Ensamma förövare eller nätverk?

/Skrivet 3/9 2009/
Nu skriver tidningarna om Jacyee Lee Dugard och hennes kidnappare Phillip och Nancy Garrido. Liksom polisen intresserar de sig för om Garrido kan vara ansvarig för ouppklarade mord på prostituerade. Philip Garrido var kanske en seriemördare.

Det var han kanske, eller kanske inte.

Men en fråga som sällan ställs var hur nätverket runt honom såg ut. Ibland skymtar saker fram som visar att det uppenbarligen fanns ett.

I en artikel i Aftonbladet citeras en av Garridos grannar:

"Rogers, 49, uppger att han försökte hålla sig utanför grannens affärer. Men när Garrido hade ett vilt party kikade han över staketet och skrek åt gästerna att dämpa ljudet. – Det jag såg var inte normalt. Åtta till tio män stod i kö i hans trädgård, drack öl, skrek och svor. – Jag såg hur de en och en gick in i tälten. Vid flera tillfällen såg jag genom fönstret hur de rörde sig upp och ner och tänkte, ”Herregud, det är något sexuellt som pågår därinne”."

Så fast polisen inte visste att något pågick hos paret Garrido verkade det finnas andra som visste det. Åtminstone ”åtta till tio män” verkade veta om att hos Garrido kunde de begå övergrepp.

Kommer polisen att leta efter dessa män? Jag tror inte det. I liknande fall brukar de dra en ganska klar cirkel runt en ensam eller några fåtal förövare, och inte leta vidare.

Det gällde till exempel i Yolanda-fallet i Holland. (Finns beskrivet i Yolanda - min egen berättelse, Yolanda och Bob Snoijnik, Affidavit 1995) Där utnyttjades Yolanda på det mest sadistiska sätt under barndom och tonår av sina föräldrar och sin äldre bror. De erkände, och dömdes, liksom hennes pojkvän, som började delta i övergreppen när hon hade blivit äldre.

Men de män som brukade bjudas in för att utnyttja henne mot betalning ställdes aldrig inför rätta, trots att Yolanda visste namnen på flera av dem.

En av förövarna var till och med polis. Men dessa anklagelser avskrevs omedelbart.

Det finns samma mönster i fall som Dutroux och makarna West. Och det finns ju som bekant också exempel på detta i Sverige.

Bilden av ensamma gärningsmän, med eller utan bistånd av några till familjemedlemmar, är inte direkt hotande för samhället. Men att ställa frågan om större nätverk skulle – om det undersöktes ordentligt – kunna ställa riktigt obehagliga frågor om detta samhälle.

Därför är det kanske bäst att låta bli. För att ingen ska börja ställa just dessa riktigt obehagliga frågor.

Erik Rodenborg