En överlevare berättar

Om "Under skalet" av Linnéa Lilja.

Rituella övergrepp mot barn är idag något som mest blir uppmärksammat när programmakare och debattörer vill diskreditera kvinnojoursaktivister, feministiska forskare eller terapeuter. Att ens tänka tanken att sådant kan förekomma är i exempelvis Evin Rubars eller Hannes Råstams ögon det yttersta beviset på galenskap.

Denna bild har blivit allmänt spridd. Därför skulle nog många bli förvånade om de fick reda på hur många människor idag som faktiskt har minnen av att ha utsatts för rituella övergrepp. De skulle bli än mer förvånade att veta att många förövare faktiskt privat har erkänt vad de gjort. De skulle också bli förvånade över att många utsatta, när förövarna dött, i kvarlämnade papper har funnit bevis på att de haft rätt hela tiden. Och att när personer som utnyttjats av samma förövargrupp träffas, det ofta händer att en av personerna känner igen den andra från barndomen, och kan berätta saker som hon omöjligen skulle ha vetat om hon inte vart där.

I Linnéa Liljas (namnet är en pseudonym) fina, men naturligtvis otäcka, bok ”Under skalet” (Carlssons förlag, 2005) berättar en kvinna om hon utnyttjats i barndomen av en grupp av vuxna, som kombinerade sadism med bisarra ritualer. Berättelsen är ofta fragmentarisk, på ett sätt som en minnesprocess ju brukar vara, vilket förstärker det autentiska i läsupplevelsen. Hon utsattes både för individuella övergrepp av sin far, och kollektiva övergrepp av en grupp sadistiska män.

Gruppen verkade ha tillgång till bårhus, eller på andra sätt kunnat få tillgång till likdelar. Det finns definitivt en hel del likheter med de scenarier som avslöjades i styckmordrättegången. Författaren kontaktade också under skrivandet av boken professor Jovan Rajs för att diskutera vad hon mindes. Han bemötte henne med stor respekt och professionalism, vilket kanske betydde en del för att boken slutligen blev färdigskriven och utgiven.

För de läsare som inte har tagit del av den typ av händelser som beskrivs i boken, kan givetvis delar av boken vara nästan outhärdliga att ta till sig. Men den är värd att läsa, som en påminnelse att det inte finns några gränser för hur brutalt ett sadistiskt utnyttjande av barn kan vara.

För den som ändå försöker hålla berättelserna ifrån sig och föredrar att avfärda allt som fantasier måste slutet komma som en chock. Det visar sig att den åldrade fadern slutligen faktiskt erkände vad han gjort.

Boken kan varmt rekommenderas. Den representerar ett stycke verklighet, som starka samhällskrafter inte vill att vi ska få ta del av.

Erik Rodenborg 2005