Men de är ju bara flyktingbarn...

/Skrivet den 4 juli 2007/

För några år sedan påstods i Evin Rubars Könskriget att nästan inga barn försvinner från Sverige. Syftet var att visa att Eva Lundgrens påståenden om att barn mördades inte kunde stämma. Det var en ren lögn, åtminstone om man med ”barn” inte endast menar svenska barn. Sedan en lång tid tillbaka var det känt att barn försvann från flyktingförläggningar. Enligt Metro den 29/12 2005 har uppemot en tredjedel av de ensamstående flyktingbarn som kommer till Sverige försvunnit spårlöst. Det gäller barn från alla delar av världen, även om kinesiska och indiska barn dominerar.

Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?

Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.

Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…