Jo, döden var nog en man ändå

/Recension av mig från 2003 av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", också den från 2003. Min recension var bland annat publicerad i Internationalen./

När Per Lindebergs bok "Döden är en man" kom ut 1999 blev den oerhört uppmärksammad. Den presenterades som en bok som skulle ha bevisat att de två läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa var oskyldiga och hade utsatts för ett justitiemord. De hade visserligen inte dömts för mordet men domstolen slog fast att de var skyldiga till styckningen.

Trots att flera debattörer visade att Lindebergs metod var intimt kopplad till hans kvinnoförakt och elitistiska människosyn (se framförallt Kerstin Alfredssons analys i Arena, nr 3/2000) bibringades nog många uppfattningen att med Lindebergs bok hade sista ordet sagts i detta fall.

Det hade det inte. Och hur skulle det kunna vara så, när Lindeberg inte bara reflexmässigt ifrågasatte trovärdigheten hos alla de vittnen som hade sagt något som kunde vara till läkarnas nackdel, utan dessutom med ett förklenande (och ofta extremt manschauvinistiskt) språkbruk ifrågasatte alla dessa människors karaktärer. Själv har jag aldrig förstått hur någon människa kunnat läsa Lindebergs bok utan att fyllas med en spontan misstro mot hans behandling av materialet

Vid läsningen av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst" inser man att en sådan misstro var i högsta grad berättigad. Borgnäs bok bygger främst på det material som användes i de fyra inslag i Uppdrag Granskning under 2001 och 2002 som tog upp styckmordsfallet. Men dessutom finns ett avsnitt på nära hundra sidor (kapitel tre) som skoningslöst går igenom två centrala partier i Lindeberg bok - de som behandlade "dagboksvittnet" och "fotohandlarparet". Dessa vittnen, som systematiskt kränktes av Lindeberg, får nu en välförtjänt upprättelse. Borgnäs visar hur Lindebergs ensidiga presentation av materialet skapade en suggestiv bild av otillförlitliga vittnen, en bild som vid en närmare granskning faller sönder.

I övrigt behandlar Borgnäs samma ämnen som han tog upp i Uppdrag Granskning. Det mest väsentliga är förmodligen fallet med "arkitekten", det sista vittnet som såg Catrine i livet. Inte nog med att denne man, som brukade gå till prostituerade och var känd för sadistiska böjelser, inte undersöktes av polisen. Dessutom visade det sig att han hade en koppling till obducenten, via en polisman, som inte bara var bekant med den anklagade läkaren, utan även var hans närmaste granne. Borgnäs går systematiskt igenom polisens underlåtenhet att undersöka detta. Denna kan knappast vara någon tillfällighet - en sådan underlåtenhet att närmare undersöka spår som pekar mot personer med en högre samhällsställning har likheter med en lång rad andra rättsfall - alltifrån Kejneaffären till Palmemordet.

I ett annat avsnitt behandlas obducentens hustrus så kallade självmord. Det fallet är på många sätt enklare än mordet på Catrine da Costa. Även den som endast läst Lindebergs beskrivning av "självmordet" i "Döden är en man" torde bli ganska så övertygad om att självmordsteorin är så pinsamt osannolik, att endast den mest naive skulle kunna gå på den. Här lägger Borgnäs fram nya fakta, som stöder denna spontana "suntförnuftsmässiga" reaktion.

Det mest spekulativa avsnittet är förmodligen teorin om hur Catrines död skulle kunna kopplas ihop med en serie av andra mord. Här gör förvisso Borgnäs många träffande iakttagelser, och en förutsättningslös polisutredning skulle möjligen kunna följa upp dessa spår. Tyvärr talar ingenting för att vi får se några seriösa förutsättningslösa polisutredningar i fallet.

Borgnäs visar i det kanske mest övertygande avsnittet i boken, hur polisen, i nära samarbete med Leif GW Persson, och livligt påhejad av Jan Guillou, försökte sätta dit några män i Solna, som hade oturen att ha likheter med Perssons dilettantiska "gärningsmammaprofil". Det framgår med en pinsam tydlighet att denna utredning endast hade syftet att fria läkarna genom ett lätt overkligt letande efter alternativa gärningsmän, som anhölls på i stort sett inga grunder alls. Något av det mest avslöjande i hela boken är de intervjuer som Borgnäs i detta avsnitt gjorde med Guillou, Persson, och kriminalkommissarie Bo Åström, som ledde den nya utredningen.

Redan 1988 visade Hanna Olsson att åklagaren Anders Helin, genom att inte vilja ta hänsyn till de många vittnesmålen från de prostituerade kvinnor som pekade ut obducenten (som han kallade för "fladdriga vittnen"), representerade en reaktionärt elitistisk människosyn. Borgnäs bok visar att denna grundinställning går igenom även i andra avseenden. Rättsväsendet har i sig en inbyggd tendens att skydda de som befinner sig högt upp i samhällshierarkin. Det blir speciellt tydligt i de fall som handlar om sexualiserat våld. Det är förmodligen endast en tidsfråga innan Sverige får en skandal jämförbar med Dutrouxaffären.