Nyheten som försvann

/Om reaktionen på "Uppdrag Granskning" om styckmordet.
Publicerad i Internationalen 26/01/

I Uppdrag Granskning den 30 maj presenterades en nyhet om styckmordet på Catrine da Costa som borde hamnat på förstasidorna på alla dagstidningar. Vi fick reda på att polisen medvetet undvikit att utreda det faktum att det sista vittnet som såg Catrine i livet hade en koppling till en av de huvudmisstänkta för mordet, ”obducenten.”. Detta vittne var en välbärgad man som bodde på Östermalm som brukade gå till prostituerade. Catrine hade sovit över hos honom den sista dagen någon sett henne i livet. Denne man var bekant med en polis som i sin tur kände obducenten. I själva verket bodde de grannar, vilket inte framkom i programmet.

Trots att den sista som ser den mördade i livet vanligtvis är högintressant i mordutredningar undersöktes inte detta av polisen. Det är naturligtvis en skandal. Den borde ha presenteras som en sådan av massmedia. I stället blev tystnaden om saken mycket snart total.

Medan Rapport och SVT 24 inledningsvis tog upp saken samma kväll som programmet sändes blev det sedan tyst. Vare sig SVT:s eller TV4:s nyhetsmorgon nämnde saken. Dagens Nyheter hade några rader om att ett spår inte hade utretts utan att nämna vad det var för spår. Svenska Dagbladet var helt tyst. Aftonbladet likaså. (Att den till större delen LO-ägda Aftonbladet under de senaste åren låtit sin bevakning av frågan domineras av Jan Guillous reaktionära kampanj är i sig också högst anmärkningsvärt.) Expressen tog heller inte upp saken efter programmet trots att den faktiskt hade nämnt det dagen innan programmet sändes. Det enda undantag jag känner till är faktiskt Metro, som ibland verkar censurera sin nyhetsrapportering lite mindre än de stora drakarna.

Vad kan nu detta bero på? Det beror knappast på att sexualbrott och sexualiserat våld inte är en nyhet i massmedia. Det är det mycket ofta. Det kan inte bero på att skandaler inom polisen anses ointressanta. Sådana tas ofta upp i media.

Svaret på frågan är snarare den att sexualiserat våld i organiserade former som infattar samhällets övre skikt är en känslig sak, som ställer alltför obehagliga frågor om detta samhälle. Samma inställning såg vi när pedofilhärvan i Italien, Tyskland och Ryssland avslöjades förra hösten. Det blev bara små notiser, trots att den enligt varje rimlig nyhetsbedömning måste ses som en stor nyhet. Om enskilda psykopater begår grova våldsbrott slås det ofta upp stort. Men när saker kommer fram som ställer frågor om hur sexualiserat våld är inbyggt i själva samhällshierarkin är tystnaden öronbedövande.

Det gäller, tragiskt nog, även vänstertidningar som Arbetaren, Proletären, Offensiv och Flamman, som i sina senaste nummer är lika tysta. De verkar inte inse att detta inte bara är en stor nyhet, utan även en politiskt viktig sådan.
Att sexualiserat våld och sexuella övergrepp i organiserade former är en politiskt känslig fråga visades i Belgien 1996, då Dutrouxaffären närmast ledde till en förrevolutionär situation. Detta inser naturligtvis den borgerliga pressen – de har kanske goda skäl för sin tystnad. Men för socialister borde detta vara ett desto större skäl att ta upp det.


Erik Rodenborg