"Du raljerar om min tragedi"

Södertäljeflickan till hårt angrepp mot Jan Guillous häxjakt.

/Från DN 16/9 2002. Inlagd med författarens tillstånd./

Den intresserade kunde häromveckan läsa hur Jan Guillou i medierna
framställdes som en sanningens riddare genom sin nyutkomna bok
"Häxornas försvarare - ett historiskt reportage". Han utger sig för
att, som seriös journalist, skriva ett historiskt reportage om
dåtidens och nutidens häxprocesser. Med de senare avses barns
vittnesberättelser om hur de utsatts för sexuella övergrepp, något
som ibland lett till rättegångar och fällande domar.

Guillou tar upp fyra medialt mycket uppmärksammade nutida fall. Ett
av dessa fall, det så kallade Södertäljefallet, handlar om mig. Jag
råkar med andra ord vara mycket väl insatt i ärendet och vågar
följaktligen påstå att Guillou inte har granskat sina källor
särskilt noggrant och att han är mycket slarvig i sitt återgivande.

Utan hänsyn till det faktiska historiska tidsglappet liksom
skillnaden i företeelser, blandar Guillou det ena med det andra.
Inom modern vetenskap är det vedertaget att ange kriterier för sitt
urval, sitt syfte och sin metod, varför och hur man väljer att
tillämpa en företeelse på en annan. Det gör inte Guillou och
resultatet blir förödande.

Södertäljefallet fick stor uppmärksamhet i medierna i början av
90-talet. Efter flera rättegångar under två års tid, dömdes en
anhörig till fem års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, det vill säga av mig. Det fanns klar teknisk bevisning,
ett rättsintyg om skador, som kunde stödja den delen av min
berättelse.

Men jag hade också berättat om mina plågsamma minnesbilder av hur
även andra personer, i grupp eller enskilt, utsatt mig och andra
barn för så grova övergrepp att barn ibland inte överlevt. Här
fanns i stort sett bara ett barns - mina - minnesbilder. Det
skapade osäkerhet om tillförlitligheten och bevisningen ansågs inte
tillräcklig för fällande dom. Detta har jag lärt mig att leva med.

Det har under årens lopp funnits ett antal personer som av diverse
skäl haft intresse av att ta upp Södertäljefallet. Trots både grovt
felaktiga och kränkande skriverier har jag hittills inte velat ägna
min tid åt detta. Jag anser att den drygt två år långa och mycket
plågsamma rättsliga processen är ett avslutat kapitel och hade
hoppats att det så skulle få förbli. Men Jan Guillou river i sin
bok upp gamla sår och åstadkommer plågsamma konsekvenser i mitt
vardagsliv genom sina ogrundade och vilseledande påståenden. Jag
har därför inget annat val än att bemöta den förvrängda bild av
fallet som han presenterar i sin bok.

I arrogant ton, som om det vore en självklarhet, hävdar han att jag
är "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" och att
fängelsedomen därför var felaktig.

Guillou, skicklig på retorik, plockar ut fragment av fakta ur sitt
sammanhang, förenklar och generaliserar, blandar dem med
överdrifter, ironiserar, mystifierar och förvränger och får då
fallet att framstå som än mer osannolikt.

Guillou har rätt när han skriver om hur kvällstidningarna i sin
rapportering talade om massgravar och skändade lik efter ett
trettiotal barn. Men mig veterligt är det inte någon som har
berättat om massgravar i detta fall - jag har i alla fall inte gjort
det! Mediernas överdrifter ger, som bekant, större tidningsupplagor
än den krassa verkligheten.

Jag hade bland annat minnen av att övergreppen riktats mot utländska
barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som
försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser
tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över
nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska
verklighet.

Guillou plockar endast ut vissa delar som han anser skulle kunna
styrka hans teser, genom att polisen inte lyckats hitta tillräckliga
bevis. Men det har funnits andra indikationer. Hade Guillou haft
tillgång till polisens egna utredningsanteckningar, hade han till
exempel kunnat läsa om hur polisen konstaterat att märken efter att
någon grävt av grästorvor fanns på en plats som jag pekat ut samt
att man funnit en del av en trasig plastsäck intill.

Ett annat exempel kan vara polisens egen beskrivning av en sekvens
från ett filmbeslag i samband med förundersökningen: "minderårig
eller eventuellt utvecklingsstörd flicka som binds, hotas med kniv,
piskas och tvingas till oralsex. Man som för in halva underarmen i
slidan på flickan". Dessa uppgifter med flera har inte kommit fram
i medierapporteringen.

Guillou låter påskina att polismyndigheten lade ner ett så intensivt
arbete på fallet, tvärs emot sin egen övertygelse om uppgifternas
trovärdighet. Varför utredde man då? Ur förundersökningsprotokoll
framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott
som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande
uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende
av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med
utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa
fall avlidit.

I mitt vittnesmål hade jag pekat ut några personer som tidigare
dömts respektive misstänkts för sexuella övergrepp mot barn, liksom
en senare omskriven porrklubb och en filmstudio i centrala
Stockholm. Det fanns alltså stor anledning för polisen att ta mina
uppgifter på allvar.

Guillou kritiserar den journalistik som utgår från ogrundade
uppgifter och hörsägen och på så sätt ger en förvrängd bild av
verkligheten. Men det är uppenbart att det är just denna metod han
själv använder här.

Guillou beskriver detta fall som om det skulle handla om "historier
om djävulssekter". Det är en beskrivning som inte kommer från mig.
Genom sina överdrifter skapar Guillou en förvrängd bild av
barnsexhandel och får sexuella övergrepp att framstå som en mystisk
osanning. Om Guillous resonemang får stöd kan det "legitimera"
verksamheten. Eftersom den inte kan finnas behöver den inte
bekämpas.

Men vem kan förneka Dutrouxfallet som har skakat Belgien sedan 1996
då fem flickor återfanns döda efter fångenskap, vanvård och sexuellt
utnyttjande? Två flickor räddades och i samband med fallet
avslöjades sexuell handel med barn samt barnporrfilmer. Vem kan
påstå att fall som Huddingehärvan, "Örebropedofilen"eller så kallad
trafficking inte existerar? Vem kan förneka att det finns en
verklighet bakom begrepp som sadism, psykopati och pedofili?

Guillou ger sig också raljerande ut på beteendevetenskapens och
psykiatrins område genom att anföra: ". . . den flicka vars
uppgifter fällt båda föräldrarna, visat sig kapabel till fullständig
galenskap . . ." Och "om hovrätten trott på en uppenbart galen
människa borde ju båda föräldrarna frikännas . . . eftersom hans
dotter visat sig lögnaktig".

Min stilla undran är: Var går gränsen för förtal?

Om man har för avsikt att skildra faktiska omständigheter är även
berättelsens kronologi av stor betydelse. Bland annat hånar Guillou
mig och menar att jag inte vid första kontakten med polisen
berättade om de organiserade övergreppen utan att de skulle ha varit
en efterhandskonstruktion. Så var det inte. Jag berättade, om än i
början ibland antydningsvis och ibland utan att de som lyssnade
orkade ta in det.

Mina minnen trängde sig obönhörligt fram sedan jag äntligen sluppit
mina förövare och försiktigt började kunna lita på vuxna.

Minnesbilder styr man inte över. De kommer upp när man minst anar
det, ofta hemma, mitt i natten under vånda och skräck. Mina mest
fasansfulla minnen berättade jag om redan på försommaren 1992, hemma
och hos min terapeut, och även för polis och åklagare, som bad mig
"lagra", det vill säga inte berätta mer på grund av pågående
rättsprocess.

Min berättelse skapade ångest och oro även hos professionella. Få
förstod hur man skulle bemöta och handskas med dessa hemska,
osannolika minnesbilder. "Du måste nog mena så här i stället?!" var
en vanlig reaktion. Erfarenhet av den typen av berättelser
saknades, varför amerikanska terapeuter, vana att behandla barn med
liknande upplevelser, konsulterades på hösten 1992 i samband med en
vanlig terapitimme.

Guillou skriver: "efter att hon berättat sanningen inför hovrätten
har hon . . . utsatts för en amerikansk terapeut som lärt henne hur
det gick till med djävulsdyrkare i USA . . ." Detta är inte sant.
Jag har alltså berättat om mina upplevelser långt tidigare och några
djävulsdyrkare har aldrig nämnts i sammanhanget

Delar av Guillous bok vidmakthåller felaktigheter som får negativa
konsekvenser för de individer han skriver om. Min främsta kritik är
att han tar sig friheten att föraktfullt raljera över en mänsklig
tragedi, som de berörda kämpar för att lägga bakom sig för att nå
ett drägligt liv.

Guillou har dock sina poänger när han kritiserar domstolar, polis
och medier för deras bristfälliga hantering av utsatta barns
berättelser. Samhället tillåter inte sexuella övergrepp mot barn i
någon form, men har i dag små medel att förhindra det. I stället
riskerar berättande barn att utsättas för plågsamma rättegångar och
mediernas många gånger förvrängda uppmärksamhet, som i mitt fall
till och med har upplevts som än större kränkning än själva brottet.

Även vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin har nyligen erkänt
att samhället i dag inte klarar av att hantera sexuella övergrepp
mot barn rättsligt. Hon pekar på samhällets vanmakt vad gäller
möjligheter till åtal och fler fällande domar. Den juridiska
verkligheten har helt andra kriterier än den rent fysiska, vilket är
ofrånkomligt.

Jag vill bidra till att den organiserade barnsexhandeln definieras
som den egentligen är: Gränsöverskridande och gränslösa vuxna
människor som i egna och kommersiella syften tar sig rätten att
använda barn.

Jan Guillou, om du verkligen är den sanningssökande journalist du
utger dig för att vara, borde du då inte, i dina strävanden efter
sanning, ta dig tid att söka och belysa fler perspektiv på
verkligheten än ditt eget?

Du läsare, var kritiskt medveten om ordets makt och varje individs
samhällsansvar. De ord och definitioner du använder skapar andra
människors verklighet. Vilken verklighet vill du vara med att
skapa?

Södertäljeflickan