The Sons of Sam

Jag har tidigare skrivit om boken "The ultimate evil" där journalisten Maury Terry övertygande argumenterar för att David Berkowitz, den person som dömdes för de så kallade "Son of Sam"-morden, inte var ensam. Utan att han var kopplad till ett satanistiskt nätverk, och att flera av morden begicks av andra deltagare i detta nätverk.

Nu visar det sig att Netflix gjort en dokumentärserie benämnd "The Sons of Sam", som bygger på denna bok.

Så vitt jag fattar är seriens manus positivt till de teser Maury Terry förde fram. Det är i så fall ett tecken på att något håller på att hända.  Det närapå tabu som länge funnits mot att ta  påståenden om satanismrelaterad brottslighet (med undantag av brott som begåtts inom svensk, norsk och finsk black metal) på allvar tycks gradvis försvagas (jfr publiciteten kring Order of Nine Angles).

Nu har jag inte Netflix, och förra gången jag tänkte skaffa mig det visade det sig att betalningssätten var så komplicerade att jag inte riktigt visste hur jag skulle kunna betala. 

Men det kanske kan lösa sig på något sätt.

Den som läser detta och har Netflix kan ju se "The Sons of Sam" och gärna berätta om sitt intryck. Om den verkar värd att se (vilket jag antar) kanske jag till sist ändå lyckas fixa ett Netflix-abonnemang.

"Son of Sam", David Berkowitz och "satanistpaniken"

/Först publicerad 2 juli 2015/

Det har blivit populärt i vissa kretsar att beskriva 80- och 90-talen som en period av "satanistpanik".

Man har målat upp bilden av en paranoid period när man såg satanistiska konspirationer bakom varje buske. Men frågan är om det inte helt enkelt var så att man ställde frågor, som sedan har tystats ner.

1987 gav journalisten Maury Terry ut en bok som hette "The Ultimate Evil". Den handlade om fallet med "Son of Sam". "Son of Sam" blev namnet som sammanfattade en lång serie av mord och mordförsök som skedde mellan juli 1976 och juli 1977. Både polisen och tidningarna mottog brev där någon som kallade sig just ”Son of Sam” tog på sig ansvaret för morden.

I augusti 1977 greps så David Berkowitz, som misstänkt för morden. Han erkände nästan omedelbart alla de mord som tillskrivits "Son of Sam". Fallet sågs som löst, och Berkowitz beskrevs som en galning, som blivit psykotisk av LSD. Han sade sig ha utfört morden på order av en "Sam", som enligt Berkowitz talade till honom genom sin hund.

Fallet var alltså löst, eller så sades det. Maury Terry hade redan då börjat göra research på fallet. Han noterade tidigt en rad saker som helt enkelt inte stämde.

För det första stämde vittnesuppgifterna om mördarens utseende endast i två av fallen in på Berkowitz. I de flesta av fallen där det fanns vittnen passade deras beskrivning inte alls in på honom.

För det andra stämde Berkowitz uppgifter i många av fallen inte alls med vittnesuppgifter och andra fakta om hur morden gick till. Han verkade inte alls känna  till elementära fakta som mördaren borde känna till.

För det tredje hade Berkowitz i åtminstone ett av fallen iakttagits på en plats långt från där mordet begicks.

För det fjärde var ett av de två huvudsakliga breven från "Son of Sam" skrivet med ett helt annorlunda språk än det andra. Språkexperter förklarade att det knappast var tänkbart att samma person skrivit båda breven.

”Son of Sam”-fallen innehöll många underligheten. Den förste person som tipsade polisen om Berkowitz var en kvinna med namnet Wheat Carr. Det märkliga var att det visade sig att hennes fader hette - Sam. Denne hade också två söner  - John, och Michael. David  hade tidigare varit i konflikt med John, som han bodde nära. .

De brev som hade skickats från "Son of Sam" innehäl många ockulta referenser, en del hämtade från 1800-talsockultisten Eliphas Levi. Ett av breven var mycket sofistikerat skrivet, och stämde definitivt inte in på bilden av Berkowitz som en psykotisk person som trodde att han styrdes av ”Sams hund”.

Berkowitz hade rapporterats visat en mycket fientlig inställning till schäfrar. Han hade hotat att döda schäfrar, och i närheten av hans hem hade flera schäfrar hittats döda.

Detta var nu inget specifikt för Carrs grannskap. Just detta år var det en ganska kuslig epidemi av mord på schäfrar och dobermans i New York. Sammanlagt 84 schäfrar och dobermans hade  hittats dödade och flådda under en ettårsperiod.

Det var i samband med detta som någon uppmärksammade Maury Terry på att det faktiskt fanns en sekt som hade en mycket speciell relation med schäfrar och dobermans. Den hette ”The Process - Church of Final Jugdment” och var kända för att de närmast var fixerade vid schäfrar och dobermans, som de höll i stort antal.

Det visade sig att Process dessutom hade en retorik som i viss mån liknade åtminstone ett av breven från "Son of Sam".

Författaren Ed Sanders, tidigare medlem i rockgruppen The Fugs, hade tidigare i sin research inför ”The Family”, en bok han skrev om Charles Manson, hört talas om en utbrytargrupp från The Process, kallad "The Four P Movement". Denna grupp hade enligt rapporterna han fick specialiserat sig på att döda just schäfrar och dobermans.

Enligt Sanderss informanter hade även Manson varit medlem i denna grupp. Det var inte en helt extrem privatspanaråsikt. Även Manson -åklagaren Vincent Bugliosi hade noterat likheter mellan Mansons och The Process retorik, och antagit att Manson hade befunnits sig i samma miljöer som The Process. Han trodde att Manson kunde ha inspirerats av Process teologi när han beordrade morden. Han noterade även att Manson fick besök av medlemmar i Process när han satt i fängelset.

Men vad var då The Process? Det var en utbrytning från scientologikyrkan från tidigt 60-tal. Den hade grundats av Mary Anne and Robert DeGrimston ( tidigare hette de Robert Moor and Mary Anne MacLean). De hade 1965 av Ron Hubbard förklarats vara "supressive persons" efter att de hade fronderat mot ledningen. Väl utanför scientologikyrkan utvecklade de en mycket ovanlig lära.

I den sågs Gud och Satan som försonade. Gruppen sade sig dyrka Jehova, Lucifer och Satan, som de såg som tre entiteter. De hade delat upp sin organisation så att de som valde att vilja dyrka någon av dessa gick med i en specifik avdelning för att göra just detta. Jehova stod för moralistisk rigiditet, Lucifer för sexuell frigjordhet och Satan för - död och aggressivitet.

I deras "teologi" hade Jesus och Satan blivit vänner. Eftersom Jesus sa att man skulle älska sina ovänner och Satan var ovän till Jesus drog de slutsatsen av att dessa - älskade varandra. När domedagen kommer, kommer vi också att finna att Satan och Jesus samarbetar. Jesus utdelar domen, Satan verkställer den.

Deras tidning, där för övrigt även Charles Manson medverkade, hade temanummer som "Sex", "Fear", och "Death". I den glorifierades våld och död. Man kunde läsa saker som: "My prophecy upon this wasted earth and upon the corrupt creation that squats upon its ruined surface is: THOU SHALT KILL" (citerat från The Ultimate Evil, s. 175).

The Process rekryterade från alla nivåer i samhället. Där fanns dropouts och hippies, men även respektabla läkare och ingenjörer.

Om Process som organisation i sig någonsin varit inblandad i dåd som motsvarade deras våldsamma retorik går inte att veta med säkerhet. Enligt både Sanders och Terry fanns det dock många vittnen som utpekade utbrytargrupper, och personer i Process närhet, för detta.

För att återgå till Maury Terry. Han började efter ett tag försöka att få kontakt med Berkowitz. som nu avtjänade ett livstidsstraff. Tills sist lyckades han. Berkowitz hade redan tidigare, i kryptiska uttalanden, sagt saker som att "there  are other sons out there, God help the world", samtidigt som han formellt fortfarande tog på sig ansvaret för alla morden.

Men under sina kontakter med Maury Terry började han gradvis, motvilligt, medge att han inte var ensam mördare. Det gick långsamt och han verkade vara rädd för att hans far skulle kunna drabbas av repressalier om han började berätta. Men han kom med antydningar, och slutligen medgav han att han endast genomfört två av morden.

Han HADE varit knuten till ett satanistiskt nätverk, som hade planerat hela mordserien. Och han pekade ut bröderna Carr, "Sams söner" som medverkande i morden. Maury Terry underrättade polisen, och började egna  efterforskningar för att leta efter dessa bröder, som nu hade försvunnit. Efter ett tag hittades John Carr, död. Polisen rubricerade det officiellt som självmord, men medgav för Terry att det lika gärna kunde vart ett mord. Senare undersökningar stödde mordteorin.

Michael Carr hittades efter ett tag också död - drunknad.

En tredje person som utpekades som medverkande i nätverket, miljonären Roy Radin, hittades mördad.

Samtidigt som Berkowitz erkände att han inte varit ensam, gav han uppgifter om ett annat mord som han verkade ha märkligt stora kunskaper om. Han sade sig känna till hur det gått till, och vilka som planerat det. Det var mordet på Arlis Perry 1974. Hon hade hittats rituellt mördad i en kyrka, med kroppen och olika parafernalia arrangerade på ett så sätt att det såg ut som ett kryptiskt symboliskt budskap.

Det visade sig att Arlis Perry, liksom hennes pojkvän, varit en aktiv missionerande kristen av fundamentalistisk typ. Hon hade enligt vittnen dagarna före sin död aktivt försökt söka upp satanister i trakten för att omvända dem.

Det finns förresten en märklig fortsättning till denna historia, För Arlis Perrys pojkvän lämnade sedan uppenbarligen den fundamentalistiska kristendom han hade stött 1974, och började studera psykologi. Han blev senare en forskare, och tog hårt avstånd från rapporter om att övergrepp mot barn kunde kopplas till satanism. Han uttalade sig närmast föraktfullt och förklarade att han inte alls var fixerad vid tankar på Satan. Det ser misstänkt likt ut någon form av försvarsmekanism...

Nåväl, vad ska man säga om detta? Är det "satanistpanik” av en typ som nu är effektivt vederlagd? Saken är den att Maury Terrys bok definitivt inte är vederlagd. Ingen har kunnat bemöta det myller av fakta den innehåller. Trots detta har de slutsatser som den drar hamnat i någon sorts vacuum. De är inte alls vederlagda, men de ledde aldrig till några konsekvenser.

Idag skulle en bok av den typen knappast ges ut. Bara två år efter dess publicering kom Special Agent Kenneth Lanning i FBI ut med den "rapport" (läs essä!) som i svepande ordalag förklarade att inte ett enda satanistiskt mord någonsin hade avslöjats i USA. Och senare i en ny "rapport" 1992 att det var ointressant att söka efter "satanistiska" motiv bakom brott, eftersom "satanism" ändå är ett så svårdefinierat begrepp, och det dessutom inte är någon mening att utforska vilken typ av religion som en förövare tillhörde.

Ja, "satanism" ÄR ett svårdefinierat begrepp, och man kan ju diskutera i oändlighet om "The Process” och deras olika  utbrytningar var ”satanistiska” eller inte. Men att blunda för den typen av kopplingar och samband gör ju ändå  att man blundar för en viktig del av verkligheten.

Det som idag brukar kallas för "satanistpanik" bestod faktiskt till stor del av att man började ställa frågor om olika typer av satanismrelaterad brottslighet. Frågor som idag inte längre kan ställas offentligt, om man inte ska marginaliseras och avfärdas som en ovanligt extrem galning...

Litteratur
Michael Newton, Raising Hell: an A-Z of the occult/satanic underworld, Warner Books 1993
Maury Terry, The Ultimate Evil: An investigation of Americas most dangerous satanic cult, Doubleday & Co, 1987
--------------------------------------------------------------------------
På nätet finns numera en webbsida som presenterar det synsätt som finns i Maury Terrys "The Ultimate Evil". Den kan läsas här.

Franklin-fallet: nedtystade övergrepp

/Flyttade upp denna post, eftersom filmen jag länkar till på denna  numera finns på ett helt respektabelt YouTube-konto (vilket det gamla, uppriktigt sagt, inte riktigt var) och dessutom är uppdaterad med ett efterord./

Jag vill rekommendea en viktig TV-film, "Conspiracy of Silence". som avslöjade hur stora delar av den politiska eliten i USA var inblandad i nedtystandet av en serie av fall med grova övergrepp mot barn. Den skulle ha visats på Discovery 1994. Den var redan annonserad och så plötsligt, några dagar innan den skulle visas drogs den in. Det kostade Discovery åtskilligt, men de påtryckningar de hade utsatts för var så stora att ledningen ändå drog in den.

Att filmen var farlig, inte bara för enskilda toppolitiker, utan för tilltron till hela det politiska systemet, är ganska uppenbart. Den är väldokumenterad, och visar hur sexuella och sadistiska övergrepp mot barn tystas ned i Nebraska. Flera ledande politiker, redaktörer och finansmän i Nebraska var anklagade. Den ledande i härvan var en uppmärksammad republikansk politiker, Lawrence King, som också var direktör för finansinstitutionen Franklin Credit Union. Men härvan stannar inte på delstatsnivå. I slutet av dokumentären visades att den gick än högre upp, med kopplingar ända till Vita huset.

FBI:s roll är avslöjande. De FBI-agenter som förhörde de utsatta visade sig nämligen inte vara intresserade av förhör i en vanlig mening - de var desto mer intresserade av att tvinga dem att dra tillbaka sina anklagelser. En av de som inte gjorde det, Alisha Owen, dömdes till mellan 9 och 15 år i fängelse för mened (i praktiken kom hon att sitta fyra år. Efter att hennes överklagande misslyckade började hon 1996 avtjäna sitt straff i fängelset i Omaha. Hon frigavs i förtid 2000, på grund av gott uppförande).

Denna absurda dom var uppenbart avsedd som en varning till de andra vittnena. Budskapet var klart: om ni berättar något riskerar ni ett långvarigt fängelsestraff…

Den lokala pressen gjorde allt för att diskreditera vittnena, kanske delvis för att två av de utpekade förövarna var ledande journalister på Omaha World Herald.

Gary Caradori, som ledde en kommission som utsetts för att undersöka härvan, och hans åttaårige son, omkom när Caradoris privata flygplan störtade bara några dagar innan han skulle presentera bevisen mot de anklagade.

Fallet skulle säkerligen förblivit nedtystat om inte den republikanske senatorn John W de Camp började engagera sig i frågan, med ett visst stöd av den förre CIA-chefen (!) William Colby, som för övrigt senare dog under mystiska omständigheter. John W de Camp har senare skrivit en bok om fallet, The Franklin Cover-Up, som kommit ut i två upplagor.

Programmet är skakande i sig, men reser också mer allmänna frågor om kopplingar mellan övergrepp och den politiska makten. I princip finns samma mönster här som i Dutrouxaffären, affären kring organisationen Morkhoven i Holland, och en rad andra liknande fall.

Många som varit med om debatten om "rituella övergrepp" vet också att de som förnekar existensen av dessa övergrepp brukar hänvisa till att FBI har deklarerat att några sådana inte finns. Här får vi en skrämmande inblick i hur FBI medverkar i nedtystandet av organiserade övergrepp,  som och innefattar många högt uppsatta män.

Filmen "Conspiracy of Silence" ställer många viktiga frågor. Se den!

Lite självkritik från Uppdrag Granskning...

(Från min huvudblogg 18/1 2021/

Under de senaste kanske 30 åren har det utvecklats, och renodlats,  en speciell sorts journalistik  i Sverige.  Den kanske framförallt företräds  av program som Uppdrag Granskning och Dokument Inifrån och utmärks av att  programledningen redan från början verkar ha bestämt sig för vilka de ska stödja i en konflikt. Och sedan ensidigt bygger upp programmet för att suggerera tittarna till att dra just de slutsatser som redaktionen vill att de ska dra. 

Till metoderna hör att starkt betona det som verkar tala för den ena sidan. och i stort sett ignorera allt som talar för den andra sidan. 

Sedan kan det också finnas andra suggestionsmetoder - som att ge bilden av att de som man vill så att säga sätta dit,  ogärna talar med journalister. Eller intervjua någon "expert" som redaktionen  på förhand vet står på deras sida. 

Eller något vittne som ska verka trovärdigt - och skakat. 

Allt leder sedan fram till det förutsägbara "avslöjandet" av den ena sidan. Tittarna kan applådera den "avslöjande journalistiken" och sedan kan journalisterna få diverse priser. 

Om frågan i början av programmet snart blir "är den ena sidan verkligen så rutten?" blir svaret i slutändan "ja, de är verkligen så ruttna".

Vad tycker jag om en sådan journalistik? Nu kommer ett pinsamt avslöjande. När jag någon gång till äventyrs delar programmets åsikter blir min spontana reaktion nog att programmet på ett skickligt sätt lyckade visa precis det jag själv ansåg. 

Om det är tvärtom, att jag har motsatta åsikter och inte håller med, märker  jag i stället desto snabbare alla de manipulativa knepen i programmet och blir vederbörligen upprörd. 

Nu verkar det som om åtminstone Uppdrag Granskning har lite uns av självkritik. I denna fyra minuters kanske inte helt allvarliga kortfilm ger just UG en liten provkarta på en del av de metoder de brukar använda. 

Och när man alldeles mot slutet får reda på vad som utmärker ett typiskt UG-program kan nog många känna igen  bilden. 

Se den gärna.  ;-) 

Genom att klicka här.