"Makten, männen, mörkläggningen" och utpekandet av Olof Palme

På många håll verkar det finnas en spridd uppfattning att Olof Palme aldrig explicit nämns bland dem som pekas ut som sexköpare i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen (Vertigo förlag 2004). Det är lite konstigt.

Han nämns visst. På mer än ett ställe. Så här står det på sidorna 176-77.

"Sammantaget uppger flera kvinnor att de varit tillsammans med Thorbjörn Fälldin, minst tre med justitieminister Lennart Geijer, några med centerpartiets vice ordförande Olof Johansson (vars namn dök upp i flera av förhören med kvinnorna och även på avlyssningsbanden...), folkpartiets vice ordförande och riksdagens talesman Cecilia Nettelbrandt, plus ytterligare ett par med finansminister Gunnar Sträng, någon eller några med riksbankschefen Krister Wickman, borgarrådet Hjalmar Mehr och landshövding Ragnar Lassinanti, och många fler. Även statsminister Olof Palme namngavs av ett par kvinnor..."

Däremot kan man se hur hans namn inte lyfts fram mycket mer än så, och att anklagelserna mot honom (som ju också i praktiken understöddes av vad Doris Hopps syster berättade!) inte EXPLICIT diskuteras.

Det är möjligt att Call Girl gjorde ett taktiskt misstag i att göra utpekandet av just Palme som så centralt.

Ja, just det, jag skrev "taktiskt", inte moraliskt. Principiellt ser jag inga fel alls med att göra det, men det kan ju ha bidragit till att diskussionen hamnade lite fel...

Hanna Olsson...

... skriver utmärkt i Feministiskt Perspektiv om mörkläggningen av härvan kring polischefen Göran Lindberg.

Hon drar där även paralleller med hur bordellhärvan 1976 mörklades.

Läs henne gärna här!

Kjell Östberg och bordellhärvan

Kan bara notera att Kjell Östberg, en numera ganska känd historiker knuten till Socialistiska Partiet, låter sig användas till ett försvar för de intressen som vill avfärda vad de utnyttjade tjejerna själva berättade om ledande politiker i bordellhärvan.

I Dagens Nyheters kulturbilaga uttalar han sig om det klara utpekandet av Olof Palme: "– Det finns inga belägg. Jag har gått igenom Rauschers bok och har inte funnit någon som helst anledning att tro att detta är sannolikt."

Väldigt vagt, väldigt bekvämt. Att Palme identifierades av flera av de utnyttjade tonårstjejerna redan i mitten av 70-talet är inget att bry sig om, tycker vår professor. Att deras utpekanden stöds av Doris Hopps syster struntar han också i. Att de utsatta flickornas utpekanden av andra politiker och högt uppsatta män har visat sig stämma med vad man fått fram på annat sätt bryr han sig heller inte om.

Det är tydligen så att i valet mellan att tro på en reformistisk byråkrat, och tillika statschefen för en imperialistisk stat som Sverige, eller att tro på utnyttjade och utsatta tonårstjejer - väljer han tveklöst det förra.

Det är ganska så tragiskt, men av olika anledningar förvånar det mig inte alls.

Leif GW Persson mindre självsäker

Noterar att GW gradvis tonar mer sina självsäkra påståenden om bordellhärvan. Det var inte så länge sedan som han med ett outhärdligt tvärsäkert tonfall slog fast att det absolut inte fanns några politiker alls inblandade i bordellhärvan - utom förstås Lennart Geijer.

Nu har han skrivit om saken i Expressen.

Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.

Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."

Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.

"GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram"

Läs gärna Deanne Rauschers och Gösta Elmquists läsvärda artikel på Newsmill idag om Leif GW Perssons systematiska mörkläggning av ledande poltikers roll i bordellhärvan. Själv har jag inget att tillägga - för tillfället. Mer än att bordellhärvan inte är det enda exemplet på hur GW Persson mörkar och skyler över i fall som innefattar sexuellt utnyttjande.

Södertäljeflickan

Idag sände P3 Dokumentär ett program av Emma Janke om Södertäljefallet 1992 - 94. Jag måste medge att jag var lite skeptisk när jag fick reda på att det skulle komma, men jag blev positivt överraskad.

Det är INTE ett förnekarprogram. Det är ett fint hållet program där olika synpunkter får komma till tals. Det är respektfullt och nyanserat.

Det finns förstås saker som jag skulle vilja se skildrat på ett annat sätt, men det är som sagt mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas.

Den som vill lyssna på det i efterhand kan göra det här.

Bordellhärvan

Har just läst ut Bordellhärvan av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist, och Janne Mattsson (Pocketförlaget 2012). Den bygger på Raucher/Mattssons bok från 2004, men är till stora delar omskriven. Den är betydligt bättre skriven, och mer pedagogisk, än versionen från 2004.

Författarnas agenda är framförallt en önskan att berätta sanningen. Där skiljer de sig från alla de som skriver om härvan, i en önskan att försvara alla eller en del, av de inblandade kunderna.

Författarnas material är intervjuer med de utsatta, med poliser som deltog i spaningsarbetet och med många andra vittnen.  Men dessutom också material från avlyssning och säpo-spaning. Den som läser boken grundligt inser att de som påstår att utpekandet av många högt uppsatta män i härvan "bara" skulle komma från de utnyttjade tjejerna har helt fel.. Det är en lögn som upprepats så många gånger att den närmast har fått karaktären av vandringssägen.

En av de som idag är ledande i backlashen i fallet är ironiskt nog den f.d. polisprofessorn Leif GW Persson. Ironiskt eftersom han var en av de som en gång gjorde att härvan först uppmärksammats. För det hamnade han i kylan och verkar efter det ha strävat efter att få vara kvar i värmen runt de mäktiga männens brasa - för alltid.

Han demaskeras mycket bra i boken. Den visar hur han gång på gång presenterar rena felaktigheter som fakta, och hans glidande, undvikande och märkliga agerande i fallet.

En anmärkningsvärd sak är hur det faktum att Olof Palme tillhörde de utpekade endast berörs som hastigast i förbigående. Detta i motsats till hur exempelvis Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson behandlas . Det tycker jag faktiskt är lite svagt. Varför skulle just frågan om Palme vara så extremt känslig?

När man närmar sig slutet kan man ta del av ett lysande avsnitt om debatten och reaktionerna som följde på avslöjandena i Studio S 1978. Där kan var och en se den skrämda, smått hysteriska reaktionen från maktens män. Så agerar inte oskyldiga... är min spontana reaktion.

Ett annat avsnitt som bör nämnas är det som handlar om den välorganiserade hetskampanj som Deanne Rauscher fått utstå - bland annat på Flahback. Det bör här påpekas att hon ingalunda är ensam. . De som tar upp frågor om sexuellt utnyttjande utsätts ofta för hetskampanjer, drivna av de mest ljusskygga individer.  Och ett av de främsta forumen för sådant har sedan många år tillbaka varit just Flashback.

Avslutningsvis kan jag bara bara uppmana er som är engagerade i frågor som sexuell exploatering, maktmissbruk och organiserade mörkläggningar att läsa boken. Det är den värd.

Jimmy Savile - stjärna och pedofil

Ovanstående är titeln på en riktigt intressant artikel i Svenska Dagbladet.

Och här måste jag först bekänna en sak. Efter att ha retat mig på deras ensidiga bevakning av Qucik-fallet, sade jag upp prenumerationen på SvD. Men ju närmare dagen kom till att tidningen skulle sluta komma, ju mer tveksam blev jag. Så någon dag innan den skulle sluta komma ringde jag och sa att jag skulle ta en ny prenumeration. Det var lönsamt, för de blev så glada att de gav mig nån sorts rabatt på köpet.  :-)

Nej, SvD är inte direkt någon höjdare, men den är bättre än Dagens Nyheter. Och jag vill ändå ha en morgontidning, och då helst inte Södertäljes lokaltidning "Länstidningen".

För att återgå till artikeln är den i hög grad värd att läsa. Den visar hur BBC uppenbarligen har mörkat skandalen, och tar dessutom upp Saviles kontakter med den i Storbritannien och Vietnam sexbrottsdömde Gary Glitter.

Mot slutet tar den upp de tecken som starkt tyder på  att Saville inte var ensam, och på belägg för att han var en del av ett pedofilnätverk inom BBC.

Detta verkar inte kunna mörkas i den engelska pressen idag. Till skillnad från i Sverige, där det faktum att Göran Lindberg uppenbarligen var en del av ett större nätverk efter ett tag helt mörkades i de stora media.

Seppo Penttinen, Hannes Råstam och sakfelen

Den i Quick-fallet så hårt angripne polisen Seppo Penttinen har i nättidningen Paragraf lagt fram en lista över sakfel i Hannes Råstams bok om fallet.

Det skulle vara fantastiskt om någon med resurser och kunskaper på samma sätt kunde gå igenom sakfelen i samme Råstams olika TV-program om Bo Larsson-fallet 2004 och 2005.

I så fall skulle kanske en rad personer som grovt förtalades i dessa djupt ohederliga program kunna få upprättelse....

Fallet Kenneth Lanning

Hur en FBI-agent bortdefinierar rituella övergrepp.;

/Något redigerad version av en artikel från Spegeln 4/2003. Har tidigare skrivit om Lanning på denna blogg, i en polemik mot Ingrid Carlqvist, men denna artikel är mer genomarbetad. Obs till Spegelnartikeln valde jag att översätta de Lanningcitat jag tog med till svenska. /

De backlashförfattare som argumenterar för att rituella övergrepp inte existerar brukar ofta hänvisa till diverse auktoriteter, som påstods ha fastslagit detta. De två vanligaste är förmodligen J.S La Fontaine i Storbritannien, som ledde en offentlig kommission som lade fram en undersökning om rituella övergrepp som publicerades 1994, och FBI-agenten Kenneth Lanning, som 1989 och 1992 publicerade artiklar om ockultrelaterad brottslighet och rituella övergrepp. LaFontaines undersökning har jag redan tagit upp i en artikel i Spegeln 3/1999; här ska jag koncentrera mig på Lanning.

Special Agent Kenneth Lanning är mycket populär hos backlashförfattare. I Sverige har bland annat Lilian Öhrström och Max Scharnberg refererat till honom. I tidningen Folkvett hävdar Lennart Sjöberg att "USA: s polismyndigheter uppger sig aldrig ha kunnat belägga något fall av satanism" - ett något märkligt påstående som åtföljs av en referens till Lanning. På samma sätt som LaFontaines utredning brukar presenteras som ett officiellt ställningstagande från det brittiska hälsovårdsdepartementet brukar Lannings två artiklar presenteras som "FBI: s syn".

Lannings två artiklar är ganska tunna; den första från 1989 är på cirka 20 sidor, den andra är på ca 35 sidor. Den andra artikeln är i stort sett en utvidgning av den första. (Det bör noteras att den idag spridda nätversionen av den andra artikeln i några väsentliga avseenden skiljer sig från den ursprungliga pappersversionen.*) Medan artikeln från 1989 behandlar anklagelser om ockult- och kultrelaterad brottslighet i allmänhet har den från 1992 ett fokus på anklagelser om rituella övergrepp mot barn.

Det första som kan sägas är att Lanning inte är typisk för backlashförfattarna. I motsats till dessa försöker han aldrig minimera eller förneka de sexuella övergrepp mot barn som inte sker i en "rituell" eller "satanistisk" kontext, eller innefattar element som rituella barnamord och kannibalism. Tvärtom skriver han: "Samhällets attityd till sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn kan sammanfattas i ett ord: förnekande". (Lanning 1992 119). Han rekommenderar också Florence Rushs The Best-kept Secret (Rush 1981) till läsning. Rushs bok tillhör sannerligen inte backlashlitteraturen utan är en av de tidigaste, och fortfarande en av de bästa, böckerna som från en feministisk utgångspunkt tog upp ämnet sexuella övergrepp mot barn.

Att Lanning inte tillhör de mer primitiva förnekarna visas också av att han erkänner att den stora majoriteten av de som har minnen av rituella övergrepp faktiskt utsatts för någon typ av övergrepp, om än inte rituella (aa, s. 135). Det förklarar kanske varför de backlashförfattare som refererar till honom sällan går in på vad Lanning verkligen säger. Han är, trots allt, inte speciellt användbar för de som vill få anklagade förövare friade.

Men trots att Lanning inte entydigt kan placeras i det extrema förnekarlägret är hans artikel från 1992 ett skickligt komponerat dokument, med syftet att skapa intrycket att just rituella övergrepp troligen inte finns, eller är ett meningslöst begrepp, eller kanske är mycket sällsynt,. Han skriver medvetet så vagt och undanglidande att han mest förmedlar en stämning av att hela det här "rituella" nog är ganska så substanslöst.

I sin tidigare artikel var han mer oförsiktigt konkret: han råkade påstå att det inte hade ägt rum ett enda dokumenterat satanistiskt mord i USA. Denna oförsiktiga kommentar fick han äta upp rejält (jfr gärna Michael Newtons /1996/ mer än skoningslösa kommentarer till Lanning, där han frågar sig hur en FBI-agent kan vara så okunnig om FBI:s egen brottsstatistik; en mer utförlig kritik av Lannings text från 1989 finns hos Raschke 1992: 126 ff) och följaktligen är hans artikel från 1992 i stort sett kemiskt fri från konkreta fakta.

Han börjar med att diskutera definitioner av satanism (aa, s. 112 ff). Eftersom satanism har definierats på så många olika sätt, och vissa extremister till och med påstår att katolska kyrkan eller buddhismen är satanistisk, finner han begreppet meningslöst. Här refererar han till Rebecca Brown, en kristet fundamentalistisk fanatiker, som påstått att rockmusiken är en skapelse av Satan själv. På så sätt göt han lätt för sig: han citerar anti-satanistiska fanatiker för att diskreditera allt tal om satanistiska övergrepp, och undviker att diskutera överlevares konkreta berättelser om hur de utsatts för övergrepp av personer som åberopar sig på Satan, eller andra "satanistiska" teman. (För att undvika ett vanligt missförstånd: det handlar här praktiskt taget aldrig om personer som är medlemmar i öppet verkande satanistgrupper, utan om slutna grupper av förövare)

Han övergår till en annan diskussion om definitioner: han finnes orden "rituell"/"ritualistisk" meningslösa i sammanhanget eftersom de flesta ritualer vid sexbrott mer avspeglar psykopaters egen fantasivärld än ett religiöst eller ideologiskt system. (aa, s. 114 f). Återigen är han inte konkret. Det finns berättelser från överlevare om organiserade ritualer som just bygger på genomarbetade ideologiska och religiösa system. Inte heller här går han in i en seriös diskussion om dessa berättelser.

Han fortsätter med att diskutera begreppet rituella (eller ritualistiska) övergrepp mot barn. (aa, s, 115 ff). Även här kastar han in sig i en sofistikerad (eller kanske snarare sofistisk) diskussion om definitioner. Han frågar sig exempelvis om ett övergrepp mot barn blir rituellt, bara för att det äger rum på Halloween, eller om förövaren äger ett krucifix. Han ställer sedan frågor av den typen på över en sida och bortser helt från att anklagelser om rituella övergrepp oftast handlar om mycket konkreta berättelser om hur övergrep mot barn utförs i öppet rituella sammanhang, där satanistiska eller andra typer av religiösa symboler inte endast förekommer någonstans i bakgrunden utan har en central roll i hur övergreppen utförs.

På något sätt är Lannings sofisterier och lek med ord ganka så cyniska, om man betänker ämnets allvar. Att definiera bort rituella övergrepp ur ordlistan ändrar inte den materiella verkligheten, men det kan förvisso lugna en del oroade människor.

Efter en riktigt intressant historik om hur fokus i debatten om övergrepp mot barn flyttats från "den farlige främlingen" till övergrepp i familjen, och sedan tillbaka till "främlingar" igen (pedofilringar, barnpornografi), kommer Lanning slutligen till en analys av anklagelserna om rituella övergrepp. Den är mycket kortfattad, men skulle ändå kunna användas som utgångspunkt för en diskussion om vad rituella övergrepp egentligen handlar om. Lanning kallar de grupper som utför rituella övergrepp för "multidimensionella sexringar", och analyserar på några sidor dessa gruppers dynamik (126 - 130). Han beskriver hur dessa fall oftast kännetecknas av flera unga offer, flera förövare, hur de utsatta kontrolleras genom hot och skräck, samt bisarra och/eller rituella aktiviteter. Dessa grupper kännetecknas ofta av att uppemot 40 procent av förövarna är kvinnor, övergreppen verkar ofta ha fler orsaker än rent sexuella, det är fler flickor än pojkar bland de utsatta, i motsats till i de "pedofila sexringar" där majoriteten av de utsatta är pojkar. Slutligen verkar ilska och aggressioner spela en större roll i förövarnas motivbild än vad som ofta är fallet i andra typer av sexuella övergrepp,

Så långt får man intrycket att Lanning beskriver händelser som han anser har ägt rum. Men så plötsligt förändras temat. Efter att inledningsvis konstaterat att små barn vid några tillfällen har beskrivit händelser som inte kan ha ägt rum, som att offer har styckats och sedan satts ihop igen, (sådana berättelserr är ytterst sällsynta, och kan vanligtivs förklaras med att barnen drogats eller utsatts för någon form av trick) och att en del berättelser verkar "osannolika" (människooffer, kannibalism, vampyrism) övergår Lanning till att diskutera vilka anledningar barn och vuxna kan ha för att fantisera saker som inte ägt rum. För Lanning är berättelser om dödade barn osannolika eftersom FBI: s statistik visar att barn mördade av icke-familjemedlemmar varierar mellan 52 och 58 barn per år, och att grupper som ägnar sig åt sådana saker troligen kommer att falla samman av sig själv pga. avhopp och dåliga samveten hos medlemmarna.

Men FBI: s statistik handlar ju endast om antalet upptäckta fall, och bortser från antalet fall av försvinnanden som aldrig löses. Dessutom saknas totalt statistik över försvunna barn från Latinamerika, som spelar ungefär samma roll i den amerikanska barnsexhandeln som Östeuropa går i den europeiska. Att grupper som begår mord "automatiskt" skulle falla sönder pga. av inre konflikter är en syn som ter sig något naiv. Det finns ju många dokumenterade fall av grupper som inte fallit sönder...

Lanning går sedan igenom alla tänkbara orsaker till att barn fantiserar ihop händelser som inte ägt rum. Vi får höra om psykotiska fantasier, mardrömmar, förvrängda minnen, missförstånd, osv. Naturligtvis kan man inte kategoriskt utesluta att sådana fantasier skulle kunna existera, men Lanning är här bekvämt vag. Han diskuterar aldrig några konkreta fall av rituella övergrepp, och försöker alltså aldrig koppla teorierna om "fantasier" till några verkliga fall, och i synnehet inte till de som lett till fällande domar, erkännanden, och/eller teknisk bevisning. Istället närmast suggererar han fram bilden av att det mesta av det här nog är ganska osannolikt,

Den slutsats Lanning drar är (s. 118 ff) att polisen bör tona ned de ockulta/satanistiska aspekterna i fallen, skilja mellan religiös övertygelse och konkreta brott, och bedöma de barn som berättar om ockulta/rituella inslag med kritiska ögon.

Han skriver: "Vi brukar vanligtvis inte definiera brotten utifrån förövarens religion, och det finns ingen anledning att handla på annat sätt med pedofiler, våldtäktsmän, sadister, och mördare som råkar vara inblandade i satanism eller ockultism" (s. 144).

Det hela låter förnuftigt - rent abstrakt. Men här handlar det om berättelser om hur övergrepp sker i ritualer som just är direkt kopplade till religiösa eller andra ideologiska moment. Lanning har rätt i att en våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om den sker utan en "religiös" eller "ideologisk" motivering som om den sker inom ramen för ett religiöst-ideologiskt system. Detsamma gäller flygplanskapningar och bombattentat, men den FBI-agent som för den skull inte vill kartlägga den religiösa och politiska bakgrunden till brottslighet som utförs av islamister kommer förmodligen inte att tas på allvar. Ett brott blir vare sig mer eller mindre ett brott för att det utförs med en religiös eller politisk motivering (eller förevändning) - men att avstå från en kartläggning av motivbilden minskar naturligtvis möjligheten att förstå vad som händer, och därmed att kunna fälla förövarna.

Lannings text är egendomligt undanglidande. Han antyder att barn och vuxna överlevare ofta fantiserar om ritualer, men medger som nämnts att de nog ändå utsatts för övergrepp. Men Lanning verkar mena att alla hänvisningar till "satanism" eller "ockultism" i överlevarnas berättelser nästan automatiskt är mindre trovärdigt än de minnen som inte har sådana element.. Och i de fall han ändå är beredd att tro på sådana inslag föreslår han att det handlar om att förövare medvetet introducerar element av satanism i övergreppen för att förvirra barnen (s. 134). Han lägger inte fram några belägg för att en sådan förklaring skulle vara mer rimlig; det är uppenbart att han helt enkelt har en inre motvilja mot att acceptera att förövare skulle vara "satanister" eller "ockultister" och att han är beredd att leta efter varje annan tänkbar förklaring för att undvika denna slutsats.

Kenneth Lannings två, abstrakt resonerande artiklar har som nämnts presenterats som "FBI-rapporter" som påstås bevisa att rituella övergrepp inte existerar. Men det handlar snarare om två resonerande essäer, skriven av en person som underligt nog endast verkar ha en ytlig kunskap om de ämnen han behandlar. (Lanning har för övrigt i en intervju medgett att han aldrig själv träffat någon överlevare från rituella övergrepp!) Den som noga studerar Lannings artiklar finner att han egentligen inte säger något bestämt. Han insinuerar och suggererar fram bilden av att rituella övergrepp inte existerar, samtidigt som han egentligen aldrig säger det i klartext.

Lannings artiklar har haft ett stort inflytande och har lett till att polisen, inte bara i USA, ofta undvikit att utreda "religiösa", "ideologiska" och "rituella" aspekter av sexualbrott mot barn. På så sätt har Lannings teser blivit en självuppfyllande profetia: den som inte vill undersöka rituella inslag i och religiösa/ideologiska bakgrunder till övergrepp mot barn kommer naturligtvis mycket ofta inte att kunna upptäcka dem. Och så kan Lannings efterföljare, som ett mantra, sedan upprepa att "belägg saknas" och "det finns /nästan/ inga fällande domar"...

Referenser
Kenneth Lanning: A Law-Enforcement Perspective on Allegations of Ritual Abuse, I: David Sakheim/Susan Devine, Out of Darkness: Exploring Satanism and Ritual Abuse, Lexington New York 1992

Michael Newton: Written in Blood: A History of Human Sacrifice, Journal of Psychohistory, nr 24, 1996

Carl A Raschke, Painted Black, Harper and Row 1992 (1990)

Florence Rush, The Best-kept Secret: Sexual abuse of children, McGraw-Hill, New York 1981

Erik Rodenborg

 *Den viktigaste förändringen är nog denna. Lanning skriver i den ursprungliga pappersversionen : "I believe that the vast majority of victims alleging "ritualistic" abuse are in fact victims of some form of abuse or trauma." (Lanning 1992:135.) I den version som finns på nätet har ordet "vast" fallit bort, "ritualistic" ersatts med "ritual" och en extramening som betonar att traumat inte nödvändigtvis behöver vara av kriminell natur lagts till...

Var det inte sånt här som inte kunde finnas?

/Från min huvudblogg 3/4 2012./

En bisarr kult som dyrkar något de kallar "Sankta död" har enligt den mexikanska polisen rituellt offrat tre personer, bland annat två 10-åriga barn. Man kan läsa om det här.

"Sankta död" är nu inte, som någon påstod på VoF:s forum, ett katolskt helgon. "Sankta död" som entitet ser ut att vara en konstruktion som uppstått i en kriminell subkultur. Kulten tycks ha anhängare bland personer som är involverade i narkotikahandel och annan kriminell verksamhet.

Det hela påminner om liknande offerritualer i Matamoros i slutet av 80-talet som utfördes av en grupp som i Mexiko allmänt kallades "narkosatanister". De var narkotikasmugglare som trodde att människooffer skulle göra dem själva osynliga för polisen.

Om detta kan man läsa här, i en artikel av Michael Newton i åtta delar (klicka er fram när ni kommit längst ner på sidan).

Det skulle vara intressant att se vilken term Patrik Nyberg skulle använda om han skrev om saken. Förmodligen inte "ritualmordssällskap", eftersom det är implicit i hans artikel att sådana inte kan existera.

Men vilka termer som man använder är inte det intressanta. Som just Michael Newton visat i en artikel i "Journal of Psychohistory" 1996, "Written in blood: a history of human sacrifice", finns det en rad dokumenterade fall av "rituella" mord som utförts med en motivbild som innefattar övernaturliga föreställningar. Det är ett faktum som ingen ordmagi i världen kan trolla bort.

När offren vittnar mot förövarna: några tankar om sura 81:8

/Från min huvudblogg 5/8 2010/

Jag ska här tänka lite högt om en av de märkligaste verserna i Koranen: sura 81:8.

Men först. För att undvika alla missförstånd. Islam är, liksom de andra världsreligionerna, idag i praktiken definitivt en patriarkal religion. Det hindrar inte att islam, liksom kristendomen, från början kan ha varit något helt annat än vad det oftast är idag.

Det finns faktiskt redan en skillnad mellan surorna från Medina och de första, från Mecka. I Medina började islam få världslig makt, och det avspeglas på flera sätt i surorna därifrån.

Från början ser det alltså ut att ha varit ganska så annorlunda. Men sedan kom en gradvis förändring som vi också känner igen från kristendomen

Nu till saken. Men jag börjar inte först med sura 81, utan sura 16:57-59.

I Mohammed Knut Bernströms svenska översättning kan vi läsa följande:
”Och de tilldelar Gud döttrar – stor är Han i sin härlighet – men åt sig [väljer de] det som de själva önskar. Om någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse] mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom. Han drar sig undan människorna pga. av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma.”

Vad är nu detta?

Det första syftar på den förislamiska arabiska synen på att Gud har tre döttrar – som dyrkades som gudinnor. Nu har det förvisso funnits en period även i Arabien där en sådan gudinnetro var kopplad till en stark ställning för kvinnor. Men så inte på Muhammads tid - det handlade då om en gudinnetro som hade degenererat till ett alibi för en rå patriarkal makt.

Hur rå den var ser vi i den andra delen av stycket.

För samma män som dyrkade Guds döttrar ville samtidigt inte ha några döttrar själva. Att begrava småflickor levande var en utbredd sedvänja. Med svart ironi gisslar här Koranen denna cyniska inkonsekvens.

Men så till sura 81: 8. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse. Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas.

Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8.

Där står det så här: ”och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet”.

Jag sitter här och läser och skriver och märker att ögonen tåras. Det är svårt att säga varför. Men kanske för att ett scenario beskrivs där de maktlösaste av de maktlösa – nyfödda flickor – här ges positionen att de kan döma över de som har makten, patriarkerna, fäderna.

Asma Barlas (2002: 181) kommenterar:
”On that day… a baby girl´s testimony will seal her father´s fate as a sinner... The Quran´s promise that God will hold fathers to account for killing their daughters and its avowal that it is equally evil to oppress them in life, should show that girls are not their father´s property and that fathers have no right to ill-treat them, much less to kill them.”

Hennes kommentar är tankeväckande för alla de som tanklöst beskriver islam som entydigt patriarkal i alla tider, i alla sammanhang.

Men mer allmänt finns det dessutom en stämning av ”de första skall bli de sista” över stället.

Budskapet blir för mig faktiskt någonting i stil med detta. Dagens maktförhållanden är inte förankrade i den yttersta verkligheten. Någonstans och någon gång då det verkligen gäller, är vittnesmålen från små barn mer väsentliga än de patetiska bortförklaringarna från aldrig så mäktiga och starka förövare.

Det är ju i så fall ett verkligt hoppfullt budskap...

.....................................
Referens: Asma Barlas: ”Believing Women” in Islam: unreading patriarchal interpretations of the Qur´an, University of Texas Press, Austin 2002.

Han bröt med en pedofilguru

Om Sai Baba, Conny Larsson och "Bakom clownens mask".

 /Jag skrev denna artikel för "FRI-brevet" (föreningen FRI:s medlemstidning) och den publicerades där i nummer 2/2005. Jag har här gjort två smärre ändringar i texten. Vill dessutom nämna att Sai Baba dog 2011. Och att boken ifråga tyvärr också innehöll ett förord av Rigmor Robért, som med fördel kunde ha utgått./

Sexuella övergrepp mot barn i religiösa sammanhang har blivit mycket uppmärksammat de senaste åren. Det gäller etablerade kyrkor som katolska kyrkan - det gäller också mindre sekter som exempelvis Hare Krishna.

Ett av de sammanhang där sexuella övergrepp mot barn varit ett återkommande tema under en lång tid är en del av de rörelser som bygger på hinduiska "gurus". Dessa personer, som ganska så ofta hävdar att de är en gud personifierad, förväntas vanligen leva i celibat. Att de ofta inte gör det är i praktiken väl belagt - att de alltför ofta dessutom förfaller till rena övergrepp, mot kvinnor och barn, är också väl belagt.

Det mest kända exemplet är Sai Baba.

Han är ledaren för en rörelse som har miljontals anhängare i Indien, och många sympatisörer i väst. Under de senaste åren har dock anhängarskaran i väst minskat betydligt.

En av Sai Babas främste anhängare i Sverige var under många år Conny Larsson. I intervju-boken "Guds lille clown" berättade han om sin kärlek till Sai Baba.

Nu har han i den självbiografiska boken "Bakom clownens mask: sanningar, sekter och sex", Debutantförlaget 2005, beskrivit om hur han lyckades bryta med Sai Baba. Boken handlar även om hans uppväxt och liv i övrigt, men nära hälften av boken handlar om hans erfarenheter av Sai Baba-rörelsen.

Med en traumatisk barndom, fylld av övergrepp, i botten, och efter en period som anhängare till Maharishi Mahesh Yogi, blev han rekryterad till Sai Baba och dennes rörelse. Han beskriver denna period nästan som en förälskelse. Sai Baba skänkte kärlek och trygghet och verkade ha lösningen på tillvarons problem.

Men ganska snart började det uppstå nya problem. På ett tidigt stadium började Sai Baba göra sexuella utspel mot Conny Larsson, vilka motiverades med att Conny måste "rätta till sin kundalinikraft".  Han lyckades bortse från detta, och antog att Sai Baba hade ett högre syfte med vad han gjorde.

Men det gick inte att tränga bort sanningen hur länge som helst. Efter ett tag visade det sig att den "celibatäre" Sai Baba inte endast hade sexuella kontakter med unga män i sin rörelse, utan han begick även övergrepp mot minderåriga  pojkar. Vad som skakade Conny Larsson mest var att det så ofta var unga pojkar som Sai Baba rutinmässigt valde ut som sina sexualobjekt. Oftast fick dessa pojkar dessutom betalt vilket gör att Sai Babas kultcentrum i hög grad framstår som en täckmantel för organiserad barnprostitution.

Men även andra störande saker framkom. Till exempel upptäckte Conny Larsson efter ett tag att ett av bevisen på Sai Babas "gudomlighet" - hans förmåga att materialisera föremål ur tomma intet -. inte var något annat än trolleritrick.

Den slutliga brytningen kom 1999 när Conny Larsson hade återvänt till Sverige från sitt sista besök hos Sai Baba. Han lyckades få majoriteten av rörelsens medlemmar i Sverige att bryta med Sai Baba. Endast en liten spillra av de mest rättrogna återstår.

Conny Larsson hade tidigare kontaktats av en amerikansk filmproducent, som hade velat göra en film om Connys väg till Sai Baba. Efter att han brutit med gurun, kontaktade han denne man och förklarade att han inte ville fortsätta med ett filmprojekt som hyllade en rörelse där det förekom pedofili. Han fick svaret: "Conny! Det där har jag känt till sen 70-talet, det är inget att bry sig om, pojkarna ska bara vara tacksamma att de delges denna gudomliga beröring". På något sätt tycker jag att denna mening tillhör det mest skakande i hela boken.

Boken är angelägen och välskriven. Den kan på många sätt rekommenderas.

Vilka pekades ut som sexköpare i bordellhärvan?

/Originalartiklarna från Socialisten juli 2005./

Lennart Geijer, Socialdemokratisk justitieminister och sexköpare

/Överst finns presentationen av de namn som pekas ut i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Mannen, makten, mörkläggningen. Efter detta kommer den ledare som försvarade och motiverade publiceringen. /

-------------------------------------------------------------------------

1. Vilka var kunderna?

I rikspolischef Carl Perssons PM, som byggde på uppgifter från kriminalpolisen och Säpo, nämns sex personer med viktiga positioner i samhället (s 177, 238) Dessa var.

Lennart Geijer, justitieminister (s) fram till valet hösten 1976.

Att han verkligen var sexköpare vittnar många om. Han utpekades redan 1970 av en prostituerad kvinna, Lillemor Östlin, som hade ett långvarigt förhållande med honom och som nu kommit med en bok (Hinsehäxan) om sitt liv. Flera kvinnor som arbetade för Doris H. angav honom, inklusive en av småflickorna (Emelie, då15 år s.222) och en kvinna som senare blev riksdagsledamot (s.48). Också minst en kund nämner honom.

Thorbjörn Fälldin, Centerpartiets och den borgerliga oppositionens ledare fram till regeringsskiftet 1976. Därefter statsminister.

Flera prostituerade uppger att Fälldin var kund (s.383), bland andra den minderåriga Liv. Personalen på det behandlingshem där Liv bodde 1976 har berättat att Fälldins framträdande på TV väckte väldigt starka aggressioner hos henne, att hon bland annat skrek ”Den grisen!”

Även Emelie s.222.

Olof Frånstedt, dåvarande byråchef på Säpo, säger i boken: ”Thorbjörn Fälldin var bara en av de kända män som registerades av Säpo utanför bordellmammans bostad.” (s. 13, 61)

Vice talman Cecilia Nettelbrandt (Folkpartiet), hade ett förhållande med Doris Hopp. Finns med på avlyssniningsband (s 238). Lämnade alla uppdrag efter att Doris H fått sin dom.

Riksbankschef Krister Wickman

Landshövding Ragnar Lassinanti och borgarråd Hjalmar Mehr (s)

En icke namngiven person i Rikspolisstyrelsens ledningsfunktion.

Dessutom sägs i PM:2 att en av de prostituerade hävdat att hon ”väl känner de flickor som betjänat cå Stig Östberg”, det vill säga förundersökningsledaren i målet mot Hopp .

Carl Persson hade bara tagit med ett axplock av de namn som polisen och Säpo fått fram på olika sätt (telefonavlyssning, anteckningar i Hopps adressböcker, namn som de förhörda kvinnorna nämnt – trots att poliserna fått klara direktiv att inte fråga.) Utredarna skrev en förteckning på cirka 40 namn, som Östberg inte ville ha med att göra och som fortfarande är sekretessbelagd. Dessutom gjordes en mer omfattande lista i samarbete mellan Morgan Svensson och Säpos Karl Hugo Jansson. (Vad hände med den?)

Politiker som nämns av flera prostituerade är enligt boken:

Olof Johansson, (nämns på banden, och är enligt en kvinna ”en drömkund”) då vice ordförande för Centerpartiet. s177 VAR BL.A. TILLSAMMANS MED EMELIE

Gunnar Sträng, finansminister (s) till hösten 1976. Kallades ”killen som håller i pengarna” av de prostituerade.177, 183

Olof Palme, statsminister (s) fram till regimgiftet 1976. I boken ges ingen tydlig källa, men idag säger Deanne att bland andra ”Liv” namngivit honom ÄVEN EN MEDLEM AV DORIS HOPPS FAMILJ BEKRÄFTAR ATT HON TRÄFFAT HONOM I SAMMANHANG MED SYSTERN. FLERA KVINNOR HAR I INTERVJUER MED ANDRA JOURNALISTER BEKRÄFTAT HANS NAMN (se intervju).

Kunder från överklassen och samhällets övriga elit talas det mer tyst om. I boken nämns:

Erling Persson, huvudägare till ett av Sveriges största företag H&M (Han nämns flera gånger i de avlyssnade telefonsamtalen. Doris H var arg för att han inte betalade i tid. s. 66…)

Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Torsten Eriksson

Acke Asping ton, ägare till välrenommerat antikvariat i Gamla Stan, (s 199, 200, 208, 216 mm)

Bobo Dahlström, förmögen gallerist som enligt Doris H ”gått igenom hela registert, närmare 40 stycken” (s 69).

Annars heter det:

”den sörmländske slottsherrern, greven” (s.65).”Ett hovrättsråd”, ”en domare”, två höga domstolsjurister”, ”en kammaråklagare”, ”hovrättsrådet”( s. 47) ”en äldre herre som tillhörde den absoluta makteliten” (Emelie s 222)

”en av kungafamiljens främsta medlemmar” (inte kungen själv, dock), ”halva släkten i en känd bokförläggarfamilj” (enligt Doris gamle vän Olle s. 85). ”Noppe” (enligt bland andra polisen Erik Gunnarsson s. 69). ”Farbror Kalle”, känd adelsman med Sveriges största samling pornografi.

”en Wallenberg”;”ingen av de riktiga höjdarna men i allafall en Wallenberg”, s 157

Kriminella

Mr X, Leif Stenberg-Skiffer

Fleming Broman, krögare på Sandhamn, senare dömd för grovt narkotikabrott, s 152

------------------------------------

2. Ledaren i Socialisten juli 2005

Publiceringen av boken Männen, makten och mörkläggningen har uppmärksammats en hel del i media.

Men när man surfar på nätet för att läsa recensionerna av, och artiklarna om, boken märker man ganska snart att det är en sak som alla skribenter, vare sig de är positiva eller negativa till boken, har gemensamt. De tassar som katter runt den heta gröten när det gäller en central fråga: Vilka var bordellkunderna? Torskarna identifieras inte utan beskrivs som ”det högre skrået”, ”högt uppsatta män” eller ”politiker och andra kända personer”. Detta trots att många namnges i boken.

Kan det vara av juridiska skäl som alla skribenter är så återhållsamma? Är de rädda för att bli stämda för förtal? Kanske är det så i en del fall, de som inte har någon större publicistisk vana (som till exempel ROKS). De har helt enkelt låtit sig skrämmas av en papperstiger. För inte ens Olof Johansson, före detta ledare för Centerpartiet, som är en av de få som offentligt gjort ett försök att tillbakavisa uppgifterna i boken, har vågat driva saken till åtal. Han ursäktar detta genom att i Aftonbladet (29/9-2004) hävda att ”Boken är en sån sällsynt sörja. Jag vill inte åt deras skitiga pengar.” Björn Tarras-Wahlberg har hotat med skadestånd på en halv miljon kronor, men inget har hänt. Boken kom ut i september 2004 och fortfarande har ingen stämt Deanne Rauscher. Orsaken till att de flesta avstår från att publicera namnen är därför knappast rädslan för att bli stämda.

Udden i Thomas Kangers recension i DN (28/9-2004) riktas just mot publiceringen av namnen. Han fördömer det som en ”farsot” och ”skvaller”. Visst kan vi hålla med om att man ska vara återhållsam med att publicera detaljer om människors privatliv. Alla som har läst Socialisten under ett antal år vet också att vi är bland de sista att göra detta. Till skillnad från nästan alla andra som håller på med politik använder vi oss inte av personliga attacker mot våra politiska motståndare. Vi lyfter alltid fram sakfrågan, inte personen, och argumenterar med fakta och analys. Men vi anser det vara helt berättigat att publicera namnen på bordellkunderna, eftersom de visar på de starka band som finns mellan olika delar av eliten.Och så länge det hela döljs i anonymitet kan banden ifrågasättas och bagatelliseras.

En av marxismens grundteser är att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Med detta menar vi förstås inte att undersköterskor som lever på en minimilön har något gemensamt med Wallenberg. Det är samhällets toppar – högre tjänstemän, ledande politiker, kapitalister, mediaägare, justitieråd, generaler – som har ett gemensamt intresse och i viss utsträckning agerar gemensamt (framförallt till försvar av det kapitalistiska systemet). Marxister attackeras för att vara konspirationsteoretiker när de hävdar detta. För det finns väl inga band mellan människor som är så olika?

Egentligen är denna invändning irrelevant, för det behöver inte finnas konkreta band mellan människor för att de ska agera gemensamt. Men normalt sett underlättar det. Och sådana band finns. Hur de ser ut och var de knyts samman är dock oklart och det är förstås i elitens intresse att bevara det så. Då och då skymtar de dock fram. Boken Männen, makten och mörkläggningen sätter ljuset på en del av dessa. Det framgår till exempel att efter ett sent plenum i riksdagen om budgetfrågor kring lucia 1974 finns det  inga problem för politiker från motsatta parlamentariska skyttegravar att låta prostituerade ”förgylla” den gemensamma efterfesten.

Bordellhärvan visar också på den moral som rådde bland dem som bestämmer – att det var ok att köpa människor för sitt eget nöjes skull. Att en sån attityd fanns bland borgerliga parlamentariker kanske inte förvånar så många, fler blir nog besvikna över hur insyltade arbetarrörelsens representanter var. Uppenbarligen hade de redan då fjärmat sig långt från de flesta.

En sista orsak till varför vi publicerar namnen är att vi inte vill vara med i den obehagliga dubbelmoral som övrig media medverkar till. När bordellhärvan avslöjades på sjuttiotalet hängdes de prostituerade ut med namn, adresser och arbeten. För dem gällde inte den privata integriteten, de sålde ju redan sin kropp offentligt. Identitetsskyddet gällde bara för torskarna. Visserligen har en del hänt sedan dess. Arbetarrörelsens bas lyckades (mot ledningens vilja) driva igenom att kunderna kriminaliserades, men frågan är – har det blivit någon större förändring i samhällstoppen?

Jonathan Clyne

Att förneka övergrepp mot barn: exemplet "Familjen"

Förnekande är en försvarsmekanism. Den används som bekant både individuellt och socialt.

Att förneka uppenbara övergrepp mot barn är inte endast något som förövare som åker fast gör. Det görs dagligen i hela samhället, på alla nivåer.

Någon kan förstås mena att det ovanstående är paranoia. Att det jag kallar förnekande i själva verket handlar om att man är förnuftig och inte faller för fantasifulla anklagelser.

Men ta ett exempel på förnekande, ta den religiösa sekten Familjen/Guds barn. Den ;grundades i tidigt 70-tal av David Berg. I kanske tio års tid innehöll sektens interna publikationer en de facto helt öppen propaganda för incest och pedofili. Några exempel finns här,  här och här.

Efter några år började avhoppare berätta om sexuella övergrepp mot barn inom sekten. En av de första var Deborah Davies, dotter till sektens grundare David Berg. I sin bok "The Children of God" 1984 berättar hon bland annat om faderns  sexuella övergrepp.

Ricky Rodriguez, pojken som beskrevs på ett så sexualiserat sätt i den av sekten producerade boken "The story of Davidito" (som beskrivs i en av länkarna ovan), tog många år senare lagen i egna händer och hämnades övergreppen i barndomen genom att döda sin f.d. barnflicka (syftet var egentligen att döda modern, den nuvarande sektledaren Karen Zerby, men hon höll sig effektivt gömd), och sedan begå självmord. Innan han gjorde detta spelade han in denna video.

Det finns idag oerhört många vittnesmål om sexuella övergrepp mot barn inom "Familjen". Och det är väl inte så konstigt, då sektledningen under tio år producerade en mängd texter av sådan typ...

Man skulle kunna tro att de enda som förnekade existensen av övergrepp mot barn inom denna märkliga organisation vore sektens egna talesmän och advokater.

Men, nej då. Bland de religionsvetare  som skrivit om denna sekt är det regel snarare än undantag att förneka övergreppen. Så till exempel gav  de framstående forskarna James R. Lewis och Gordon Melton 1994 ut en bok, "Sex, slander and salvation" som var ett enda långt försök att försvara sekten mot anklagelser. I sitt förord medger de själva att boken tillkom på direkt begäran från "Familjen"...

I Danmark gav den ansedde religionsvetaren Mikael Rothstein ut sin bok "Gud er blå" 1996, om nya religiösa rörelser. Där skrev han detta om "Familjen": "Familjen är oskyldig till anklagelserna, men har mycket svårt att skaka av sig ryktena"(s. 143-143 i svenska upplagan "Gud är blå" 1997).

I Sverige skriver Liselotte Frisk i sin bok "Nyreligiositet i Sverige" 1997: "Bergs utgångspunkt var att barn inte ska uppfatta sin sexualitet som något dåligt och därmed undertrycka sina naturliga tendenser. Tvärtom bör den vuxne acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet. Utifrån denna lära var steget inte långt till att rörelsen skulle börja anklagas för sexuella övergrepp mot barn... I inget fall hittades dock någon grund för anklagelserna"(s. 107). .

Man kan ju undra sig vilken typ av klärvoajans Rothstein besitter för att självsäkert hävda att "Familjen" är oskyldig till anklagelserna, trots dess eget material och trots så många avhoppares vittnesmål. Och man kan ju undra sig hur Liselotte Frisk kan läsa sektens milt sagt märkliga material om barnsex och endast uppfatta det som något som handlar om att "acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet".

Och om det nu är sant att det i inget fall "hittades någon grund för anklagelserna", rent juridiskt, visar det ju endast på rättsväsendets oförmåga att hantera anklagelser om övergrepp mot barn.

Det är faktiskt författare som dessa som mycket ofta brukar skriva de akademiska läroböckerna om nya religiösa rörelser. ... I Sverige, såväl som i Danmark och USA.

I vårt samhälle kan alltså framstående akademiska auktoriteter så lättvindigt bortförklara och förneka helt uppenbara övergrepp. Personer som själva har tillgång till just de fakta som entydigt talar för att övergreppen är verkliga. Och som alltså borde veta bättre. Och som förmodligen också vet bättre.

Det säger en del saker om samhället av idag.
-------------------------------------------------------
Mer om övergreppen inom "Familjen" finns i Charlotte Esséns bok "Sektbarn", Bonniers 2008, s. 227- 279. För kritisk information om sekten på nätet, se sidan xfamily.org.

Fem år sedan Selimovic stoppade "Under Skalet"

De två inläggen nedan handlar om "Under Skalet" - boken och pjäsen. Jag lyfter upp dem för att det i dagarna är fem år sedan Jasenko Selimovic stoppade denna viktiga pjäs.

Tyvärr verkar inte hans efterträdare vilja sända den heller.  Man kan fråga sig vad Radioteatern är så rädda för?

Det är en fråga om både en inskränkning av yttrandefriheten och ett angrepp på barns rättigheter. Så länge den inte sänds kan man bara konstatera att Sveriges Radio är fiender till att de som utsatts för övergrepp i barndomen ska få berätta om sin verklighet. Om de inte heter Jan Guillou, förstås...

Historien om "Under Skalet"

Linnéa Liljas bok "Under Skalet", som jag skrev om nedan , kom snart att bevisa vad man redan visste. Nämligen att "rituella övergrepp" är ett brännhett ämne, som ingen vill ta i. Och som leder till de mest bisarra panikreaktioner när det kommer upp.

Det gjordes nämligen en radiopjäs utifrån det fall som "Under Skalet" byggde på. Några minuter innan sändningstid den 1 september 2007 ingrep en skärrad radioteaterchef, Jasenko Selimovic, och stoppade den. De olika turer som sedan kom, med motsägelsefulla budskap, löften som aldrig hölls, bortförklaringar, uppenbar rädsla från de ansvarigas sida, osv säger en hel del om hur känsligt ämnet är.

Nedan kommer inlägg jag skrev när det begav sig ,med kommentarer till de olika vändningarna.

Men innan dess - vad hände sen med Jasenko Selimovic? Jo, han lämnade radioteatern och blev folkpartistisk politiker och gjorde debattinlägg där han med emfas hävdade att "socialismen" hotar "friheten". Inte mig emot, det är bättre att han skriver pinsamma debattartiklar om inbillade socialistiska hot mot friheten än att han själv har en maktposition där han mer konkret kan stampa ner friheten för de som vill berätta om övergrepp mot barn.


31/8 2007 Linnéa Lilja i radioteatern

I morgon klockan 13.30 i P1 spelar radioteatern en föreställning, som utgår från Linnéa Liljas bok "Under Skalet". Av döma av hur den presenteras på Sveriges Radios hemsida kommer föreställningen så vitt jag förstår att koncentrera sig på frågan om faderns skuld, men den som läst boken vet att Linnéa Liljas självbiografiska berättelse också handlar om organiserade sadistiska övergrepp i rituella former.

Därför är det en stor händelse att detta sänds i P1. När "Under Skalet" kom ut våren 2005 var tystnaden så massiv att man kunde höra en snöflinga falla. Bortsett från en (positiv) recension i Norrländska Socialdemokraten var det tyst. Själv försökte jag sprida information om den på nätet, men när jag försökte få in en recension i "vänster"tidningen "Stockholms fria tidning" blev det hela bara pinsamt.

I flera månader försökte denna tidnings kulturredaktör låtsas som om han funderade på att ta in den, tills jag slutligen insåg att detta förmenta grubbel bara var en dåligt maskerad refusering. Uppenbarligen var denna fråga lika känslig för den "fria" tidningen i Stockholm som det var för den etablerade borgerliga pressen.

Men lyssna gärna på P1 i morgon 13.30. Och läs sedan gärna boken också!


2/9 2007 Yttrandefrihet i Sverige: exemplet Linnéa Lilja
Bara några minuter innan Linnéa Liljas pjäs Under Skalet skulle sändas av radioteatern kom beskedet att den hade ställts in. Anledningen, sades det, var att trovärdigheten i berättelsen ifrågasatts. Om Sveriges Radio skulle stryka alla inslag vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle de knappast ha några inslag kvar. Det här är ett klart besked från de som har makten: yttrandefriheten gäller inte överlevare från sadistiska övergrepp i barndomen. Att berätta om sin egen verklighet är inte tillåtet i Sveriges Radio, inte ens om det sker anonymt och namnen är ersätta med pseudonymer.

Det har nu blivit alldeles uppenbart vad yttrandefriheten i Sverige är och inte är. Yttrandefrihet i Sverige är att få rita en bild av Muhammed som en hund. Detta är en mycket viktig frihet, sägs det, och det ska vi minsann lära alla muslimer, som inte fattar vilka omistliga värden som går förlorade om vi tummar på den friheten. Men att få berätta om vad man utsatts för i barndomen är inte tillåtet, för dessa berättelser är ju inte "trovärdiga".

Jag saknar ord för att karakterisera denna inställning, och om jag finner dem är det nog ändå ord som inte lämpar sig i tryck...
Men "Under skalet" var uppenbarligen farlig. Läs gärna boken - så får ni se vad som var så farligt...

11/9 2007 Öppet brev till Jasenko Selimovic
/Jasenko Selimovic är chef för radioteatern och stoppade Linnéa Liljas pjäs Under Skalet den 1 september. Han uttalade sig om saken i P1:s program Media igår./

Hej, vill bara ställa en liten fråga med anledning av ditt uttalande i P1:s program Media. Där säger du att ni ska kontrollera trovärdigheten i Linnéa Liljas Under Skalet för att avgöra om programmet kan sändas. Jag skulle gärna vilja veta, hur tänker ni göra det?

Tänker ni starta en polisutredning om anklagelserna om incest? Om brott som begicks på (så vitt jag fattar) 50- och tidigt 60-tal? Tänker du snoka reda på författarens identitet och intervjua släktingar? Kriminaltekniskt undersöka det material som pjäsen bygger på?

Eller är det bokens, och inte pjäsens, trovärdighet som ska kontrolleras? I så fall är det ännu knepigare får då krävs en enorm undersökande journalistik och polisiära resurser. Du får försöka identifiera de i boken beskrivna och ej namngivna personerna och sedan ta reda på om de hade alibin vid tidpunkter... men, vänta vilka tidpunkter? Inga tidpunkter nämns i boken. En massiv polisutredning om anklagelser om rituella övergrepp för över 40 år sedan torde inte ingå i Radioteaterns uppgifter. Det är dessutom omöjligt och det vet du.

Kort sagt, det är omöjligt för dig att kontrollera trovärdigheten. Du får helt enkelt acceptera, som alla vettiga chefer skulle göra, att det är en kontroversiell pjäs och en kontroversiell bok. I sådana fall finns det alltid några som ifrågasätter trovärdigheten. Om alla program där trovärdigheten ifrågasätts skulle förbjudas skulle till och med väderrapporterna förbjudas.

Hälsningar Erik Rodenborg

PS. Som före detta medlem i Låt Bosnien Leva kan jag dessutom inte låta bli att komma med följande kommentar. Hur många serbchauvinister ifrågasatte inte trovärdigheten i rapporterna om Srebrenica och andra massakrer? Anser du att en pjäs om Srebrenica borde ha stoppats under 90-talet om serbchauvinister hade ifrågasatt trovärdigheten?


4/2 2008 Vad är Selimovic rädd för?
Jasenko Selimovic har nu bestämt att det ska sändas en pjäs om incest på radioteatern den 16 februari. Dock ej ”Under Skalet”. Om den ska få visas någonsin vill han inte svara på.

Nej, Selimovic är inte rädd för ”incest” som ämne. Men det har jag heller aldrig trott.

Han är rädd, så rädd, för att pjäsen ”Under Skalet” (som bygger på dokumentärt material) är skriven av Linnéa Lilja, som också skrivit boken ”Under Skalet”, som i sin tur handlar om organiserade sadistiska övergrepp (som ofta missvisande brukar kallas för ”rituella övergrepp”). Det är han rädd för. Att det är så har han flera gånger antytt själv.

Av anledningar som han bäst känner till själv fyller honom blotta tanken på att någonting som sänds i radioteatern ska ha en ens indirekt koppling till sådana övergrepp med fasa. Så stor fasa att han riskerar sitt anseende och sin anständighet genom att censurera, förhala, och bete sig som ett svin.

Den intressanta frågan är förstås då: vad är Selimovic EGENTLIGEN så rädd för?

8/10 2008 Vad hände med "Under Skalet?"
Den 2 september 2007 skrev jag om Linnéa Liljas pjäs "Under Skalet", som handlade om ett (verkligt) fall, där en fader erkänner incest.

Jasenko Selimovic, chef för radioteatern, hade några minuter innan den skulle ha sänts i P1, stoppat pjäsen med den bisarra motiveringen att pjäsens trovärdighet kunde ifrågasättas.

Om allt vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle stoppas på radion skulle mycket stoppas, inte minst alla intervjuer med Jasenko Selimovic. Så var någonstans klämde skon, egentligen?

Jo, pjäsens författare hade två och ett halvt år tidigare gett ut en bok med samma namn, som handlade om organiserade sadistiska övergrepp ("rituella övergrepp"). Att det var det det handlade om erkände slutligen Selimovic ett år senare, när han slutligen beslöt att pjäsen inte skulle kunna sändas överhuvudtaget. Hans uttalande, som diskuterades på Motherwitchs blogg den 13 september 2008, men som Sveriges Radio senare verkar ha tagit bort från sin websida, innehöll för övrigt rena lögner, som att pjäsen skulle ha varit ett sammandrag av boken.

Tänk efter lite nu. Varför är ämnet "rituella övergrepp" så farligt att en verklighetsbaserad pjäs, som inte handlade om detta, måste stoppas, för att dess författare två och ett halvt år tidigare skrivit om detta uppenbarligen tabuerade ämne? Måhända därför att ”rituella övergrepp”, som det så ofta hävdas av de påstådda "experterna", inte existerar? Hur nu något som "inte existerar" kan vara så farligt att allting som på något sätt har en koppling till det måste plockas bort, censureras, stoppas undan i en mörk källare...

”Rituella övergrepp” är ett begrepp som borde kunna diskuteras, värderas, studeras. Men så sker nästan aldrig. Istället har dessa två små ord en oerhörd förmåga att skapa panik på redaktioner, på bokförlag, i domstolar, på polisstationer, på akademiska institutioner.

Man kan fråga sig varför. Jag misstänker att svaret på den frågan visserligen är komplext, men att det någonstans i detta svar, döljer sig sanningar om inte endast rädda radiochefer, utan om vårt samhälle som helhet. Sanningar som är lika farliga, lika obehagliga, som ämnet ”rituella övergrepp” i sig.

En överlevare berättar

Om "Under skalet" av Linnéa Lilja.

Rituella övergrepp mot barn är idag något som mest blir uppmärksammat när programmakare och debattörer vill diskreditera kvinnojoursaktivister, feministiska forskare eller terapeuter. Att ens tänka tanken att sådant kan förekomma är i exempelvis Evin Rubars eller Hannes Råstams ögon det yttersta beviset på galenskap.

Denna bild har blivit allmänt spridd. Därför skulle nog många bli förvånade om de fick reda på hur många människor idag som faktiskt har minnen av att ha utsatts för rituella övergrepp. De skulle bli än mer förvånade att veta att många förövare faktiskt privat har erkänt vad de gjort. De skulle också bli förvånade över att många utsatta, när förövarna dött, i kvarlämnade papper har funnit bevis på att de haft rätt hela tiden. Och att när personer som utnyttjats av samma förövargrupp träffas, det ofta händer att en av personerna känner igen den andra från barndomen, och kan berätta saker som hon omöjligen skulle ha vetat om hon inte vart där.

I Linnéa Liljas (namnet är en pseudonym) fina, men naturligtvis otäcka, bok ”Under skalet” (Carlssons förlag, 2005) berättar en kvinna om hon utnyttjats i barndomen av en grupp av vuxna, som kombinerade sadism med bisarra ritualer. Berättelsen är ofta fragmentarisk, på ett sätt som en minnesprocess ju brukar vara, vilket förstärker det autentiska i läsupplevelsen. Hon utsattes både för individuella övergrepp av sin far, och kollektiva övergrepp av en grupp sadistiska män.

Gruppen verkade ha tillgång till bårhus, eller på andra sätt kunnat få tillgång till likdelar. Det finns definitivt en hel del likheter med de scenarier som avslöjades i styckmordrättegången. Författaren kontaktade också under skrivandet av boken professor Jovan Rajs för att diskutera vad hon mindes. Han bemötte henne med stor respekt och professionalism, vilket kanske betydde en del för att boken slutligen blev färdigskriven och utgiven.

För de läsare som inte har tagit del av den typ av händelser som beskrivs i boken, kan givetvis delar av boken vara nästan outhärdliga att ta till sig. Men den är värd att läsa, som en påminnelse att det inte finns några gränser för hur brutalt ett sadistiskt utnyttjande av barn kan vara.

För den som ändå försöker hålla berättelserna ifrån sig och föredrar att avfärda allt som fantasier måste slutet komma som en chock. Det visar sig att den åldrade fadern slutligen faktiskt erkände vad han gjort.

Boken kan varmt rekommenderas. Den representerar ett stycke verklighet, som starka samhällskrafter inte vill att vi ska få ta del av.

Erik Rodenborg 2005

"SVT:s Uppdrag granskning har snart förlorat all trovärdighet"

/Av Monica Dahlström-Lannes 2004 om Hannes Råstams program om "incestdömde Ulf". Från ROKS tidning Kvinnotryck. Inlagt med författarens tillstånd./

Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.

Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.

I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.

Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.

Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.

Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.

Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.

Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.

Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade

I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.

Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.

Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.

Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.

Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?

Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.

Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.

Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.

Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.

I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?

Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.

I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?

Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare

Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen

Den 24 april 1998 lade jag fram min lic-uppsats i religionshistoria ”Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen”. Den blev godkänd, trots en ettrig, men enligt min åsikt, sakligt ganska så svag opposition från Mattias Gardell (numera professor i religionshistoria vid Uppsala universitet).

Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.

Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).

Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.

Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)

En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.

Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).

Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.

Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.

Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).

Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)

Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.

Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.

Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…

Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.

Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.

Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.

Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…

För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.

Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…

Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998

Erik Rodenborg 2007

Robert Fabian om rituella övergrepp 1954

Ett vanligt tema i den litteratur som förnekar existensen av rituella övergepp är att det före 1980 inte fanns några rapporter om rituella övergrepp. Sedan kom "Michelle Remembers"-  och efter det började en massa människor plötsligt få "falska minnen" av att ha varit utsatta.

Det är ju inte sant. Berättelser om "rituella övergrepp" har funnits i århundraden.

Ett exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi i Robert Fabians bok "London after dark", från 1954.

Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard vars verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.

I "London after dark" berättar han om olika fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...

Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).

I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.

"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.

She did not return home for months. When, with the help of the Yard,  her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).

Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).

Vad är nu detta? Ska vi - som folkloristen Bill Ellis i tidskriften "Folklore" 1993 - automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om rituella övergrepp nog var lite äldre än vi trodde.... Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommisarie som Robert Fabian 1954 skulle riskera sitt anseende genom att helt lögnaktigt presenterade sägner som autentiska fall!

Eller ska vi kanske ändå våga medge att berättelser om rituella övergrepp kan avspegla en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...

"Ritual abuse in the twenty-first century"

Ovanstående är titeln på en samlingsvolym från 2008, redigerad av Randy Noblitt och Pamela Perskin Noblitt. Den är på över 550 sidor och 20 kapitel - och handlar alltså om rituella övergrepp.

Det är en bok där alla författarna har en sak gemensamt: de anser att det definitivt finns en verklighet bakom överlevares berättelser om rituella övergrepp. De står alltså i grunden på överlevarnas sida. En stor del av bokens innehåll handlar också om att bemöta och analysera argument från förnekarsidan.

Boken är nog en av de mest genomarbetade samlingsvolymer om ämnet som har publicerats.

Jag kommer att återkomma mer utförligt till konkreta avsnitt ur boken senare. Här bara en mycket kort anmälan av några av inläggen.

Jag vill gärna börja med att nämna Randy Noblitts inlägg i kapitel 3, där han bland annat redogör för resultaten av en omfattande enkätundersökning om överlevares erfarenheter.

I kapitel 4 redogör Ellen P. Lacter och Karl Lehman för skillnaden mellan de symptom som överlevare från rituella övergrepp kan ha, och de som kan uppkomma vid schizofreni. Överlevare med extremt traumatiska minnen brukar ibland avfärdas som just schizofrena

Michael Salter har ett kort men klargörande avsnitt om debatten om rituella övergrepp. Carl Raschke beskriver debatten om "false memory syndrome" - i ett kapitel med den träffande underrubriken "The making of an academic urban legend".

Martin H Katchen är representerad med ett kapitel om begreppet "moralpanik" - som faktiskt är något av det mest klargörande jag läst om detta så ofta missbrukade begrepp. Han visar att det faktum att en "moralpanik" uppstår inte på något sätt säger någonting om verklighetsbakgrunden till denna "panik". "Moralpaniker" kan ju uppstå som en reaktion på verkliga ohyggligheter - liksom på imaginära. Han behandlar en rad historiska exempel, på ett upplysande sätt. Om det så bara vore för det kapitlet vore boken värd att köpa...

I övrigt kan nämnas Sandra Bucks artikel om det engelska  nätverket RAINS, som hårt angreps av  backlashen i tidigt nittiotal. Och Sarah Nelsons genomarbetade artikel om Orkneyfallet. Just Orkneyfallet har av skandalpress och baklashförfattare beskrivits som ett typexempel på en "häxjakt". Det var det inte, och det visas klart i artikeln.

Sist men inte minst vill jag här rekommendera Jean M Risemans pedagogiska och klargörande artikel i kapitel 18. Det var Jean Riseman som skrev den första artikel jag någonsin läste om ämnet - i Body Memories 1993. Hon är själv överlevare och hon skriver alltid mycket mänskligt, insiktsfullt, och balanserat.

Alla inlägg är på olika sätt värda att läsa. Fast Tom Balls kapitel borde nog inte ha tagits med... Det skulle kanske ha platsat i ett helt annat sammanhang, men inte här.

Boken som helhet kan som sagt rekommenderas. Det är en av de bästa och mest insiktsfulla böckerna jag läst om detta förvisso mycket obehagliga ämne.

Vanliga frågor om rituella övergrepp

Översättning av tre FAQ från Ritual Abuse, ritual crime and healing. Översättningen gjordes för över tio år sedan,och lades också ut på den amerikanska sidan. Nu har de tagit bort den svenska översättningen. Jag har inte hunnit kolla om de har gjort några avgörande ändringar i den engelska text som här är översatt.

Del 1: Rituella övergrepp

Vad är en ritual?

En ritual är en handling som har en symbolisk mening. Den kan vara privat, som att ta en amulett till en examen, eller offentlig som att sjunga nationalsången. Ritualer kan utföras vid vissa tillfällen födelse, sammankomster, dödsfall, förändringar i den sociala statusen eller utföras dagligen, som att säga godnatt till ett barn.

Vad är rituella övergrepp (bred definition)?

Rituella övergrepp är övergrepp mot ett barn, en vuxen i underläge eller ett djur i ett rituellt sammanhang. På ett allmänt plan kan många av våra öppet eller dolt socialt sanktionerade handlingar , som till exempel militärtjänsten, rasism, barnaga, och hustrumisshandel ses som rituella övergrepp. En del övergrepp är individuella (som Jeffrey Dahmer) andra är kollektiva. Kollektiva övergrepp kan antingen vara öppna eller hemliga.

Vad är rituella övergrepp (snäv definition)?

Termen rituella övergrepp används vanligen om upprepade, extrema, sadistiska typer av övergrepp, speciellt mot barn, i gruppsammanhang. Gruppens ideologi används för att legitimera övergreppen och övergreppen används för att lära ut gruppens ideologi. Handlingarna hålls hemliga från det övriga samhället eftersom de bryter mot etablerade normer och lagar.

Vilka ideologier brukar användas för att rättfärdiga rituella övergrepp?

Alla typer av ideologier kan förvrängas och anpassas till övergreppssituationer. I Förenta Staterna, Kanada och Europa finns rapporter om hur människor rituellt utnyttjats i satanistiska, kristna, nyhedniska och panteistiska trossystem, liksom i rasistiska och nazistiska rörelser och i religioner som Santeria och voodoo. För närvarande utförs de flesta rituella övergrepp i satanistiska sammanhang, eller också är det dessa övergrepp som just nu får mest uppmärksamhet.

Rituella övergrepp utövas av män och kvinnor från livets alla skeden, både i städer och på landsbygden. Hur många procent av befolkningen som är förövare eller offer är för närvarande okänt.

Förövarna kan klassificeras som:

1. Familjer eller transgenerationella grupper: Vuxna, som utsattes för övergrepp som barn utsätter sina egna barn för övergrepp och indoktrinerar dom. Dessa traditioner kan ha existerat många generationer bakåt.

2. Utomfamiljära. Vuxna utnyttjar barn utanför familjen. Barnen kan vara finnas på daghem, skolor, kyrkor, föreningar eller andra sociala sammanhang.

3. Ad hoc-grupper. Vuxna, som kanske eller kanske inte själva varit utsatta i barndomen, går samman och bildar en ny grupp med en egen ideologi och ritualer. Tonåringar anses ofta bilda sådana ad hoc-grupper.

Vilka typer av övergrepp äger rum?

Såväl fysiska, känslomässiga, sexuella och andliga övergrepp kan äga rum. Fysiska övergrepp kan ta sig formen av slag, elschocker, tortyr, instängning, påtvingat intagande av droger, blod och avföring. Känslomässiga övergrepp kan innefatta bedrägerier, bluffer och ett skuldbelägga offren. De sexuella övergreppen kan ta formen av sadistiska sexuella övergrepp mot barn och icke-villiga vuxna men även att offret själv tvingas att utföra sexuella övergrepp. Andliga övergrepp kan ta formen av att byta ut gott mot ont, en moral baserad på destruktiva normer och ett förkvävande av tankefriheten.

Vilka speciella högtidsdagar brukar rituella övergrepp utövas på? Var vänlig och kom ihåg att grupper som begår övergrepp stjäl, perverterar och hånar legitima religiösa gruppers högtider. Detta betyder inte att alla som firar dessa högtider begår övergrepp. Nyhedniska grupper, i synnerhet, är föremål för många fördomar, och det är viktigt att inse att den stora majoriteten av dagens nyhedningar är kärleksfulla och inte begår övergrepp. Det är inte deras fel att grupper av förövare väljer att skända deras heliga dagar. I den kristna kulturen perverterar förövare de stora kristna högtiderna: jul, påsk, pingst osv. De judiska högtiderna kan också användas på samma sätt. På samma sätt har de förkristna hedniska högtiderna stulits och perverterats. Grupper av förövare som uppstått i norra och västra Europa firar vinter- och sommarsolstånden (21/12 och och 21/6) och vår- och höstdagjämningen (21/3 och 21/9). Fyra högtider ligger mellan dessa helgdagar. De är Candlemas (2/2), Walpurgisnacht, eller Beltane (30/4), Lammas (2/8) och Samhain, eller Halloween (31/10). (Den exakta dagen för dessa högtider kan variera en del, och flera högtider firas mer än en dag)Många grupper blandar olika traditioner. Santeria är en blandning av afrikanska traditioner och katolicism. Satanism är en blandning av hedendom och ("upp-och nedvända" ) element från den kristna traditionen. Grupper med blandade traditioner firar ofta flera uppsättningar av högtider.

Dessutom kan sekulära högtider, som medlemmars födelsedagar, mors dag, fars dag, alla hjärtans dag, och nationaldagen ofta användas. Somliga grupper märker ut dagar som är symboliskt viktiga för denna speciella grupp, som ledarens födelsedag, årsdagen av någon bedrift, eller ett år med en speciell betydelse för gruppen. Det finns ganska mycket variationer mellan olika grupper.

Varför tror så få människor på överlevare från rituella övergrepp?

För det första har grupper av förövare starka motiv av att förbli oupptäckta, så de bevarar sina hemligheter väl. För det andra skrämmer sådana grupper sina offer till tystnad. För det tredje vill samhället som helhet ofta inte tro att dess normer och lagar blivit överträdda på ett så uppenbart och extremt sätt, så det väljer att förneka att det sker.

Finns det några lagar mot rituella övergrepp?

I Förenta Staterna och Kanada fins lagar mot fysiska handlingar som begås under rituella övergrepp. Handlingar som mord, sexuella övergrepp mot barn, kidnappning, övervåld och misshandel, grymhet mot djur, vandalisering, och likskändning. Andra länder har lagar mot de flesta, om inte alla, av dessa brott. I några delstater kan speciella straff utmätas om det kan visas att den kriminella handlingen motiverades av hat mot en speciell grupp. Rituella övergrepp kan också indirekt leda till andra typer av brott, såsom undvikande av inkomstskatt, att överträda landgränser eller använda posten för brottslig verksamhet, prostitution, tillverkning, spridning och innehav av barnpornografi, försäljning och innehav av olagliga droger, och konspiration för att begå brott. Dessutom har fyra stater i USA instiftat lagar mot rituella övergrepp mot barn, som specificerar olika typer av handlingar som brukar begås under rituella övergrepp. De är skrivna på ett sådant sätt att ingen grupps religiösa frihet hotas. Dessa delstater är: Illinois, Idaho, Texas, och Louisiana. Massachussets och Florida arbetar med en lagstiftning mot rituella övergrepp. Kalifornien och Utah håller på att upprätta speciella polisavdelningar mot rituella övergrepp.

Med sådana lagar, varför blir det inte fler fällande domar?

Problemet är inte lagarna utan trovärdigheten. Polis och åklagare tror ofta att sådan fall inte kommer att leda till fällande domar, eftersom juryn kommer att avfärda alla belägg så fort något vittnesmål innehållit religiösa, ideologiska eller konspirativa element. Faktum är att mångadomstolar har frikänt de anklagade eftersom de därför inte ansåg att vittnena var pålitliga. Många människor tror att det inte har funnits fällande domar mot rituella övergrepp. Det är inte sant: det finns många fall av fällande domar både i USA och i andra länder. Påståenden att det inte finns några fällande domar eller att de fällande domar som finns endast beror på att domstolarna smittats av en masshysteri eller en "häxjaktsmentalitet" är ren desinformation.

Vilka är symptomen på rituella övergrepp hos vuxna och barn?

De flesta symptom är inte specifika för rituella övergrepp. Effekter av olika typer av trauman påminner om varandra. liksom effekterna av olika typer av sexuella och fysiska övergrepp. Eftersom övergreppen är så grova kan symptomen bli speciellt allvarliga. Symptom som är specifika för rituella övergrepp kan vara antingen en fascination för eller en skräck för föremål, händelser, och symboler som förekommer specifikt i rituella övergrepp och som inte förekommer i andra typer av fysiska och sexuella övergrepp. Exempel på symboler är kors, krucifix, pentagram (femuddiga stjärnor) ögon, magiska och ockulta symboler, vissa siffror och färger. Andra exempel på objekt som kan skapa skräck eller fascination är blod, knivar, elektricitet, kistor, dockor, småbarn, och vissa djur. Händelser som påminner om händelser som förknippats med övergrepp kan skapa extrema reaktioner. Däri kan räkans de högtider som firats av kulten, läkar- och tandläkarbesök, barnafödande och abort.

Kan du säga något om läkningsprocessen för de som utnyttjats i rituella övergrepp?

Jag (och här talar jag endast för mig själv) tycket inte om ord som återställande eller healing. De implicerar att skadorna kan läkas, vilket i sig bagatelliserar erfarenheter av rituella övergrepp. Om det kan läkas, var det trots allt inte så farligt. I stället föredrar jag att tänka hur jag kan leva med mitt förflutna på ett annat sätt. Jag föredrar att undersöka min relation med den extrema ondskan, föreställningarna om fri vilja och tvång, sinnets struktur och sambandet med livet och med andra människor. Mina mål, är ökad kunskap om mitt förflutna och om mina inre strukturer, ökad tanke-flexiblitet, och ökad kontroll över mitt eget beteende.

Många överlevare från rituella övergrepp förklarar passionerat att de har en en individuell väg de måste följa. Anda är låter sig vägledas av religioner, tolv-stegsrörelser, eller terapi, och accepterar deras begreppsapparater som sina egna. Varje människas väg är unik, på samma sätt som varje människa är unik. I allmänhet ror jag att det finns flera saker som kan vara ett stöd för de som varit utsatta för denna extrema typ av övergrepp. Det första är en vilja, medveten eller omedveten, att bryta de band som binder oss till ett våldsbeteende. Det andra är styrkan och/eller turen att lyckas lämna kulten fysiskt. Och sedan är det mer icke precisa begrepp, som själen eller kärleken eller skyddsandar, som inte kan definieras, men som skapar vår inställning till oss själva och världen.

Har du några råd till andra överlevare som försöker hela sig?

Lita på er själva, vare sig ni tror att ni existerar eller inte. Lär er allt ni kan, i er egen takt. Avfärda idéer och människor som upplevs som obehagliga och våldsamma. Försök att komma ihåg att med tanke på din egen tidigare erfarenhet, varje dag som du inte mördar, våldtar, eller lemlästar en annan människa (och det innefattar dig själv!) eller ett djur är en triumf. Och din triumf, tillsammans med andras, är det enda hopp vi har om att stoppa blodbadet.

Hur kan jag vara säker att mina minnen är verkliga?

Om du har av dig oberoende bekräftelser som fotografier eller någon annans dagbok, eller om en annan överlevare oberoende av dig kommer ihåg samma händelse, kan du vara ganska så säker att händelserna verkligen hänt. Det är svårare att avgöra utan oberoende belägg. Vad du minns är ett skrämt barns bästa gissning att lista ut vad som hände en gång. Tillförlitligheten hos din bedömning är beroende av hur skrämd du var, hur gammal du vare , hur drogad du var, hur djupt hypnotiserad du var, hur mycket eller lite du hade fått sova. Det beror också på om förvarna försökte lura dig, och hur skickliga de var i detta. Medan varje speciellt minne kanske inte är, historiskt sett, riktigt, skulle du inte ha minnen av rituella övergrepp om inte något verkligen hände dig. Icke utnyttjade människor har inte flashbacks eller minen av rituella övergrepp. De kan ha en mardröm efter en skräckfilm, eller en bild som de sett kan hemsöka dem ett tag, med de lider inte av återkommande minnen av rituella övergrepp.

Del 2. Multipelpersonligheter och dissociation

Vad är dissociation?

Dissociation betyder åtskiljandet av saker som var, eller normalt sett är, tillsammans (dvs associerade). I sina sinnen upplever människor vanligtvis händelser, inklusive synintryck, ljud och känslor som helheter. När dissociation inträffar så kan den händelse som personen minns vara helt tömd på mening och känslor, som har separerats och förvaras i en annan del av psyket. Med andra ord förvaras de olika delarna av minnet på olika ställen i psyket, inte som en helhet. Dissociation är en mental process, ett sätt att registrera och förvara information. Det är ett av sinnets sätt att arbeta. En del information kan vara dissocierad, medan annan information kan vara förvarad som en helhet. Ibland hör man någon säga att någon är dissocierad. Det är ett förenklat sätt att säga att dennes sinne använder sig av dissociation. En person är alltid en hel person oavsett hur deras sinne arbetar. Ingen förvarar sin fot på ett ställe, sin näsa på ett annat och sin psyke på ett tredje, även om det ibland kan kännas som om det vore fallet.

Vad orsakar dissociation?

Dissociation inträffar när en människa upplever extrem påfrestning eller en överväldigande flod av sinnesintryck. Under sådan omständigheter upplevs livet på ett annorlunda sätt, och minnet av en händelse kommer att sparas på ett annorlunda sätt i sinnet. Det finns forskning idag som försöker undersöka om hjärnan opererar på ett annorlunda sätt när den ställs inför stressituationer. Här kommer ett personligt exempel som många människor kan förstå. Jag kommer ihåg hur min bil sladdade på en isbelagd gata. När bilen förlorade fästet verkade det som om jag såg färgerna klarare, och tiden verkade passera mycket långsamt. Jag var insvept i total tystnad trots att radion var på och jag upplevde vare sig tankar eller känslor. Det enda jag var medveten om var vad jag såg. Senare satte känslorna in. Jag var så rädd att mitt hjärta bultade och mina ben skakade, men jag kunde inte minnas vad jag hade sett när det hände. När ett barn regelbundet utsätts för grova övergrepp utsätts det samtidigt för extrem påfrestning. Många händelser upplevs i ett chocktillstånd, lagras i ett dissocierat tillstånd och återkallas i form av fragment.Om barn utsätts för tillräckligt mycket påfrestning, kan även minnen av mindre stressfyllda händelser bli dissocierade. Kanske barnet fortfarande är i ett chocktillstånd, kanske barnets känslighet för stress har ökat, kanske sinnet utvecklar egenskapen att lagra alla andra minnen på ett liknande sätt. Det finns troligen medfödda skillnader i temperament mellan olika människor. Några människor kanske dissocierar lättare än andra, eller behöver mindre påfrestning för att hamna i ett dissociativt tillstånd.

Vad är en flashback?

En flashback är ett dissocierat minne som återvänder till medvetandet. Det kan vara en lukt, en smak, en bild, en känsla eller alla dessa saker tillsammans. Det kan vara en sekund, eller hålla på i veckor. Människor kan beskriva hur de upplever lukt av alkohol eller parfym, hör ett ord igen och igen i sina huvuden, känner panik eller skräck utan någon rimlig orsak, eller ser bilder, som foton eller filmer i sin inre syn. Allt detta är fragmenterade bilder som når medvetandet. De kan vara extremt levande och kan upplevas som om de händer i nutid. Ju mer fragment som kommer samtidigt, ju mer intensiv kommer flashbacken att vara. Flashbacks är skrämmande om du inte vet vad de är för något, och om du inte inser att de kommer att upphöra. Att uppleva flashbacks betyder inte att du håller på att bli galen - det betyder att du har nått en punkt i ditt liv då du är förmögen att ta itu med saker som du inte kunde hantera tidigare.De tenderar att minska i intensitet när du har samlat fragmenten till ett sammanhängande minne, talat om det, gråtit över det, absorberat minnet till en del av ditt liv.

Vad är multipelpersonligheter?

Om övergreppen är tillräckligt allvarliga kan de mentala fragmenten organiseras i "personligheter" som verkar leva egna liv. Ofta är personligheterna så skilda att de inte vet om de andras existens. Detta kallas en glömskebarriär. Tänk dig ett barn vars mor är kärleksfull ena stunden och grym och sadistisk den andra. Barnet kommer uppenbarligen att reagera olika, beroende på moderns sinnesstämning. Barnet kommer att lära sig olika sätt att svara på den "goda" och den "onda" modern. Alla barn gör det till en viss grad, eftersom ingen vuxen är helt konsekvent. Tänk er sedan att ett barn är så stressat att minnena av samvaron med den "onda" modern är dissocierade. När den "goda" modern fins närvarande har barnet inget medvetande om den "onda" modern eller om det "onda" barnet. Men så fort modern blir elak slår barnet om och vet exakt hur det ska reagera! Voila! En multipelpersonlighet.

Vad är en delpersonlighet?

En delpersonlighet (eng. alter) är en av personligheterna i en person med multipelpersonlighet. Den personlighet som agerar utåt under större delen av tiden kallas ofta värdpersonligheten och personligheter som mindre ofta tar över kallas delpersonligheter . En del personer har bara en eller två delpersonligheter, andra har hundratals eller till och med tusentals. Några människor med multipelpersonlighet upplever varje delpersonlighet som en separat person. Andra upplever dom som skilda från det vanliga självet, men inte som en annan person. Multipelpersonlighet är inte exakt samma sak för olika personer, och varje människas upplevelse av denna inre realitet är unik. Ofta har delpersonligheter namn, en distinkt ålder, och har speciella arbetsuppgifter. En kan ha som uppgift att bli arg, en annan att gå till skolan eller jobbet, en tredje kan vara den som bestämmer vilken delpersonlighet som ska kontrollera kroppen under en given tid. Delpersonligheter kan ha ett kön som skiljer sig från kroppens eller en annan sexuell orientering än världen. Det kan även finnas delpersonligheter som är djur, föremål eller abstrakta idéer. Ibland har människor delpersonligheter som har upplevt döden eller odödligheten. Skapandet av delpersonligheter är en naturlig psykisk process, orsakad av extrema påfrestningar i barndomen. Vuxna förövare som är medvetna om processen kan manipulera och träna de personligheter som uppstår så att dessa tjänar förövarens syften. Några överlevare från rituella övergrepp har delpersonligheter som är tränade av sina förövare att utföra vissa uppgifter och att bete sig på det sätt som förövaren önskar. Och en del överlevare har delpersonligheter som organiserats i ett utstuderat mönster av kulten, med strikta regler som reglerar hur delpersonligheterna kommunicerar med varandra.

Vad är sammedvetenhet?

När två eller fler delpersonligheter är medvetna om vad som händer i nutiden, sägs de vara sammedvetna. När två eller flera delpersonligheter delar kontrollen över kroppens handlingar, sägs de vara sam-närvarande.En person kan ha delpersonligheter som inte vet om varandra, delpersonligheter som är ömsesidigt medvetna om varandra, och delpersonligheter som är medvetna vissa tider men inte andra. Delpersonligheter som är medvetna om de andras närvaro vet att de är multipelpersonligheter, medan delpersonligheter som inte har kontakt med andra personligheter tror att de är "den enda som finns". En delpersonlighet kan även den vara uppsplittrad.

Vad är integrering?

Integrering är en term som används för att förklara två olika processer. Den ena är den process där delpersonligheter lär sig att kommunicera och samarbeta och dela sina minnen med varandra. Den andra betydelsen av ordet är sammansmältningen (fusionen) när två eller flera delpersonligheter blir en. Ingenting förloras i processen: alla minnen, talanger, och personlighetsdrag bevaras, men organiseras på ett annorlunda sätt. En överlevare beskrev integrationen som att "bli förälskad i sig själv" i stället för döden av en del av henne själv, vilket hon hade fruktat. Några människor väljer att inte fusionera och upptäcker att deras liv är helt tillfredsställande så länge delpersonligheterna kommunicerar bra. Andra fusionerar delvis, och reducerar antalet delpersonligheter. De flesta som har många delpersonligheter fusionerar i etapper, vilket ger tid för systemet att stabiliseras och bli van vid en ny mental organisation. En del människor "blir en" för en tid, och senare uppstår nya delpersonligheter som bildats för att svara mot nya omständigheter i livet, eller också kan de forna delpersonligheterna splittras av och bli sig själva igen. Att vara en multipelpersonlighet är en ständigt pågående process, liksom att inte vara en multipel är det. Det finns alltid val som måste tas, beslut som gör livet lättare eller svårare. Det finns ingen klar regel för hur det "bästa livet egentligen är - varje persons livsväg är unik.

Del 3. Tankekontroll (mind control)

Vad är tankekontroll?

Tankekontroll har liksom rituella övergrepp både en vid och en snäv definition. I en mening är all reklam tankekontroll, ett försök att få människor att köpa vissa varumärken eller saker. Propaganda (mitt land har rätt och är bra och ditt har fel och är dåligt) är också ett exempel på försök till tankekontroll. I rörelsen för överlevare är dock definitionen av ordet smalare och mer kuslig. Det betyder att en del av en person har programmerats (dvs tränats) att lyda en annan person utan att ifrågasätta medan andra delar av personen inte vet om detta.

Vad är programmering?

Programmering syftar både på den process där en part av sinnet lär sig automatisk lydnad och innehållet i denna lydnad. Sålunda kan man säga att en person har programmerats att begå självmord under vissa omständigheter, eller man kan tala om ett självmordsprogram som utlöses (aktiveras) av vissa ord och situationer. Ordet programmering är tungt, utstrålar en maskinliknande oundviklighet. Det är värdefullt att hålla i minnet att programmering är något som utförs av en människa mot en annan människa. för specifika syften, med användning av vissa utprovade tekniker, vid en viss tid och plats. Om man tänker sig programmering som träning försvinner en del av det mystiska med begreppet.

Varför skulle någon vilja kontrollera någon annans tankar?

En person som är programmerad utan att veta om det kan förmås att utföra många farliga och olagliga saker. Sådana människor kan exempelvis bli perfekta spioner eftersom de inte kan berätta om sina uppgifter om de grips. De vet inte vad de gjort eller vad de ska göra och kan inte ge några upplysningar. De kan också bli perfekta mördare, knarklangare, penningtvättare eller sexuella slavar som kan användas i pornografi. prostitution eller utpressning - allt som kräver hemlighetsmakeri.

Vem utövar tankekontroll?

Många kulter som praktiserar rituella övergrepp utövar tankekontroll, i det att deras medlemmar ofta inte är medvetna om att de deltar i kulten eller i i rituella övergrepp. Regeringar har också i hög grad experimenterat med tankekontroll.

År detta dokumenterat?

Regeringsinblandning i tankekontroll har dokumenterats från Nazi-Tyskland, Kanada, och Förenta Staterna. Somliga dokument i USA som tidigare varit hemligstämplade har senare blivit offentliga; många andra har förstörts i hemlighet. Några artiklar har publicerats i akademiska tidskrifter och en del privat korrespondens har blivit offentlig. Och, naturligtvis, finns det också vittnesmålen från överlevare som blivit medvetna om vad som gjorts med dem.

Det finns ingen motsvarade dokumentering om användandet av tankekontroll i kulter eftersom kulter inte dokumenterat sin verksamhet som regeringar gör. Om det finns hemliga kultdokument, har de ännu inte sett dagens ljus. Men om vi får döma av berättelser från och handlingar av överlevare från rituella övergrepp används tankekontroll ofta i kulter som begår övergrepp och det ser ut som om kulter och myndigheter ibland samarbetar med att utveckla tekniker.

Hur mänga människor kontrolleras på detta sätt?

Det är omöjligt att säga eftersom många är totalt omedvetna om att de har blivit utnyttjade och programmerade. Det finns inget centralt register för överlevare som minns, och de som skulle kunna göra sådana register är ofta mer intresserade av att tysta ned det hela.

Personer som hävdar att de är tankekontrollöverlevare finns på varje kontinent. Just nu är det fler från USA, Kanada, vissa europeiska länder, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika än från andra håll. Det är slående att överlevare verkar vara mer vanliga i vissa delar av varje land än från andra delar, och några platser ser ut att vara centra för tankekontrollaktiviteter.

Hur används multipelpersonligheter?

Det är lätt att förstå att en delpersonlighet kan användas till att utföra en uppgift, medan andra delar inte vet om dessa uppgifter, eller ens existensen av den delpersonlighet som utför dem. Olika delpersonligheter kan användas på olika sätt, antingen för olika uppgifter eller som back-up. Multiplar, dissociation och påtvingad glömska är centrala element i tankekontroll.

Inte alla som programmerats ageras som multiplar. Några misstänker inte ens att de har delpersonligheter. I avsaknad av en order, signal eller utklösare från en överordnad kan de leva helt normala liv.

Vad är utlösare och signaler?

Utlösare (triggers) är situationer, handlingar eller ord som gör minnen medvetna eller aktiverar ett program. De är så att säga katalysatorer. Några saker som kan aktivera program är telefonsamtal, brev eller vykort, och symboliska föremål sända som "gåvor".

Ordet utlösare används i en mycket bred mening, och kan betyda allt från att utföra ett kommando efter att ha fått ett tecken till att få en flashback efter ett tandläkarbesök, att bli upprörd när en vän, medarbetare eller överordnad är hård eller taktlös. För klarhetens skull är det bäst att alltid exakt ange vad som vad utlöst ( program, handlingar, känslor, minnen etc)

Ordet signal(cue) används vanligtvis i en smalare mening, och syftar på en utlösare som aktiverar ett program, även om detta ord också börjar användas i en bredare mening.

Vad är ett täckminne?

Under många år betydde täckminne att minnesfragment som representerade känslan av en större händelse. Så kan ett barn som tittade ner medan det blivit utsskällt senare endast minnas hans eller hennes skor, tillsammans med en känsla av skam och ilska. Eller en lukt kan motsvaras av känslan av att se mormor koka.

I tankekontrollsammanhang, och även i allt högre grad i andra sammanhang, är ett täckminne ett minne som döljer, eller täcker, ett annat minne. Täckminnet kan vara ett reellt minne eller vara implanterat av programmeraren genom hypnos, genom bluffmakeri som inkluderar kostymer, filmer eller "virtual reality". Somliga människor tror att minnen av tidigare liv, sataniska rituella övergrepp och UFO-kidnappningar är exempel på täckminnen. Täckminnet är avsett att skapa misstro och kan tjäna syftet att skydda en programmering, eller ett medicinskt eller psykologiskt experiment.

Används olika system?

Ja. Ibland skapas många delpersonligheter och ordnas i ett hierarkiskt system. Det finns människor vars delpersonligheter påminner om en medeltida by, med adel, knektar, och bönder. Andra mönster liknar en företagsstruktur, med råd som vägleder de olika avdelningarna. Andra mönster är mer abstrakta och påminner om ockulta symboler, som pentagrammet eller livets träd, en geometrisk form eller en matematisk formel, en DNA-struktur eller ett videospel.

Delpersonligheter kan bli lärda att gruppera sig själv in olika mönster vid olika tidpunkter, eller två eller fler grupper av delpersonligheter kan användas för att forma olika mönster. Delpersonligheter kan vara förmögna till att duplicera sig själva, eller kan skapas av andra delpersonligheter. Inte alla delar har namn; en del har nummer, anda är endast fragment.

Vilka programmeringstekniker används?

Varje teknik som kan skapa trancetillstånd kan användas. I praktiken innebär det vanligtvis tortyr, extrem smärta. sexuell upphetsning, droger, och/eller elchocker. Andra metoder är avsaknad av sömn, mat eller vatten, extrema temperaturer, höga ljud, eller starka ljussken. Tekniker som användes för att förhöra krigsfångar har använts: såväl tortyrtekniker och psykologiska manipulationer, inklusive skapande av hjälplöshet och hopplöshet, tricks och bedrägerier, plötsliga rollbyten (den "snälle" polisen vs den "elake"). Ingen av metoderna är mänskliga.

Kan människor kontrolleras mekaniskt?

Det finns mycket dokumentation om hur myndigheter har forskat om mekaniska metoder för tankekontroll. Experiment har gjorts om kontroll av känslor och beteende genom elektroder som implanterats på människor och djur. Implanterade microchips möjliggjör att spåra djur och givetvis också människor. Det har gjorts försök med att ge ovetande människor LSD och andra psykoaktiva droger och i litteraturen finns beskrivningar av användandet av mikrovågor för att tjuvlyssna eller sända meddelanden till människor på stora avstånd.

Hur kan man "deprogrammera" människor som har programmerats?

Att tvinga på ett trossystem på någon som har blivit programmerad är inte "avprogramering" - det är en ny programmering. En verklig "avprogramering" förutsätter samtycke, respekt, tålamod, kreativitet och vänlighet. Inom dessa ramar finns det en teknisk och en återuppbyggande inriktning. Dessa inriktningar kan blandas på ett omdömesgillt sätt.

A. Återuppbyggande. Ge delpersonligheterna mer kunskaper.

En mindre teknisk inriktning innefattar att öka delpersonligheternas kunskaper om både det förflutna och yttervärlden. Det går att tala direkt till dolda delpersonligheter genom att säga "alla inom dig är välkomna att lyssna och att upprepa för andra som inte lyssnar. Ingen behöver lyssna." och sedan beskriva det nuvarande med enkla ord. Beskriv flashbacks, definiera dissociation, beskriv vilken mat som finns i kylskåpet, beskriv dagliga aktiviteter, förklara vad det innebär att välja, och demonstrera hur man kan välja i det dagliga livet.

I grunden undervisar du delpersonligheterna om en värld de aldrig har känt.

Gradvis kan deras intresse väckas och de kan utvecklas tillräckligt för att välja själva, handla självständigt. Det är emellertid viktigt att inte börja argumentera utan endast erbjuda mer kunskaper och valmöjligheter.

Att minnas och att återleva det förflutna är än mer effektivt. Om alla inblandade delpersonligheter kan minnas och dela med sig vad det innebar att bli programmerade, och att återuppleva upplevelserna och känslorna, kan verkliga förändringar ske. När de ser exakt vad som gjordes, på vilket sätt, av vem, kommer tvånget att följa programmet att bli förståeligt. "Aha! Det var så de gjorde det!" Mysteriet är försvunnet och programmets makt har minskat. Så fort en person kan minnas och arbeta igenom programmeringssession kan de fysiska symptomen försvinna, känslorna kan riktas in på ett mer adekvat sätt, och personen kan medvetet välja om den vill eller inte vill följa instruktionerna istället för att blint lyda utan att veta varför.

B. Teknisk: ändra programmet

Här lämnas strukturen ifred medan delpersonligheterna får en ny eller modifierad uppgift. Till exempel kan en delpersonlighet vars uppgift är att svara på telefonen och få instruktioner bli omprogrammerad till att svara först efter femtio signaler. Ingenting har egentligen förändrats men en sådan "första hjälpen" kan vara användbar.

Om man tänker i termer av dataprogrammering, kan den interna "programmeraren" bli uppmanad att avaktivera program, att ta bort dem, eller stoppa dem i papperskorgen. Detta kan vara extremt svårt; några program är skapade för att återskapa sig själva om de är raderade och att radera ett program kan få oanade konsekvenser. Du skulle inte vila radera ett självmordsprogram, för att ta ett exempel, om det skulle leda till att ett mordprogram aktiveras!

Är det nödvändigt att integrera alla delpersonligheter för att en deprogrammering ska ske?

Nej, integrering och deprogrammering är två separata processer. Integrering är att blanda två eller flera delpersonligheter. Deprogrammering är helt enkelt att lära sig mer: att lära att du var programmerad, att inte alla i världen är programmerade, att du inte behöver följa programmet. Det är att lära sig göra val, lära sig vad frihet är. Naturligtvis kommer somliga att utnyttja den friheten till att integrera, om de så önskar, med de kan också använda den till att pröva äta chokladglass för första gången i sitt liv, skriva en bok, göra alla möjliga saker.

Är det möjligt att leva ett "normalt" liv efter att ha blivit programmerad?

Att bli programmerad är definitivt inte normalt, det är en serie av avsiktligt utförda plågsamma handlingar som involverar olika typer av tortyr och tvång som ägde rum utan ditt samtycke eller ens kunskap. Varje människa är unik med olika upplevelser i sitt liv, och du kommer att definiera "normal" enligt din växande känsla av helande och återtagna kontroll över ditt liv. Det är helt möjligt Att leva ett tillfredsställande, även lyckligt, liv och vara nöjd med ganska så normala omständigheter och aktiviteter.

Du kan leva utan att förlora tid, utan att vara inblandad i händelser som du inte vill vara en del av, utan att vara någons marionett. Du kan välja att bli aktivist eller att ha hand om får på någon avlägsen plats. Du kan ha starka och svaga sidor. glädjeämnen och besvikelser, som alla andra. Men du kommer alltid att veta att i ditt förflutna har hänt något som, lyckligtvis, inte händer alla människor. Du kommer att vara en överlevare, i en process av helande, hela ditt liv.

Översättning Erik Rodenborg