Ondskans förnekare

Recension av
Olav Hammer, Catharina Raudvere, Berättelser om ondska,
Wahlström och Widstrand 2000.
Publicerad i Internationalen våren 2000.

Det är svårt att definiera ondska men det är lätt att konstatera att den finns. I folktro och religion har ondskan varit ett centralt begrepp i tusentals år. Det uppstod inte med kristendomen utan fanns även på olika sätt i förkristna religioner och moralläror. I den fornegyptiska religionen, till exempel, representerades ondskan av guden Set, som i myterna anklagas både för att styckmördat sin bror Osiris och sexuellt förgripit sig på sin brorson (och systerson!) barnet Horus. Det godas representant i dessa myter är främst gudinnan Isis, som lyckas uppväcka Osiris från de döda och försvarar Horus inför Sets övergrepp.

I Nya Testamentet beskrivs ondskan genomgående i termer av egoism, likgiltighet och girighet. Ondskans främsta redskap här är inte udda eller utstötta grupper som prostituerade eller spetälska utan de rika, mäktiga och välmående.

I antologin "Berättelser om ondskan" har Olav Hammer och Catharina Raudvere sammanställt olika bidrag som försöker diskutera synen på ondskan under de senaste tusen åren. Det är ett ambitiöst försök, men resultatet är inte speciellt lyckat. Det finns några höjdpunkter i antologin. Dels Thomas Anderbergs bidrag, där han för en diskussion om ondska och teologi. Den är begreppsmässigt mycket klar och överskådlig. Han diskuterar på ett övertygande sätt olika försök att förneka eller bagatellisera ondskan. Olav Hammers eget inlägg i antologin tillhör också de läsvärda inslagen. Han beskriver de amerikanska idéströmningar som ser ondskan som en illusion och visar på den linje som går från mesmerismen och Christian Science till dagens New Age-läror.

Flera av inläggen handlar knappast alls om ondska. Magnus Bergs och Åsa Anderssons kapitel handlar om de förvirrade föreställningarna om den orientaliska kulturen som finns hos svenskar i en invandrartät förort till Göteborg. Dessa föreställningar handlar bara ytterst marginellt om "ondska" men är snarare ett exempel om folkloristiska föreställningar om det udda och avvikande. Det folkloristiska temat finns även i ett kapitel om en häxprocess i det tidiga 1700-talets Sverige och i ett som handlar om hur kvinnor på 1800-telet ansågs ta djävulen till hjälp för att slippa barnafödandets plågor.

Det sämsta, men samtidigt på ett sätt mest intressanta, kapitlet är Asbjörn Dyrendals kapitel "Satanismen och den moderna ondskan". Det utgör ett exempel på en av den vanligaste försvarsmekanisema inför ondska idag: förnekande. I Dyrendals värld är bortträngda traumatiska minnen en modern folksägen och de forskare som studerar bortträngda minnen eller multipelpersonligheter hysteriska spridare av denna folksägen. Han är obekant med (eller väljer att inte ta hänsyn till) den kliniska forskning som finns om trauman och bortträngningar och lägger i stället fram vad som i realiteten blir en ovanligt märklig konspirationsteori, där psykologer, psykiatriker, anhöriga och socialarbetare tillsammans inplanterar "falska minnen" av rituella, och andra, övergrepp hos barn och vuxna. I denna konspiration ingår uppenbarligen även de rättsmedicinare, som i dessa fall så ofta funnit medicinska bevis på att övergrepp förekommit. Att minnen trängs bort från medvetandet är nu inte en modern myt utan ett bevisat faktum - de flesta av Örebropedofilens offer minns inte de på video dokumenterade övergreppen.

I det samhälle vi lever idag, den imperialistiska borgarklassens nya världsordning, där allt som står i vägen för en helt obegränsad exploatering av människor, undertryckta klasser och hela folk rivs ned är det populärt att se föreställningar om ondska som ett viktigare studieobjekt än ondskan själv. Så fort saker dyker upp som stör nattsömnen, vare sig de handlar om organhandel i tredje världen, rituella och sadistiska övergrepp mot barn, eller CIA:s tankekontrollexperiment, finns det sociologer, etnologer och antropologer som är mer intresserade att undersöka "ryktesspridningen" med en folkloristisk begreppsapparat än att undersöka om anklagelserna har en reell grund. Att undersöka detta förnekelsemaskineris mekanismer skulle vara av ett mycket större intresse än den folkloristiska utgångspunkten i flera av avsnitten i denna bok.

Erik Rodenborg