På grannbloggen "Ritual Abuse" kan man läsa detta inlägg.
Det beskriver en anmärkningsvärd händelse. Att en australisk premiärminister ber utsatta barn om ursäkt på det sätt som sker i den nedan länkade intervjun är faktiskt en stor händelse.
Man kan hoppas att det leder vidare. Själv är jag nog väl lite mer försiktig - jag är tveksam till att detta förvisso fina tal leder till så oerhört mycket mer... Men man kan ju som sagt alltid hoppas.... :-)
Nedan den inledande texten från den länkade bloggartikeln.
---------------------------------------------------------------------
"Please, please listen to https://m.youtube.com/watch?v=zp5IgxPhee4
This is absolutely amazing!!!! In a 18-minute-long speech to members of the Parliament, Scott Morrison, the Prime Minister of Australia, apologized to all survivors of sexual abuse, both those abused in institutions and those abused by trusted people like parents, clergy and teachers. He also apologized for the way in which children and adults were mistreated by being not believed or simply being ignored. The apology included a call to action in helping all survivors receive help and achieve justice.
For me, the highlights were when he said the words 'ritual abuse' about six minutes into the speech and when he choked up when imagining his daughters being abused.
Here is the full text of the Prime minister’s apology to survivors of child sexual abuse. Downloaded from https://www.sbs.com.au/news/i-believe-you-your-country-believes-you-pm-s-apology-to-child-sex-abuse-survivors on 11/25/2018."
Wednesday, December 5, 2018
Sunday, October 28, 2018
Sorgligt
Igår i SvD anslöt sig Ola Wong till backlashen mot MeToo och kopplade detta till några av de vanligaste myterna och lögnerna om 1990-talets "häxjakt", Södertäljefallet och påstådd "inplantering" av bortträngda minnen.
Sorgligt - han skriver ofta riktigt intressant om Kina. Då gör han ofta riktig research, vilket han inte gjort här.
I MeToo-artikeln har han bara anslutit säg till det vanliga "gänget" i dessa frågor, och upprepar några av dess mest frekventa vanföreställningar.
Sorgligt - han skriver ofta riktigt intressant om Kina. Då gör han ofta riktig research, vilket han inte gjort här.
I MeToo-artikeln har han bara anslutit säg till det vanliga "gänget" i dessa frågor, och upprepar några av dess mest frekventa vanföreställningar.
Thursday, October 18, 2018
Horace Engdahl och Marie Antoinette
I en intervju med Horace Engdahl i Times Literary Supplement kan vi läsa följande. Engdahl jämför #MeToo med franska revolutionen, och tillägger.
"'I feel we’re involved in the same kind of event here, we’re in a kind of 1789, and the forces that were released are extremely strong and they’re very, very hard to resist', he said. This is the historical perspective with which he understands the accusations against Arnault. 'I don’t know the number of witnesses who came forward to accuse Marie Antoinette of incest with her children, but it was probably no fewer', he said of the Frenchman’s eighteen accusers. 'We live in this period that is very much defined in Sweden by the onset of the #MeToo movement and the atmosphere that has created.''"
Det intressanta i detta är att han automatiskt utgår från att incestanklagelserna mot Marie Antoinette var falska. Det har blivit vanligt - i synnerhet efter kalla krigets slut - att utgå från att dessa var just falska, och sedan jämföras med ex.vis Moskvarättegångarna,
Men Stalins Sovjet 1936 var totalitärt - Frankrike 1793 var det inte.
Det fanns ganska så starka belägg för dessa anklagelser mot Marie Antoinette.
Vad mer är, det finns starka belägg för att sexuella övergrepp inom familjerna inom den franska aristokratins toppskikt var vanliga under perioden före franska revolutionen. Det finns en artikel i tidskriften Journal of Psycho-history från tidigt 1990-tal som beskrev de mycket sexualiserade relationerna mellan föräldrar och barn inom den franska aristokratins toppskikt under den perioden.
Jag läste den för ganska många år sedan, och ska försöka få tag i den igen,
Vad Engdahl gör är att ta ett påstått parallellfall där han utgår från att anklagelserna var falska. Det är en ganska vanlig metod. (Jfr "Det är precis som McMartin"!) Frågan är hur han kan veta något om den saken. Han var ju knappast där.
"'I feel we’re involved in the same kind of event here, we’re in a kind of 1789, and the forces that were released are extremely strong and they’re very, very hard to resist', he said. This is the historical perspective with which he understands the accusations against Arnault. 'I don’t know the number of witnesses who came forward to accuse Marie Antoinette of incest with her children, but it was probably no fewer', he said of the Frenchman’s eighteen accusers. 'We live in this period that is very much defined in Sweden by the onset of the #MeToo movement and the atmosphere that has created.''"
Det intressanta i detta är att han automatiskt utgår från att incestanklagelserna mot Marie Antoinette var falska. Det har blivit vanligt - i synnerhet efter kalla krigets slut - att utgå från att dessa var just falska, och sedan jämföras med ex.vis Moskvarättegångarna,
Men Stalins Sovjet 1936 var totalitärt - Frankrike 1793 var det inte.
Det fanns ganska så starka belägg för dessa anklagelser mot Marie Antoinette.
Vad mer är, det finns starka belägg för att sexuella övergrepp inom familjerna inom den franska aristokratins toppskikt var vanliga under perioden före franska revolutionen. Det finns en artikel i tidskriften Journal of Psycho-history från tidigt 1990-tal som beskrev de mycket sexualiserade relationerna mellan föräldrar och barn inom den franska aristokratins toppskikt under den perioden.
Jag läste den för ganska många år sedan, och ska försöka få tag i den igen,
Vad Engdahl gör är att ta ett påstått parallellfall där han utgår från att anklagelserna var falska. Det är en ganska vanlig metod. (Jfr "Det är precis som McMartin"!) Frågan är hur han kan veta något om den saken. Han var ju knappast där.
Tuesday, September 18, 2018
Katolska Kyrkan, media och övergrepp mot barn
Jag måste medge att jag är tagen över avslöjandena om omfattningen av sexuella övergrepp mot barn inom Katolska Kyrkan. Jag tror inte en sekund att de fakta som framkommit är "falska"; det är helt uppenbart att det har funnits rena pedofilnätverk inom denna. Som sträckt sig mycket högt upp i hierarkin. Hur högt kan man ju fråga sig.
Att det finns nätverk av förövare i många sektorer av samhället är inte något som förvånar mig. De flesta sådana har inte avslöjats. Och när rapporter om sådana dyker upp brukar media behandla dem med skepsis.
Rättsväsenet brukar inte heller vara så angelägna att utreda dem.
Nr det gäller media har alltså den typen av teman alltsedan mitten av 90-talet behandlats med skepsis. Begrepp som "masshysteri". "konspirationsteorier"."falska minnen", och "felaktigt dömda" har förts ut med en tröttsam regelbundenhet. Media har varit mer angelägna att leta reda på saker som tyder på att anklagelser om sexuella övergrepp mot barn varit falska, än att bedriva research om övergrepp.
Det underliga är att detta vad jag kan se i stort sett aldrig gällt övergrepp inom Katolska Kyrkan. När media i Sverige från och med 2002 började uppmärksamma frågan var utgångspunkten redan från början att det handlade om reella övergrepp. Vilket det också var.
Men skillnaden med hur media bevakade många andra anklagelser om sexuella övergrepp var betydande. Och det redan innan fällande domar mot katolska präster började komma.
Det gäller också så vitt jag kan se pressen i USA.
Jag har aldrig sett ens några spekulationer om lögner eller "falska minnen" i den stora mängd artiklar jag läst om katolska övergrepp. Spekulationer som annars brukar komma upp, helt rutinmässigt.
Om ett barn berättar om övergrepp inom familjen dyker det genast upp spekulationer om det kanske handlar om "PAS", eller dåliga förhörsmetoder. Om vuxna berättar om att de minns att de utsatts för övergrepp inom familjen kommer genast upp spekulationer om att de kan handla om falska minnen, eller kanske lögner.
Detsamma gäller i än högra grad om det handlar om övergrepp på ett eller annat sätt kopplade till någon form av "satanism". Att det kan finmas satanismrelaterade övergrepp mot barn har officiellt avfärdats som en "modern folksägen" sedan mitten av 90-talet.
Jag har alltså inte sett en enda, säger enda, artikel om anklagelser om sexuella övergrepp inom Katolska Kyrkan som mötts med den typen av "häxjakts-narrativ" som så ofta dyker upp i andra fall. Det är anmärkningsvärt.
Nej, som sagt, mitt syfte är inte på något sätt att antyda att anklagelser om övergrepp inom Katolska Kyrkan är falska. Liksom vad det gäler liknande anklagelser på andra områden tror jag att rent falska berättelser utgör en försvinnande liten minoritet.
Men media verkar ha någon form av dubbla måttstockar.
Det gäller alltså den mediarapportering jag tagit del av - framförallt från Sverige och USA. Det är ju båda i huvudsak länder där protestantism, och inte katolicism, är den dominerade formen av kristendom. Det är möjligt att bilden är en annan om man studerar pressen i katolska länder.
Kan det vara så att en förtjusning över att "papisterna" äntligen har avslöjat sin ”rätta natur” har fått slå ut den annars så vanliga tendensen att automatiskt betvivla barns och vuxna överlevaren berättelser?
När det gäller övergrepp inom Katolska Kyrkan har media, och efter ett tag också rättsväsendet, spelat en roll som man skulle kunnat hoppas att den i högre grad också skulle spelat i andra sammanhang.
Redan på 1800-talet publicerades rapporter i USA om katolska sexuella övergrepp, under en tid då det ämnet nästan aldrig annars behandlades. Det fanns en bias bakom detta. Den Katolska Kyrkan var då något främmande i USA, och det är lättare att kunna acceptera att en illa omtyckt minoritetsreligion begår skändligheter.
Men skändligheter begås överallt. Det är bara det att ibland tittar media och rättsväsendet bort, och ibland gör de det inte.
Som jag skrivit tidigare - är det också förunderligt hur många har svårare att acceptera att "satanister" - som bygger upp trossystem som bejakar den gestalt som de senaste 2000 åren fått representera den figur som ses som en representant för ondskan - kan begå övergrepp mot barn än att katoliker - som hyllar den person som sade att den som inte blir som ett barn aldrig kommer in i Guds rike - gör det.
Nu har vi fått en inblick i den ruttenhet som på många håll finns inom en religiös strömning som säger sig kämpa för godheten. Det är bra. Man kan hoppas att det inte stannar där. För sexuella och andra övergrepp mot barn är inte ett specifikt katolskt problem. Det är ett problem som finns i hela samhället.
Att det finns nätverk av förövare i många sektorer av samhället är inte något som förvånar mig. De flesta sådana har inte avslöjats. Och när rapporter om sådana dyker upp brukar media behandla dem med skepsis.
Rättsväsenet brukar inte heller vara så angelägna att utreda dem.
Nr det gäller media har alltså den typen av teman alltsedan mitten av 90-talet behandlats med skepsis. Begrepp som "masshysteri". "konspirationsteorier"."falska minnen", och "felaktigt dömda" har förts ut med en tröttsam regelbundenhet. Media har varit mer angelägna att leta reda på saker som tyder på att anklagelser om sexuella övergrepp mot barn varit falska, än att bedriva research om övergrepp.
Det underliga är att detta vad jag kan se i stort sett aldrig gällt övergrepp inom Katolska Kyrkan. När media i Sverige från och med 2002 började uppmärksamma frågan var utgångspunkten redan från början att det handlade om reella övergrepp. Vilket det också var.
Men skillnaden med hur media bevakade många andra anklagelser om sexuella övergrepp var betydande. Och det redan innan fällande domar mot katolska präster började komma.
Det gäller också så vitt jag kan se pressen i USA.
Jag har aldrig sett ens några spekulationer om lögner eller "falska minnen" i den stora mängd artiklar jag läst om katolska övergrepp. Spekulationer som annars brukar komma upp, helt rutinmässigt.
Om ett barn berättar om övergrepp inom familjen dyker det genast upp spekulationer om det kanske handlar om "PAS", eller dåliga förhörsmetoder. Om vuxna berättar om att de minns att de utsatts för övergrepp inom familjen kommer genast upp spekulationer om att de kan handla om falska minnen, eller kanske lögner.
Detsamma gäller i än högra grad om det handlar om övergrepp på ett eller annat sätt kopplade till någon form av "satanism". Att det kan finmas satanismrelaterade övergrepp mot barn har officiellt avfärdats som en "modern folksägen" sedan mitten av 90-talet.
Jag har alltså inte sett en enda, säger enda, artikel om anklagelser om sexuella övergrepp inom Katolska Kyrkan som mötts med den typen av "häxjakts-narrativ" som så ofta dyker upp i andra fall. Det är anmärkningsvärt.
Nej, som sagt, mitt syfte är inte på något sätt att antyda att anklagelser om övergrepp inom Katolska Kyrkan är falska. Liksom vad det gäler liknande anklagelser på andra områden tror jag att rent falska berättelser utgör en försvinnande liten minoritet.
Men media verkar ha någon form av dubbla måttstockar.
Det gäller alltså den mediarapportering jag tagit del av - framförallt från Sverige och USA. Det är ju båda i huvudsak länder där protestantism, och inte katolicism, är den dominerade formen av kristendom. Det är möjligt att bilden är en annan om man studerar pressen i katolska länder.
Kan det vara så att en förtjusning över att "papisterna" äntligen har avslöjat sin ”rätta natur” har fått slå ut den annars så vanliga tendensen att automatiskt betvivla barns och vuxna överlevaren berättelser?
När det gäller övergrepp inom Katolska Kyrkan har media, och efter ett tag också rättsväsendet, spelat en roll som man skulle kunnat hoppas att den i högre grad också skulle spelat i andra sammanhang.
Redan på 1800-talet publicerades rapporter i USA om katolska sexuella övergrepp, under en tid då det ämnet nästan aldrig annars behandlades. Det fanns en bias bakom detta. Den Katolska Kyrkan var då något främmande i USA, och det är lättare att kunna acceptera att en illa omtyckt minoritetsreligion begår skändligheter.
Men skändligheter begås överallt. Det är bara det att ibland tittar media och rättsväsendet bort, och ibland gör de det inte.
Som jag skrivit tidigare - är det också förunderligt hur många har svårare att acceptera att "satanister" - som bygger upp trossystem som bejakar den gestalt som de senaste 2000 åren fått representera den figur som ses som en representant för ondskan - kan begå övergrepp mot barn än att katoliker - som hyllar den person som sade att den som inte blir som ett barn aldrig kommer in i Guds rike - gör det.
Nu har vi fått en inblick i den ruttenhet som på många håll finns inom en religiös strömning som säger sig kämpa för godheten. Det är bra. Man kan hoppas att det inte stannar där. För sexuella och andra övergrepp mot barn är inte ett specifikt katolskt problem. Det är ett problem som finns i hela samhället.
Monday, September 17, 2018
"Hur många pedofiler rymmer katolska kyrkan?"
Detta är rubriken på en artikel av Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet. Den kan läsas här.
Jag tar mig friheten att klippa några citat från den.
"I mitten av augusti släpptes en grand jury-undersökning ledd av en åklagare i Pennsylvania, full av sådant som ögonen helst aldrig ville ha läst. Den innehåller detaljerade beskrivningar av hur mer än 300 präster våldtog och utnyttjade minst tusen barn under flera årtionden inom katolska församlingar. Prästerna producerade till och med barnporr i kyrkan. De gjorde barn gravida och skickade iväg dem för att genomgå illegala aborter. De sade sig utföra läkarundersökningar på barn för att tafsa på dem så mycket som möjligt."...
..."Så vad hände då när den publicerades?
Katolska kyrkan hade redan gjort sitt allra bästa för att motarbeta den och försöka få offer att inte vittna. De ville absolut inte att namn på präster skulle publiceras. Offrens namn fick gärna skrivas ut – förstås – men det var viktigt att inget skulle få kränka prästerna. De hade ju ändå gjort så mycket bra, och varför skulle de få sina liv och rykten förstörda? Sannolikheten att de skulle vara oskyldiga – att åklagaren fått precis allt om bakfoten och att alla som pekat ut dem ljugit eller var sinnesförvirrade – var ju ändå hyggligt stor, argumenterade kyrkan."
Detta handlar alltså inte endast om många, men ändå orelaterade fall, som avspeglar en vagt informell kultur. Det handlar helt uppenbart om organiserade övergrepp, där förövarna aktivt samarbetar med varandra.
Och till och med påven deltar tydligen numera i förnekandet:
"I veckan lade påve Franciskus istället fram den kreativa teorin att det kanske är djävulen själv som ligger bakom alla avslöjanden om kyrkan." Observera - han talar här inte om övergreppen utan om att de avslöjas. (SvD-artikeln länkar direkt till påvecitaten, så ni kan döma själv!)
Jenny Nordberg går så längt att hon formulerar sig så här: "Den katolska kyrkan har aldrig framstått mer som en global organiserad pedofilring än just nu." (!!!!)
Jag avstår tills vidare från kommentarer.
Jag låter det sjunka in, tills vidare...
S.t Peterskyrkan , Vatikanen
Jag tar mig friheten att klippa några citat från den.
"I mitten av augusti släpptes en grand jury-undersökning ledd av en åklagare i Pennsylvania, full av sådant som ögonen helst aldrig ville ha läst. Den innehåller detaljerade beskrivningar av hur mer än 300 präster våldtog och utnyttjade minst tusen barn under flera årtionden inom katolska församlingar. Prästerna producerade till och med barnporr i kyrkan. De gjorde barn gravida och skickade iväg dem för att genomgå illegala aborter. De sade sig utföra läkarundersökningar på barn för att tafsa på dem så mycket som möjligt."...
..."Så vad hände då när den publicerades?
Katolska kyrkan hade redan gjort sitt allra bästa för att motarbeta den och försöka få offer att inte vittna. De ville absolut inte att namn på präster skulle publiceras. Offrens namn fick gärna skrivas ut – förstås – men det var viktigt att inget skulle få kränka prästerna. De hade ju ändå gjort så mycket bra, och varför skulle de få sina liv och rykten förstörda? Sannolikheten att de skulle vara oskyldiga – att åklagaren fått precis allt om bakfoten och att alla som pekat ut dem ljugit eller var sinnesförvirrade – var ju ändå hyggligt stor, argumenterade kyrkan."
Detta handlar alltså inte endast om många, men ändå orelaterade fall, som avspeglar en vagt informell kultur. Det handlar helt uppenbart om organiserade övergrepp, där förövarna aktivt samarbetar med varandra.
Och till och med påven deltar tydligen numera i förnekandet:
"I veckan lade påve Franciskus istället fram den kreativa teorin att det kanske är djävulen själv som ligger bakom alla avslöjanden om kyrkan." Observera - han talar här inte om övergreppen utan om att de avslöjas. (SvD-artikeln länkar direkt till påvecitaten, så ni kan döma själv!)
Jenny Nordberg går så längt att hon formulerar sig så här: "Den katolska kyrkan har aldrig framstått mer som en global organiserad pedofilring än just nu." (!!!!)
Jag avstår tills vidare från kommentarer.
Jag låter det sjunka in, tills vidare...
S.t Peterskyrkan , Vatikanen
Friday, August 10, 2018
Illusioner om Donald Trump
Att det med all säkerhet finns förövare i USA-samhällets toppskikt, och att dessa ibland skulle kunna samarbeta med varandra, är inte endast möjligt, utan mycket sannolikt. Det finns ingen anledning att utgå från att USA-eliten skulle vara ovanligt "god" och i avsaknad av förövare.
Däremot finns det anledning att tro att deras samhälleliga ställning skulle göra det mycket svårt att sätta fast dem.
Teorier om "pedofilnätverk" på toppnivå är alltså inte definitionsmässigt "paranoida". Däremot har jag inga som helst kunskaper som gör att jag skulle kunna säga vare sig bu eller bä om de namn som figurerat i en del konspirationsteorier. Mer än att jag i alla fall inte sett några för mig övertygande belägg för några av dessa.
Men att tro att just Donald Trump skulle vara någon sorts räddande ängel som har som hemligt uppdrag att rensa ut sådana nätverk ser jag som.... ovanligt naiva illusioner. Det finns ingenting i den mannens karaktär som gör honom till en ens avlägset sannolik kandidat för en sådan roll. För att uttrycka det lite försiktigt.
Vad Trump däremot är - är ett redskap för finansintressen som vill bekämpa de som vill rädda klimatet för att stoppa den globala uppvärmingen. Om detta kan läsas här .
De som verkligen tror att Donald Trumps dolda agenda är att bekämpa förövare kommer i slutändan tyvärr att bli besvikna. Mycket besvikna.
Däremot finns det anledning att tro att deras samhälleliga ställning skulle göra det mycket svårt att sätta fast dem.
Teorier om "pedofilnätverk" på toppnivå är alltså inte definitionsmässigt "paranoida". Däremot har jag inga som helst kunskaper som gör att jag skulle kunna säga vare sig bu eller bä om de namn som figurerat i en del konspirationsteorier. Mer än att jag i alla fall inte sett några för mig övertygande belägg för några av dessa.
Men att tro att just Donald Trump skulle vara någon sorts räddande ängel som har som hemligt uppdrag att rensa ut sådana nätverk ser jag som.... ovanligt naiva illusioner. Det finns ingenting i den mannens karaktär som gör honom till en ens avlägset sannolik kandidat för en sådan roll. För att uttrycka det lite försiktigt.
Vad Trump däremot är - är ett redskap för finansintressen som vill bekämpa de som vill rädda klimatet för att stoppa den globala uppvärmingen. Om detta kan läsas här .
De som verkligen tror att Donald Trumps dolda agenda är att bekämpa förövare kommer i slutändan tyvärr att bli besvikna. Mycket besvikna.
Wednesday, June 20, 2018
"Rituella övergrepp" - "satanistpaniken" som inte var en hysteri...
Idag har det på många håll blivit en självklar "sanning" att det under ett antal år på 80- och 90-talen fanns vad som brukar kallas en "satanistpanik", som framförallt tog sig i utryck i "falska" anklagelser om övergrepp mot barn. Denna "panik" beskrivs som närmast hysterisk. Den ses av många som byggande på i stort sett ingenting, och de anklagelser som då framfördes beskrivs som allmänt vederlagda.
Den bilden är falsk. Den som vill undersöka saken rekommenderas att på allvar gå igenom litteraturen från denna tid, och närmare undersöka hur debatten fördes. Och varför den sedan tystnade.
Jag har en rad böcker från den tiden hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up , Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors - för att endast nämna en del av dem.
Men det fanns också många andra jag som läste som jag endast lånade på bibliotek.
Och, ja, jag läste också böcker av "skeptiker"/förnekare. Böcker med titlar som The Satanism Scare, Satanic Panic, Speak of the Devil och Satan¨s Silence.
De "skeptiska" böckerna var sällan övertygande, utom möjligen Satan¨s Silence. Denna hade till synes mängder av bestickande argument. Å andra sidan har Ross Cheit i sitt monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative från 2014 gått igenom just denna bok. Och visat hur dess två författare - Debbie Nathan och Michael Snedeker - på ett systematiskt och av allt att döma medvetet sätt förvrängde fakta.
Det som hände var inte att de berättelser som dessa böcker beskrev bevisades vara falska. Det finns inte en mängd exemplet på motbevisade fall. Det finns fortfarande en rad av obesvarade frågor runt dessa fall som aldrig utreddes.
Anledningen till att intresset till sist försvann var den massiva motattack - som snart kom. Där media tävlade med myndigheter och officiella institutioner om att hävda att det absolut inte fanns någonting bakom anklagelserna. Så fick vi exempelvis höra tals om en "FBI-rapport" som sades ha demolerat alla anklagelser. Det var nu ingen rapport utan två essäer av FBI-agenten Kenneth Lanning - som mest resonerade runt och omkring det hela, och inte undersökte ett enda konkret fall.
Vi fick också höra talas om att den brittiska regeringen tillsatte en kommission som bevisade att "rituella övergrepp" inte fanns. Ja, denna kommission gav ut en rapport redigerad av socialantropologen J.S. LaFontaine. En rapport på lite mer än 30 sidor, med fyra referenser, och i grunden ganska innehållslös.
Men idag läser inte många den litteratur som gavs ut på (framförallt) 90-talet. De läser en eller två böcker, exempelvis Remembering Satan, och någon av Lannings två essäer (framförallt den sista från 1992) och tror att de fått ta del av det sista ordet i frågan. End of story.
En dag kommer många att gå tillbaka till det som publicerades då. Det är jag övertygad om. Och inse att det inte handlade om mängder av vederlagda anklagelser utan om ett stycke verklighet som sedan sopades under mattan. Ett stycke mycket otäck verklighet.
Problemet med det som skrevs och sades om "rituella övergrepp" på 80-och 90-talet var (med några ytterst få undantag) inte att det var "hysteriskt", eller att de uttryckte en "panik". Den som läser igenom det kommer att finna att det handlade om mycket sakligt och nyanserat resonerande böcker, och artiklar. Och i några enstka fall TV-och radioprogram. De gjordes av personer som i övrigt hade de mest olikartade åsikter om andra frågor.
De hade stött på något otäckt, och de försökte undersöka vad det var för något.
Problemet var istället att man ofta (men absolut inte alltid) betonade fel saker. Själva termen "rituella övergrepp" gav intycket att det var något som kunde definieras i framförallt religiösa termer. På många håll började man spekulera om vilka religiösa rötter som fanns bakom de förövare som beskrevs i rapporter om övergrepp.
På det sättet kunde vi (i böcker som exempelvis Other Altars och Cult and Ritual Abuse) - se hur man letade sig tillbaks till till en hednisk urtid för att söka rötterna till övergreppen. Other Altars drar exempelvis jämförelser med... paleolitiska artefakter....
Jag hade också en gång en mailväxling med en amerikansk terapeut som på största allvar verkade tro att en del förövargrupper hade en bakgrundshistoria som sträckte sig tillbaks till senpaleolitikum...
Andra personer spekulerade om dagens förövargrupper var rester av kätterska sekter som krossades av kyrkan mellan 300 och 500 e.kr.
Den typen av spekulationer underlättade självfallet för de som ville diskreditera alla sådan berättelser och anklagelser.
På något sätt tycker jag att det kan vara lämpligt att här istället använda den marxistiska begreppen bas och överbyggnad. Det som många skrämda barn och vuxna överlevare berättade om (i berättelser som ofta stöddes av en rad mycket starka indiciekedjor, och i några fall direkta bevis) var vuxna sadister som plågade frmförallt barn, och kombinerade vad som inte kan beskrivas som något annat än tortyr, med sexuella övergrepp.
I relativt många av fallen handlade berättelserna om så grova övergrepp att en del barn ska ha dödats.
Denna sadistiska praktik skulle kunna beskrivas som basen.
Detta kombinerades dock i många av dessa fall (men faktiskt långtifrån alla - i några fall är den så kallat "rituella" dimensionen nästan helt obefintlig) av någon form av ideologisk överbyggnad, som symboliskt demonstrerades i olika typer av bisarra ritualer.
Dessa överbyggnader kunde ta sig olika former. I inte så få fall var det något som skulle kunna beskrivas som en ovanligt otäck form av "satanism".
Att förövare försöker motivera sina brott med ideologiska och religiösa mystifikationer är ju inte direkt konstigt. Vare sig de själva trodde på dessa eller inte (i en del fall kan det ha varit avsett för att skrämma barnen, i andra fall för att motivera en del av förövarna) tycker jag att det är rimligast att se det som en ideologisk överbyggnad, inte som en bas.
Och framförallt bör man inte se gruppernas rötter i något dimhöljt förkristet förflutet. Mer än- förstås - att de ibland kunde hämta element i överbyggnaden från saker de läst, om och från just ett sådant dimhöljt förflutet...
Men om några förövare (exempelvis) skulle motivera ett barnamord med hänvisningar till fenicisk offerpraktik innebär det knappast att de ingick i en grupp som härstammar från det forna Karthago...
Jean M Goodwin har i några artiklar gjort ett försök att se bortom de ideologiska mystifikationer som ofta funnits i debatten om den typen av övergrepp. Hennes mest utförliga artikel finns tyvärr inte på nätet, men en kort sammanfattning som hon gjort kan läsas här.
För att återgå till inledningen så förnekar jag inte alls att det kan ha förekommit falska anklaglser. I några få fall fanns det uppenbara sådana, men det handlar inte alls om någon större del av fallen. De flesta fall är än idag oförklarade, outredda, och övergivna av alla rättsliga insatser.
Det var en gång en dörr som öppnades - till vad som såg ut att vara ett ovanligt otäckt stycke verklighet. Sedan stängdes den igen. Förr eller senare kommer den att öppnas igen.
Jag hoppas att det blir "förr" snarare än "senare". För så länge dörren inte öppnas igen kan man med all säkerhet utgå från att det finns barn och vuxna som fortfarande finns därute - instängda i en mardrömslik verklighet som de inte kan ta sig ur.
Den bilden är falsk. Den som vill undersöka saken rekommenderas att på allvar gå igenom litteraturen från denna tid, och närmare undersöka hur debatten fördes. Och varför den sedan tystnade.
Jag har en rad böcker från den tiden hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up , Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors - för att endast nämna en del av dem.
Men det fanns också många andra jag som läste som jag endast lånade på bibliotek.
Och, ja, jag läste också böcker av "skeptiker"/förnekare. Böcker med titlar som The Satanism Scare, Satanic Panic, Speak of the Devil och Satan¨s Silence.
De "skeptiska" böckerna var sällan övertygande, utom möjligen Satan¨s Silence. Denna hade till synes mängder av bestickande argument. Å andra sidan har Ross Cheit i sitt monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative från 2014 gått igenom just denna bok. Och visat hur dess två författare - Debbie Nathan och Michael Snedeker - på ett systematiskt och av allt att döma medvetet sätt förvrängde fakta.
Det som hände var inte att de berättelser som dessa böcker beskrev bevisades vara falska. Det finns inte en mängd exemplet på motbevisade fall. Det finns fortfarande en rad av obesvarade frågor runt dessa fall som aldrig utreddes.
Anledningen till att intresset till sist försvann var den massiva motattack - som snart kom. Där media tävlade med myndigheter och officiella institutioner om att hävda att det absolut inte fanns någonting bakom anklagelserna. Så fick vi exempelvis höra tals om en "FBI-rapport" som sades ha demolerat alla anklagelser. Det var nu ingen rapport utan två essäer av FBI-agenten Kenneth Lanning - som mest resonerade runt och omkring det hela, och inte undersökte ett enda konkret fall.
Vi fick också höra talas om att den brittiska regeringen tillsatte en kommission som bevisade att "rituella övergrepp" inte fanns. Ja, denna kommission gav ut en rapport redigerad av socialantropologen J.S. LaFontaine. En rapport på lite mer än 30 sidor, med fyra referenser, och i grunden ganska innehållslös.
Men idag läser inte många den litteratur som gavs ut på (framförallt) 90-talet. De läser en eller två böcker, exempelvis Remembering Satan, och någon av Lannings två essäer (framförallt den sista från 1992) och tror att de fått ta del av det sista ordet i frågan. End of story.
En dag kommer många att gå tillbaka till det som publicerades då. Det är jag övertygad om. Och inse att det inte handlade om mängder av vederlagda anklagelser utan om ett stycke verklighet som sedan sopades under mattan. Ett stycke mycket otäck verklighet.
Problemet med det som skrevs och sades om "rituella övergrepp" på 80-och 90-talet var (med några ytterst få undantag) inte att det var "hysteriskt", eller att de uttryckte en "panik". Den som läser igenom det kommer att finna att det handlade om mycket sakligt och nyanserat resonerande böcker, och artiklar. Och i några enstka fall TV-och radioprogram. De gjordes av personer som i övrigt hade de mest olikartade åsikter om andra frågor.
De hade stött på något otäckt, och de försökte undersöka vad det var för något.
Problemet var istället att man ofta (men absolut inte alltid) betonade fel saker. Själva termen "rituella övergrepp" gav intycket att det var något som kunde definieras i framförallt religiösa termer. På många håll började man spekulera om vilka religiösa rötter som fanns bakom de förövare som beskrevs i rapporter om övergrepp.
På det sättet kunde vi (i böcker som exempelvis Other Altars och Cult and Ritual Abuse) - se hur man letade sig tillbaks till till en hednisk urtid för att söka rötterna till övergreppen. Other Altars drar exempelvis jämförelser med... paleolitiska artefakter....
Jag hade också en gång en mailväxling med en amerikansk terapeut som på största allvar verkade tro att en del förövargrupper hade en bakgrundshistoria som sträckte sig tillbaks till senpaleolitikum...
Andra personer spekulerade om dagens förövargrupper var rester av kätterska sekter som krossades av kyrkan mellan 300 och 500 e.kr.
Den typen av spekulationer underlättade självfallet för de som ville diskreditera alla sådan berättelser och anklagelser.
På något sätt tycker jag att det kan vara lämpligt att här istället använda den marxistiska begreppen bas och överbyggnad. Det som många skrämda barn och vuxna överlevare berättade om (i berättelser som ofta stöddes av en rad mycket starka indiciekedjor, och i några fall direkta bevis) var vuxna sadister som plågade frmförallt barn, och kombinerade vad som inte kan beskrivas som något annat än tortyr, med sexuella övergrepp.
I relativt många av fallen handlade berättelserna om så grova övergrepp att en del barn ska ha dödats.
Denna sadistiska praktik skulle kunna beskrivas som basen.
Detta kombinerades dock i många av dessa fall (men faktiskt långtifrån alla - i några fall är den så kallat "rituella" dimensionen nästan helt obefintlig) av någon form av ideologisk överbyggnad, som symboliskt demonstrerades i olika typer av bisarra ritualer.
Dessa överbyggnader kunde ta sig olika former. I inte så få fall var det något som skulle kunna beskrivas som en ovanligt otäck form av "satanism".
Att förövare försöker motivera sina brott med ideologiska och religiösa mystifikationer är ju inte direkt konstigt. Vare sig de själva trodde på dessa eller inte (i en del fall kan det ha varit avsett för att skrämma barnen, i andra fall för att motivera en del av förövarna) tycker jag att det är rimligast att se det som en ideologisk överbyggnad, inte som en bas.
Och framförallt bör man inte se gruppernas rötter i något dimhöljt förkristet förflutet. Mer än- förstås - att de ibland kunde hämta element i överbyggnaden från saker de läst, om och från just ett sådant dimhöljt förflutet...
Men om några förövare (exempelvis) skulle motivera ett barnamord med hänvisningar till fenicisk offerpraktik innebär det knappast att de ingick i en grupp som härstammar från det forna Karthago...
Jean M Goodwin har i några artiklar gjort ett försök att se bortom de ideologiska mystifikationer som ofta funnits i debatten om den typen av övergrepp. Hennes mest utförliga artikel finns tyvärr inte på nätet, men en kort sammanfattning som hon gjort kan läsas här.
För att återgå till inledningen så förnekar jag inte alls att det kan ha förekommit falska anklaglser. I några få fall fanns det uppenbara sådana, men det handlar inte alls om någon större del av fallen. De flesta fall är än idag oförklarade, outredda, och övergivna av alla rättsliga insatser.
Det var en gång en dörr som öppnades - till vad som såg ut att vara ett ovanligt otäckt stycke verklighet. Sedan stängdes den igen. Förr eller senare kommer den att öppnas igen.
Jag hoppas att det blir "förr" snarare än "senare". För så länge dörren inte öppnas igen kan man med all säkerhet utgå från att det finns barn och vuxna som fortfarande finns därute - instängda i en mardrömslik verklighet som de inte kan ta sig ur.
Saturday, June 16, 2018
"Ridledaren dömdes i rätten men friades i SVT"
Under denna rubrik har Gunilla Brodrej skrivit en tänkvärd debattartikel i Expressen.
Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.
Författaren tar också upp parallellen med det likaså hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.
Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.
Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.
SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.
Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..
Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.
Författaren tar också upp parallellen med det likaså hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.
Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.
Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.
SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.
Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..
Thursday, May 31, 2018
"Uppdrag Granskning klarade inte att hålla fokus på pressetiken"
Jag är tydligen inte den ende som dragit paralleller mellan debatten om Uppdrag Gransknings famösa program om Fredrik Virtanen, och Sveriges Radios dokumentärer om Hästgården. I denna debattartikel av Gustav Almestad på sidan "Politism", diskuteras UG:s program just utifrån avslöjandena i programmen om Hästgården.
Det är ett mycket genomtänkt inlägg, som verkligen bör läsas.
Överhuvudtaget ser det ut som om Uppdrag Granskning den här gången skjutit sig i foten. Vanligtvis brukar den här typen av program följas av nästan enbart hyllningar - medan de kritiska rösterna snabbt brukar marginaliseras.
Så inte nu. Det kan delvis bero på att UG:s redaktörer den här gången gav sig på minst två personer som med kraft kunde försvara sig - men det kan också bero på att MeToo ändå har lett till viss en förändring i tidsandan.
Det ter sig riktigt lovande. Det hade redan igår kommit in 592 anmälningar mot UG:s program.
Programmet har mötts av en storm av kritik - och då hjälper det inte riktigt att Åsa Liuderborg och Dan Josefsson (helt förutsägbart) höjer det till skyarna.
Det är ett mycket genomtänkt inlägg, som verkligen bör läsas.
Överhuvudtaget ser det ut som om Uppdrag Granskning den här gången skjutit sig i foten. Vanligtvis brukar den här typen av program följas av nästan enbart hyllningar - medan de kritiska rösterna snabbt brukar marginaliseras.
Så inte nu. Det kan delvis bero på att UG:s redaktörer den här gången gav sig på minst två personer som med kraft kunde försvara sig - men det kan också bero på att MeToo ändå har lett till viss en förändring i tidsandan.
Det ter sig riktigt lovande. Det hade redan igår kommit in 592 anmälningar mot UG:s program.
Programmet har mötts av en storm av kritik - och då hjälper det inte riktigt att Åsa Liuderborg och Dan Josefsson (helt förutsägbart) höjer det till skyarna.
Wednesday, May 30, 2018
Hästgården, Uppdrag Granskning - och Cissi Wallin
Under 90-talet skapades en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.
Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.
Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar, med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.
Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övetygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka - i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.
Nu - långt senare - har Sveriges Radio granskat "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser har effektivt demonterats. Det ger en totalt annan bild än vad som gavs i programmet 1994. Ett program som jag faktiskt såg när det begav sig. Jag skulle nog själv ha blivit övertygad av det – om inte tidigare erfarenheter av sådana program förskaffat mig en viss immunitet mot denna manipulativa genre.
Nu kan ni själva gärna ta del av Sveriges Radios demontering av SVT. Sveriges Radio sände fem program i rad. Ni kan lyssna på det första här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.
Detta avslöjande var ett undantag. De flesta av programmen i den genren har inga officiella medier börjat granska senare. Det är synd, för det är ofta lätt att se att den till synes övertygande bevisningen i sådana program ofta faller ihop som ett korthus - när man synar den.
Så det program som Uppdrag Granskning ska sända ikväll om den påstådda häxjakten på Fredrik Virtanen ser av allt att döma ut att ha ungefär samma karaktär. Vi får väl se när programmet är sänt.
Men redan nu vet vi en del om det, i alla fall om hur det har förberetts. Detta genom att Cissi Wallin, som anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt, på sin Facebooksida redan har lagt ut den intervju med henne som gjordes i programmet
Jag kan inte låta bli att beundra henne. Intervjun gjordes hemma hos henne. Hon lät sig inte nöja sig med att vara ett intervjuoffer - utan kom med motfrågor och var allmänt besvärlig för journalisterna . Det skulle ju dessa ha kunnat strunta i - om det inte vore för en sak. Hon spelade själv in intervjun - och dess efterspel. Uppenbarligen utan att journalisterna visste om det
De människor som har varit i en liknande situation - offer för liknande "dokumentärer" i SVT och på andra håll - kan nog vara tacksamma mot Cissi Wallin. Hon slog tillbaka Med besked.
På så sätt har många offer för den typen av dokumentärer fått en sorts senkommen revansch
Och de tjejer från den hästgård som SVT tog heder och ära av i sin "dokumentär" 1994 kan dessutom alltså glädja sig åt att Sveriges Radio 2018 äntligen vågade granska 1994 års ”granskare”.
Då och då händer det positiva saker. Trots allt
Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.
Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar, med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.
Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övetygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka - i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.
Nu - långt senare - har Sveriges Radio granskat "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser har effektivt demonterats. Det ger en totalt annan bild än vad som gavs i programmet 1994. Ett program som jag faktiskt såg när det begav sig. Jag skulle nog själv ha blivit övertygad av det – om inte tidigare erfarenheter av sådana program förskaffat mig en viss immunitet mot denna manipulativa genre.
Nu kan ni själva gärna ta del av Sveriges Radios demontering av SVT. Sveriges Radio sände fem program i rad. Ni kan lyssna på det första här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.
Detta avslöjande var ett undantag. De flesta av programmen i den genren har inga officiella medier börjat granska senare. Det är synd, för det är ofta lätt att se att den till synes övertygande bevisningen i sådana program ofta faller ihop som ett korthus - när man synar den.
Så det program som Uppdrag Granskning ska sända ikväll om den påstådda häxjakten på Fredrik Virtanen ser av allt att döma ut att ha ungefär samma karaktär. Vi får väl se när programmet är sänt.
Men redan nu vet vi en del om det, i alla fall om hur det har förberetts. Detta genom att Cissi Wallin, som anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt, på sin Facebooksida redan har lagt ut den intervju med henne som gjordes i programmet
Jag kan inte låta bli att beundra henne. Intervjun gjordes hemma hos henne. Hon lät sig inte nöja sig med att vara ett intervjuoffer - utan kom med motfrågor och var allmänt besvärlig för journalisterna . Det skulle ju dessa ha kunnat strunta i - om det inte vore för en sak. Hon spelade själv in intervjun - och dess efterspel. Uppenbarligen utan att journalisterna visste om det
De människor som har varit i en liknande situation - offer för liknande "dokumentärer" i SVT och på andra håll - kan nog vara tacksamma mot Cissi Wallin. Hon slog tillbaka Med besked.
På så sätt har många offer för den typen av dokumentärer fått en sorts senkommen revansch
Och de tjejer från den hästgård som SVT tog heder och ära av i sin "dokumentär" 1994 kan dessutom alltså glädja sig åt att Sveriges Radio 2018 äntligen vågade granska 1994 års ”granskare”.
Då och då händer det positiva saker. Trots allt
Thursday, May 3, 2018
Att vinna striden men förlora kriget
/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen. Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../
Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.
Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.
Resultatet är* fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska diagnoser
Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.
Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.
Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5
Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.
Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.
Resultatet är* fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska diagnoser
Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.
Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.
Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5
Wednesday, February 28, 2018
Missad kommentar den 3 februari
Upptäckt att jag missade en kommentar den 3. Har lagt in den nu, med ett kortfattat svar. Eftersom det kommer så få kommentarer på mina "bi-bloggar" kollar jag dem sällan. Ska försöka bättra mig.
Men mina synproblem gör att mina svar kan bli ganska korta. Ser knappt tangentbordet länge.... i alla fall inte när jag ska skriva snabbt.
Men mina synproblem gör att mina svar kan bli ganska korta. Ser knappt tangentbordet länge.... i alla fall inte när jag ska skriva snabbt.
Monday, February 26, 2018
Återigen till Knutby
Jag kan inte släppa 'Knutby och Åsa Waldau. Det har blivit som en fixering.
Som jag ser det hela var det en olöslig paradox. En sedvanligt fundamentalistpatriarkal grupp fick plötsligt en karismatisk kvinna med ledarambitioner.
Fundamentalistpatriarkala grupper har sin egen dynamik. De är kvinnoförtryckande, fyrkantiga, bygger på en torftig teologi där kvinnor per definition inte kan ha makt. "Kvinnan tige i föramlingen", sägs Paulus ha sagt,
Alldeles oavsett Åsa Waldaus övriga egenskaper är det klart att hon inte var en person som ville tiga. Samtidigt var hon skolad i en fundamentalistpatriarkal tradition där något självständigt kvinnligt ledarskap inte var möjligt.
Men hennes karisma i kombination med henne maktlystnad sprängde systemet. Det skapade en fundamental instabilitet, vars resultat blev en permanent kris, våld, illusioner, bedrägerier
En fundamentalistpatriarkal sekt är som sagt fyrkantig. En kvadrat kan aldrig bli rund - det säger oss matematiken. Problemet kallas cirkelns kvadratur och är matematiskt olösbart.
En fundamentalistpatriarkal sekt med en dominerande kvinnlig ledare är en omöjlighet - någon längre tid.
När Åsa Waldau tog över hotades kvadraten. Men då den matematiskt inte kan utvecklas till en cirkel gick den havande med en katastrof.
Det förekommer våld, övergrepp, mord, även i "normala" fundamentalistpatriarkala grupper. Men där kan de tystas ner på ett helt annat sätt.
Den fundamentalistiska patriarkala typen av kristendom är dödsdömd i vår tid. Något i hela samhällets karaktär gör den mer och mer obsolet.
Istället för att inse det kombinerade Knutby en traditionell fyrkant med vissa medlemmars önskan att ge en ovanligt karismatisk kvinna den högsta makten. Men väl att märka, utan att fyrkanten skulle rubbas.
Det skulle bli fyrkant och cirkel på en gång, vilket som sagt är omöjligt. Problemet kunde tillfälligt lösas med en ovanligt absurd vanföreställning.
Resultatet blev ändå en oundviklig krasch.
Nu sitter säkert andra fundamentalistpatriarkala grupper i landet och nickar förnumstigt. "Nu ser vi vad maktlystna kvinnor kan ställa till med. Vi får hålla oss till den normala fyrkanten, redan Paulus lärde oss att mannen är kvinnans huvud".
Åsa Waldau ville ha makt - i en struktur som inte tillåter detta. Därav den artificiella absurda, deliriska idén om "Kristi brud". Det är inte en kvinna som har makten,det är Kristus. I väntan på hans återkomst kan vi låta hans brud bestämma.
En fundamentalistpatriarkal grupp med en kvinnlig ledare är som en påstådd perpetuum mobili. Den kan synas funka ett tag -men eftersom det inte finns några sådana i verkligheten kommer besvikelsen efter ett tag att bli stor.
I en icke patriarkal religiös rörelse kan kvinnor få en ledande ställning utan att behöva fantisera om att Jesus när som helst ska komma att gifta sig med dem. Det är den patriarkala ideologin, kombinerat med de närmast följdriktiga och logiska deliriska fantasierna om Åsa Waldau, som gjorde Knutbysekten möjlig.
Liksom också den närmast oundvikliga tragedin. "
Som jag ser det hela var det en olöslig paradox. En sedvanligt fundamentalistpatriarkal grupp fick plötsligt en karismatisk kvinna med ledarambitioner.
Fundamentalistpatriarkala grupper har sin egen dynamik. De är kvinnoförtryckande, fyrkantiga, bygger på en torftig teologi där kvinnor per definition inte kan ha makt. "Kvinnan tige i föramlingen", sägs Paulus ha sagt,
Alldeles oavsett Åsa Waldaus övriga egenskaper är det klart att hon inte var en person som ville tiga. Samtidigt var hon skolad i en fundamentalistpatriarkal tradition där något självständigt kvinnligt ledarskap inte var möjligt.
Men hennes karisma i kombination med henne maktlystnad sprängde systemet. Det skapade en fundamental instabilitet, vars resultat blev en permanent kris, våld, illusioner, bedrägerier
En fundamentalistpatriarkal sekt är som sagt fyrkantig. En kvadrat kan aldrig bli rund - det säger oss matematiken. Problemet kallas cirkelns kvadratur och är matematiskt olösbart.
En fundamentalistpatriarkal sekt med en dominerande kvinnlig ledare är en omöjlighet - någon längre tid.
När Åsa Waldau tog över hotades kvadraten. Men då den matematiskt inte kan utvecklas till en cirkel gick den havande med en katastrof.
Det förekommer våld, övergrepp, mord, även i "normala" fundamentalistpatriarkala grupper. Men där kan de tystas ner på ett helt annat sätt.
Den fundamentalistiska patriarkala typen av kristendom är dödsdömd i vår tid. Något i hela samhällets karaktär gör den mer och mer obsolet.
Istället för att inse det kombinerade Knutby en traditionell fyrkant med vissa medlemmars önskan att ge en ovanligt karismatisk kvinna den högsta makten. Men väl att märka, utan att fyrkanten skulle rubbas.
Det skulle bli fyrkant och cirkel på en gång, vilket som sagt är omöjligt. Problemet kunde tillfälligt lösas med en ovanligt absurd vanföreställning.
Resultatet blev ändå en oundviklig krasch.
Nu sitter säkert andra fundamentalistpatriarkala grupper i landet och nickar förnumstigt. "Nu ser vi vad maktlystna kvinnor kan ställa till med. Vi får hålla oss till den normala fyrkanten, redan Paulus lärde oss att mannen är kvinnans huvud".
Åsa Waldau ville ha makt - i en struktur som inte tillåter detta. Därav den artificiella absurda, deliriska idén om "Kristi brud". Det är inte en kvinna som har makten,det är Kristus. I väntan på hans återkomst kan vi låta hans brud bestämma.
En fundamentalistpatriarkal grupp med en kvinnlig ledare är som en påstådd perpetuum mobili. Den kan synas funka ett tag -men eftersom det inte finns några sådana i verkligheten kommer besvikelsen efter ett tag att bli stor.
I en icke patriarkal religiös rörelse kan kvinnor få en ledande ställning utan att behöva fantisera om att Jesus när som helst ska komma att gifta sig med dem. Det är den patriarkala ideologin, kombinerat med de närmast följdriktiga och logiska deliriska fantasierna om Åsa Waldau, som gjorde Knutbysekten möjlig.
Liksom också den närmast oundvikliga tragedin. "
Monday, February 19, 2018
Åsa Waldau, Helge Fossmo - och våldtäkt inom äktenskapet
Åsa Waldau var en totalitär ledare för en superpatriarkal sekt. Före 2004 var hennes närmaste medarbetare Helge Fossmo.
När Fossmo höll denna predikan var Åsa redan den oinskränkte ledaren. I denna predikan försvarar Fossmo öppet våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnor skulle obetingat ställa upp på sex även om de inte ville. Och Åsa W - som knappast skulle acceptera detta för sin egen del - hade inga invändningar.
När jag såg senaste Knutbyprogrammet hade jag uppriktigt sagt lite svårt att inte känna empati för Åsa Waldau när hon satt i bilen och grät. Men det är trots allt lite svårt att känna genuin empati för en människa som under åratal utan att blinka accepterade den typen av värderingar.
I hennes värld skulle alla kvinnor utom henne själv underkasta sig männen i allt. Men hon slapp själv, eftersom hon - utifrån sin närmast deliriska verklighetsuppfattning - skulle gifta sig med Jesus.
Hon var, är och förblir en gåta. Hur hon lyckades med sitt spel är också en gåta. Jag kan inte komma på någon jämförbar situation, hur jag än letar.
När Fossmo höll denna predikan var Åsa redan den oinskränkte ledaren. I denna predikan försvarar Fossmo öppet våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnor skulle obetingat ställa upp på sex även om de inte ville. Och Åsa W - som knappast skulle acceptera detta för sin egen del - hade inga invändningar.
När jag såg senaste Knutbyprogrammet hade jag uppriktigt sagt lite svårt att inte känna empati för Åsa Waldau när hon satt i bilen och grät. Men det är trots allt lite svårt att känna genuin empati för en människa som under åratal utan att blinka accepterade den typen av värderingar.
I hennes värld skulle alla kvinnor utom henne själv underkasta sig männen i allt. Men hon slapp själv, eftersom hon - utifrån sin närmast deliriska verklighetsuppfattning - skulle gifta sig med Jesus.
Hon var, är och förblir en gåta. Hur hon lyckades med sitt spel är också en gåta. Jag kan inte komma på någon jämförbar situation, hur jag än letar.
Saturday, February 17, 2018
Åsa Waldau - en matriark i ett patriarkat
Har inte sett det förrän nu. Uppdrag Gransknings program om Knutby-sekten.
Vill såga två saker. Dels att programmet i hög grad bekräftar den analys som Eva Lundgren gjorde i sin bok Knutby-koden.
Dels att det finns något inneboende absurt i situationen. Åsa Waldau var en närmast totalitär kvinnlig ledare i en superpatriarkal sekt - som i övrigt drev linjen att kvinnor obetingat måste lyda män.
Det gällde alla kvinnor, som (förutom just Åsa) skulle lyda och tjäna män, men samtidigt skulle både män och kvinnor obetingat lyda och tjäna - Åsa Waldau.
Som nu gråtande får kommentera det utifrån sin bil, utan att visa sitt ansikte.
Om hon hade använt sin egen maktställning till att åtminstone på något sätt tonat ned den superpatriarkala ideologin och praktiken hade jag trots allt kunnat se några försonande drag i hennes roll. Men det verkar hon inte på något sätt ha gjort.
Även de mest otäckt patriarkala sekter brukar åtminstone på några plan rucka lite grann på delar av den patriarkala läran och praktiken när de får en kvinnlig ledare. Det gällde ex.vis den närmast kusliga gruppen Familjen/ Guds barn när David Berg dog och ersattes av Karen Zerby.
Men något liknande hände så vitt jag fattar inte alls i Knutby, när Knutby-pastorn Helge Fossmo dömdes till fängelse.
Programmet berör. Och ställer nya frågor.
Vill såga två saker. Dels att programmet i hög grad bekräftar den analys som Eva Lundgren gjorde i sin bok Knutby-koden.
Dels att det finns något inneboende absurt i situationen. Åsa Waldau var en närmast totalitär kvinnlig ledare i en superpatriarkal sekt - som i övrigt drev linjen att kvinnor obetingat måste lyda män.
Det gällde alla kvinnor, som (förutom just Åsa) skulle lyda och tjäna män, men samtidigt skulle både män och kvinnor obetingat lyda och tjäna - Åsa Waldau.
Som nu gråtande får kommentera det utifrån sin bil, utan att visa sitt ansikte.
Om hon hade använt sin egen maktställning till att åtminstone på något sätt tonat ned den superpatriarkala ideologin och praktiken hade jag trots allt kunnat se några försonande drag i hennes roll. Men det verkar hon inte på något sätt ha gjort.
Även de mest otäckt patriarkala sekter brukar åtminstone på några plan rucka lite grann på delar av den patriarkala läran och praktiken när de får en kvinnlig ledare. Det gällde ex.vis den närmast kusliga gruppen Familjen/ Guds barn när David Berg dog och ersattes av Karen Zerby.
Men något liknande hände så vitt jag fattar inte alls i Knutby, när Knutby-pastorn Helge Fossmo dömdes till fängelse.
Programmet berör. Och ställer nya frågor.
Friday, January 26, 2018
"Familjevärden", våld och förtryck
I just USA brukar högerkretsar ofta tala om "family values". De brukar ofta innefatta en föreställning om att det finns någon närmast sakrosant med familjen som samlevnadsform, och att det alltid är föräldrar, inte samhället, inte grannar, inte snokande socialarbetare eller psykologer, som vet vad som är bäst för barnen.
Trots att denna retorik ofta är vulgärast i just USA, finns värderingarna i mycket stora delar av världen, inklusive i vårt land. Att försöka ta reda på vad som pågår i slutna familjer ses ofta som ett brott mot "familjelivets helgd".
Farorna i ett samhälle byggt på slutna familjer avslöjas då och då i fall där de mest ohyggliga dolda saker plötsligt kommer upp till ytan. Som i ett nyligen avslöjat fall i USA, där en 17-årig flicka äntligen lyckades rymma och avslöja fasansfulla scenarier som pågått i åratal.
Även det allra mest osannolika kan vara verkligt. Det gäller även hur barn behandlas. I synnerhet i samhällen där de slutna små hemcellernas "familjevärden" ses som viktigare än barns rättigheter.
Läs mer här.
Trots att denna retorik ofta är vulgärast i just USA, finns värderingarna i mycket stora delar av världen, inklusive i vårt land. Att försöka ta reda på vad som pågår i slutna familjer ses ofta som ett brott mot "familjelivets helgd".
Farorna i ett samhälle byggt på slutna familjer avslöjas då och då i fall där de mest ohyggliga dolda saker plötsligt kommer upp till ytan. Som i ett nyligen avslöjat fall i USA, där en 17-årig flicka äntligen lyckades rymma och avslöja fasansfulla scenarier som pågått i åratal.
Även det allra mest osannolika kan vara verkligt. Det gäller även hur barn behandlas. I synnerhet i samhällen där de slutna små hemcellernas "familjevärden" ses som viktigare än barns rättigheter.
Läs mer här.
Subscribe to:
Posts (Atom)