/Skriven 21/12 2007/
I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.
Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.
De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.
Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.
En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.
Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?
Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?
Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.
Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?
Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.
De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).
Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.
Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.
Tack för ett intressant och välskrivet inlägg i ett viktigt ämne! Själv har jag stött på moralpanik i vetenskapliga texter och jag är generellt skeptisk till om begreppet har någon vettig användning inom vetenskapen. Nu var det ett tag sedan jag läste texterna ifråga, men som jag minns det innebär den "vetenskapliga" versionen av begreppet att ett litet social problem får orimligt stor uppmärksamhet och skapar onödig oro. Det kan i och för sig finnas situationer där det kan vara påkallat att peka på att något socialt problem får orimligt mycket uppmärksamhet, och därigenom skapar onödig oro. Men det är inte irrationellt att bekymra sig om annat än de allra största problemen i världen (svält, olika former av exploatering, eller vilka de "stora" problemen nu än är). Tvärtom är det nog väldigt vettigt att bry sig om "små" problem, som kränkningar och avhumanisering som du tar upp.
ReplyDeleteNär du skriver:
"Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta."
så ställer jag helhjärtat upp på det.
Själv stötte jag på begreppet moralpanik i en artikel om övergrepp i porr-industrin, där författarna försökte förringa problemet genom att kalla reaktionerna på berättelser om övergrepp inom porr-industrin för moralpanik. Det störde mig för att den retoriska funktionen av att kalla reaktionerna på dessa vittnesmål för moralpanik är att de konkreta övergrepp som vittnesmålen handlade om reducerades till "inte typiska för industrin". Men för dem som utsattes var övergreppen sjävla porrproduktionen, inte nödvändigtvis så att varje "produktionstillfälle" var ett övergrepp, men vissa "produktionstillfällen" var ingenting annat än filmade övergrepp.
Risken med begreppet moralpanik är densamma i både vetenskapliga- och utomvetenskapliga sammanhang: att människors empatiska förmåga vänds mot dem på ett sätt som förnedrar både de som är empatiska och de som är föremål för empatin i det konkreta fallet. Cynism är aldrig bra.