Lite kort om Åsa Waldau

/Skrivet den 19 februari 2009/

Såg Debatt på SVT om Knutby. Det var intressant. Å ena sidan Åsa Waldau och Peter Gembäck – å andra sidan Eva Lundgren, Rigmor Robért och Karin Swärd.

I denna konfrontation kan man inte låta bli att bli att fundera lite på Knutbyförsamlingens av allt att döma mest ledande person – Åsa Waldau.

I debatten var hon lika förföriskt vänlig som hon brukar vara. Men en annan, mer skrämmande sida, fick man onekligen i det inspelade utdraget från en av hennes predikningar. Hon medgav till och med själv att det var skrämmande.

Men det som retar mig mest med Åsa Waldau är nog en sak. Hon är kvinnlig ledare för en hårt patriarkal församling. För att uttrycka mig försiktigt.

Det är just det som är den stora paradoxen. I andra sekter, hur obehagliga de än kan vara i övrigt, brukar kvinnornas ställning åtminstone aningen påverkas när de får en kvinnlig ledare.

Familjen/Guds barn är definitivt en otäck grupp. Men antydningar till en viss försvagning av männens oinskränkta makt kunde ändå skönjas när Karen Zerby ersatte David Berg som ledare 1994. Inte alls mycket, men ändå lite.

Men i Knutby kombinerar Åsa Waldau sin oerhörda makt med att hårdare än många andra ledare för patriarkala samfund predika kvinnans totala underordning. Det är ett öppet faktum. Man behöver inte gå till Eva Lundgrens intervjuer med Helge Fossmo eller avhoppares berättelser för att veta det. Det räcker så utmärkt med Åsa Waldaus egna uttalanden och skrifter.

Kvinnor som använder sin makt för att förstärka andra kvinnors underordning under männen är för mig något oerhört obehagligt. Om Åsa Waldau hade använt sin ställning till att åtminstone något lätta på det patriarkala förtrycket av de andra kvinnorna skulle jag trots allt på något plan kunnat känna respekt för denna auktoritärt karismatiska person. Det kan jag inte nu. Inte alls.

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra lär Liza Marklund ha sagt. Missförstå mig inte alls, jag uttalar mig absolut inte om vem som kommer eller bör hamna i helvetet, eller om det finns något sådant. Men om Åsa Waldau hade passat på att förbättra kvinnornas ställning i Knutbyförsamligen efter att Helge Fossmo lämnat skulle bilden av henne trots allt ha NÅGRA ljusa sidor. Nu kan jag inte komma på några alls, utom att hon är bra att på att le i TV-rutan.