/Om Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok "Makten, männen, mörkläggningen". Från Socialisten 71, december 2004./
Enligt ett reaktionärt, allmänt spritt, talesätt är prostitution "världens äldsta yrke". Det är naturligtvis inte sant. Prostitution existerade inte i de jämlika samhällen som existerade under mänsklighetens förhistoria. Det är först i och med uppkomsten av klassamhällen och kvinnoförtryck som prostitutionen uppstår.
De tidigaste dokumenterade beläggen för prostitution kommer från det klassamhälle som uppstod i Mesopotamien, nuvarande Irak, några tusen år f.Kr. Alltsedan dess har prostitutionen varit en integrerad del av klassamhället. Efter kristendomens seger i västvärlden har den officiella inställningen till prostitution varit ett formellt avståndstagande - kombinerat med ett de facto accepterande. Det faller sig också naturligt att de prostituerades kunder genom tiderna ofta har varit män från de högre samhällsskikten - om inte annat för att de i högre grad haft - och har - råd. Därför kan det knappast ses som förvånande att högt uppsatta män (och åtminstone en högt uppsatt kvinna) figurerade i listan på kunder i den så kallade bordellhärvan 1976.
Journalisterna Deanne Rauscher och (den framlidne) Janne Mattsson har i sin bok "Makten, männen, mörkläggningen" (Vertigo förlag, 2004) kartlagt denna anmärkningsvärda affär. Enligt vad de själva uppger blev de under arbetets gång utsatta för en rad hot. Det är inte heller speciellt förvånande.
Bordellhärvan inleddes 1976 när "bordellmamman" Doris Hopp arresterades och ställdes inför rätta, anklagad för koppleri. Som namngivna vittnen i historien inkallades prostituerade, som tvangs att offentligt schavottera med sina namn. Kunderna däremot tvangs aldrig att vittna och benämndes endast "kund 1", kund 2" osv. Varför? Rauscher och Mattsson har en förklaring: "bland kunderna utpekades kända personer inom nöjesvärlden, affärsmän, läkare, mediafolk, flera politiker i riksdagen, två landshövdingar, flera ministrar, militärer i ytterst känsliga positioner - en civilingenjör, en överste och en överstelöjtnant, en ledamot i Rikspolisstyrelsens ledning, en rotelchef inom Stockholmspolisen, ja, till och med en åklagare. Som extra krydda en riksdagskvinna." (Rauscher/Mattsson s. 281)
Namnen kommer såväl från bordellmammans anteckningar, intervjuer med prostituerade, som polisens spaning. Rauscher/Mattsson har publicerat en del av namnen, vilket har gjort att de utsatts för ganska hårda angrepp i pressen. Bland annat figurerar SAF-lobbyisten Björn Tarras-Wahlberg i materialet. Bland politikerna nämns Thorbjörn Fälldin, Lennart Geijer, Olof Johansson, Gunnar Sträng, Krister Wickman, Hjalmar Mehr, Ragnar Lassinanti, Cecilia Nettelbrandt - och Olof Palme.
I Doris Hopps verksamhet förekom även minderåriga flickor, de yngsta i 14-årsåldern. Dessa utnyttjades av flera av de politiker som nämns ovan. En person som erkände att han utnyttjade minderåriga flickor i denna härva var journalisten Sigvard Hammar, som dömdes villkorligt för koppleri. Trots hans erkännande dömdes han inte för utnyttjande av minderåriga.
En av de minderåriga flickorna bodde på ett behandlingshem och personalen har omvittnat hur hon, när hon såg Thorbjörn Fälldin på TV, fick utbrott, skrek "den där jävla grisen" och kastade saker omkring sig. (Raucher/Mattson, s. 289). Ganska tidigt började mörkläggningsförsöken. I dessa spelade för övrigt Hans Holmér och Ebbe Carlsson, senare bekanta från Palmemordet, "kurdspåret" och "Ebbe Carlsson-affären", en framträdande roll.
Hela affären blev en politisk skandal 1977 då journalisten Peter Bratt i en artikel i DN avslöjade att rikspolischefen Carl Persson skrivit ett PM där han utpekat justitieminister Lennart Geijer som en säkerhetsrisk för att han haft kontakt med prostituerade i Doris Hopps verksamhet. Det fanns nämligen kopplingar mellan några av de kvinnor som var inblandade i verksamheten och personal på polska ambassaden. Regeringen dementerade bestämt, och DN blev redan dagen efter tvingad till en förnedrande ursäkt.
Men under våren 1978 avslöjade TV:s "Studio S" att Bratts uppgifter faktiskt varit korrekta. Krav började resas på att namnen på de riksdagsledamöter som utpekats som bordellkunder skulle avslöjas. Och den 9 maj 1978 steg Thorbjörn Fälldin upp i riksdagens talarstol. Men istället för att avslöja namnen desarmerade han frågan på detta sätt: "Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen" (Rauscher/Mattsson, s. 353)
Och med detta oväntade "avslöjande" lyckades det Fälldin att avvärja stormen. Hela riksdagen - inklusive oppositionsledaren Palme - slöt upp bakom Fälldin. De enda undantagen var Jörn Svensson och Per Gahrton, som båda hade en lite udda position inom sina egna partier. Sedan har det varit tyst - ända tills publiceringen av Rauscher/Mattsons bok. Den orsakade en del uppmärksamhet i pressen under några dagar - som dock förlorade intresset efter att Olof Johansson i ett TV-program viftade med ett papper som sades bevisa att han vid ett av de tillfällen han utpekades i själva verket var i USA. Att det papper han visade upp inte ens bevisade något sådant (se www.dagen.se/forum, underkategori övrigt, rubrik "Sanningen, nåden och journalister/författare") var det ingen som brydde sig om.
Men media fick en förevändning att vända sig från det brännbara ämnet, och övergick till att behandla det onekligen mer ofarliga "avslöjandet" att vänsterpartiet delvis hade varit ett sovjetvänligt parti under Sovjettiden...
Erik Rodenborg
Wednesday, September 28, 2011
Friday, September 23, 2011
"Hur kunde hon?" av Dana Fowley
/Om ett pedofilnätverk och om hur det osannolika kan vara verkligt./
Har läst Dana Fowleys bok "Hur kunde hon?" (Pocketförlaget 2010) och är just klar. Den rekommenderas. I synnerhet för de som ställer sig skeptiska till berättelser om pedofila nätverk.
Författaren till boken utnyttjades i Skottland av ett nätverk av förövare som innefattade hennes mor, hennes morfar, hennes mors pojkvän, dennes föräldrar, och ett stort antal andra förövare. Men även hennes far (som skllde sig från hennes mor innan Dana började utnyttjas av nätverket) visar sig vara förövare. Plus flera till i hennes närmaste bekantskapskrets.
Övergreppen hade ofta grovt sadistiska inslag.
Detta är en sådan berättelse som genast skulle få en mängd människor att tänka att Fowley måste vara mytoman, eller att hon skulle ha fått detta "inplanterat" på något sätt. Om det inte vore för en sak. I detta fall stöds hennes berättelse av fällande domar, erkännanden, och stödbevisning, inklusive bevis från telefonavlyssning.
Flera av förövarna dog innan de ställdes inför rätta, men många dömdes i en serie av rättegångar.
Den sista av dessa rättegångar 2008 blev mycket uppmärksammad, och ledde till långa fängelsestraff för tre personer. Danas mor, som bokens titel syftar på, dömdes till tolv års fängelse.
Det osannolika kan mycket väl vara sannolikt, för att tala med Birgitta Allmo.
Boken rekommenderas.
Erik Rodenborg mars 2011
Har läst Dana Fowleys bok "Hur kunde hon?" (Pocketförlaget 2010) och är just klar. Den rekommenderas. I synnerhet för de som ställer sig skeptiska till berättelser om pedofila nätverk.
Författaren till boken utnyttjades i Skottland av ett nätverk av förövare som innefattade hennes mor, hennes morfar, hennes mors pojkvän, dennes föräldrar, och ett stort antal andra förövare. Men även hennes far (som skllde sig från hennes mor innan Dana började utnyttjas av nätverket) visar sig vara förövare. Plus flera till i hennes närmaste bekantskapskrets.
Övergreppen hade ofta grovt sadistiska inslag.
Detta är en sådan berättelse som genast skulle få en mängd människor att tänka att Fowley måste vara mytoman, eller att hon skulle ha fått detta "inplanterat" på något sätt. Om det inte vore för en sak. I detta fall stöds hennes berättelse av fällande domar, erkännanden, och stödbevisning, inklusive bevis från telefonavlyssning.
Flera av förövarna dog innan de ställdes inför rätta, men många dömdes i en serie av rättegångar.
Den sista av dessa rättegångar 2008 blev mycket uppmärksammad, och ledde till långa fängelsestraff för tre personer. Danas mor, som bokens titel syftar på, dömdes till tolv års fängelse.
Det osannolika kan mycket väl vara sannolikt, för att tala med Birgitta Allmo.
Boken rekommenderas.
Erik Rodenborg mars 2011
Guillou stöder sig på pedofil-lobbyist
/Artikel av Mats Klockljung och mig i Expressen 5/9 2002/
o I sin nya bok jämför Jan Guillou medeltidens häxprocesser med
påstådda sexuella övergrepp mot barn i modern tid.
o För att styrka sina teser refererar Guillou till den
kontroversielle psykiatrikern Richard Gardner som hävdar att
pedofili har positiv effekt på barn, skriver Mats Klockljung och Erik Rodenborg.
I sin strävan att erövra Jerusalem och den heliga Graven drog sig de
kristna korsriddarna inte för de mest utstuderade grymheter, också
mot oskyldiga barn, allt i Fridsfurstens namn.
Är det som en modern korsriddare Jan "Arn" Guillou ser sig i sin nya
bok "Häxornas försvarare"? I så fall är det helt logiskt när han
förnekar andras minnen av sexuella övergrepp med stöd av en av
pedofilins främsta företrädare.
Säga vad man vill om Jan Guillou, men han upphör aldrig att förvåna.
I den självbiografiska "Ondskan", som snart ska filmatiseras, skrev
han en av de mest upprörande barndomsskildringar av misshandel i
familjen som någonsin skrivits i Sverige.
I "Häxornas försvarare" förnekar Jan Guillou andras förmåga att alls
minnas en barndom, en verklighet präglad av övergrepp. Precis som
för korsriddarna blir lögn sanning och sanning lögn - beroende på
vad som passar Jan "Arn" Guillou.
I "Häxornas försvarare" gör Guillou en ganska intressant genomgång
av de europeiska, och framförallt svenska, häxprocesserna, under
1500- och 1600-tal.
Tyvärr drar han i slutet av boken paralleller till sexualbrottsfall
som har få eller inga som helst likheter med de scenarier som
präglade denna tids häxprocesser, och det är där han "hugger sig
själv i benet".
Guillou jämför nämligen svepande häxprocesserna med dagens
diskussion om bortträngda minnen (eller förträngda minnen, som
Guillou av någon anledning föredrar att kalla det) av sexuella
övergrepp i barndomen. Han påstår självsäkert att "förträngda
minnen är inte längre på modet bland psykologerna".
Det är inte sant. Snarare är det så att de vetenskapliga bevisen
för att minnen kan trängas bort är starkare än någonsin. Material
från de fall där barn utnyttjats i den barnpornografiska industrin
har entydigt bevisat att barn faktiskt tränger bort minnen av
sexuella övergrepp, helt enkelt för att uthärda.
Guillou rekommenderas till exempel att läsa Carl Göran Svedins och
Kristina Backs skrämmande bok "Barn som inte berättar - om att
utnyttjas i barnpornografi" (Rädda Barnen 1996) om den så kallade
Huddingehärvan. Dessa barn fortsatte att förneka att de alls blivit
utsatta, och många mindes inte ens när de konfronterades med
filmatisering av övergreppen.
Men denna och all annan psykiatrisk och psykologisk facklitteratur
som stöder denna förmåga verkar Guillou vara helt obekant med. Den
enda psykiater som han refererar till är nämligen en viss Richard
Gardner, en mycket dubiös vapendragare.
Denne Gardner har i USA blivit känd genom sin teori om "the parental
alienation syndrome", som i princip går ut på att barn ljuger i
maskopi med modern i vårdnadstvister, och för en mycket omdebatterad
skala som han utarbetat för att avgöra tillförlitligheten hos
sexualbrottsanklagelser.
Hans kategoriskt formulerade teser har fått ett ganska så
obefintligt stöd hos psykiatriker och psykologer i USA.
Men än mer ökänd är Gardner för sin teori om att pedofilin fyller en
positiv reproduktiv funktion, eftersom den sexualiserar barn, så att
de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder! (Mer fakta om Gardner kan
finnas på www.thelizlibrary.org/liz/012.htm)
Richard Gardner befinner sig på den extremkant som betvivlar nästan
allt som barn berättar om sexuella övergrepp. Inte minst har
Gardner, som förklarat att han anser att "det finns en bit av
pedofili hos oss alla", också blivit beryktad genom att vara en av
de flitigaste medarbetarna i en tidskrift som de flesta andra
seriösa debattörer och forskare inte vill ta i ens med tång - Issues
in Child Abuse Accusations.
Denna tidskrift ges ut av Hollida Wakefield och Ralph Underwager.
Paret Underwager blev allmänt diskrediterade när det avslöjades att de
1991 givit en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika.
I intervjun hävdade Underwager att pedofilerna var alltför defensiva.
I stället borde pedofiler med djärvhet slå fast att de fått sin sexuella
läggning från Gud!
Se där, ytterligare ett heligt krig att kämpa. Hela intervjun kan
förresten läsas på www.nostatusquo.com/
ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html.
I sin egen tidskrift har Ralph Underwager därefter sökt bevisa att
de handlingar som han i Paidikaintervjun antydde var inspirerade av
Gud vanligtvis inte existerar. Issues in Child Abuse Accusations
kan därför ses som den psykologiska debattens motsvarighet till den
historierevisionistiska Journal of Historical Review, som
specialiserar sig på att ifrågasätta Förintelsen.
För läsarens, sanningens och Jan Guillous egen skull får man hoppas
att hans källkritik i de historiska avsnitten är betydligt bättre än
i hans slarvigt hoptotade avsnitt om "dagens häxprocesser". Men som
sagt - som ett inlägg av en korsriddare är det fullkomligt
stilriktigt:
I ett heligt krig helgar, som bekant, alla mål medlen, även om
offren, som sagt, skulle vara oskyldiga barn.
Mats Klockljung, Erik Rodenborg
o I sin nya bok jämför Jan Guillou medeltidens häxprocesser med
påstådda sexuella övergrepp mot barn i modern tid.
o För att styrka sina teser refererar Guillou till den
kontroversielle psykiatrikern Richard Gardner som hävdar att
pedofili har positiv effekt på barn, skriver Mats Klockljung och Erik Rodenborg.
I sin strävan att erövra Jerusalem och den heliga Graven drog sig de
kristna korsriddarna inte för de mest utstuderade grymheter, också
mot oskyldiga barn, allt i Fridsfurstens namn.
Är det som en modern korsriddare Jan "Arn" Guillou ser sig i sin nya
bok "Häxornas försvarare"? I så fall är det helt logiskt när han
förnekar andras minnen av sexuella övergrepp med stöd av en av
pedofilins främsta företrädare.
Säga vad man vill om Jan Guillou, men han upphör aldrig att förvåna.
I den självbiografiska "Ondskan", som snart ska filmatiseras, skrev
han en av de mest upprörande barndomsskildringar av misshandel i
familjen som någonsin skrivits i Sverige.
I "Häxornas försvarare" förnekar Jan Guillou andras förmåga att alls
minnas en barndom, en verklighet präglad av övergrepp. Precis som
för korsriddarna blir lögn sanning och sanning lögn - beroende på
vad som passar Jan "Arn" Guillou.
I "Häxornas försvarare" gör Guillou en ganska intressant genomgång
av de europeiska, och framförallt svenska, häxprocesserna, under
1500- och 1600-tal.
Tyvärr drar han i slutet av boken paralleller till sexualbrottsfall
som har få eller inga som helst likheter med de scenarier som
präglade denna tids häxprocesser, och det är där han "hugger sig
själv i benet".
Guillou jämför nämligen svepande häxprocesserna med dagens
diskussion om bortträngda minnen (eller förträngda minnen, som
Guillou av någon anledning föredrar att kalla det) av sexuella
övergrepp i barndomen. Han påstår självsäkert att "förträngda
minnen är inte längre på modet bland psykologerna".
Det är inte sant. Snarare är det så att de vetenskapliga bevisen
för att minnen kan trängas bort är starkare än någonsin. Material
från de fall där barn utnyttjats i den barnpornografiska industrin
har entydigt bevisat att barn faktiskt tränger bort minnen av
sexuella övergrepp, helt enkelt för att uthärda.
Guillou rekommenderas till exempel att läsa Carl Göran Svedins och
Kristina Backs skrämmande bok "Barn som inte berättar - om att
utnyttjas i barnpornografi" (Rädda Barnen 1996) om den så kallade
Huddingehärvan. Dessa barn fortsatte att förneka att de alls blivit
utsatta, och många mindes inte ens när de konfronterades med
filmatisering av övergreppen.
Men denna och all annan psykiatrisk och psykologisk facklitteratur
som stöder denna förmåga verkar Guillou vara helt obekant med. Den
enda psykiater som han refererar till är nämligen en viss Richard
Gardner, en mycket dubiös vapendragare.
Denne Gardner har i USA blivit känd genom sin teori om "the parental
alienation syndrome", som i princip går ut på att barn ljuger i
maskopi med modern i vårdnadstvister, och för en mycket omdebatterad
skala som han utarbetat för att avgöra tillförlitligheten hos
sexualbrottsanklagelser.
Hans kategoriskt formulerade teser har fått ett ganska så
obefintligt stöd hos psykiatriker och psykologer i USA.
Men än mer ökänd är Gardner för sin teori om att pedofilin fyller en
positiv reproduktiv funktion, eftersom den sexualiserar barn, så att
de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder! (Mer fakta om Gardner kan
finnas på www.thelizlibrary.org/liz/012.htm)
Richard Gardner befinner sig på den extremkant som betvivlar nästan
allt som barn berättar om sexuella övergrepp. Inte minst har
Gardner, som förklarat att han anser att "det finns en bit av
pedofili hos oss alla", också blivit beryktad genom att vara en av
de flitigaste medarbetarna i en tidskrift som de flesta andra
seriösa debattörer och forskare inte vill ta i ens med tång - Issues
in Child Abuse Accusations.
Denna tidskrift ges ut av Hollida Wakefield och Ralph Underwager.
Paret Underwager blev allmänt diskrediterade när det avslöjades att de
1991 givit en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika.
I intervjun hävdade Underwager att pedofilerna var alltför defensiva.
I stället borde pedofiler med djärvhet slå fast att de fått sin sexuella
läggning från Gud!
Se där, ytterligare ett heligt krig att kämpa. Hela intervjun kan
förresten läsas på www.nostatusquo.com/
ACLU/NudistHallofShame/Underwager2.html.
I sin egen tidskrift har Ralph Underwager därefter sökt bevisa att
de handlingar som han i Paidikaintervjun antydde var inspirerade av
Gud vanligtvis inte existerar. Issues in Child Abuse Accusations
kan därför ses som den psykologiska debattens motsvarighet till den
historierevisionistiska Journal of Historical Review, som
specialiserar sig på att ifrågasätta Förintelsen.
För läsarens, sanningens och Jan Guillous egen skull får man hoppas
att hans källkritik i de historiska avsnitten är betydligt bättre än
i hans slarvigt hoptotade avsnitt om "dagens häxprocesser". Men som
sagt - som ett inlägg av en korsriddare är det fullkomligt
stilriktigt:
I ett heligt krig helgar, som bekant, alla mål medlen, även om
offren, som sagt, skulle vara oskyldiga barn.
Mats Klockljung, Erik Rodenborg
Trauma, förräderi och bortträngning
/Om Jennifer Freyds bok "Betrayal trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse". Publicerad i Spegeln 3/2007./
Att minnen av övergrepp kan försvinna från medvetandet är idag entydigt bevisat. Att de kan komma tillbaka långt senare är också entydigt bevisat. Men vad beror detta på?
Den klassiska förklaringen på detta fenomen formulerades av Sigmund Freud i slutet av 1800-talet. Minnena trängs bort för att de innehåller smärta och ångest. Dessa känslor är så outhärdliga att de måste förpassas till det omedvetna. Något senare lade Freud till en annan förklaring. Minnena måste trängas bort eftersom de var kopplade till önskningar som var oacceptabla för det medvetna jaget.
På den andra sidan i den över hundraåriga debatten har ”skeptiker” betvivlat att minnen kan trängas bort överhuvudtaget. Minnets uppgift är att vi ska komma ihåg viktiga saker. Det är därför, menar de, ologiskt att just sådana saker ska kunna trängas bort.
I sin bok ”Betrayal Trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse” (Harvard University Press, 1996) lade Jennifer J Freyd lagt fram en ny syn på detta problem. Det är en angelägen bok som tar upp viktiga frågor, för överlevare och andra.
Jennifer Freyd är personligt involverad i debatten om bortträngda minnen. Efter att privat anklagat sin fader för sexuella övergrepp blev hon utsatt för en veritabel kampanj för att diskreditera hennes trovärdighet. Båda hennes föräldrar tog initiativ till att grunda False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet och drev tesen att återkallade minnen var falska minnen, ofta men inte alltid inplanterade av terapeuter.
Denna debatt avspeglas nu inte i boken. Den diskuterar inte om minnen kan vara falska, och hur dessa falska minnen i så fall uppkommit. Den hävdar däremot att minnen helt eller delvis kan trängas bort för en kortare eller längre period, och försöker utveckla en teori som förklarar varför de kan göra det.
Att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är numera helt bevisat. På sidorna 40 ff redovisar Freyd för en rad genomgångar av sådana bevisade fall. Inte ens de som helt förnekar existensen av bortträngda minnen vågar numera förneka detta.
Ett exempel hon återkommer till flera gånger är fallet Ross Cheit, en professor i statskunskap vid Browns universitet. 1992 fick han upp minnen av att ha utsatts för övergrepp av en ledare för ett sommarläger för pojkar, som han var på årligen mellan 10 och 13 års ålder. Dessa minnen kom plötsligt, efter att ha varit frånvarande i åratal. När han började undersöka saken fick han kontakt med andra som hade utsatts av samme man, och lyckades till sist få förövaren att erkänna.
Mannen fälldes senare för övergreppen.
Men hur resonerar de som förnekar existensen av bortträngda minnen? De menar att även om minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka bevisar inte detta att de ursprungligen trängdes bort för att de var obehagliga. De kan ha glömts bort som andra minnen, av en rad olika orsaker. Framförallt för att de inte var så viktiga att komma ihåg.
Denna lätt befängda ståndpunkt är mer en bortförklaring än en teori. Att hävda att minnen av upprepade sexuella övergrepp är så perifera och oviktiga att de kan glömmas bort på samma sätt som småsaker strider mot elementärt ”sunt förnuft”. I grunden kan teorin endast på allvar förespråkas av personer som förlorat all kontakt med den mänskliga verkligheten. Att många aktivister i och kring den svenska föreningen ”Vetenskap och folkbildning” ansluter sig till denna bisarra tes är nog tyvärr betecknande för denna förenings karaktär.
Boken redogör också för hur sådana förnekare försökt förklara bort fallet Cheit. De har lagt ner en viss energi på att hävda att det endast handlade om vanlig glömska, inte bortträngning, och att Cheit bara ”råkade” komma ihåg övergreppen igen efter att ha läst en bok om pedofili (vilket han för övrigt inte hade). På något sätt är detta letande efter (bort)förklaringar lite patetiskt. På ett plan har det ingen betydelse varför man tror att minnen av övergrepp glöms bort och sedan återfås. Det faktum att det i många fall kan bevisas att återkallade minnen varit riktiga gör att ingen borde ha rätt att automatiskt förneka sådana minnen, oavsett vad man tror glömskan från början berodde på.
Men det har som sagt ändå en betydelse, på ett annat plan. För som redan antytts innebär att förneka att det trängdes bort för att det var obehagligt och inte bara glömdes i största allmänhet logiskt sett ett trivialiserande av övergrepp mot barn.
Freyds teori om bortträngningens mekanism är annorlunda än den som först formulerades av Freud. Hon menar att det inte är plågsamma upplevelser i allmänhet som trängs bort. Många har minnen av plågsamma upplevelser från tidig ålder, som inte trängs bort. Ett vanligt exempel är minnen av tidiga sjukhusvistelser.
Nej, den väsentliga faktorn bakom bortträngningen är enligt Freyd svek och förräderi. Ett barn är helt utlämnad åt vårdnadshavare eller andra vuxna auktoritetspersoner. Om dessa skulle svika barnet på ett fundamentalt sätt hotas barnets hela tillvaro. Att minnas saker som bevisar ett sådant förräderi är inte ändamålsenligt alls. Det innebär inte bara ett hot mot barnets trygghet utan kan i extrema fall vara ett hot mot dess själva existens.
Även Ross Cheit betonar det beroendeförhållande han i barndomen stod till förövaren, och det förtroende han hade haft för honom. Han anser själv att det var just förräderiet från en man han hade litat på som var det väsentliga i att han måste glömma händelserna.
Jennifer Freyd lägger fram en rad empiriska belägg för sin tes. Bland annat visar hon på undersökningar som visar att övergrepp av närstående ofta trängs bort, men att övergrepp av främlingar nästan aldrig gör det. Övergrepp av främlingar kan vara lika plågsamma i sig – men de utgör inte samma hot mot barnets grundtillit.
Jennifer Freyds bok är en viktig bok. Den förtjänar att få många läsare.
Erik Rodemborg
Att minnen av övergrepp kan försvinna från medvetandet är idag entydigt bevisat. Att de kan komma tillbaka långt senare är också entydigt bevisat. Men vad beror detta på?
Den klassiska förklaringen på detta fenomen formulerades av Sigmund Freud i slutet av 1800-talet. Minnena trängs bort för att de innehåller smärta och ångest. Dessa känslor är så outhärdliga att de måste förpassas till det omedvetna. Något senare lade Freud till en annan förklaring. Minnena måste trängas bort eftersom de var kopplade till önskningar som var oacceptabla för det medvetna jaget.
På den andra sidan i den över hundraåriga debatten har ”skeptiker” betvivlat att minnen kan trängas bort överhuvudtaget. Minnets uppgift är att vi ska komma ihåg viktiga saker. Det är därför, menar de, ologiskt att just sådana saker ska kunna trängas bort.
I sin bok ”Betrayal Trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse” (Harvard University Press, 1996) lade Jennifer J Freyd lagt fram en ny syn på detta problem. Det är en angelägen bok som tar upp viktiga frågor, för överlevare och andra.
Jennifer Freyd är personligt involverad i debatten om bortträngda minnen. Efter att privat anklagat sin fader för sexuella övergrepp blev hon utsatt för en veritabel kampanj för att diskreditera hennes trovärdighet. Båda hennes föräldrar tog initiativ till att grunda False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet och drev tesen att återkallade minnen var falska minnen, ofta men inte alltid inplanterade av terapeuter.
Denna debatt avspeglas nu inte i boken. Den diskuterar inte om minnen kan vara falska, och hur dessa falska minnen i så fall uppkommit. Den hävdar däremot att minnen helt eller delvis kan trängas bort för en kortare eller längre period, och försöker utveckla en teori som förklarar varför de kan göra det.
Att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är numera helt bevisat. På sidorna 40 ff redovisar Freyd för en rad genomgångar av sådana bevisade fall. Inte ens de som helt förnekar existensen av bortträngda minnen vågar numera förneka detta.
Ett exempel hon återkommer till flera gånger är fallet Ross Cheit, en professor i statskunskap vid Browns universitet. 1992 fick han upp minnen av att ha utsatts för övergrepp av en ledare för ett sommarläger för pojkar, som han var på årligen mellan 10 och 13 års ålder. Dessa minnen kom plötsligt, efter att ha varit frånvarande i åratal. När han började undersöka saken fick han kontakt med andra som hade utsatts av samme man, och lyckades till sist få förövaren att erkänna.
Mannen fälldes senare för övergreppen.
Men hur resonerar de som förnekar existensen av bortträngda minnen? De menar att även om minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka bevisar inte detta att de ursprungligen trängdes bort för att de var obehagliga. De kan ha glömts bort som andra minnen, av en rad olika orsaker. Framförallt för att de inte var så viktiga att komma ihåg.
Denna lätt befängda ståndpunkt är mer en bortförklaring än en teori. Att hävda att minnen av upprepade sexuella övergrepp är så perifera och oviktiga att de kan glömmas bort på samma sätt som småsaker strider mot elementärt ”sunt förnuft”. I grunden kan teorin endast på allvar förespråkas av personer som förlorat all kontakt med den mänskliga verkligheten. Att många aktivister i och kring den svenska föreningen ”Vetenskap och folkbildning” ansluter sig till denna bisarra tes är nog tyvärr betecknande för denna förenings karaktär.
Boken redogör också för hur sådana förnekare försökt förklara bort fallet Cheit. De har lagt ner en viss energi på att hävda att det endast handlade om vanlig glömska, inte bortträngning, och att Cheit bara ”råkade” komma ihåg övergreppen igen efter att ha läst en bok om pedofili (vilket han för övrigt inte hade). På något sätt är detta letande efter (bort)förklaringar lite patetiskt. På ett plan har det ingen betydelse varför man tror att minnen av övergrepp glöms bort och sedan återfås. Det faktum att det i många fall kan bevisas att återkallade minnen varit riktiga gör att ingen borde ha rätt att automatiskt förneka sådana minnen, oavsett vad man tror glömskan från början berodde på.
Men det har som sagt ändå en betydelse, på ett annat plan. För som redan antytts innebär att förneka att det trängdes bort för att det var obehagligt och inte bara glömdes i största allmänhet logiskt sett ett trivialiserande av övergrepp mot barn.
Freyds teori om bortträngningens mekanism är annorlunda än den som först formulerades av Freud. Hon menar att det inte är plågsamma upplevelser i allmänhet som trängs bort. Många har minnen av plågsamma upplevelser från tidig ålder, som inte trängs bort. Ett vanligt exempel är minnen av tidiga sjukhusvistelser.
Nej, den väsentliga faktorn bakom bortträngningen är enligt Freyd svek och förräderi. Ett barn är helt utlämnad åt vårdnadshavare eller andra vuxna auktoritetspersoner. Om dessa skulle svika barnet på ett fundamentalt sätt hotas barnets hela tillvaro. Att minnas saker som bevisar ett sådant förräderi är inte ändamålsenligt alls. Det innebär inte bara ett hot mot barnets trygghet utan kan i extrema fall vara ett hot mot dess själva existens.
Även Ross Cheit betonar det beroendeförhållande han i barndomen stod till förövaren, och det förtroende han hade haft för honom. Han anser själv att det var just förräderiet från en man han hade litat på som var det väsentliga i att han måste glömma händelserna.
Jennifer Freyd lägger fram en rad empiriska belägg för sin tes. Bland annat visar hon på undersökningar som visar att övergrepp av närstående ofta trängs bort, men att övergrepp av främlingar nästan aldrig gör det. Övergrepp av främlingar kan vara lika plågsamma i sig – men de utgör inte samma hot mot barnets grundtillit.
Jennifer Freyds bok är en viktig bok. Den förtjänar att få många läsare.
Erik Rodemborg
”Inplanterade minnen” och oidipuskomplex
/Publicerad i Spegeln 1/2005./
De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.
Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sätt” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.
Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.
Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.
Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.
Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.
Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religiöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.
Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alla minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.
Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.
Erik Rodenborg
De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.
Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sätt” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.
Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.
Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.
Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.
Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.
Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religiöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.
Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alla minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.
Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.
Erik Rodenborg
"Du raljerar om min tragedi"
Södertäljeflickan till hårt angrepp mot Jan Guillous häxjakt.
/Från DN 16/9 2002. Inlagd med författarens tillstånd./
Den intresserade kunde häromveckan läsa hur Jan Guillou i medierna
framställdes som en sanningens riddare genom sin nyutkomna bok
"Häxornas försvarare - ett historiskt reportage". Han utger sig för
att, som seriös journalist, skriva ett historiskt reportage om
dåtidens och nutidens häxprocesser. Med de senare avses barns
vittnesberättelser om hur de utsatts för sexuella övergrepp, något
som ibland lett till rättegångar och fällande domar.
Guillou tar upp fyra medialt mycket uppmärksammade nutida fall. Ett
av dessa fall, det så kallade Södertäljefallet, handlar om mig. Jag
råkar med andra ord vara mycket väl insatt i ärendet och vågar
följaktligen påstå att Guillou inte har granskat sina källor
särskilt noggrant och att han är mycket slarvig i sitt återgivande.
Utan hänsyn till det faktiska historiska tidsglappet liksom
skillnaden i företeelser, blandar Guillou det ena med det andra.
Inom modern vetenskap är det vedertaget att ange kriterier för sitt
urval, sitt syfte och sin metod, varför och hur man väljer att
tillämpa en företeelse på en annan. Det gör inte Guillou och
resultatet blir förödande.
Södertäljefallet fick stor uppmärksamhet i medierna i början av
90-talet. Efter flera rättegångar under två års tid, dömdes en
anhörig till fem års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, det vill säga av mig. Det fanns klar teknisk bevisning,
ett rättsintyg om skador, som kunde stödja den delen av min
berättelse.
Men jag hade också berättat om mina plågsamma minnesbilder av hur
även andra personer, i grupp eller enskilt, utsatt mig och andra
barn för så grova övergrepp att barn ibland inte överlevt. Här
fanns i stort sett bara ett barns - mina - minnesbilder. Det
skapade osäkerhet om tillförlitligheten och bevisningen ansågs inte
tillräcklig för fällande dom. Detta har jag lärt mig att leva med.
Det har under årens lopp funnits ett antal personer som av diverse
skäl haft intresse av att ta upp Södertäljefallet. Trots både grovt
felaktiga och kränkande skriverier har jag hittills inte velat ägna
min tid åt detta. Jag anser att den drygt två år långa och mycket
plågsamma rättsliga processen är ett avslutat kapitel och hade
hoppats att det så skulle få förbli. Men Jan Guillou river i sin
bok upp gamla sår och åstadkommer plågsamma konsekvenser i mitt
vardagsliv genom sina ogrundade och vilseledande påståenden. Jag
har därför inget annat val än att bemöta den förvrängda bild av
fallet som han presenterar i sin bok.
I arrogant ton, som om det vore en självklarhet, hävdar han att jag
är "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" och att
fängelsedomen därför var felaktig.
Guillou, skicklig på retorik, plockar ut fragment av fakta ur sitt
sammanhang, förenklar och generaliserar, blandar dem med
överdrifter, ironiserar, mystifierar och förvränger och får då
fallet att framstå som än mer osannolikt.
Guillou har rätt när han skriver om hur kvällstidningarna i sin
rapportering talade om massgravar och skändade lik efter ett
trettiotal barn. Men mig veterligt är det inte någon som har
berättat om massgravar i detta fall - jag har i alla fall inte gjort
det! Mediernas överdrifter ger, som bekant, större tidningsupplagor
än den krassa verkligheten.
Jag hade bland annat minnen av att övergreppen riktats mot utländska
barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som
försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser
tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över
nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska
verklighet.
Guillou plockar endast ut vissa delar som han anser skulle kunna
styrka hans teser, genom att polisen inte lyckats hitta tillräckliga
bevis. Men det har funnits andra indikationer. Hade Guillou haft
tillgång till polisens egna utredningsanteckningar, hade han till
exempel kunnat läsa om hur polisen konstaterat att märken efter att
någon grävt av grästorvor fanns på en plats som jag pekat ut samt
att man funnit en del av en trasig plastsäck intill.
Ett annat exempel kan vara polisens egen beskrivning av en sekvens
från ett filmbeslag i samband med förundersökningen: "minderårig
eller eventuellt utvecklingsstörd flicka som binds, hotas med kniv,
piskas och tvingas till oralsex. Man som för in halva underarmen i
slidan på flickan". Dessa uppgifter med flera har inte kommit fram
i medierapporteringen.
Guillou låter påskina att polismyndigheten lade ner ett så intensivt
arbete på fallet, tvärs emot sin egen övertygelse om uppgifternas
trovärdighet. Varför utredde man då? Ur förundersökningsprotokoll
framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott
som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande
uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende
av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med
utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa
fall avlidit.
I mitt vittnesmål hade jag pekat ut några personer som tidigare
dömts respektive misstänkts för sexuella övergrepp mot barn, liksom
en senare omskriven porrklubb och en filmstudio i centrala
Stockholm. Det fanns alltså stor anledning för polisen att ta mina
uppgifter på allvar.
Guillou kritiserar den journalistik som utgår från ogrundade
uppgifter och hörsägen och på så sätt ger en förvrängd bild av
verkligheten. Men det är uppenbart att det är just denna metod han
själv använder här.
Guillou beskriver detta fall som om det skulle handla om "historier
om djävulssekter". Det är en beskrivning som inte kommer från mig.
Genom sina överdrifter skapar Guillou en förvrängd bild av
barnsexhandel och får sexuella övergrepp att framstå som en mystisk
osanning. Om Guillous resonemang får stöd kan det "legitimera"
verksamheten. Eftersom den inte kan finnas behöver den inte
bekämpas.
Men vem kan förneka Dutrouxfallet som har skakat Belgien sedan 1996
då fem flickor återfanns döda efter fångenskap, vanvård och sexuellt
utnyttjande? Två flickor räddades och i samband med fallet
avslöjades sexuell handel med barn samt barnporrfilmer. Vem kan
påstå att fall som Huddingehärvan, "Örebropedofilen"eller så kallad
trafficking inte existerar? Vem kan förneka att det finns en
verklighet bakom begrepp som sadism, psykopati och pedofili?
Guillou ger sig också raljerande ut på beteendevetenskapens och
psykiatrins område genom att anföra: ". . . den flicka vars
uppgifter fällt båda föräldrarna, visat sig kapabel till fullständig
galenskap . . ." Och "om hovrätten trott på en uppenbart galen
människa borde ju båda föräldrarna frikännas . . . eftersom hans
dotter visat sig lögnaktig".
Min stilla undran är: Var går gränsen för förtal?
Om man har för avsikt att skildra faktiska omständigheter är även
berättelsens kronologi av stor betydelse. Bland annat hånar Guillou
mig och menar att jag inte vid första kontakten med polisen
berättade om de organiserade övergreppen utan att de skulle ha varit
en efterhandskonstruktion. Så var det inte. Jag berättade, om än i
början ibland antydningsvis och ibland utan att de som lyssnade
orkade ta in det.
Mina minnen trängde sig obönhörligt fram sedan jag äntligen sluppit
mina förövare och försiktigt började kunna lita på vuxna.
Minnesbilder styr man inte över. De kommer upp när man minst anar
det, ofta hemma, mitt i natten under vånda och skräck. Mina mest
fasansfulla minnen berättade jag om redan på försommaren 1992, hemma
och hos min terapeut, och även för polis och åklagare, som bad mig
"lagra", det vill säga inte berätta mer på grund av pågående
rättsprocess.
Min berättelse skapade ångest och oro även hos professionella. Få
förstod hur man skulle bemöta och handskas med dessa hemska,
osannolika minnesbilder. "Du måste nog mena så här i stället?!" var
en vanlig reaktion. Erfarenhet av den typen av berättelser
saknades, varför amerikanska terapeuter, vana att behandla barn med
liknande upplevelser, konsulterades på hösten 1992 i samband med en
vanlig terapitimme.
Guillou skriver: "efter att hon berättat sanningen inför hovrätten
har hon . . . utsatts för en amerikansk terapeut som lärt henne hur
det gick till med djävulsdyrkare i USA . . ." Detta är inte sant.
Jag har alltså berättat om mina upplevelser långt tidigare och några
djävulsdyrkare har aldrig nämnts i sammanhanget
Delar av Guillous bok vidmakthåller felaktigheter som får negativa
konsekvenser för de individer han skriver om. Min främsta kritik är
att han tar sig friheten att föraktfullt raljera över en mänsklig
tragedi, som de berörda kämpar för att lägga bakom sig för att nå
ett drägligt liv.
Guillou har dock sina poänger när han kritiserar domstolar, polis
och medier för deras bristfälliga hantering av utsatta barns
berättelser. Samhället tillåter inte sexuella övergrepp mot barn i
någon form, men har i dag små medel att förhindra det. I stället
riskerar berättande barn att utsättas för plågsamma rättegångar och
mediernas många gånger förvrängda uppmärksamhet, som i mitt fall
till och med har upplevts som än större kränkning än själva brottet.
Även vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin har nyligen erkänt
att samhället i dag inte klarar av att hantera sexuella övergrepp
mot barn rättsligt. Hon pekar på samhällets vanmakt vad gäller
möjligheter till åtal och fler fällande domar. Den juridiska
verkligheten har helt andra kriterier än den rent fysiska, vilket är
ofrånkomligt.
Jag vill bidra till att den organiserade barnsexhandeln definieras
som den egentligen är: Gränsöverskridande och gränslösa vuxna
människor som i egna och kommersiella syften tar sig rätten att
använda barn.
Jan Guillou, om du verkligen är den sanningssökande journalist du
utger dig för att vara, borde du då inte, i dina strävanden efter
sanning, ta dig tid att söka och belysa fler perspektiv på
verkligheten än ditt eget?
Du läsare, var kritiskt medveten om ordets makt och varje individs
samhällsansvar. De ord och definitioner du använder skapar andra
människors verklighet. Vilken verklighet vill du vara med att
skapa?
Södertäljeflickan
/Från DN 16/9 2002. Inlagd med författarens tillstånd./
Den intresserade kunde häromveckan läsa hur Jan Guillou i medierna
framställdes som en sanningens riddare genom sin nyutkomna bok
"Häxornas försvarare - ett historiskt reportage". Han utger sig för
att, som seriös journalist, skriva ett historiskt reportage om
dåtidens och nutidens häxprocesser. Med de senare avses barns
vittnesberättelser om hur de utsatts för sexuella övergrepp, något
som ibland lett till rättegångar och fällande domar.
Guillou tar upp fyra medialt mycket uppmärksammade nutida fall. Ett
av dessa fall, det så kallade Södertäljefallet, handlar om mig. Jag
råkar med andra ord vara mycket väl insatt i ärendet och vågar
följaktligen påstå att Guillou inte har granskat sina källor
särskilt noggrant och att han är mycket slarvig i sitt återgivande.
Utan hänsyn till det faktiska historiska tidsglappet liksom
skillnaden i företeelser, blandar Guillou det ena med det andra.
Inom modern vetenskap är det vedertaget att ange kriterier för sitt
urval, sitt syfte och sin metod, varför och hur man väljer att
tillämpa en företeelse på en annan. Det gör inte Guillou och
resultatet blir förödande.
Södertäljefallet fick stor uppmärksamhet i medierna i början av
90-talet. Efter flera rättegångar under två års tid, dömdes en
anhörig till fem års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, det vill säga av mig. Det fanns klar teknisk bevisning,
ett rättsintyg om skador, som kunde stödja den delen av min
berättelse.
Men jag hade också berättat om mina plågsamma minnesbilder av hur
även andra personer, i grupp eller enskilt, utsatt mig och andra
barn för så grova övergrepp att barn ibland inte överlevt. Här
fanns i stort sett bara ett barns - mina - minnesbilder. Det
skapade osäkerhet om tillförlitligheten och bevisningen ansågs inte
tillräcklig för fällande dom. Detta har jag lärt mig att leva med.
Det har under årens lopp funnits ett antal personer som av diverse
skäl haft intresse av att ta upp Södertäljefallet. Trots både grovt
felaktiga och kränkande skriverier har jag hittills inte velat ägna
min tid åt detta. Jag anser att den drygt två år långa och mycket
plågsamma rättsliga processen är ett avslutat kapitel och hade
hoppats att det så skulle få förbli. Men Jan Guillou river i sin
bok upp gamla sår och åstadkommer plågsamma konsekvenser i mitt
vardagsliv genom sina ogrundade och vilseledande påståenden. Jag
har därför inget annat val än att bemöta den förvrängda bild av
fallet som han presenterar i sin bok.
I arrogant ton, som om det vore en självklarhet, hävdar han att jag
är "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" och att
fängelsedomen därför var felaktig.
Guillou, skicklig på retorik, plockar ut fragment av fakta ur sitt
sammanhang, förenklar och generaliserar, blandar dem med
överdrifter, ironiserar, mystifierar och förvränger och får då
fallet att framstå som än mer osannolikt.
Guillou har rätt när han skriver om hur kvällstidningarna i sin
rapportering talade om massgravar och skändade lik efter ett
trettiotal barn. Men mig veterligt är det inte någon som har
berättat om massgravar i detta fall - jag har i alla fall inte gjort
det! Mediernas överdrifter ger, som bekant, större tidningsupplagor
än den krassa verkligheten.
Jag hade bland annat minnen av att övergreppen riktats mot utländska
barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som
försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser
tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över
nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska
verklighet.
Guillou plockar endast ut vissa delar som han anser skulle kunna
styrka hans teser, genom att polisen inte lyckats hitta tillräckliga
bevis. Men det har funnits andra indikationer. Hade Guillou haft
tillgång till polisens egna utredningsanteckningar, hade han till
exempel kunnat läsa om hur polisen konstaterat att märken efter att
någon grävt av grästorvor fanns på en plats som jag pekat ut samt
att man funnit en del av en trasig plastsäck intill.
Ett annat exempel kan vara polisens egen beskrivning av en sekvens
från ett filmbeslag i samband med förundersökningen: "minderårig
eller eventuellt utvecklingsstörd flicka som binds, hotas med kniv,
piskas och tvingas till oralsex. Man som för in halva underarmen i
slidan på flickan". Dessa uppgifter med flera har inte kommit fram
i medierapporteringen.
Guillou låter påskina att polismyndigheten lade ner ett så intensivt
arbete på fallet, tvärs emot sin egen övertygelse om uppgifternas
trovärdighet. Varför utredde man då? Ur förundersökningsprotokoll
framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott
som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande
uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende
av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med
utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa
fall avlidit.
I mitt vittnesmål hade jag pekat ut några personer som tidigare
dömts respektive misstänkts för sexuella övergrepp mot barn, liksom
en senare omskriven porrklubb och en filmstudio i centrala
Stockholm. Det fanns alltså stor anledning för polisen att ta mina
uppgifter på allvar.
Guillou kritiserar den journalistik som utgår från ogrundade
uppgifter och hörsägen och på så sätt ger en förvrängd bild av
verkligheten. Men det är uppenbart att det är just denna metod han
själv använder här.
Guillou beskriver detta fall som om det skulle handla om "historier
om djävulssekter". Det är en beskrivning som inte kommer från mig.
Genom sina överdrifter skapar Guillou en förvrängd bild av
barnsexhandel och får sexuella övergrepp att framstå som en mystisk
osanning. Om Guillous resonemang får stöd kan det "legitimera"
verksamheten. Eftersom den inte kan finnas behöver den inte
bekämpas.
Men vem kan förneka Dutrouxfallet som har skakat Belgien sedan 1996
då fem flickor återfanns döda efter fångenskap, vanvård och sexuellt
utnyttjande? Två flickor räddades och i samband med fallet
avslöjades sexuell handel med barn samt barnporrfilmer. Vem kan
påstå att fall som Huddingehärvan, "Örebropedofilen"eller så kallad
trafficking inte existerar? Vem kan förneka att det finns en
verklighet bakom begrepp som sadism, psykopati och pedofili?
Guillou ger sig också raljerande ut på beteendevetenskapens och
psykiatrins område genom att anföra: ". . . den flicka vars
uppgifter fällt båda föräldrarna, visat sig kapabel till fullständig
galenskap . . ." Och "om hovrätten trott på en uppenbart galen
människa borde ju båda föräldrarna frikännas . . . eftersom hans
dotter visat sig lögnaktig".
Min stilla undran är: Var går gränsen för förtal?
Om man har för avsikt att skildra faktiska omständigheter är även
berättelsens kronologi av stor betydelse. Bland annat hånar Guillou
mig och menar att jag inte vid första kontakten med polisen
berättade om de organiserade övergreppen utan att de skulle ha varit
en efterhandskonstruktion. Så var det inte. Jag berättade, om än i
början ibland antydningsvis och ibland utan att de som lyssnade
orkade ta in det.
Mina minnen trängde sig obönhörligt fram sedan jag äntligen sluppit
mina förövare och försiktigt började kunna lita på vuxna.
Minnesbilder styr man inte över. De kommer upp när man minst anar
det, ofta hemma, mitt i natten under vånda och skräck. Mina mest
fasansfulla minnen berättade jag om redan på försommaren 1992, hemma
och hos min terapeut, och även för polis och åklagare, som bad mig
"lagra", det vill säga inte berätta mer på grund av pågående
rättsprocess.
Min berättelse skapade ångest och oro även hos professionella. Få
förstod hur man skulle bemöta och handskas med dessa hemska,
osannolika minnesbilder. "Du måste nog mena så här i stället?!" var
en vanlig reaktion. Erfarenhet av den typen av berättelser
saknades, varför amerikanska terapeuter, vana att behandla barn med
liknande upplevelser, konsulterades på hösten 1992 i samband med en
vanlig terapitimme.
Guillou skriver: "efter att hon berättat sanningen inför hovrätten
har hon . . . utsatts för en amerikansk terapeut som lärt henne hur
det gick till med djävulsdyrkare i USA . . ." Detta är inte sant.
Jag har alltså berättat om mina upplevelser långt tidigare och några
djävulsdyrkare har aldrig nämnts i sammanhanget
Delar av Guillous bok vidmakthåller felaktigheter som får negativa
konsekvenser för de individer han skriver om. Min främsta kritik är
att han tar sig friheten att föraktfullt raljera över en mänsklig
tragedi, som de berörda kämpar för att lägga bakom sig för att nå
ett drägligt liv.
Guillou har dock sina poänger när han kritiserar domstolar, polis
och medier för deras bristfälliga hantering av utsatta barns
berättelser. Samhället tillåter inte sexuella övergrepp mot barn i
någon form, men har i dag små medel att förhindra det. I stället
riskerar berättande barn att utsättas för plågsamma rättegångar och
mediernas många gånger förvrängda uppmärksamhet, som i mitt fall
till och med har upplevts som än större kränkning än själva brottet.
Även vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin har nyligen erkänt
att samhället i dag inte klarar av att hantera sexuella övergrepp
mot barn rättsligt. Hon pekar på samhällets vanmakt vad gäller
möjligheter till åtal och fler fällande domar. Den juridiska
verkligheten har helt andra kriterier än den rent fysiska, vilket är
ofrånkomligt.
Jag vill bidra till att den organiserade barnsexhandeln definieras
som den egentligen är: Gränsöverskridande och gränslösa vuxna
människor som i egna och kommersiella syften tar sig rätten att
använda barn.
Jan Guillou, om du verkligen är den sanningssökande journalist du
utger dig för att vara, borde du då inte, i dina strävanden efter
sanning, ta dig tid att söka och belysa fler perspektiv på
verkligheten än ditt eget?
Du läsare, var kritiskt medveten om ordets makt och varje individs
samhällsansvar. De ord och definitioner du använder skapar andra
människors verklighet. Vilken verklighet vill du vara med att
skapa?
Södertäljeflickan
Thursday, September 15, 2011
Joan Baez om rituella övergrepp
1992 sjöng Joan Baez in en sång som handlade om rituella övergrepp mot barn. Det var ett ställningstagande i den debatt som då fördes om sådana övergrepp existerade eller inte. Mycket riktigt blev Baez angripen i backlashförfattarna Debbie Nathans och Michael Snedekers bok "Satan´s Silence" från 1995, som tyckte att hon hjälpte till att sprida en "häxjakt" på oskyldiga...
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
Sunday, September 11, 2011
Ensamma förövare eller nätverk?
/Skrivet 3/9 2009/
Nu skriver tidningarna om Jacyee Lee Dugard och hennes kidnappare Phillip och Nancy Garrido. Liksom polisen intresserar de sig för om Garrido kan vara ansvarig för ouppklarade mord på prostituerade. Philip Garrido var kanske en seriemördare.
Det var han kanske, eller kanske inte.
Men en fråga som sällan ställs var hur nätverket runt honom såg ut. Ibland skymtar saker fram som visar att det uppenbarligen fanns ett.
I en artikel i Aftonbladet citeras en av Garridos grannar:
"Rogers, 49, uppger att han försökte hålla sig utanför grannens affärer. Men när Garrido hade ett vilt party kikade han över staketet och skrek åt gästerna att dämpa ljudet. – Det jag såg var inte normalt. Åtta till tio män stod i kö i hans trädgård, drack öl, skrek och svor. – Jag såg hur de en och en gick in i tälten. Vid flera tillfällen såg jag genom fönstret hur de rörde sig upp och ner och tänkte, ”Herregud, det är något sexuellt som pågår därinne”."
Så fast polisen inte visste att något pågick hos paret Garrido verkade det finnas andra som visste det. Åtminstone ”åtta till tio män” verkade veta om att hos Garrido kunde de begå övergrepp.
Kommer polisen att leta efter dessa män? Jag tror inte det. I liknande fall brukar de dra en ganska klar cirkel runt en ensam eller några fåtal förövare, och inte leta vidare.
Det gällde till exempel i Yolanda-fallet i Holland. (Finns beskrivet i Yolanda - min egen berättelse, Yolanda och Bob Snoijnik, Affidavit 1995) Där utnyttjades Yolanda på det mest sadistiska sätt under barndom och tonår av sina föräldrar och sin äldre bror. De erkände, och dömdes, liksom hennes pojkvän, som började delta i övergreppen när hon hade blivit äldre.
Men de män som brukade bjudas in för att utnyttja henne mot betalning ställdes aldrig inför rätta, trots att Yolanda visste namnen på flera av dem.
En av förövarna var till och med polis. Men dessa anklagelser avskrevs omedelbart.
Det finns samma mönster i fall som Dutroux och makarna West. Och det finns ju som bekant också exempel på detta i Sverige.
Bilden av ensamma gärningsmän, med eller utan bistånd av några till familjemedlemmar, är inte direkt hotande för samhället. Men att ställa frågan om större nätverk skulle – om det undersöktes ordentligt – kunna ställa riktigt obehagliga frågor om detta samhälle.
Därför är det kanske bäst att låta bli. För att ingen ska börja ställa just dessa riktigt obehagliga frågor.
Erik Rodenborg
Nu skriver tidningarna om Jacyee Lee Dugard och hennes kidnappare Phillip och Nancy Garrido. Liksom polisen intresserar de sig för om Garrido kan vara ansvarig för ouppklarade mord på prostituerade. Philip Garrido var kanske en seriemördare.
Det var han kanske, eller kanske inte.
Men en fråga som sällan ställs var hur nätverket runt honom såg ut. Ibland skymtar saker fram som visar att det uppenbarligen fanns ett.
I en artikel i Aftonbladet citeras en av Garridos grannar:
"Rogers, 49, uppger att han försökte hålla sig utanför grannens affärer. Men när Garrido hade ett vilt party kikade han över staketet och skrek åt gästerna att dämpa ljudet. – Det jag såg var inte normalt. Åtta till tio män stod i kö i hans trädgård, drack öl, skrek och svor. – Jag såg hur de en och en gick in i tälten. Vid flera tillfällen såg jag genom fönstret hur de rörde sig upp och ner och tänkte, ”Herregud, det är något sexuellt som pågår därinne”."
Så fast polisen inte visste att något pågick hos paret Garrido verkade det finnas andra som visste det. Åtminstone ”åtta till tio män” verkade veta om att hos Garrido kunde de begå övergrepp.
Kommer polisen att leta efter dessa män? Jag tror inte det. I liknande fall brukar de dra en ganska klar cirkel runt en ensam eller några fåtal förövare, och inte leta vidare.
Det gällde till exempel i Yolanda-fallet i Holland. (Finns beskrivet i Yolanda - min egen berättelse, Yolanda och Bob Snoijnik, Affidavit 1995) Där utnyttjades Yolanda på det mest sadistiska sätt under barndom och tonår av sina föräldrar och sin äldre bror. De erkände, och dömdes, liksom hennes pojkvän, som började delta i övergreppen när hon hade blivit äldre.
Men de män som brukade bjudas in för att utnyttja henne mot betalning ställdes aldrig inför rätta, trots att Yolanda visste namnen på flera av dem.
En av förövarna var till och med polis. Men dessa anklagelser avskrevs omedelbart.
Det finns samma mönster i fall som Dutroux och makarna West. Och det finns ju som bekant också exempel på detta i Sverige.
Bilden av ensamma gärningsmän, med eller utan bistånd av några till familjemedlemmar, är inte direkt hotande för samhället. Men att ställa frågan om större nätverk skulle – om det undersöktes ordentligt – kunna ställa riktigt obehagliga frågor om detta samhälle.
Därför är det kanske bäst att låta bli. För att ingen ska börja ställa just dessa riktigt obehagliga frågor.
Erik Rodenborg
Saturday, September 10, 2011
Samansvärjningen/Conspiracy Theory
Varför man inte behöver vara paranoid för att vara "konspirationsteoretiker"...
/Skriven 27/3 2009. Att jag tar med den på denna blogg beror på att överlevare från rituella övergepp och överlevare från olika "mind control"-projekt har mycket gemensamt och att diskussionen om de två ämnena på många sätt överlappar varandra. /
Ikväll 22.45 visar SVT 1 “Conspiracy theory” (“Sammansvärjningen” är den svenska titeln) med Julia Roberts och Mel Gibson. Den kan varmt rekommenderas.
Dess grundtema är hur en till synes paranoid taxichaufför verkligen visar sig vara förföljd. Han har i själva verket varit en del av CIA:s MK Ultra-projekt och misstänks veta för mycket om det.
Filmen är både spännande, välgjord och gripande. Och i motsats vad många säkert tror saknar den inte helt verklighetsunderlag.
Det är klart – handlingen i sig är en fantasi och en inte speciellt realistisk sådan. Men MK Ultra har bevisligen existerat och var ett försök av CIA att testa olika typer av tankekontroll på ofta helt och hållet ovetande människor. Det innefattade experiment med bland annat droger, hypnos, strålning, och elchocker.
Det avslöjades i mitten av sjuttiotalet, men innan kongressen beordrade en undersökning av materialet hade det mesta förstörts, på order av CIA-chefen Richard Helms.
CIA hävdar att all sådan verksamhet numera har avbrutits, men detta betvivlas av många.
Temat i filmen kan te sig mycket osannolikt, men låg inom ramarna för vad som allmänt anses vara ett av MK Ultras syften.
När filmen hade premiär i Sverige fick den oftast dåliga recensioner och praktiskt taget ingen diskuterade den mot bakgrund av CIA:s reellt existerande experiment. Den enda recension jag sett som tog upp det, var en anmälan av David Munck i den lilla vänstertidningen Internationalen. Han nämnde där den ökände psykiatern Donald Ewen Cameron, som på uppdrag av MK Ultra mer eller mindre totalförstörde sina patienter i försöken att testa metoder för tankekontroll.
I USA finns idag inte så få människor som har beskrivit hur de utsatts för CIA:s tankekontrollexperiment. Eftersom CIA rutinmässigt förnekar alla sådana påståenden utom i de få fall där de har överbevisats (som exempelvis i fallet med Camerons patienter) befinner sig dessa människor i en situation som liknar den hos en del överlevare från övergrepp i barndomen, vars minnen ju också ofta betvivlas.
Och åtminstone en av personerna bakom MK Ultra-projektet dök senare upp i False Memory Syndrome Foundations "expertråd".
Som sagt – filmen är både intressant, angelägen och spännande. Se den gärna!
Erik Rodenborg
/Skriven 27/3 2009. Att jag tar med den på denna blogg beror på att överlevare från rituella övergepp och överlevare från olika "mind control"-projekt har mycket gemensamt och att diskussionen om de två ämnena på många sätt överlappar varandra. /
Ikväll 22.45 visar SVT 1 “Conspiracy theory” (“Sammansvärjningen” är den svenska titeln) med Julia Roberts och Mel Gibson. Den kan varmt rekommenderas.
Dess grundtema är hur en till synes paranoid taxichaufför verkligen visar sig vara förföljd. Han har i själva verket varit en del av CIA:s MK Ultra-projekt och misstänks veta för mycket om det.
Filmen är både spännande, välgjord och gripande. Och i motsats vad många säkert tror saknar den inte helt verklighetsunderlag.
Det är klart – handlingen i sig är en fantasi och en inte speciellt realistisk sådan. Men MK Ultra har bevisligen existerat och var ett försök av CIA att testa olika typer av tankekontroll på ofta helt och hållet ovetande människor. Det innefattade experiment med bland annat droger, hypnos, strålning, och elchocker.
Det avslöjades i mitten av sjuttiotalet, men innan kongressen beordrade en undersökning av materialet hade det mesta förstörts, på order av CIA-chefen Richard Helms.
CIA hävdar att all sådan verksamhet numera har avbrutits, men detta betvivlas av många.
Temat i filmen kan te sig mycket osannolikt, men låg inom ramarna för vad som allmänt anses vara ett av MK Ultras syften.
När filmen hade premiär i Sverige fick den oftast dåliga recensioner och praktiskt taget ingen diskuterade den mot bakgrund av CIA:s reellt existerande experiment. Den enda recension jag sett som tog upp det, var en anmälan av David Munck i den lilla vänstertidningen Internationalen. Han nämnde där den ökände psykiatern Donald Ewen Cameron, som på uppdrag av MK Ultra mer eller mindre totalförstörde sina patienter i försöken att testa metoder för tankekontroll.
I USA finns idag inte så få människor som har beskrivit hur de utsatts för CIA:s tankekontrollexperiment. Eftersom CIA rutinmässigt förnekar alla sådana påståenden utom i de få fall där de har överbevisats (som exempelvis i fallet med Camerons patienter) befinner sig dessa människor i en situation som liknar den hos en del överlevare från övergrepp i barndomen, vars minnen ju också ofta betvivlas.
Och åtminstone en av personerna bakom MK Ultra-projektet dök senare upp i False Memory Syndrome Foundations "expertråd".
Som sagt – filmen är både intressant, angelägen och spännande. Se den gärna!
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)