens kroppsliga närvaro på jorden. Saken är förstås den att det närmaste en religiös sekt någon av familjen Allmo hade kommit i närheten av var en lokalt förankrad (i praktiken närmast sekulär) kyrkokör, med anknytning till Svenska Kyrkan.
Mellan 2009 och 2011 gjorde jag upprepade försök att konfrontera Scharnberg med hans sakfel. Bland annat på Vetenskap och folkbildnings forum. Han svarade aldrig på mina frågor, utan gled undan och pratade om annat enligt modellen "goddag yxskaft".
Men det fanns ju ett annat problem för Scharnberg. Nu står vår excentriske "forskare"där med en restupplaga av en bok, som i övrigt till stora delar dragits in/makulerats. Vad skall han göra? Vänder han sig till ett vetenskapligt förlag för att få dem att överväga en ny utgivning?. Nej, han går till den den ovanligt extrema papparättssidan Yakida.se, som gärna upplåter plats på sin webbsida åt den docent Scharnberg som Uppsala Universitet absolut inte har velat godta.
Lite säreget var det nog att docent Max Scharnberg, som brukar hävda att han själv representerar ”vetenskapen” i en värld av freudiansk vidskepelse, till sist endast lyckades få sin bok (digitalt) publicerad på en papparättssida av det mer vildsinta slaget.
Som för övrigt i just dessa dagar står som svarande i en förtalsrättegång i Stockholms tingsrätt....
-------------------------------------------------------------------
PS. Av princip länkar jag inte till Yakida.se men det är den enklaste saken i världen att med hjälp av Google snabbt komma till såväl denna märkliga sida, som till Max Scharnbergs minst lika märkliga bok.
Saturday, July 23, 2016
Birgitta Allmos webbsida
Upptäcker att det fortfarande här och var sprids desinformation om det så kallade Södertäljefallet, där en fader dömdes till fängelse efter att hans dotter berättade om övergrepp i barndomen.
Dottern bedömdes som trovärdig, och hennes berättelse stöddes av rättsmedicinska tester.
Däremot avfärdades summariskt (alltför summariskt!) hennes berättelser om att ha utsatts även för övergrepp där andra deltog.
De som gärna vill förneka att denna typ av övergrepp kan ske, återkommer till och från till fallet.
Nu upptäcker jag att jag konstigt nog aldrig har länkat till Birgitta Allmos webbsida på denna blogg. Så jag gör det nu. Den kan läsas här. Den har inte uppdaterats på ett tag, men den innehåller en hel del värdefullt.
Själv har jag samlat artiklar om Södertäljefallet här.
Birgitta Allmo blev fostermamma åt den utsatta flickan, när hon flydde från sin biologiska familj, och var den första som fick höra om vad Södertäljeflickan utsattes för. Hon har också skrivit boken Vem vågar tro på ett barn? som går att beställa om man kontaktar henne på webbsidan.
Den finns också på många bibliotek. .
Själv har jag samlat artiklar om Södertäljefallet här.
Monday, May 30, 2016
Colonia
Jag upptäckte plötsligt att mitt gamla inlägg om Colonia Dignidad plötsligt fick många nya besökare. Att gamla inlägg plötsligt får många nya besökare händer ibland, och ofta går det inte att ta reda på varför.
Men nu upptäckte jag ganska så snart att det just har kommit ut en ny spelfilm på DVD, med namnet "Colonia", som handlar om just Colonia Dignidad. Det var en en otäck tysk-chilensk sekt ledd av Pauf Shäfer, som samarbetade med Pinochet under juntatiden.
I filmen planerar två ungdomar att rymma från Colonia Dignidad, och klarar av både detta och att fly från Chile, som då alltså styrdes av en regim som aktivt samarbetade med denna sekt. Medan handlingen är fiktiv var sekten i högsta grad verklig. Shäfer dömdes själv 2005 för bland annat övergrepp mot barn. Han dog i fängelset 2010.
I sekten pågick hela tiden systematiska övergrepp mot barn; under Pinochet-tiden samarbetade den dessutom med säkerhetspolisen i att tortera och förhöra oppositionella.
Filmen är värd att se, och kan rekommenderas.
Men nu upptäckte jag ganska så snart att det just har kommit ut en ny spelfilm på DVD, med namnet "Colonia", som handlar om just Colonia Dignidad. Det var en en otäck tysk-chilensk sekt ledd av Pauf Shäfer, som samarbetade med Pinochet under juntatiden.
I filmen planerar två ungdomar att rymma från Colonia Dignidad, och klarar av både detta och att fly från Chile, som då alltså styrdes av en regim som aktivt samarbetade med denna sekt. Medan handlingen är fiktiv var sekten i högsta grad verklig. Shäfer dömdes själv 2005 för bland annat övergrepp mot barn. Han dog i fängelset 2010.
I sekten pågick hela tiden systematiska övergrepp mot barn; under Pinochet-tiden samarbetade den dessutom med säkerhetspolisen i att tortera och förhöra oppositionella.
Filmen är värd att se, och kan rekommenderas.
Tuesday, April 12, 2016
Satanism och övergrepp
Efter ett antal avslöjandena om nedystade övergrepp av högt uppsatta personer började på nytt en del media i Storbritannien för några år sedan våga skriva om rapporter om övergrepp av en typ som på svaga grunder under flera år hade utdefinierats som "icke-existerande".
Med andra ord övergrepp mot barn kopplade till "satanism".
Ett exempel kan vi se här.
Förändringen måste ses som betydelsefull. Efter den backlash som kom 1994-95 blev det närmast tabuerat att ens antyda att någon form av "satanistiska" övergrepp mot barn skulle kunna existera i sinnevärlden.
Det tabut började luckras upp i samband med Savile-affären. Man kan hoppas att den förändringen blir bestående. Att tro att "satanism" och övergrepp mot barn är två saker som aldrig kan sammanfalla är inte en speciellt rationell utgångspunkt.
Med andra ord övergrepp mot barn kopplade till "satanism".
Ett exempel kan vi se här.
Förändringen måste ses som betydelsefull. Efter den backlash som kom 1994-95 blev det närmast tabuerat att ens antyda att någon form av "satanistiska" övergrepp mot barn skulle kunna existera i sinnevärlden.
Det tabut började luckras upp i samband med Savile-affären. Man kan hoppas att den förändringen blir bestående. Att tro att "satanism" och övergrepp mot barn är två saker som aldrig kan sammanfalla är inte en speciellt rationell utgångspunkt.
Saturday, March 12, 2016
Yolandafallet
I Sverige har det under de senaste årtionden förekommit flera fall där barn till föräldrar som anklagats för övergrepp också anklagat andra personer för att delta i dessa. Det brukar ofta leda till att de som berättat om övergrepp fått sin trovärdighet ifrågasatt. Detta har i ett antal fall, där anklagade fäder fällts, lett till resning. I flera fall har det lett till ett friande, men i åtminstone två fall stod de fällande domarna fast.
I Holland inträffade ett liknande fall 1990. I detta fall handlade det om Yolanda, en kvinna som berättade om upprepade övergrepp från båda föräldrarna, brodern och pojkvännen. Dessutom berättade hon om ett stort antal personer från trakten som utnyttjade henne i vad som närmast var en bordellverksamhet för sadister, driven av föräldrarna.
Flera av de utpekade personerna var mycket ”ansedda” – det förekom till exempel både läkare och poliser bland de anklagade.
Hon berättade om systematisk tortyr kopplat till sexuella övergrepp. Hon berättade också om att hon hade tvingats att delta i barnamord.
I detta fall kunde dock aldrig det trovärdiga i hennes anklagelser mot föräldrarna ifrågasättas någon längre tid. Båda föräldrarna bröt nämligen samman redan efter några dagar och erkände huvuddelen av anklagelserna.
Resultatet blev att båda föräldrarna, Yolandas bror och pojkvän dömdes. De övriga anklagade undersöktes inte ens. Det är både anmärkningsvärt - och på samma sätt typiskt. Rättsapparaterna i alla länder tenderar att bli förlamade inför den typen av anklagelser mot flera personer, i synnerhet om väletablerade och "respektabla" personer finns bland dessa.
Men kan förstås fråga sig varför inte hennes anklagelser mot dessa ledde till rättsliga åtgärder, då hennes anklagelser mot både familjemedlemmar och pojkvännen hade bekräftats, och lett till fällande dom.
I boken ”Yolanda - min egen berättelse” som skrevs av Bob Snoijink i samarbete med Yolanda (och som i Sverige gavs ut av det lilla sportförlaget Affidavit) får vi ta del av historien, sedd med Yolandas ögon.
Det är en otäck, men på många sätt nödvändig bok. De spärrar som de flesta har mot att erkänna att alltför hemska saker kan hända måste trots allt rivas ned.
Boken om Yolanda skulle kunna fylla ett sådant syfte om den fick en större publik. Kombinationen av, för de flesta, helt osannolikt vidriga händelser, och de exakta och detaljerade bekännelserna av föräldrarna och den övriga bevisningen borde skaka om dem som hela tiden väljer att tro att det finns gränser för vad som kan hända.
För det finns faktiskt inga sådana gränser. Just därför behövs det böcker som denna. ”Yolanda – min egen berättelse” skulle kunna ha blivit en väckarklocka. Men istället har det blivit en ”bortglömd" bok som tystats ned, som i stort sett inte recenserades, och sällan diskuteras. Även om den efter ett tag faktiskt kom in på en hel del bibliotek.
Förutom Yolandas egen berättelse finns ett förord av författaren Bob Snoijink och ett efterord av professor O. Van Hart på universitetet i Utrecht. Boken interfolieras av utdrag av föräldrarnas bekännelser och andra utdrag från rättegången.
Mot slutet av boken dyker nya saker upp. Den läsare som tvingat sig igenom den fruktansvärda skildringen ställs plötsligt inför nya, oroande, frågor.
Boken om Yolanda är en viktig del av den dokumentation som finns om organiserade sadistiska övergrepp. Den är en central bok som inte får glömmas bort.
I Holland inträffade ett liknande fall 1990. I detta fall handlade det om Yolanda, en kvinna som berättade om upprepade övergrepp från båda föräldrarna, brodern och pojkvännen. Dessutom berättade hon om ett stort antal personer från trakten som utnyttjade henne i vad som närmast var en bordellverksamhet för sadister, driven av föräldrarna.
Flera av de utpekade personerna var mycket ”ansedda” – det förekom till exempel både läkare och poliser bland de anklagade.
Hon berättade om systematisk tortyr kopplat till sexuella övergrepp. Hon berättade också om att hon hade tvingats att delta i barnamord.
I detta fall kunde dock aldrig det trovärdiga i hennes anklagelser mot föräldrarna ifrågasättas någon längre tid. Båda föräldrarna bröt nämligen samman redan efter några dagar och erkände huvuddelen av anklagelserna.
Resultatet blev att båda föräldrarna, Yolandas bror och pojkvän dömdes. De övriga anklagade undersöktes inte ens. Det är både anmärkningsvärt - och på samma sätt typiskt. Rättsapparaterna i alla länder tenderar att bli förlamade inför den typen av anklagelser mot flera personer, i synnerhet om väletablerade och "respektabla" personer finns bland dessa.
Men kan förstås fråga sig varför inte hennes anklagelser mot dessa ledde till rättsliga åtgärder, då hennes anklagelser mot både familjemedlemmar och pojkvännen hade bekräftats, och lett till fällande dom.
I boken ”Yolanda - min egen berättelse” som skrevs av Bob Snoijink i samarbete med Yolanda (och som i Sverige gavs ut av det lilla sportförlaget Affidavit) får vi ta del av historien, sedd med Yolandas ögon.
Det är en otäck, men på många sätt nödvändig bok. De spärrar som de flesta har mot att erkänna att alltför hemska saker kan hända måste trots allt rivas ned.
Boken om Yolanda skulle kunna fylla ett sådant syfte om den fick en större publik. Kombinationen av, för de flesta, helt osannolikt vidriga händelser, och de exakta och detaljerade bekännelserna av föräldrarna och den övriga bevisningen borde skaka om dem som hela tiden väljer att tro att det finns gränser för vad som kan hända.
För det finns faktiskt inga sådana gränser. Just därför behövs det böcker som denna. ”Yolanda – min egen berättelse” skulle kunna ha blivit en väckarklocka. Men istället har det blivit en ”bortglömd" bok som tystats ned, som i stort sett inte recenserades, och sällan diskuteras. Även om den efter ett tag faktiskt kom in på en hel del bibliotek.
Förutom Yolandas egen berättelse finns ett förord av författaren Bob Snoijink och ett efterord av professor O. Van Hart på universitetet i Utrecht. Boken interfolieras av utdrag av föräldrarnas bekännelser och andra utdrag från rättegången.
Mot slutet av boken dyker nya saker upp. Den läsare som tvingat sig igenom den fruktansvärda skildringen ställs plötsligt inför nya, oroande, frågor.
Boken om Yolanda är en viktig del av den dokumentation som finns om organiserade sadistiska övergrepp. Den är en central bok som inte får glömmas bort.
Saturday, January 9, 2016
Aum Shinrikyo
/Recension av David E Kaplan och Andrew Marshall, Sekten vid världens ände, Bonniers förlag, 1997. Publicerades i Internationalen, 7/1998./
En granatattack mot Naritaflygplatsen i Tokyo har väckt rädslan för terrordåd under OS i Nagano. Även om det antagligen rör sig om en i raden av protester som fortgått sedan flygplatsen byggdes är det inte minst sekter som Aum-sekten, ansvarig för giftdådet i Tokyos tunnelbana 1995, som skrämmer japanerna.
Andra tragedier som skapat debatt om faran med så kallade "nya religiösa rörelser" är Soltempelordens serie massjälvmord, eller möjligen massmord, och tragedin i Kalifornien när medlemmarna i Heavens Gate kollektivt begick självmord för att får komma med på det rymdskepp som de trodde fanns bakom kometen Hale-Bopp. Händelserna har lett till ett större intresse för de tusentals religiösa sekter och kulter som under de senaste årtiondena vuxit fram i västvärlden.
Som ett svar på den oro som många människor känner har en stridbar anti-kultrörelse också vuxit fram, som argumenterar för att de "destruktiva sekterna" är en stor fara för samhället.
Den 20 mars 1995 besannades plötsligt kultmotståndarnas värsta farhågor. Den japanska religiösa gruppen Aum Shinrikyo, (Aum den yttersta sanningen) genomförde då en attack med sarin-gas i Tokyo tunnelbana.
Med sina 5000 skadade och tolv döda var detta en av de mer förödande terrorattackerna under 1900-talet.
Förstörelseindustri
I David Kaplans och Andrew Marshalls bok "Sekten vid världens ände" får vi en levande beskrivning av den märkliga grupp som låg bakom denna attack.
Under ledning av den halvt blinde ledaren Shoko Asahara hade Aum på bara några få år snabbt vuxit från en liten grupp till en imponerande organisation med tusentals medlemmar. Denna organisation hade dessutom gradvis i hemlighet byggt upp en förstörelseindustri, där tillverkning av nervgaser och biologiska stridsmedel var en centralt prioriterad uppgift.
Kontakter
Vad som för mig är mest intressant i boken är beskrivningen av hur denna organisation lyckades knyta till sig framgående forskare och vetenskapsmän i Japan, (och knyta kontakter med delar av den postsovjetiska ryska politiska eliten!), skaffa sig kontakter högt upp i poliskåren och administrationen och framförallt hur dess förstörelseindustri kunde växa fram under skydd av polisens nästan demonstrativa ointresse.
Passiv attityd
I boken visas hur kulten inte bara konsekvent lät kritiker inom de egna leden försvinna spårlöst, utan även i flera fall mördade offentliga kritiker (bland annat en hel advokatfamilj!) utan att polisen ens inledde några undersökningar.
Samtidigt utvecklade Aum en teknologi med vars hjälp de kunde utveckla kontrollen över sina medlemmar - med metoder som droger, elektroder, och till och med hjärnkirurgiska ingrepp. I kultens egna destruktionsanläggningar kunde de dödade kritikerna förbrännas så att inga spår fanns av dem.
Det var faktiskt först när Aum började bli ett direkt hot mot den japanska staten genom sina utåtriktade giftattacker (attacken i Tokyo tunnelbana var inte den första!) som polsen ändrade sin passiva attityd.
Om Aum inte hade valt att genomföra giftgasattacker hade gruppen troligen funnits än idag - och ostört kunnat likvidera kritiker och utsätta de från samhället isolerade medlemmarna för neurokirurgiska och andra experiment.
Inget hot
Auktoritära kulter som Aum är nämligen i sig inte något hot mot det rådande samhället i Japan - lika lite som dettas motsvarigheter i västvärlden är ett hot mot de politiska eliterna här.
Och även tankekontrollexperimenten i Aums regi har ju för övrigt sina motsvarigheter i exempelvis de experiment som CIA genomförde i sitt s.k. MK Ultra-projekt, som avslöjades redan på 70-talet.
I detta projekt, som officiellt avslutades 1973, genomförde CIA en rad försök, där de med hjälp av droger, hypnos, strålning och annat försökte påverka ofta helt ovetande personer. Enligt CIA har alla sådana försök upphört, ett påstående som milt sagt kan betvivlas.
Kulter av Aums typ avspeglar inte bara brutaliteten i vårt samhälle - de har också på toppnivå ofta direkta kopplingar till delar av samhällets makthierarki.
I några fall är kopplingarna uppenbara - som hos Aum i Japan och Ryssland eller Soltempelorden i Kanada och Schweiz.
Ingen vet när nästa avslöjande kommer - men vi kan lugnt räkna med att det kommer.
Erik Rodenborg
En granatattack mot Naritaflygplatsen i Tokyo har väckt rädslan för terrordåd under OS i Nagano. Även om det antagligen rör sig om en i raden av protester som fortgått sedan flygplatsen byggdes är det inte minst sekter som Aum-sekten, ansvarig för giftdådet i Tokyos tunnelbana 1995, som skrämmer japanerna.
Andra tragedier som skapat debatt om faran med så kallade "nya religiösa rörelser" är Soltempelordens serie massjälvmord, eller möjligen massmord, och tragedin i Kalifornien när medlemmarna i Heavens Gate kollektivt begick självmord för att får komma med på det rymdskepp som de trodde fanns bakom kometen Hale-Bopp. Händelserna har lett till ett större intresse för de tusentals religiösa sekter och kulter som under de senaste årtiondena vuxit fram i västvärlden.
Som ett svar på den oro som många människor känner har en stridbar anti-kultrörelse också vuxit fram, som argumenterar för att de "destruktiva sekterna" är en stor fara för samhället.
Den 20 mars 1995 besannades plötsligt kultmotståndarnas värsta farhågor. Den japanska religiösa gruppen Aum Shinrikyo, (Aum den yttersta sanningen) genomförde då en attack med sarin-gas i Tokyo tunnelbana.
Med sina 5000 skadade och tolv döda var detta en av de mer förödande terrorattackerna under 1900-talet.
Förstörelseindustri
I David Kaplans och Andrew Marshalls bok "Sekten vid världens ände" får vi en levande beskrivning av den märkliga grupp som låg bakom denna attack.
Under ledning av den halvt blinde ledaren Shoko Asahara hade Aum på bara några få år snabbt vuxit från en liten grupp till en imponerande organisation med tusentals medlemmar. Denna organisation hade dessutom gradvis i hemlighet byggt upp en förstörelseindustri, där tillverkning av nervgaser och biologiska stridsmedel var en centralt prioriterad uppgift.
Kontakter
Vad som för mig är mest intressant i boken är beskrivningen av hur denna organisation lyckades knyta till sig framgående forskare och vetenskapsmän i Japan, (och knyta kontakter med delar av den postsovjetiska ryska politiska eliten!), skaffa sig kontakter högt upp i poliskåren och administrationen och framförallt hur dess förstörelseindustri kunde växa fram under skydd av polisens nästan demonstrativa ointresse.
Passiv attityd
I boken visas hur kulten inte bara konsekvent lät kritiker inom de egna leden försvinna spårlöst, utan även i flera fall mördade offentliga kritiker (bland annat en hel advokatfamilj!) utan att polisen ens inledde några undersökningar.
Samtidigt utvecklade Aum en teknologi med vars hjälp de kunde utveckla kontrollen över sina medlemmar - med metoder som droger, elektroder, och till och med hjärnkirurgiska ingrepp. I kultens egna destruktionsanläggningar kunde de dödade kritikerna förbrännas så att inga spår fanns av dem.
Det var faktiskt först när Aum började bli ett direkt hot mot den japanska staten genom sina utåtriktade giftattacker (attacken i Tokyo tunnelbana var inte den första!) som polsen ändrade sin passiva attityd.
Om Aum inte hade valt att genomföra giftgasattacker hade gruppen troligen funnits än idag - och ostört kunnat likvidera kritiker och utsätta de från samhället isolerade medlemmarna för neurokirurgiska och andra experiment.
Inget hot
Auktoritära kulter som Aum är nämligen i sig inte något hot mot det rådande samhället i Japan - lika lite som dettas motsvarigheter i västvärlden är ett hot mot de politiska eliterna här.
Och även tankekontrollexperimenten i Aums regi har ju för övrigt sina motsvarigheter i exempelvis de experiment som CIA genomförde i sitt s.k. MK Ultra-projekt, som avslöjades redan på 70-talet.
I detta projekt, som officiellt avslutades 1973, genomförde CIA en rad försök, där de med hjälp av droger, hypnos, strålning och annat försökte påverka ofta helt ovetande personer. Enligt CIA har alla sådana försök upphört, ett påstående som milt sagt kan betvivlas.
Kulter av Aums typ avspeglar inte bara brutaliteten i vårt samhälle - de har också på toppnivå ofta direkta kopplingar till delar av samhällets makthierarki.
I några fall är kopplingarna uppenbara - som hos Aum i Japan och Ryssland eller Soltempelorden i Kanada och Schweiz.
Ingen vet när nästa avslöjande kommer - men vi kan lugnt räkna med att det kommer.
Erik Rodenborg
Wednesday, January 6, 2016
"Guds rötter" - och "Guds barn"
/Nedanstående är en recension jag skrev i Internationalen 11/1999. Den behandlade en nyutgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter, som handlade om en sekt som hade som uppenbar förebild en i högsta verklig grupp, Guds barn (senare omdöpt till Familjen), som bildades i USA i tidigt 70-tal. Vad jag försökte visa i recensionen var att verkligheten faktiskt var mycket värre än Svedelids fiktion/.
-------------------------------------------------------------------------------
Svedelids dikt inget mot verkligheten
Det sägs att verkligheten är mer fantastisk än dikten. Det är kanske sant. Dessutom är den ofta otäckare
Jag kommer spontant att tänka på denna gamla levnadsvisdom när jag läser Månpockets nya utgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter från 1975.
Denna bok är kanske en av de mest intressanta av Svedelids böcker. Den handlar om en märklig religiös sekt - Guds rötter - som lockar till sig ungdomar som de grovt exploaterar. De tvingas att sälja flygblad och broschyrer på gator och torg till en förvånad allmänhet. Rörelsen leds av en allsmäktig ledare som i dessa regelbundet utkommande flygblad delar med sig av sina bisarra idéer.
Ingen karikatyr
Nu är förebilden för Guds rötter inte vilken sekt som helst. Det är utan tvekan Children of God/Guds barn som fått stå som förebild. Children of God var mycket aktiva på Stockholms gator just 1975 och gav Svedelid uppslaget till Guds rötter. Någon tror kanske att Svedelid målar upp en karikatyrbild av Guds barn för att få en mer slående historia. Delvis var det kanske så när den skrevs - men i allt väsentligt skulle det snart visa sig att det var tvärtom.
För verkligheten Guds barn skulle snart överträffa Svedelids värsta skräckbilder.
Sexuella övergrepp
Medan Svedelids grupp i stort sett nöjde sig med att ekonomiskt exploatera ungdomarna kom snart Children of God att gå längre. Under ca tio år beordrade dess bisarre ledare David Berg inte bara organisationens kvinnliga medlemmar att i det så kallade Flirty Fishing aktivt prostituera sig för kulten - medlemmarna rekommenderades dessutom att begå sexuella övergrepp mot barn. Dessutom hade verklighetens Children of God goda kontakter med bland annat diktatorn Ferdinand Marcos´ regim i Filippinerna.
För de som vill veta något mer om verklighetens förebild till Svedelids fiktiva sekt finns på svenska åtminstone två böcker av avhoppade medlemmar. Dels Offer för Children of God av Una McManus och John Charles Cooper från 1982, dels Guds barn av Sylvia Padilla från 1996. De bör gå att få tag i på bibliotek. De är garanterat otäckare än "Guds rötter".
-------------------------------------------------------------------------------
Svedelids dikt inget mot verkligheten
Det sägs att verkligheten är mer fantastisk än dikten. Det är kanske sant. Dessutom är den ofta otäckare
Jag kommer spontant att tänka på denna gamla levnadsvisdom när jag läser Månpockets nya utgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter från 1975.
Denna bok är kanske en av de mest intressanta av Svedelids böcker. Den handlar om en märklig religiös sekt - Guds rötter - som lockar till sig ungdomar som de grovt exploaterar. De tvingas att sälja flygblad och broschyrer på gator och torg till en förvånad allmänhet. Rörelsen leds av en allsmäktig ledare som i dessa regelbundet utkommande flygblad delar med sig av sina bisarra idéer.
Ingen karikatyr
Nu är förebilden för Guds rötter inte vilken sekt som helst. Det är utan tvekan Children of God/Guds barn som fått stå som förebild. Children of God var mycket aktiva på Stockholms gator just 1975 och gav Svedelid uppslaget till Guds rötter. Någon tror kanske att Svedelid målar upp en karikatyrbild av Guds barn för att få en mer slående historia. Delvis var det kanske så när den skrevs - men i allt väsentligt skulle det snart visa sig att det var tvärtom.
För verkligheten Guds barn skulle snart överträffa Svedelids värsta skräckbilder.
Sexuella övergrepp
Medan Svedelids grupp i stort sett nöjde sig med att ekonomiskt exploatera ungdomarna kom snart Children of God att gå längre. Under ca tio år beordrade dess bisarre ledare David Berg inte bara organisationens kvinnliga medlemmar att i det så kallade Flirty Fishing aktivt prostituera sig för kulten - medlemmarna rekommenderades dessutom att begå sexuella övergrepp mot barn. Dessutom hade verklighetens Children of God goda kontakter med bland annat diktatorn Ferdinand Marcos´ regim i Filippinerna.
För de som vill veta något mer om verklighetens förebild till Svedelids fiktiva sekt finns på svenska åtminstone två böcker av avhoppade medlemmar. Dels Offer för Children of God av Una McManus och John Charles Cooper från 1982, dels Guds barn av Sylvia Padilla från 1996. De bör gå att få tag i på bibliotek. De är garanterat otäckare än "Guds rötter".
Subscribe to:
Posts (Atom)