/Av Monica Dahlström-Lannes 2004 om Hannes Råstams program om "incestdömde Ulf". Från ROKS tidning Kvinnotryck. Inlagt med författarens tillstånd./
Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.
Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.
I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.
Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.
Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.
Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.
Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.
Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.
Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade
I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.
Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.
Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.
Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.
Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?
Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.
Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.
Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.
Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.
I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?
Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.
I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?
Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare
No comments:
Post a Comment