"Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden
Jag vet att du är och förblir vad du var,
ja jag vill leva jag vill dö i Norden".
De
flesta i Sverige kan kanske dessa rader utantill. Jag kan det i alla
fall, trots att jag aldrig sjunger med i "Du gamla du fria".
Denna
sång tillkom 1844, under en tid då det vurmades för vikingatiden.
Termen "fornstora dar" syftar i första hand på denna tid, även om det
möjligen också kan ses som en hänvisning till Sveriges krigiska äventyr
under Gustaf II Adolf och Karl XII.
Observera att landet Sverige
aldrig nämns i det som i praktiken blivit Sveriges nationalsång. Det är
Norden som hyllas - och associationerna ska gå till det vikingatida
Norden.
Om dessa fornstora dar kan man läsa i Klas Wikström af Edholms nyutkomna bok "Vikingatidens människooffer". En bok om en praktik som länge förnekades eller bagatelliserades.
För
under
många år betvivlades existensen av vikingatida människooffer. Det sågs
som antingen något icke-existerande eller något extremt sällsynt. Den
enda
källa som sades finnas - Adam av Bremen - menades ha varit en
otillförlitlig kristen propagandist och hans berättelser ansågs sakna
stöd i fakta.
Men det var inte sant. I af Edholms bok får vi reda på en hel del om forskningsläget idag.
Det
var inte endast så att människooffer fanns - hela den fornnordiska
religionen hade sådana som en mycket central del av kultutövningen. Mest
uppmärksammade har offer till Oden varit, men det offrades också
mycket till andra gudar.
Människooffer nämns på många ställen
i fornnordiska skrifter - som en självklar och vardaglig del av den
religiösa praktiken. Men de främsta beläggen är ändå de arkeologiska.
Bokens
uppräkning av platser där det finns belägg för sådana offer är lång.
Den ena orten efter den andra nämns. Och då ska vi minnas att det med
all säkerhet finns många fler orter som inte grävts ut eller nämns i
fornnordiska annaler.
Sverige var ett starkt socialt skiktat
samhälle då som nu - och med några ytterst få undantag var det personer
långt ner i den sociala hierarkin som offrades. Krigsfångar, slavar,
fattiga, barn...
Till de ytterst få undantagen hör i alla fall ett exempel på en avsatt kung.
Vikingatiden
var en brutal tid. Att vi ska hylla den vid högtidliga tillfällen är
motbjudande. Och på något sätt avslöjande för det samhälle vi lever i.
Jag tror jag aldrig i mitt liv sjungit med i "Du gamla du fria." Någon självrespekt måste man ju ha.
Bild som föreställer irländare som försvarar sig mot vikinga-angrepp. Målning av James Ward (1914).