Sunday, May 27, 2012
Ämnesuppdelning
Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.
Scharnberg på nya äventyr
/Skrivet 28 maj 2009, INNAN jag hade läst Max Scharnbergs bok. En recension av den finns i länken under detta inlägg. /
Läser att Max Scharnbergs nya bok "Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords”, Uppsala, 2009 ska dras in. Scharnberg hade nämligen gett ut dem som en del av den så kallade ACTA-serien vid Uppsala Universitet utan att universitetet var tillfrågat. Det är ju då ganska förståeligt att den dras in.
Och tur. D.v.s. tur för Scharnberg. Nu kan han nämligen sprida myten om att han i detta arbete bevisat att Södertäljeflickan led av falska minnen och att den dömde fadern var oskyldig. Den myten skulle nog vara svårare att sprida om boken var lätt att få tag i.
Någon kan invända att jag ännu inte har läst boken. Det är sant. Men jag har plågat mig igenom fyra volymer av Scharnberg från 1993 och 1996. Där använder han sig av en skruvad parodi på formallogik för att "bevisa" allehanda befängdheter, t.ex. att nästan ingen av de Freuds patienter som berättade om incest existerade. Inte bara det att berättelserna var påhittade av Freud, personerna fanns inte.
Och om man noterar att han nu påstår att Södertäljepappan var oskyldig, kan man ju också notera att han tidigare aggressivt drivit linjen att 80 procent av de som döms för incest är oskyldiga. I Kristianstadsbladet 6/2 1995 gick han längre och menade angående terapi av sexualbrottsdömda att "samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'”.
Vad ska jag mer säga om Scharnberg, innan jag lyckas få tag på något eventuellt icke makulerat exemplar av hans nya alster? Jo, att han flitigt medarbetade i Ralph Underwagers och Hollida Wakefields övergreppsförnekande tidskrift Issues in Child Abuse Accusations vid en tidpunkt då inga seriösa akademiker ville ta i den med tång. Då hade nämligen detta par låtit sig intervjuas i den pedofilvänliga tidskriften Paidika och Underwager hade där uttalat sig om att det var tråkigt att pedofiler var så defensiva, de borde djärvt hävda att de utförde "Guds vilja".
Efter det var det inte riktigt passande, för att uttrycka sig milt, för allvarligt menade forskare att medarbeta där. Om det nu någonsin varit det. Men Scharnberg fortsatte utan betänkligheter.
Scharnbergs vetenskapliga nivå ligger någonstans i närheten av Erich von Däniken och David Icke. Men när nu hans alster makuleras kan han ju framträda som den orädde sanningssägaren som ett korrupt universitet vill stoppa. Scharnbergs enda chans att bli tagen på allvar är nämligen när han inte läses.
---------------------------------------------------
Se också "Max Scharnberg på djupt vatten".
Läser att Max Scharnbergs nya bok "Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords”, Uppsala, 2009 ska dras in. Scharnberg hade nämligen gett ut dem som en del av den så kallade ACTA-serien vid Uppsala Universitet utan att universitetet var tillfrågat. Det är ju då ganska förståeligt att den dras in.
Och tur. D.v.s. tur för Scharnberg. Nu kan han nämligen sprida myten om att han i detta arbete bevisat att Södertäljeflickan led av falska minnen och att den dömde fadern var oskyldig. Den myten skulle nog vara svårare att sprida om boken var lätt att få tag i.
Någon kan invända att jag ännu inte har läst boken. Det är sant. Men jag har plågat mig igenom fyra volymer av Scharnberg från 1993 och 1996. Där använder han sig av en skruvad parodi på formallogik för att "bevisa" allehanda befängdheter, t.ex. att nästan ingen av de Freuds patienter som berättade om incest existerade. Inte bara det att berättelserna var påhittade av Freud, personerna fanns inte.
Och om man noterar att han nu påstår att Södertäljepappan var oskyldig, kan man ju också notera att han tidigare aggressivt drivit linjen att 80 procent av de som döms för incest är oskyldiga. I Kristianstadsbladet 6/2 1995 gick han längre och menade angående terapi av sexualbrottsdömda att "samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'”.
Vad ska jag mer säga om Scharnberg, innan jag lyckas få tag på något eventuellt icke makulerat exemplar av hans nya alster? Jo, att han flitigt medarbetade i Ralph Underwagers och Hollida Wakefields övergreppsförnekande tidskrift Issues in Child Abuse Accusations vid en tidpunkt då inga seriösa akademiker ville ta i den med tång. Då hade nämligen detta par låtit sig intervjuas i den pedofilvänliga tidskriften Paidika och Underwager hade där uttalat sig om att det var tråkigt att pedofiler var så defensiva, de borde djärvt hävda att de utförde "Guds vilja".
Efter det var det inte riktigt passande, för att uttrycka sig milt, för allvarligt menade forskare att medarbeta där. Om det nu någonsin varit det. Men Scharnberg fortsatte utan betänkligheter.
Scharnbergs vetenskapliga nivå ligger någonstans i närheten av Erich von Däniken och David Icke. Men när nu hans alster makuleras kan han ju framträda som den orädde sanningssägaren som ett korrupt universitet vill stoppa. Scharnbergs enda chans att bli tagen på allvar är nämligen när han inte läses.
---------------------------------------------------
Se också "Max Scharnberg på djupt vatten".
Thursday, May 24, 2012
Webbsida om rituella övergrepp
Vill gärna tala om att länken nedan till McMartinrapporten har jag hämtat från denna webbsida.
Den är ny för mig, och verkar innehålla en hel del värdefull information.
Sunday, May 13, 2012
Lite kort om Åsa Waldau
/Skrivet den 19 februari 2009/
Såg Debatt på SVT om Knutby. Det var intressant. Å ena sidan Åsa Waldau och Peter Gembäck – å andra sidan Eva Lundgren, Rigmor Robért och Karin Swärd.
I denna konfrontation kan man inte låta bli att bli att fundera lite på Knutbyförsamlingens av allt att döma mest ledande person – Åsa Waldau.
I debatten var hon lika förföriskt vänlig som hon brukar vara. Men en annan, mer skrämmande sida, fick man onekligen i det inspelade utdraget från en av hennes predikningar. Hon medgav till och med själv att det var skrämmande.
Men det som retar mig mest med Åsa Waldau är nog en sak. Hon är kvinnlig ledare för en hårt patriarkal församling. För att uttrycka mig försiktigt.
Det är just det som är den stora paradoxen. I andra sekter, hur obehagliga de än kan vara i övrigt, brukar kvinnornas ställning åtminstone aningen påverkas när de får en kvinnlig ledare.
Familjen/Guds barn är definitivt en otäck grupp. Men antydningar till en viss försvagning av männens oinskränkta makt kunde ändå skönjas när Karen Zerby ersatte David Berg som ledare 1994. Inte alls mycket, men ändå lite.
Men i Knutby kombinerar Åsa Waldau sin oerhörda makt med att hårdare än många andra ledare för patriarkala samfund predika kvinnans totala underordning. Det är ett öppet faktum. Man behöver inte gå till Eva Lundgrens intervjuer med Helge Fossmo eller avhoppares berättelser för att veta det. Det räcker så utmärkt med Åsa Waldaus egna uttalanden och skrifter.
Kvinnor som använder sin makt för att förstärka andra kvinnors underordning under männen är för mig något oerhört obehagligt. Om Åsa Waldau hade använt sin ställning till att åtminstone något lätta på det patriarkala förtrycket av de andra kvinnorna skulle jag trots allt på något plan kunnat känna respekt för denna auktoritärt karismatiska person. Det kan jag inte nu. Inte alls.
Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra lär Liza Marklund ha sagt. Missförstå mig inte alls, jag uttalar mig absolut inte om vem som kommer eller bör hamna i helvetet, eller om det finns något sådant. Men om Åsa Waldau hade passat på att förbättra kvinnornas ställning i Knutbyförsamligen efter att Helge Fossmo lämnat skulle bilden av henne trots allt ha NÅGRA ljusa sidor. Nu kan jag inte komma på några alls, utom att hon är bra att på att le i TV-rutan.
Såg Debatt på SVT om Knutby. Det var intressant. Å ena sidan Åsa Waldau och Peter Gembäck – å andra sidan Eva Lundgren, Rigmor Robért och Karin Swärd.
I denna konfrontation kan man inte låta bli att bli att fundera lite på Knutbyförsamlingens av allt att döma mest ledande person – Åsa Waldau.
I debatten var hon lika förföriskt vänlig som hon brukar vara. Men en annan, mer skrämmande sida, fick man onekligen i det inspelade utdraget från en av hennes predikningar. Hon medgav till och med själv att det var skrämmande.
Men det som retar mig mest med Åsa Waldau är nog en sak. Hon är kvinnlig ledare för en hårt patriarkal församling. För att uttrycka mig försiktigt.
Det är just det som är den stora paradoxen. I andra sekter, hur obehagliga de än kan vara i övrigt, brukar kvinnornas ställning åtminstone aningen påverkas när de får en kvinnlig ledare.
Familjen/Guds barn är definitivt en otäck grupp. Men antydningar till en viss försvagning av männens oinskränkta makt kunde ändå skönjas när Karen Zerby ersatte David Berg som ledare 1994. Inte alls mycket, men ändå lite.
Men i Knutby kombinerar Åsa Waldau sin oerhörda makt med att hårdare än många andra ledare för patriarkala samfund predika kvinnans totala underordning. Det är ett öppet faktum. Man behöver inte gå till Eva Lundgrens intervjuer med Helge Fossmo eller avhoppares berättelser för att veta det. Det räcker så utmärkt med Åsa Waldaus egna uttalanden och skrifter.
Kvinnor som använder sin makt för att förstärka andra kvinnors underordning under männen är för mig något oerhört obehagligt. Om Åsa Waldau hade använt sin ställning till att åtminstone något lätta på det patriarkala förtrycket av de andra kvinnorna skulle jag trots allt på något plan kunnat känna respekt för denna auktoritärt karismatiska person. Det kan jag inte nu. Inte alls.
Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra lär Liza Marklund ha sagt. Missförstå mig inte alls, jag uttalar mig absolut inte om vem som kommer eller bör hamna i helvetet, eller om det finns något sådant. Men om Åsa Waldau hade passat på att förbättra kvinnornas ställning i Knutbyförsamligen efter att Helge Fossmo lämnat skulle bilden av henne trots allt ha NÅGRA ljusa sidor. Nu kan jag inte komma på några alls, utom att hon är bra att på att le i TV-rutan.
Knutby-koden
/Skriven 3 jamuari 2009/
Jag läste ut Knutby-koden av Eva Lundgren med blandade känslor. När jag nu ska anmäla den blir jag lite osäker på vad jag ska lyfta fram.
För lika övertygande som boken är i sin skildring av den ödesdigra kombinationen av religion, sexualitet, makt och dödsfantasier i Knutbysektens drivhus, lika tveksam är den när den i sina konkreta resonemang om mordet (eller morden) har den livstidsdömde Helge Fossmo som huvudsaklig, och i en del avseenden enda, källa. Hans milt sagt ganska långsökta resonemang om exempelvis SMS:en till barnflickan får stå där oemotsagda. Även om Eva Lundgren aldrig uttalar sig entydigt om dessa och andra av Fossmos påståenden om mordet, får man definitivt känslan av att hon i grunden tror honom.
Men kan också notera att Fossmos personliga kommentarer om exempelvis barnflickans sexualitet eller svärföräldrarnas bigotteri inte på något sätt problematiseras. Eftersom Helge Fossmo tveklöst har motiv för att framställa dem i dålig dager, borde nog hans partsinlaga inte sväljas så okritiskt.
Men trots dessa tveksamheter vill jag ändå rekommendera boken. Den ger en övertygande bild av en säregen kristen (eller pseudokristen) grupp, där religionen sexualiseras så till den grad att sektledarens egen relation till Jesus ses som en bokstavligt sexuell relation - som ett "äktenskap" inte endast i en andlig, utan i en rent konkret sexuell mening. Det liknar lite föreställningar som utvecklades i Familjen/Guds barn efter David Bergs död, med den skillnaden att det där handlade om alla medlemmars relation med Jesus, medan det här endast handlar om sektledarens.
För Eva Lundgren är konceptet "Kristi brud" centralt för att förstå utvecklingen i Knutby. Där har hon med all sannolikhet rätt. Den gav Åsa Waldau en helt bisarr maktställning som de facto närmast gudomlig - på ett sätt som är extremt även för de mest elitistiska kristna sekter.
Eva Lundgren är ju för övrigt annars känd för att ha ett könsmaktsperspektiv på övergrepp och förtryck. Det saknas nästan helt här, vilket är en klar nackdel.
Jag läste ut Knutby-koden av Eva Lundgren med blandade känslor. När jag nu ska anmäla den blir jag lite osäker på vad jag ska lyfta fram.
För lika övertygande som boken är i sin skildring av den ödesdigra kombinationen av religion, sexualitet, makt och dödsfantasier i Knutbysektens drivhus, lika tveksam är den när den i sina konkreta resonemang om mordet (eller morden) har den livstidsdömde Helge Fossmo som huvudsaklig, och i en del avseenden enda, källa. Hans milt sagt ganska långsökta resonemang om exempelvis SMS:en till barnflickan får stå där oemotsagda. Även om Eva Lundgren aldrig uttalar sig entydigt om dessa och andra av Fossmos påståenden om mordet, får man definitivt känslan av att hon i grunden tror honom.
Men kan också notera att Fossmos personliga kommentarer om exempelvis barnflickans sexualitet eller svärföräldrarnas bigotteri inte på något sätt problematiseras. Eftersom Helge Fossmo tveklöst har motiv för att framställa dem i dålig dager, borde nog hans partsinlaga inte sväljas så okritiskt.
Men trots dessa tveksamheter vill jag ändå rekommendera boken. Den ger en övertygande bild av en säregen kristen (eller pseudokristen) grupp, där religionen sexualiseras så till den grad att sektledarens egen relation till Jesus ses som en bokstavligt sexuell relation - som ett "äktenskap" inte endast i en andlig, utan i en rent konkret sexuell mening. Det liknar lite föreställningar som utvecklades i Familjen/Guds barn efter David Bergs död, med den skillnaden att det där handlade om alla medlemmars relation med Jesus, medan det här endast handlar om sektledarens.
För Eva Lundgren är konceptet "Kristi brud" centralt för att förstå utvecklingen i Knutby. Där har hon med all sannolikhet rätt. Den gav Åsa Waldau en helt bisarr maktställning som de facto närmast gudomlig - på ett sätt som är extremt även för de mest elitistiska kristna sekter.
Eva Lundgren är ju för övrigt annars känd för att ha ett könsmaktsperspektiv på övergrepp och förtryck. Det saknas nästan helt här, vilket är en klar nackdel.
"Män som hatar kvinnor"
Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Erik Rodenborg
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Erik Rodenborg
Sunday, May 6, 2012
Calle555 och bortträngda minnen
/Skriven 25 september 2007. Och läs gärna kommentarerna till ursprungsinlägget, som jag länkar till längst ner.../
Vetenskap och Folkbildning (VoF) har ett forum, där ”vetenskap” och ”pseudovetenskap” diskuteras. Tonen på detta forum brukar vara ganska sansad, men så inte när frågor om bortträngda minnen eller ”rituella övergrepp” kommer upp.
Det visades idag när pseudonymen Calle555 startade tråden ”Bortträngning är inte politiskt korrekt”, uppenbarligen provocerad av mitt inlägg på denna blogg. Han citerar det jag skriver om att förnekandet av bortträngningen som fenomen troligen har sociala orsaker och ställer den retoriska frågan ”Vad insinuerar han egentligen?”
Jag ska förklara något väldigt enkelt för Calle555. Jag insinuerar inget, jag försöker hitta en förklaring till varför teorin om bortträngda minnen är så inflammerad, varför forskningsrapporter som stöder den sällan citeras adekvat i medierna, och varför intelligenta människor kan ta till de mest halsbrytande bortförklaringar för att förklara bort beläggen för den.
Jag insinuerar i synnerhet inget om Calle555. Jag diskuterade sociala processer, och inte varför varje enskild person som inte tror på bortträngda eller återkallade minnen tror som de gör. Vad gäller Calle555 själv, har jag aldrig trott att han är en medveten förövarförsvarare. Jag tror att han har de åsikter han för fram, att han genuint tror på det han skriver, och att han inte drivs av en ”dold agenda” att beskydda förövare.
Han har för några år sedan använt sig av mycket obehagliga metoder i debatten om bortträngda vs inplanterade minnen, bland annat genom att på det mest oempatiska sätt leta runt på överlevarforum för att söka bevis för att minnen ”inplanteras” där.
Men, återigen, jag tror inte att han är en medveten förövarförsvarare. Han är dessutom normalt sett relativt saklig, vilket man inte kan säga om de som kastade sig in i debatten efter hans inlägg.
Det är lite Flashback-stämning över tråden, en person kommenterar hånfullt ett (nu borttaget) stavfel i min text, en annan kan inte låta bli att komma med följande egendomliga kommentar om mig: ”Jag hoppas att det betyder att han minns hur traumatiskt vi behandlade honom, vilket torde visa att bortträngnings-tanken kan ha någon liten poäng”. Bortsett från det kränkande Flashbackliknande sättet att skriva kan man kanske notera den bristande logiken. Om jag minns hur jag behandlades på VoFs forum torde det ju vara ett argument mot bortträngningsteorin, och inte för den!
Ja, jag minns hur en av de mer oseriösa debattörerna på VoFs Forum, signaturen Garvarn, i sin tråd ”Satanistiska rituella övergrepp i fakta och fiktion” kombinerade inställningen att han inte behövde läsa de arbeten som ansåg att ”rituella övergrepp” existerade, eftersom han på förhand ”visste” att de var ovetenskapliga, med en karakterisering av mig som ”en rabiat vettvilling”, andra älskvärdheter att förglömma (dock ej bortträngda…).
Eftersom han vägrade att ta del av den litteratur som talade emot honom (bland annat arbeten av psykiatriker, sociologer, och religionsvetare), blev han tvungen att konstruera upp en milt sagt ensidig bild av hur det hela ligger till, med stöd av källor som bland annat en längre artikel av frilansjournalisten John Earl i tidskriften ”Issues in child abuse accusations” och hemsidan ”Religous tolerance”. I övrigt var hans referenser få, bland annat några allmänna böcker om pseudovetenskap.
Hela trovärdigheten i hans beskrivning och påståenden, som ofta står i strid med den seriösa litteraturen i ämnet, står och faller med trovärdigheten i hans källor.
Nu gavs ”Issues in child abuse accusations” ut av en Ralph Underwager, som gjorde sig totalt omöjlig i alla seriösa sammanhang sedan han lät sig intervjuas i den holländska pedofilvänliga tidskriften Paidika, och där bland annat hävdade att pedofilerna med djärvhet borde hävda att de utför Guds vilja. Att som huvudsaklig referens till framförallt fallet McMartin använda en artikel av en frilansjournalist i en sådan tidskrift är som att diskutera de tyska förintelselägren med den revisionistiska ”Journal of historical review" som huvudsaklig källa.
Religous Tolerance, för sin del, är en hemsida som kombinerar rosenskimrande artiklar om sekter som scientologerna och Familjen/Guds barn med hätska utfall mot ”anti-kult-rörelsen”, dvs. organisationer som svenska FRI (Föreningen Rädda Individen). Den anser, förutsägbart nog, att rituella övergrep inte existerar.
En person som använder den typen av debattmetoder är outhärdlig i sig. Det värsta var dock att de övriga ”vetenskapsförsvararna” på VoFs forum aldrig distanserade sig från hans egenartade källor, eller hans underliga metod, eller hans tilltro till invektiv som argument, trots att jag tog upp frågan, utan glatt jamade med.
Det var DET som fick mig att lämna forumet, inte min skräck för den intellektuella halten i ”Garvarns” utfall.
Slutligen: till Calle555, eller någon annan i den kretsen som vill vara seriösa, och inte bara ansluta sig till en Flashback-liknande lynchmobb. Läs gärna Jennifer Freyds bok och försök komma med en seriös vetenskaplig kritik av den. Då, och endast då, ska jag ta er på allvar.
----------------------------
TILLÄGG
Det mest intressanta med detta inlägg är den debatt som uppstod efter det. Där kan vi se hur Per Edman, alias piotrr, numera styrelseledamot i Vetenskap och folkbildning, ersätter argument med ren mobbning, för att slutligen insinuera att jag tror att jag har blivit analt våldtagen av utomjordingar.
En insinuation som han faktiskt återkom till på VoF:s forum så sent som den 31 mars i år. Notera - den mannen sitter alltså i styrelsen för en förening som säger sig ha målsättningen att arbeta för "vetenskap" och "folkbildning"...
.
Vetenskap och Folkbildning (VoF) har ett forum, där ”vetenskap” och ”pseudovetenskap” diskuteras. Tonen på detta forum brukar vara ganska sansad, men så inte när frågor om bortträngda minnen eller ”rituella övergrepp” kommer upp.
Det visades idag när pseudonymen Calle555 startade tråden ”Bortträngning är inte politiskt korrekt”, uppenbarligen provocerad av mitt inlägg på denna blogg. Han citerar det jag skriver om att förnekandet av bortträngningen som fenomen troligen har sociala orsaker och ställer den retoriska frågan ”Vad insinuerar han egentligen?”
Jag ska förklara något väldigt enkelt för Calle555. Jag insinuerar inget, jag försöker hitta en förklaring till varför teorin om bortträngda minnen är så inflammerad, varför forskningsrapporter som stöder den sällan citeras adekvat i medierna, och varför intelligenta människor kan ta till de mest halsbrytande bortförklaringar för att förklara bort beläggen för den.
Jag insinuerar i synnerhet inget om Calle555. Jag diskuterade sociala processer, och inte varför varje enskild person som inte tror på bortträngda eller återkallade minnen tror som de gör. Vad gäller Calle555 själv, har jag aldrig trott att han är en medveten förövarförsvarare. Jag tror att han har de åsikter han för fram, att han genuint tror på det han skriver, och att han inte drivs av en ”dold agenda” att beskydda förövare.
Han har för några år sedan använt sig av mycket obehagliga metoder i debatten om bortträngda vs inplanterade minnen, bland annat genom att på det mest oempatiska sätt leta runt på överlevarforum för att söka bevis för att minnen ”inplanteras” där.
Men, återigen, jag tror inte att han är en medveten förövarförsvarare. Han är dessutom normalt sett relativt saklig, vilket man inte kan säga om de som kastade sig in i debatten efter hans inlägg.
Det är lite Flashback-stämning över tråden, en person kommenterar hånfullt ett (nu borttaget) stavfel i min text, en annan kan inte låta bli att komma med följande egendomliga kommentar om mig: ”Jag hoppas att det betyder att han minns hur traumatiskt vi behandlade honom, vilket torde visa att bortträngnings-tanken kan ha någon liten poäng”. Bortsett från det kränkande Flashbackliknande sättet att skriva kan man kanske notera den bristande logiken. Om jag minns hur jag behandlades på VoFs forum torde det ju vara ett argument mot bortträngningsteorin, och inte för den!
Ja, jag minns hur en av de mer oseriösa debattörerna på VoFs Forum, signaturen Garvarn, i sin tråd ”Satanistiska rituella övergrepp i fakta och fiktion” kombinerade inställningen att han inte behövde läsa de arbeten som ansåg att ”rituella övergrepp” existerade, eftersom han på förhand ”visste” att de var ovetenskapliga, med en karakterisering av mig som ”en rabiat vettvilling”, andra älskvärdheter att förglömma (dock ej bortträngda…).
Eftersom han vägrade att ta del av den litteratur som talade emot honom (bland annat arbeten av psykiatriker, sociologer, och religionsvetare), blev han tvungen att konstruera upp en milt sagt ensidig bild av hur det hela ligger till, med stöd av källor som bland annat en längre artikel av frilansjournalisten John Earl i tidskriften ”Issues in child abuse accusations” och hemsidan ”Religous tolerance”. I övrigt var hans referenser få, bland annat några allmänna böcker om pseudovetenskap.
Hela trovärdigheten i hans beskrivning och påståenden, som ofta står i strid med den seriösa litteraturen i ämnet, står och faller med trovärdigheten i hans källor.
Nu gavs ”Issues in child abuse accusations” ut av en Ralph Underwager, som gjorde sig totalt omöjlig i alla seriösa sammanhang sedan han lät sig intervjuas i den holländska pedofilvänliga tidskriften Paidika, och där bland annat hävdade att pedofilerna med djärvhet borde hävda att de utför Guds vilja. Att som huvudsaklig referens till framförallt fallet McMartin använda en artikel av en frilansjournalist i en sådan tidskrift är som att diskutera de tyska förintelselägren med den revisionistiska ”Journal of historical review" som huvudsaklig källa.
Religous Tolerance, för sin del, är en hemsida som kombinerar rosenskimrande artiklar om sekter som scientologerna och Familjen/Guds barn med hätska utfall mot ”anti-kult-rörelsen”, dvs. organisationer som svenska FRI (Föreningen Rädda Individen). Den anser, förutsägbart nog, att rituella övergrep inte existerar.
En person som använder den typen av debattmetoder är outhärdlig i sig. Det värsta var dock att de övriga ”vetenskapsförsvararna” på VoFs forum aldrig distanserade sig från hans egenartade källor, eller hans underliga metod, eller hans tilltro till invektiv som argument, trots att jag tog upp frågan, utan glatt jamade med.
Det var DET som fick mig att lämna forumet, inte min skräck för den intellektuella halten i ”Garvarns” utfall.
Slutligen: till Calle555, eller någon annan i den kretsen som vill vara seriösa, och inte bara ansluta sig till en Flashback-liknande lynchmobb. Läs gärna Jennifer Freyds bok och försök komma med en seriös vetenskaplig kritik av den. Då, och endast då, ska jag ta er på allvar.
----------------------------
TILLÄGG
Det mest intressanta med detta inlägg är den debatt som uppstod efter det. Där kan vi se hur Per Edman, alias piotrr, numera styrelseledamot i Vetenskap och folkbildning, ersätter argument med ren mobbning, för att slutligen insinuera att jag tror att jag har blivit analt våldtagen av utomjordingar.
En insinuation som han faktiskt återkom till på VoF:s forum så sent som den 31 mars i år. Notera - den mannen sitter alltså i styrelsen för en förening som säger sig ha målsättningen att arbeta för "vetenskap" och "folkbildning"...
.
Vad är egentligen "moralpanik"?
/Skriven 21/12 2007/
I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.
Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.
De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.
Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.
En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.
Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?
Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?
Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.
Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?
Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.
De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).
Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.
Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.
I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.
Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.
De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.
Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.
En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.
Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?
Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?
Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.
Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?
Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.
De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).
Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.
Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.
Saturday, May 5, 2012
Men de är ju bara flyktingbarn...
/Skrivet den 4 juli 2007/
För några år sedan påstods i Evin Rubars Könskriget att nästan inga barn försvinner från Sverige. Syftet var att visa att Eva Lundgrens påståenden om att barn mördades inte kunde stämma. Det var en ren lögn, åtminstone om man med ”barn” inte endast menar svenska barn. Sedan en lång tid tillbaka var det känt att barn försvann från flyktingförläggningar. Enligt Metro den 29/12 2005 har uppemot en tredjedel av de ensamstående flyktingbarn som kommer till Sverige försvunnit spårlöst. Det gäller barn från alla delar av världen, även om kinesiska och indiska barn dominerar.
Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?
Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.
Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…
För några år sedan påstods i Evin Rubars Könskriget att nästan inga barn försvinner från Sverige. Syftet var att visa att Eva Lundgrens påståenden om att barn mördades inte kunde stämma. Det var en ren lögn, åtminstone om man med ”barn” inte endast menar svenska barn. Sedan en lång tid tillbaka var det känt att barn försvann från flyktingförläggningar. Enligt Metro den 29/12 2005 har uppemot en tredjedel av de ensamstående flyktingbarn som kommer till Sverige försvunnit spårlöst. Det gäller barn från alla delar av världen, även om kinesiska och indiska barn dominerar.
Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?
Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.
Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…
Subscribe to:
Posts (Atom)