Ända sedan jag i maj 2004 beslöt mig för att sluta att använda termen rituella övergrepp och ersätta den med "organiserade sadistiska övergrepp" har jag befunnit mig i ett tillstånd av terminologisk vånda. Om "rituella övergrepp" enligt mig var en missvisande term är "organiserade sadistiska övergrepp” en ofullständig term.
Det som under 80-talet och 90-talet började beskrivas som rituella övergrepp var någonting som innehöll en rad element där just organiserad sadism endast var ett av dem, låt vara enligt mig det viktigaste. I de flesta fall kombinerades detta med kraftiga inslag av magiskt tänkande, och i många fall dessutom med en programmering/ indoktrinering som försökte få även offren till att bli anhängare till gruppernas förvirrade ideologiska (och ofta "religiösa") system. Och i nästan samtliga fall försöka göra åtminstone en del av offren till förövare.
Jag har nu strukit citationstecknet runt rituella övergrepp i bloggtiteln. Det beror inte på att jag tycker att det är en bra term, men det är den mest allmänt använda. Själv kan jag inte se att det finns någon bra term - det är väl därför det finns så många olika förslag till alternativa termer. FBI-agenten Kenneth Lanning föreslog 1992 termen "multidimensionella sexringar", samtidigt som han ju också ifrågasatte stora delar av överlevarnas berättelser. Det kan man säga mycket om, men just ordet "multidimensionella" avspeglar ändå hur komplext fenomenet är.
Dels är grupperna (mycket sadistiska) så kallade "sexringar", men dessutom är de också att betrakta som en typ av manipulativa och auktoritära sekter.
Min term "organiserade sadistiska övergrepp" var nog åtminstone till en del en eftergift till "skeptikerna", och den är som sagt klart otillräcklig
Jag återkommer kanske till frågan.
Friday, November 17, 2017
Wednesday, October 4, 2017
F.d. VoF-ordförande dömd för sexuellt ofredande av barn
Om detta kan man läsa mer här.
Jag länkar inte till uppgifter om hans namn, men det är inte svårt att ta reda på om man letar lite.
Frågan är förstås, varför tar jag upp det alls? Har det någon relevans? Jag skulle inte länka till den typen av uppgifter om det hade handlat om exempelvis en f.d. ordförande i en filatelistförening eller i en lokalavdelning av Svenska Turistföreningen.
Men i det här fallet anser jag att det är relevant. Anledningen till det är att Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en av de föreningar i Sverige som hårdast gått ut och drivit rena kampanjer mot de som har varit beredda att lyssna på de människor som får upp återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför anser jag att uppgiften har ett allmänintresse.
I en debatt på just VoF:s forum 2007 angreps jag för att jag hade skrivit att det kan finnas rena förövarintressen bakom en hel del av det i vårt samhälle så kategoriska förnekandes av återkallade minnen av övergrepp mot barn. Men det står jag fast vid även idag. Och tycker alltså därför att publicering av den har typen av uppgifter i sig är högst relevanta.
På denna blogg har jag för övrigt tidigare tagit upp VoF:s agerande i debatten om minnen av övergrepp mot barn på flera ställen - ex.vis här.
Jag länkar inte till uppgifter om hans namn, men det är inte svårt att ta reda på om man letar lite.
Frågan är förstås, varför tar jag upp det alls? Har det någon relevans? Jag skulle inte länka till den typen av uppgifter om det hade handlat om exempelvis en f.d. ordförande i en filatelistförening eller i en lokalavdelning av Svenska Turistföreningen.
Men i det här fallet anser jag att det är relevant. Anledningen till det är att Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en av de föreningar i Sverige som hårdast gått ut och drivit rena kampanjer mot de som har varit beredda att lyssna på de människor som får upp återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför anser jag att uppgiften har ett allmänintresse.
I en debatt på just VoF:s forum 2007 angreps jag för att jag hade skrivit att det kan finnas rena förövarintressen bakom en hel del av det i vårt samhälle så kategoriska förnekandes av återkallade minnen av övergrepp mot barn. Men det står jag fast vid även idag. Och tycker alltså därför att publicering av den har typen av uppgifter i sig är högst relevanta.
På denna blogg har jag för övrigt tidigare tagit upp VoF:s agerande i debatten om minnen av övergrepp mot barn på flera ställen - ex.vis här.
VoF:s ställningstagande mot bortträngda minnen
/Från min huvudblogg 8 augusti 2014/
På Vetenskap och Folkbildnings (VoF:s) webbsida kan man nu finna vad som ser ut som ett officiellt ställningstagande mot att minnen kan trängas bort. Eller rättare sagt - om man lusläser texten väldigt strikt formallogiskt ser man att det faktiskt aldrig sägs ut på ett helt entydigt sätt. Men då måste man som sagt lusläsa, och vara formallogisk.
Det är uppenbart att texten finns där med ett syfte. Den är skriven på ett sådant sätt att om man bara läser den rakt upp och ner ser det ut som ett klart ställningstagande: bortträngda minnen finns inte, och de som "tror" på dem är pseudovetenskapliga. Det är ingen tillfällighet. Det är heller ingen tillfällighet att texten inte hundraprocentigt entydigt säger detta, om man läser oerhört noga. VoF vet att de går på mycket svag is, och de har en reservplan B att kunna fly till när isen spricker.
Saken är ju den att det inte finns något vetenskapligt konsensus om bortträngda minnen. Det framgår ganska klart för var och en som har den minsta koll, se exempelvis denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets Värld.
Nu är det så att VoF normalt sett inte officiellt brukar ta ställning i vad som skulle kunna kallas inomvetenskapliga konflikter. De brukar endast ta officiell ställning mot åsikter som helt och hållet befinner sig utanför ett allmänt vetenskapligt konsensus. Det som i den akademiska världen klart är avfärdat som pseudovetenskap.
Men med bortträngda minnen är allt annorlunda. Alltsedan VoF 1996 gav priset "Årets folkbildare" till charlatanen Lilian Öhrström, för hennes virrigt skrivna, närmast anekdotiska bok "Sex, lögner och terapi", har VoF bedrivit en kampanj mot de som accepterat existensen av bortträngda minnen. Utan att direkt stå för det, har de gång på gång insinuerat att de som "tror" på dessa egentligen är andliga släktingar till George Adamski eller Uri Geller.
Nu är detta extra anmärkningsvärt då var och en som tar del av debatten snart kan konstatera att det är entydigt bevisat att även mycket traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och att de som förnekar bortträngning för det mesta tvingas till de mest konstiga och långsökta spekulationer för att bortförklara detta.
Så man kan fråga sig: varför beter sig VoF som de gör?
Vem tjänar på kampanjen mot bortträngda minnen?
Nu är frågan om bortträngda minnen ingen vanlig neutralt opolitisk fråga. Efter att Sigmund Freud först fört fram frågan i den medicinska tidskriften Wiener klinische Rundschau 1896 tvangs han till en förnedrande reträtt endast ett år senare. Anledningen var att de bortträngda minnen han tog upp där handlade om döttrar som mindes sexuella övergrepp från sina (välbärgade och "respektabla"!) fäder.
Freud släppte inte bortträngningsidén, men han släppte kopplingen till minnen av sexuella övergrepp. Det innebar att den sedan kunde föras fram i en mer ofarlig variant, och influera den allmänna psykologiska diskursen under större delen av 1900-talet.
Ända tills dess den på 80-talet på nytt relaterades till sexuella övergrepp mot barn. Minnen av övergrepp i barndomen, både alltid-minnen och återkallade minnen, har alltid funnits. Men har ofta inte tagits på allvar. Men den feministiska vågen på sextio- och sjuttiotalen, förändrade inställningen till berättelser om sexuella övergrepp. Detta bidrog till att frågan om övergrepp mot barn kom att bli mycket omdiskuterad under 80-talet.
Och då hände det något. Grupper av anklagade förövare började försöka knyta kontakter in i forskarvärlden. Eftersom ett relativt stort antal av anklagelserna åtminstone delvis byggde på minnen som under perioder varit borta från medvetandet blev en av infallsvinklarna att återkallade minnen måste vara falska.
Så bildades False Memory Syndrome Foundation (FMSF) i USA 1992, i nära samarbete mellan föräldrar (mest fäder) som anklagats för övergrepp, och forskare som valde att alliera sig med dessa.
Redan 1993 kom organisationen i blåsväder, när det visade sig att en av dess ledande representanter låtit sig intervjuas i en pedofiltidning och där gett pedofiler rådet att de djärvt bör hävda att de utför Guds vilja. Detta bidrog till att diskreditera organisationen - men den finns än idag - och har inspirerat stora grupper av förnekare - från Dan Josefsson till VoF.
De storta media valde snart sida. De backade gärna upp forskare som kritiserade teorin om bortträngning - och förlöjligade de som stödde den. Det påminner lite om hur media i det kalla krigets femtiotal i västvärlden systematiskt förlöjligade och förtalade marxistiska forskare - och den repris på detta som vi har fått se efter "murens fall"...
Vad beror det hetsiga motståndet mot begreppet bortträngning på? Det beror framför allt på att om man anser att bortträngning existerar blir man tvungen att acceptera möjligheten att ett mycket stort antal anklagelser om övergrepp skulle kunna vara sanna. Men egentligen skulle man nog tvingas att acceptera detta även om man förnekade bortträngning som mekanism; det räcker med att man accepterar det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Det spelar ju faktiskt ingen roll varför det traumatiska minnet försvann ifrån början, om man väl accepterar att några av dessa bevisligen har kommit tillbaka kan man ju inte helt automatiskt förneka de som berättat om hur andra ttraumatiska minnen kommit tillbaka.
Men just detta sista glider VoF och andra mer sofistikerade förnekare på. De säger alltså nästan aldrig helt kategoriskt att återkallade traumatiska minnen alltid är falska, men genom skrivsätt och formuleringar försöker de skapa intrycket av att de gör det. Det påminner lite om FBI-agenten Kenneth Lannings artikel om rituella övergrepp från 1992. Lanning skrev aldrig att dessa inte fanns, men genom ett mycket försåtligt skrivsätt gav han intrycket av just detta, och den efterföljande debatten visade att de flesta som gick in i debatten så att säga föll i fällan.
Men för att tala klarspråk och komma till saken. Om bortträngning, och återkallande av tidigare försvunna minnen, blir allmänt accepterat kommer ett stort antal män, och ett icke obetydligt antal kvinnor, att tvingas bli än mer rädda för konsekvenserna av en del av sina handlingar. Detta är den yttersta orsaken till den irrationella, ologiska och närmast hysteriska karaktär som kampanjen mot bortträngda minnen har fått.
"Vetenskap" existerar inte i ett socialt tomrum, så ej heller VoF. När "vetenskapliga" debatter blir mindre och mindre vetenskapliga och mer och mer hysteriska kan man ana vad klockan är slagen. Då handlar det ofta ytterst om helt andra saker än "vetenskap".
Och om man nu använder sig av en viss typ av vänsterterminologi från tidigt 70-tal (vilket jag ofta gärna gör!) kan man ju fråga sig: "Vem tjänar på detta"? .
De som framförallt tjänar på att bortträngda och återkallade minnen förnekas är förövarna. Eftersom det inte finns några avgörande vetenskapliga argument för att bortträngning inte existerar. är det suspekt att en förment "skeptikerorganisation" lägger sig så nära de argument som anklagade förövare har fört fram sedan 80-talet.
Även om det inte är helt klart att de ledande i VoF som drivit igenom denna linje subjektivt (alltså medvetet) tjänar förövarna är det glasklart att de objektivt gör det. På samma sätt som de som förteg fakta om USA:s illdåd i Vietnam och istället okritiskt citerade officiella USA-rapporter objektivt sett tjänade USA-imperialismen, är det helt klart att VoF:s, Dan Josefssons, och alla deras efterföljares (inklusive extremhögersajten Dispatch Intenational!) ältande av den värsta FMSF-retoriken, och förtigande av väsentliga fakta om debatten om "bortträngda minnen" objektivt sett tjänar förövarna.
Vad sedan motiven bakom detta tjänande är kan säkert variera. Men vad gäller just denna sista fråga är det nog bäst att utgå från Wittgensteins klassiska uttryck: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.“
På Vetenskap och Folkbildnings (VoF:s) webbsida kan man nu finna vad som ser ut som ett officiellt ställningstagande mot att minnen kan trängas bort. Eller rättare sagt - om man lusläser texten väldigt strikt formallogiskt ser man att det faktiskt aldrig sägs ut på ett helt entydigt sätt. Men då måste man som sagt lusläsa, och vara formallogisk.
Det är uppenbart att texten finns där med ett syfte. Den är skriven på ett sådant sätt att om man bara läser den rakt upp och ner ser det ut som ett klart ställningstagande: bortträngda minnen finns inte, och de som "tror" på dem är pseudovetenskapliga. Det är ingen tillfällighet. Det är heller ingen tillfällighet att texten inte hundraprocentigt entydigt säger detta, om man läser oerhört noga. VoF vet att de går på mycket svag is, och de har en reservplan B att kunna fly till när isen spricker.
Saken är ju den att det inte finns något vetenskapligt konsensus om bortträngda minnen. Det framgår ganska klart för var och en som har den minsta koll, se exempelvis denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets Värld.
Nu är det så att VoF normalt sett inte officiellt brukar ta ställning i vad som skulle kunna kallas inomvetenskapliga konflikter. De brukar endast ta officiell ställning mot åsikter som helt och hållet befinner sig utanför ett allmänt vetenskapligt konsensus. Det som i den akademiska världen klart är avfärdat som pseudovetenskap.
Men med bortträngda minnen är allt annorlunda. Alltsedan VoF 1996 gav priset "Årets folkbildare" till charlatanen Lilian Öhrström, för hennes virrigt skrivna, närmast anekdotiska bok "Sex, lögner och terapi", har VoF bedrivit en kampanj mot de som accepterat existensen av bortträngda minnen. Utan att direkt stå för det, har de gång på gång insinuerat att de som "tror" på dessa egentligen är andliga släktingar till George Adamski eller Uri Geller.
Nu är detta extra anmärkningsvärt då var och en som tar del av debatten snart kan konstatera att det är entydigt bevisat att även mycket traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och att de som förnekar bortträngning för det mesta tvingas till de mest konstiga och långsökta spekulationer för att bortförklara detta.
Så man kan fråga sig: varför beter sig VoF som de gör?
Vem tjänar på kampanjen mot bortträngda minnen?
Nu är frågan om bortträngda minnen ingen vanlig neutralt opolitisk fråga. Efter att Sigmund Freud först fört fram frågan i den medicinska tidskriften Wiener klinische Rundschau 1896 tvangs han till en förnedrande reträtt endast ett år senare. Anledningen var att de bortträngda minnen han tog upp där handlade om döttrar som mindes sexuella övergrepp från sina (välbärgade och "respektabla"!) fäder.
Freud släppte inte bortträngningsidén, men han släppte kopplingen till minnen av sexuella övergrepp. Det innebar att den sedan kunde föras fram i en mer ofarlig variant, och influera den allmänna psykologiska diskursen under större delen av 1900-talet.
Ända tills dess den på 80-talet på nytt relaterades till sexuella övergrepp mot barn. Minnen av övergrepp i barndomen, både alltid-minnen och återkallade minnen, har alltid funnits. Men har ofta inte tagits på allvar. Men den feministiska vågen på sextio- och sjuttiotalen, förändrade inställningen till berättelser om sexuella övergrepp. Detta bidrog till att frågan om övergrepp mot barn kom att bli mycket omdiskuterad under 80-talet.
Och då hände det något. Grupper av anklagade förövare började försöka knyta kontakter in i forskarvärlden. Eftersom ett relativt stort antal av anklagelserna åtminstone delvis byggde på minnen som under perioder varit borta från medvetandet blev en av infallsvinklarna att återkallade minnen måste vara falska.
Så bildades False Memory Syndrome Foundation (FMSF) i USA 1992, i nära samarbete mellan föräldrar (mest fäder) som anklagats för övergrepp, och forskare som valde att alliera sig med dessa.
Redan 1993 kom organisationen i blåsväder, när det visade sig att en av dess ledande representanter låtit sig intervjuas i en pedofiltidning och där gett pedofiler rådet att de djärvt bör hävda att de utför Guds vilja. Detta bidrog till att diskreditera organisationen - men den finns än idag - och har inspirerat stora grupper av förnekare - från Dan Josefsson till VoF.
De storta media valde snart sida. De backade gärna upp forskare som kritiserade teorin om bortträngning - och förlöjligade de som stödde den. Det påminner lite om hur media i det kalla krigets femtiotal i västvärlden systematiskt förlöjligade och förtalade marxistiska forskare - och den repris på detta som vi har fått se efter "murens fall"...
Vad beror det hetsiga motståndet mot begreppet bortträngning på? Det beror framför allt på att om man anser att bortträngning existerar blir man tvungen att acceptera möjligheten att ett mycket stort antal anklagelser om övergrepp skulle kunna vara sanna. Men egentligen skulle man nog tvingas att acceptera detta även om man förnekade bortträngning som mekanism; det räcker med att man accepterar det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Det spelar ju faktiskt ingen roll varför det traumatiska minnet försvann ifrån början, om man väl accepterar att några av dessa bevisligen har kommit tillbaka kan man ju inte helt automatiskt förneka de som berättat om hur andra ttraumatiska minnen kommit tillbaka.
Men just detta sista glider VoF och andra mer sofistikerade förnekare på. De säger alltså nästan aldrig helt kategoriskt att återkallade traumatiska minnen alltid är falska, men genom skrivsätt och formuleringar försöker de skapa intrycket av att de gör det. Det påminner lite om FBI-agenten Kenneth Lannings artikel om rituella övergrepp från 1992. Lanning skrev aldrig att dessa inte fanns, men genom ett mycket försåtligt skrivsätt gav han intrycket av just detta, och den efterföljande debatten visade att de flesta som gick in i debatten så att säga föll i fällan.
Men för att tala klarspråk och komma till saken. Om bortträngning, och återkallande av tidigare försvunna minnen, blir allmänt accepterat kommer ett stort antal män, och ett icke obetydligt antal kvinnor, att tvingas bli än mer rädda för konsekvenserna av en del av sina handlingar. Detta är den yttersta orsaken till den irrationella, ologiska och närmast hysteriska karaktär som kampanjen mot bortträngda minnen har fått.
"Vetenskap" existerar inte i ett socialt tomrum, så ej heller VoF. När "vetenskapliga" debatter blir mindre och mindre vetenskapliga och mer och mer hysteriska kan man ana vad klockan är slagen. Då handlar det ofta ytterst om helt andra saker än "vetenskap".
Och om man nu använder sig av en viss typ av vänsterterminologi från tidigt 70-tal (vilket jag ofta gärna gör!) kan man ju fråga sig: "Vem tjänar på detta"? .
De som framförallt tjänar på att bortträngda och återkallade minnen förnekas är förövarna. Eftersom det inte finns några avgörande vetenskapliga argument för att bortträngning inte existerar. är det suspekt att en förment "skeptikerorganisation" lägger sig så nära de argument som anklagade förövare har fört fram sedan 80-talet.
Även om det inte är helt klart att de ledande i VoF som drivit igenom denna linje subjektivt (alltså medvetet) tjänar förövarna är det glasklart att de objektivt gör det. På samma sätt som de som förteg fakta om USA:s illdåd i Vietnam och istället okritiskt citerade officiella USA-rapporter objektivt sett tjänade USA-imperialismen, är det helt klart att VoF:s, Dan Josefssons, och alla deras efterföljares (inklusive extremhögersajten Dispatch Intenational!) ältande av den värsta FMSF-retoriken, och förtigande av väsentliga fakta om debatten om "bortträngda minnen" objektivt sett tjänar förövarna.
Vad sedan motiven bakom detta tjänande är kan säkert variera. Men vad gäller just denna sista fråga är det nog bäst att utgå från Wittgensteins klassiska uttryck: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.“
Sunday, August 27, 2017
Och nu var det Gurmeet Ram Rahim Singh
Nu har så ännu en patriarkal sektledare överbevisats om sexualbrott. Det är ju tyvärr inget nytt. Vem minns inte Sai Baba?
Men Gurmeet Ram Rahim Singhs fanatiska anhängare ställer nu till våldsamma upplopp i tron att deras guru, förstås, måste vara "oskyldigt anklagad".
Sai Baba dömdes aldrig i Indien. Om han hade dömts hade nog det kunnat leda till kravaller som får de här att förblekna.
Det sägs att tron kan försätta berg - men blind tro på att personer som man dyrkar eller beundrar alltid måste vara "oskyldiga" kan definitivt smälta hjärnor.
Men Gurmeet Ram Rahim Singhs fanatiska anhängare ställer nu till våldsamma upplopp i tron att deras guru, förstås, måste vara "oskyldigt anklagad".
Sai Baba dömdes aldrig i Indien. Om han hade dömts hade nog det kunnat leda till kravaller som får de här att förblekna.
Det sägs att tron kan försätta berg - men blind tro på att personer som man dyrkar eller beundrar alltid måste vara "oskyldiga" kan definitivt smälta hjärnor.
Friday, June 16, 2017
Förövarförsvararpsykologi
På sajten Nyhetsverket kan vi se ett märkligt fenomen. Den senaste månaden har hundratals kommentarer dykt upp under olika poster, som har en del saker gemensamt.
För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.
För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.
Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.
Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.
Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.
Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *, tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.
Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.
Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.
Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.
Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.
Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!
För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.
För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.
Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.
Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.
Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.
Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *, tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.
Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.
Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.
Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.
Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.
Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!
Saturday, April 15, 2017
Gary Stickels McMartinrapport
McMartin var en familjeägd förskola i USA där anklagelser om övergrepp mot barn ledde till en omfattande debatt och flera rättegångar under perioden 1983-1990.
Denna debatt fortsätter än idag, och man får ibland se rent felaktiga påståenden, som exempelvis att inga barn berättade om övergrepp innan de hade bearbetats av terapeuter, eller att mamman som först upptäckte att hennes barn hade skador i underlivet, och därmed satte igång hela processen, var schizofren. Hela denna desinformation vederläggs mycket grundligt i Ross Cheits närmast monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology and the Sexual Abuse of Children (Oxford University Press 2014).Man kan ta del av denna vederläggning i bokens kapitel om McMartin, sid 17-87.
Det betyder inte att Cheit stöder alla de anklagelser som senare kom fram i McMartin-fallet. Han argumenterar övertygande för att de första anklagelserna (som riktade sig mot endast en förövare) var mycket trovärdiga, och stöddes av en omfattande bevisning, men verkar luta åt att de senare anklagelserna om organiserade övergrepp var tvivelaktiga, och kanske verkligen pressades på barnen av terapeuter.
Jag tänker inte gå in i denna diskussion här, men vill påpeka att ett viktigt dokument i diskussionen om just dessa senare anklagelser, på nytt finns på nätet, efter att ha varit borta några år. Det är arkeologen Gary Stickels utgrävningsrapport från 1993. Den kan numera läsas här.
Flera av barnen hade berättat om existensen av tunnlar under skolan, där de tvingades att krypa, och det ledde till att föräldrarna efter ett tag anlitade Gary Stickel, som var en akademiskt mycket meriterad arkeolog.
Denne ledde en utgrävning våren 1990, som blev möjlig efter att skolan lagts ner och området bytt ägare. Stickel hävdar i sin rapport att ett (enligt honom nyligen) igenfyllt system av någon form av tunnlar faktiskt återfanns. Det var bland annat fyllt med allehanda skräp, från olika tidsperioder.
Man kan hävda att detta inte nödvändigtvis måste innebära den typ av tunnlar som barnen talade om, och rapporten har mötts av omfattande kritik av den mest skiftande kvalitet. Det är dock entydigt bevisat att det funnits någon form av strukturer under skolan, och att dessa har fyllts igen.
Den som är mycket intresserad kan mycket gärna läsa den ganska så långa och genomarbetade rapporten.
Denna debatt fortsätter än idag, och man får ibland se rent felaktiga påståenden, som exempelvis att inga barn berättade om övergrepp innan de hade bearbetats av terapeuter, eller att mamman som först upptäckte att hennes barn hade skador i underlivet, och därmed satte igång hela processen, var schizofren. Hela denna desinformation vederläggs mycket grundligt i Ross Cheits närmast monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology and the Sexual Abuse of Children (Oxford University Press 2014).Man kan ta del av denna vederläggning i bokens kapitel om McMartin, sid 17-87.
Det betyder inte att Cheit stöder alla de anklagelser som senare kom fram i McMartin-fallet. Han argumenterar övertygande för att de första anklagelserna (som riktade sig mot endast en förövare) var mycket trovärdiga, och stöddes av en omfattande bevisning, men verkar luta åt att de senare anklagelserna om organiserade övergrepp var tvivelaktiga, och kanske verkligen pressades på barnen av terapeuter.
Jag tänker inte gå in i denna diskussion här, men vill påpeka att ett viktigt dokument i diskussionen om just dessa senare anklagelser, på nytt finns på nätet, efter att ha varit borta några år. Det är arkeologen Gary Stickels utgrävningsrapport från 1993. Den kan numera läsas här.
Flera av barnen hade berättat om existensen av tunnlar under skolan, där de tvingades att krypa, och det ledde till att föräldrarna efter ett tag anlitade Gary Stickel, som var en akademiskt mycket meriterad arkeolog.
Denne ledde en utgrävning våren 1990, som blev möjlig efter att skolan lagts ner och området bytt ägare. Stickel hävdar i sin rapport att ett (enligt honom nyligen) igenfyllt system av någon form av tunnlar faktiskt återfanns. Det var bland annat fyllt med allehanda skräp, från olika tidsperioder.
Man kan hävda att detta inte nödvändigtvis måste innebära den typ av tunnlar som barnen talade om, och rapporten har mötts av omfattande kritik av den mest skiftande kvalitet. Det är dock entydigt bevisat att det funnits någon form av strukturer under skolan, och att dessa har fyllts igen.
Den som är mycket intresserad kan mycket gärna läsa den ganska så långa och genomarbetade rapporten.
Sunday, January 15, 2017
Polisens passivitet
Det som brukar kallas barnpornografi, men som numera allt oftare kallas "dokumenterade sexuella övergrepp på barn" är idag ett av de främsta sätten att få fast förövare. Eftersom beviskraven när det gäller sexualbrott mot barn gradvis har höjts, är det numera i många fall ofta det enda som kan leda till fällande domar. Och till att barn som står under förövares kontroll räddas.
Därför är det anmärkningsvärt att polisen i sådana fall oftast är så passiv.
Det är inte ofta jag kan hålla med om nästan allt som sägs i en ledare i Svenska Dagbladet, men i denna kan jag göra det. Den tar upp just denna fråga.
I synnerhet märkligt är det som uppmärksammats i den artikel av My Vingren som hänvisas till i ledaren. Där beskrivs hur polisen fick ip-adresser till personer som laddar ned sådana filmer och bilder närmast serverade på ett fat. Ändå gjorde de ingenting.
Det hela skulle förstås kunna leda till utvecklandet av diverse konspirationsteorier, men jag avstår för tillfället från att utveckla det temat...
Jag nöjer mig med att konstatera att det - som sagt - är anmärkningsvärt. Mycket anmärkningsvärt.
Därför är det anmärkningsvärt att polisen i sådana fall oftast är så passiv.
Det är inte ofta jag kan hålla med om nästan allt som sägs i en ledare i Svenska Dagbladet, men i denna kan jag göra det. Den tar upp just denna fråga.
I synnerhet märkligt är det som uppmärksammats i den artikel av My Vingren som hänvisas till i ledaren. Där beskrivs hur polisen fick ip-adresser till personer som laddar ned sådana filmer och bilder närmast serverade på ett fat. Ändå gjorde de ingenting.
Det hela skulle förstås kunna leda till utvecklandet av diverse konspirationsteorier, men jag avstår för tillfället från att utveckla det temat...
Jag nöjer mig med att konstatera att det - som sagt - är anmärkningsvärt. Mycket anmärkningsvärt.
Tuesday, January 10, 2017
Ett stycke verklighet
Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.
Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.
Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.
Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.
Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.
Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.
Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.
Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.
Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.
Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.
Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.
Subscribe to:
Posts (Atom)