"764" - när en "modern folksägen"visar sig vara verklig

Sedan 90-talet har vi till leda fätt höra att allt tal om kopplingar mellan satanism och sexuella övergrepp mot barn enbart är en modern folksägen.

Denna "sägen" har visat sig ha ett eget liv - och då inte som sägen.

Jag har tidigare tagit upp ett exempel på hur denna "sägen" på senare tid har visat sig vara högst reell.

Här är ett annat exempel - en satanistisk grupp med namnet "764" utrustad med parafernalia från den likaså satanistiska gruppen Order of Nine Angles (inte Angels, som det står i den länkade artikeln) har aktivt utövat just sexuella övergrepp mot barn.

Så den egenartade idén att "satanism" på något sätt skulle vara oförenlig med sexuella övergrepp mot barn har återigen demolerats.

I själva verket är det föreställningen att satanistiska övergrepp mot barn inte kan existera som är att betrakta som en ovanligt absurd sägen.

"Svenska staten gjorde barnpornografin laglig"

Detta är rubriken på en läsvärd debattartikel i Aftonbladet av Mikael Svanberg. Den inleds så hä:.

"Forskningsresultat som jag nyligen har publicerat visar att statens skadeståndsansvar gentemot barn och unga som utnyttjats i kommersiell sexhandel måste utredas.

När regering och riksdag 1971 legaliserade framställning och spridning av pornografi i tryckt bild och skrift, legaliserades samtidigt barnpornografi eftersom den politiska majoriteten valde att inte införa begränsningar för bildernas innehåll."

Debattartikeln kan läsas här.

Hur även Per Gahrton slätar över bordellhärvan

Jag har nästan läst ut de över 450 sidorna i första delen av Per Gahrtons memoarer. Det är absolut en intressant läsning.  

Men på ett ställe blev jag faktiskt besviken. Det är i avsnittet om bordellhärvan. 

Som många torde veta var Gahrton (fortfarande i FP) och Jörn Svensson (VPK) de enda ledamöterna i riksdagsdebatten den 9 maj 1978 som vågade gå emot den närmast eniga riksdagsopinion som fördömde de som förmedlat uppgifter om att riksdagsmän hade utnyttjat minderåriga prostituerade.

För detta blev han utsatt för hårda angrepp. Exempelvis av Olof Palme som sade att folk inom den organiserade brottsligheten spred falska rykten. 

Och tillade bland annat: "Då ska det alltid finnas några Svenssöner och Gahrtöner som intill förbannelse står upp och säger: 'Tänk om det ligger något i det'...  Då behövs det politiker som säger ifrån att detta är strunt och förblir strunt".

Nu ska det tilläggas att denna riksdagsdebatt inte endast handlade om Lennart Geijer, den förste politiker som anklagades för att utnyttjat prostituerade.

Debatten orsakades av att en flicka, som varit minderårig vid tillfället,  i Studio S hade berättat om att det funnits fler riksdagsmän inblandade. 

Det fanns rapporter om en lista, och Thorbjörn Fälldin förklarade demagogiskt nog att det i listan fanns "en ren lögn" - en av de som fanns på listan var han själv. 

Men i Gahrtons memoarer är det enda utpekande som han ser som någorlunda trovärdigt det om Lennart Geijer.  

Han nämner att även Olof Johansson, Thorbjörn Fälldin och Olof Palme och andra hade pekats ut. Och tillägger: "Ingen av dessa beskyllningar har, lyckligtvis, mötts med allmän tilltro. Bara utpekandet av Lennart Geijer uppfattas av de flesta som sakligt korrekt, även om också det är i strikt juridisk mening obevisat." (s. 353-54)

Gahrton torde absolut varit medveten om boken "Makten, männen, mörkläggningen" som kom 2004 och lade fram starka belägg för att även flera av de som pekats ut förutom Lennart Geijer verkligen var inblandade

Det handlade definitivt om mycket mer än lösa rykten. 

Men det låtsas inte Gahrton om. Han hade angripits hårt för sitt mod, när det begav sig. Jag får den obehagliga känslan av att han i sin bok här ägnar sig åt skademinimering.

Satanistiska övergrepp mot barn...

... anses ju vara en modern folksägen. Några sådana existerar ju inte.

Bortsett från att de gör det...

Men eftersom åsikten att sådana övergrepp alltid bör avfärdas som moderna folksägner har blivit så spridd, leder den typen av övergrepp sällan till rättegångar. Och när de någon enstaka gång gör det brukar de "satanistiska" och "rituella" inslagen skäras bort från gärningsbeskrivningen i åtalet. Och det hela behandlas som "vanliga" övergrepp. 

Men detta fall i Glasgow är uppenbarligen ett av de få undantagen från denna regel. Här spelar de "satanistiska" inslagen i gärningsbeskrivningarna tydligen en ganska stor roll. 

Man kan ju bara hoppas att detta inte leder till att även denna domstol förskräckt drar slutsatsen att gärningsbeskrivningen är för underlig för att kunna vara sann. 

Vilket ju har skett i så många tidigare fall.  

------------------------------

PS. Hmm.. Hinner just lägga ut inlägget och efter någon minut upptäcker jag detta...  att - surprise, surprise -  de "satanistiska" delarna i åtalet plötsligt tagits bort. 

Blir inte speciellt förvånad....

Människooffer i fornstora dar

"Du tronar på minnen från fornstora dar,

då ärat ditt namn flög över jorden 

Jag vet att du är och förblir vad du var,

ja jag vill leva jag vill dö i Norden".

 

De flesta i Sverige kan kanske dessa rader utantill. Jag kan det i alla fall, trots att jag aldrig sjunger med i "Du gamla du fria".

Denna sång tillkom 1844, under en tid då det vurmades för vikingatiden. Termen "fornstora dar" syftar i första hand på denna tid, även om det möjligen också kan ses som en hänvisning till Sveriges krigiska äventyr under Gustaf II Adolf och Karl XII.

Observera att landet Sverige aldrig nämns i det som i praktiken blivit Sveriges nationalsång. Det är Norden som hyllas - och associationerna ska gå till det vikingatida Norden.

Om dessa fornstora dar kan man läsa i Klas Wikström af Edholms nyutkomna bok "Vikingatidens människooffer". En bok om en praktik som länge förnekades eller bagatelliserades.

För under många år betvivlades existensen av vikingatida människooffer. Det sågs som antingen något icke-existerande eller något extremt sällsynt. Den enda källa som sades finnas - Adam av Bremen - menades ha varit en otillförlitlig kristen propagandist och hans berättelser ansågs sakna stöd i fakta.

Men det var inte sant. I af Edholms bok får vi reda på en hel del om forskningsläget idag.

Det var inte endast så att människooffer fanns - hela den fornnordiska religionen hade sådana som en mycket central del av kultutövningen. Mest uppmärksammade har offer till Oden varit, men det offrades också mycket till andra gudar.

Människooffer nämns på många ställen i fornnordiska skrifter - som en självklar och vardaglig del av den religiösa praktiken. Men de främsta beläggen är ändå de arkeologiska.

Bokens uppräkning av platser där det finns belägg för sådana offer är lång. Den ena orten efter den andra nämns. Och då ska vi minnas att det med all säkerhet finns många fler orter som inte grävts ut eller nämns i fornnordiska annaler.

Sverige var ett starkt socialt skiktat samhälle då som nu - och med några ytterst få undantag var det personer långt ner i den sociala hierarkin som offrades. Krigsfångar, slavar, fattiga, barn...

Till de ytterst få undantagen hör i alla fall ett exempel på en avsatt kung. 

Vikingatiden var en brutal tid. Att vi ska hylla den vid högtidliga tillfällen är motbjudande. Och på något sätt avslöjande för det samhälle vi lever i.

Jag tror jag aldrig i mitt liv sjungit med i "Du gamla du fria." Någon självrespekt måste man ju ha.

 

Bild som föreställer irländare som försvarar sig mot vikinga-angrepp. Målning av James Ward (1914).

The Sons of Sam

Jag har tidigare skrivit om boken "The ultimate evil" där journalisten Maury Terry övertygande argumenterar för att David Berkowitz, den person som dömdes för de så kallade "Son of Sam"-morden, inte var ensam. Utan att han var kopplad till ett satanistiskt nätverk, och att flera av morden begicks av andra deltagare i detta nätverk.

Nu visar det sig att Netflix gjort en dokumentärserie benämnd "The Sons of Sam", som bygger på denna bok.

Så vitt jag fattar är seriens manus positivt till de teser Maury Terry förde fram. Det är i så fall ett tecken på att något håller på att hända.  Det närapå tabu som länge funnits mot att ta  påståenden om satanismrelaterad brottslighet (med undantag av brott som begåtts inom svensk, norsk och finsk black metal) på allvar tycks gradvis försvagas (jfr publiciteten kring Order of Nine Angles).

Nu har jag inte Netflix, och förra gången jag tänkte skaffa mig det visade det sig att betalningssätten var så komplicerade att jag inte riktigt visste hur jag skulle kunna betala. 

Men det kanske kan lösa sig på något sätt.

Den som läser detta och har Netflix kan ju se "The Sons of Sam" och gärna berätta om sitt intryck. Om den verkar värd att se (vilket jag antar) kanske jag till sist ändå lyckas fixa ett Netflix-abonnemang.

"Son of Sam", David Berkowitz och "satanistpaniken"

/Först publicerad 2 juli 2015/

Det har blivit populärt i vissa kretsar att beskriva 80- och 90-talen som en period av "satanistpanik".

Man har målat upp bilden av en paranoid period när man såg satanistiska konspirationer bakom varje buske. Men frågan är om det inte helt enkelt var så att man ställde frågor, som sedan har tystats ner.

1987 gav journalisten Maury Terry ut en bok som hette "The Ultimate Evil". Den handlade om fallet med "Son of Sam". "Son of Sam" blev namnet som sammanfattade en lång serie av mord och mordförsök som skedde mellan juli 1976 och juli 1977. Både polisen och tidningarna mottog brev där någon som kallade sig just ”Son of Sam” tog på sig ansvaret för morden.

I augusti 1977 greps så David Berkowitz, som misstänkt för morden. Han erkände nästan omedelbart alla de mord som tillskrivits "Son of Sam". Fallet sågs som löst, och Berkowitz beskrevs som en galning, som blivit psykotisk av LSD. Han sade sig ha utfört morden på order av en "Sam", som enligt Berkowitz talade till honom genom sin hund.

Fallet var alltså löst, eller så sades det. Maury Terry hade redan då börjat göra research på fallet. Han noterade tidigt en rad saker som helt enkelt inte stämde.

För det första stämde vittnesuppgifterna om mördarens utseende endast i två av fallen in på Berkowitz. I de flesta av fallen där det fanns vittnen passade deras beskrivning inte alls in på honom.

För det andra stämde Berkowitz uppgifter i många av fallen inte alls med vittnesuppgifter och andra fakta om hur morden gick till. Han verkade inte alls känna  till elementära fakta som mördaren borde känna till.

För det tredje hade Berkowitz i åtminstone ett av fallen iakttagits på en plats långt från där mordet begicks.

För det fjärde var ett av de två huvudsakliga breven från "Son of Sam" skrivet med ett helt annorlunda språk än det andra. Språkexperter förklarade att det knappast var tänkbart att samma person skrivit båda breven.

”Son of Sam”-fallen innehöll många underligheten. Den förste person som tipsade polisen om Berkowitz var en kvinna med namnet Wheat Carr. Det märkliga var att det visade sig att hennes fader hette - Sam. Denne hade också två söner  - John, och Michael. David  hade tidigare varit i konflikt med John, som han bodde nära. .

De brev som hade skickats från "Son of Sam" innehäl många ockulta referenser, en del hämtade från 1800-talsockultisten Eliphas Levi. Ett av breven var mycket sofistikerat skrivet, och stämde definitivt inte in på bilden av Berkowitz som en psykotisk person som trodde att han styrdes av ”Sams hund”.

Berkowitz hade rapporterats visat en mycket fientlig inställning till schäfrar. Han hade hotat att döda schäfrar, och i närheten av hans hem hade flera schäfrar hittats döda.

Detta var nu inget specifikt för Carrs grannskap. Just detta år var det en ganska kuslig epidemi av mord på schäfrar och dobermans i New York. Sammanlagt 84 schäfrar och dobermans hade  hittats dödade och flådda under en ettårsperiod.

Det var i samband med detta som någon uppmärksammade Maury Terry på att det faktiskt fanns en sekt som hade en mycket speciell relation med schäfrar och dobermans. Den hette ”The Process - Church of Final Jugdment” och var kända för att de närmast var fixerade vid schäfrar och dobermans, som de höll i stort antal.

Det visade sig att Process dessutom hade en retorik som i viss mån liknade åtminstone ett av breven från "Son of Sam".

Författaren Ed Sanders, tidigare medlem i rockgruppen The Fugs, hade tidigare i sin research inför ”The Family”, en bok han skrev om Charles Manson, hört talas om en utbrytargrupp från The Process, kallad "The Four P Movement". Denna grupp hade enligt rapporterna han fick specialiserat sig på att döda just schäfrar och dobermans.

Enligt Sanderss informanter hade även Manson varit medlem i denna grupp. Det var inte en helt extrem privatspanaråsikt. Även Manson -åklagaren Vincent Bugliosi hade noterat likheter mellan Mansons och The Process retorik, och antagit att Manson hade befunnits sig i samma miljöer som The Process. Han trodde att Manson kunde ha inspirerats av Process teologi när han beordrade morden. Han noterade även att Manson fick besök av medlemmar i Process när han satt i fängelset.

Men vad var då The Process? Det var en utbrytning från scientologikyrkan från tidigt 60-tal. Den hade grundats av Mary Anne and Robert DeGrimston ( tidigare hette de Robert Moor and Mary Anne MacLean). De hade 1965 av Ron Hubbard förklarats vara "supressive persons" efter att de hade fronderat mot ledningen. Väl utanför scientologikyrkan utvecklade de en mycket ovanlig lära.

I den sågs Gud och Satan som försonade. Gruppen sade sig dyrka Jehova, Lucifer och Satan, som de såg som tre entiteter. De hade delat upp sin organisation så att de som valde att vilja dyrka någon av dessa gick med i en specifik avdelning för att göra just detta. Jehova stod för moralistisk rigiditet, Lucifer för sexuell frigjordhet och Satan för - död och aggressivitet.

I deras "teologi" hade Jesus och Satan blivit vänner. Eftersom Jesus sa att man skulle älska sina ovänner och Satan var ovän till Jesus drog de slutsatsen av att dessa - älskade varandra. När domedagen kommer, kommer vi också att finna att Satan och Jesus samarbetar. Jesus utdelar domen, Satan verkställer den.

Deras tidning, där för övrigt även Charles Manson medverkade, hade temanummer som "Sex", "Fear", och "Death". I den glorifierades våld och död. Man kunde läsa saker som: "My prophecy upon this wasted earth and upon the corrupt creation that squats upon its ruined surface is: THOU SHALT KILL" (citerat från The Ultimate Evil, s. 175).

The Process rekryterade från alla nivåer i samhället. Där fanns dropouts och hippies, men även respektabla läkare och ingenjörer.

Om Process som organisation i sig någonsin varit inblandad i dåd som motsvarade deras våldsamma retorik går inte att veta med säkerhet. Enligt både Sanders och Terry fanns det dock många vittnen som utpekade utbrytargrupper, och personer i Process närhet, för detta.

För att återgå till Maury Terry. Han började efter ett tag försöka att få kontakt med Berkowitz. som nu avtjänade ett livstidsstraff. Tills sist lyckades han. Berkowitz hade redan tidigare, i kryptiska uttalanden, sagt saker som att "there  are other sons out there, God help the world", samtidigt som han formellt fortfarande tog på sig ansvaret för alla morden.

Men under sina kontakter med Maury Terry började han gradvis, motvilligt, medge att han inte var ensam mördare. Det gick långsamt och han verkade vara rädd för att hans far skulle kunna drabbas av repressalier om han började berätta. Men han kom med antydningar, och slutligen medgav han att han endast genomfört två av morden.

Han HADE varit knuten till ett satanistiskt nätverk, som hade planerat hela mordserien. Och han pekade ut bröderna Carr, "Sams söner" som medverkande i morden. Maury Terry underrättade polisen, och började egna  efterforskningar för att leta efter dessa bröder, som nu hade försvunnit. Efter ett tag hittades John Carr, död. Polisen rubricerade det officiellt som självmord, men medgav för Terry att det lika gärna kunde vart ett mord. Senare undersökningar stödde mordteorin.

Michael Carr hittades efter ett tag också död - drunknad.

En tredje person som utpekades som medverkande i nätverket, miljonären Roy Radin, hittades mördad.

Samtidigt som Berkowitz erkände att han inte varit ensam, gav han uppgifter om ett annat mord som han verkade ha märkligt stora kunskaper om. Han sade sig känna till hur det gått till, och vilka som planerat det. Det var mordet på Arlis Perry 1974. Hon hade hittats rituellt mördad i en kyrka, med kroppen och olika parafernalia arrangerade på ett så sätt att det såg ut som ett kryptiskt symboliskt budskap.

Det visade sig att Arlis Perry, liksom hennes pojkvän, varit en aktiv missionerande kristen av fundamentalistisk typ. Hon hade enligt vittnen dagarna före sin död aktivt försökt söka upp satanister i trakten för att omvända dem.

Det finns förresten en märklig fortsättning till denna historia, För Arlis Perrys pojkvän lämnade sedan uppenbarligen den fundamentalistiska kristendom han hade stött 1974, och började studera psykologi. Han blev senare en forskare, och tog hårt avstånd från rapporter om att övergrepp mot barn kunde kopplas till satanism. Han uttalade sig närmast föraktfullt och förklarade att han inte alls var fixerad vid tankar på Satan. Det ser misstänkt likt ut någon form av försvarsmekanism...

Nåväl, vad ska man säga om detta? Är det "satanistpanik” av en typ som nu är effektivt vederlagd? Saken är den att Maury Terrys bok definitivt inte är vederlagd. Ingen har kunnat bemöta det myller av fakta den innehåller. Trots detta har de slutsatser som den drar hamnat i någon sorts vacuum. De är inte alls vederlagda, men de ledde aldrig till några konsekvenser.

Idag skulle en bok av den typen knappast ges ut. Bara två år efter dess publicering kom Special Agent Kenneth Lanning i FBI ut med den "rapport" (läs essä!) som i svepande ordalag förklarade att inte ett enda satanistiskt mord någonsin hade avslöjats i USA. Och senare i en ny "rapport" 1992 att det var ointressant att söka efter "satanistiska" motiv bakom brott, eftersom "satanism" ändå är ett så svårdefinierat begrepp, och det dessutom inte är någon mening att utforska vilken typ av religion som en förövare tillhörde.

Ja, "satanism" ÄR ett svårdefinierat begrepp, och man kan ju diskutera i oändlighet om "The Process” och deras olika  utbrytningar var ”satanistiska” eller inte. Men att blunda för den typen av kopplingar och samband gör ju ändå  att man blundar för en viktig del av verkligheten.

Det som idag brukar kallas för "satanistpanik" bestod faktiskt till stor del av att man började ställa frågor om olika typer av satanismrelaterad brottslighet. Frågor som idag inte längre kan ställas offentligt, om man inte ska marginaliseras och avfärdas som en ovanligt extrem galning...

Litteratur
Michael Newton, Raising Hell: an A-Z of the occult/satanic underworld, Warner Books 1993
Maury Terry, The Ultimate Evil: An investigation of Americas most dangerous satanic cult, Doubleday & Co, 1987
--------------------------------------------------------------------------
På nätet finns numera en webbsida som presenterar det synsätt som finns i Maury Terrys "The Ultimate Evil". Den kan läsas här.

Franklin-fallet: nedtystade övergrepp

/Flyttade upp denna post, eftersom filmen jag länkar till på denna  numera finns på ett helt respektabelt YouTube-konto (vilket det gamla, uppriktigt sagt, inte riktigt var) och dessutom är uppdaterad med ett efterord./

Jag vill rekommendea en viktig TV-film, "Conspiracy of Silence". som avslöjade hur stora delar av den politiska eliten i USA var inblandad i nedtystandet av en serie av fall med grova övergrepp mot barn. Den skulle ha visats på Discovery 1994. Den var redan annonserad och så plötsligt, några dagar innan den skulle visas drogs den in. Det kostade Discovery åtskilligt, men de påtryckningar de hade utsatts för var så stora att ledningen ändå drog in den.

Att filmen var farlig, inte bara för enskilda toppolitiker, utan för tilltron till hela det politiska systemet, är ganska uppenbart. Den är väldokumenterad, och visar hur sexuella och sadistiska övergrepp mot barn tystas ned i Nebraska. Flera ledande politiker, redaktörer och finansmän i Nebraska var anklagade. Den ledande i härvan var en uppmärksammad republikansk politiker, Lawrence King, som också var direktör för finansinstitutionen Franklin Credit Union. Men härvan stannar inte på delstatsnivå. I slutet av dokumentären visades att den gick än högre upp, med kopplingar ända till Vita huset.

FBI:s roll är avslöjande. De FBI-agenter som förhörde de utsatta visade sig nämligen inte vara intresserade av förhör i en vanlig mening - de var desto mer intresserade av att tvinga dem att dra tillbaka sina anklagelser. En av de som inte gjorde det, Alisha Owen, dömdes till mellan 9 och 15 år i fängelse för mened (i praktiken kom hon att sitta fyra år. Efter att hennes överklagande misslyckade började hon 1996 avtjäna sitt straff i fängelset i Omaha. Hon frigavs i förtid 2000, på grund av gott uppförande).

Denna absurda dom var uppenbart avsedd som en varning till de andra vittnena. Budskapet var klart: om ni berättar något riskerar ni ett långvarigt fängelsestraff…

Den lokala pressen gjorde allt för att diskreditera vittnena, kanske delvis för att två av de utpekade förövarna var ledande journalister på Omaha World Herald.

Gary Caradori, som ledde en kommission som utsetts för att undersöka härvan, och hans åttaårige son, omkom när Caradoris privata flygplan störtade bara några dagar innan han skulle presentera bevisen mot de anklagade.

Fallet skulle säkerligen förblivit nedtystat om inte den republikanske senatorn John W de Camp började engagera sig i frågan, med ett visst stöd av den förre CIA-chefen (!) William Colby, som för övrigt senare dog under mystiska omständigheter. John W de Camp har senare skrivit en bok om fallet, The Franklin Cover-Up, som kommit ut i två upplagor.

Programmet är skakande i sig, men reser också mer allmänna frågor om kopplingar mellan övergrepp och den politiska makten. I princip finns samma mönster här som i Dutrouxaffären, affären kring organisationen Morkhoven i Holland, och en rad andra liknande fall.

Många som varit med om debatten om "rituella övergrepp" vet också att de som förnekar existensen av dessa övergrepp brukar hänvisa till att FBI har deklarerat att några sådana inte finns. Här får vi en skrämmande inblick i hur FBI medverkar i nedtystandet av organiserade övergrepp,  som och innefattar många högt uppsatta män.

Filmen "Conspiracy of Silence" ställer många viktiga frågor. Se den!

Lite självkritik från Uppdrag Granskning...

(Från min huvudblogg 18/1 2021/

Under de senaste kanske 30 åren har det utvecklats, och renodlats,  en speciell sorts journalistik  i Sverige.  Den kanske framförallt företräds  av program som Uppdrag Granskning och Dokument Inifrån och utmärks av att  programledningen redan från början verkar ha bestämt sig för vilka de ska stödja i en konflikt. Och sedan ensidigt bygger upp programmet för att suggerera tittarna till att dra just de slutsatser som redaktionen vill att de ska dra. 

Till metoderna hör att starkt betona det som verkar tala för den ena sidan. och i stort sett ignorera allt som talar för den andra sidan. 

Sedan kan det också finnas andra suggestionsmetoder - som att ge bilden av att de som man vill så att säga sätta dit,  ogärna talar med journalister. Eller intervjua någon "expert" som redaktionen  på förhand vet står på deras sida. 

Eller något vittne som ska verka trovärdigt - och skakat. 

Allt leder sedan fram till det förutsägbara "avslöjandet" av den ena sidan. Tittarna kan applådera den "avslöjande journalistiken" och sedan kan journalisterna få diverse priser. 

Om frågan i början av programmet snart blir "är den ena sidan verkligen så rutten?" blir svaret i slutändan "ja, de är verkligen så ruttna".

Vad tycker jag om en sådan journalistik? Nu kommer ett pinsamt avslöjande. När jag någon gång till äventyrs delar programmets åsikter blir min spontana reaktion nog att programmet på ett skickligt sätt lyckade visa precis det jag själv ansåg. 

Om det är tvärtom, att jag har motsatta åsikter och inte håller med, märker  jag i stället desto snabbare alla de manipulativa knepen i programmet och blir vederbörligen upprörd. 

Nu verkar det som om åtminstone Uppdrag Granskning har lite uns av självkritik. I denna fyra minuters kanske inte helt allvarliga kortfilm ger just UG en liten provkarta på en del av de metoder de brukar använda. 

Och när man alldeles mot slutet får reda på vad som utmärker ett typiskt UG-program kan nog många känna igen  bilden. 

Se den gärna.  ;-) 

Genom att klicka här.

Varför används "konspirationsteori" som ett pejorativt ord/begrepp?

/Åsikten att rituella övergrepp existerar brukar ofta ses som en "konspirationsteori"  Men det finns ju bevisligen konspirationer, och att göra teorier om dem är ju inte nödvändigtvis fel. I detta inlägg från min huvudblogg från den 28 maj i år hävdar jag att "konspirationsteorier" mycket väl kan vara välgrundade.  I slutet nämner jag också rituella övergrepp som ett exempel. /

 

"Pejorativ används om ett ord eller en fras som är nedsättande eller förringande eller på annat vis uttrycker talarens negativa attityd till en företeelse eller annan person." (Från Wikimedia)

Det är inte ovanligt att en åsikt eller idé besvaras med kommentaren "Det där är ju en konspirationsteori!" ungefär som om det skulle avgöra saken. En konspirationsteori kan närmast definitionsmässigt inte vara sann.  Eller hur?

Och då tänker kanske man sedan på David Icke, som hävdar att världen styrs av reptiler, som har förmågan att skifta form mellan människa och reptil. Jag delar åsikten att detta inte kan vara sant, men det har inget att göra med att det är en "konspirationsteori". 

Om man nu ska börja från början vill jag säga detta. Det finns bevisligen konspirationer, och det borde vara helt legitimt att göra teorier om dem. Alltså bör inte ordet "konspirationsteori" användas som ett pejorativ. Vilket skulle bevisas...

Nu kan detta te sig som en mycket akademisk fråga, men det är det inte. Få skulle bli upprörda över att man avvisar idén att världen under flera tusen år styrts av det hemliga sällskapet Illuminati, och att under senare år så skilda personer som Roosevelt, Lenin, Biden, och Palme  har varit en del av detta kusliga allsmäktiga sällskap.

Vissa konspirationsteorier kan få mycket dödliga resultat. Konspirationsteorin att trotskister och andra mot Stalin kritiska kommunister i hemlighet var i maskopi med Hitler och Göring användes för att motivera de blodiga utrensningarna i Sovjet 1936-39. 

Men... om man tar detta exempel - fanns det ändå inte en konspiration inblandat i detta scenario? Jo, faktiskt. För om man godtar att det milt sagt är osannolikt att dessa ofta ganska så sympatiska  personer var agenter för Gestapo - hur kunde denna föreställning blivit så spridd? 

Den blev spridd därför att ett stort antal personer i Sovjetunionens toppskikt konspirerade, ja, konspirerade, för att fabricera "bevis" för denna föreställning. 

Och många ledande kommunister utanför Sovjetunionen visste att detta inte kunde vara sant, men deltog ändå i denna stalinska konspiration. 

Så om inte trotskisterna konspirerade måste stalinisterna ha gjort det. Och att hävda att de gjorde detta - är ju också en "konspirationsteori". 

Under årtionden har ordet "konspirationsteori" använts för att avfärda exempelvis de som driver linjen att fler än en person var med och organiserade Palmemordet, eller Kennedymordet. 

Det har använts mot de som menat att det kan finnas fakta i Estoniafallet som tystas ner.

Det användes länge för att angripa de som hävdade att USA:s flygvapen medvetet mörkade, eller bortförklarade, rapporter om "oidentifierbara flygande objekt" (idag är det allmänt accepterat att de under många år gjorde just det). 

Det har använts för att angripa de som accepterar att det faktiskt kan finnas mycket ljusskygga saker som pågår i en del ordenssällskap, sekter, och andra slutna grupper.

Det har använts för att avfärda möjligheten att en del av de som friats för sexualbrott har blivit det för att det skulle kunna finnas jurister som har större sympati för förövare än för offer. 

Det har använts för att avfärda möjligheten att en del som driver teorier om falska minnen, eller PAS, gör det för att de egentligen står på förövarnas sida. 

Det har använts för att avfärda alla som konstaterar att  rituella övergrepp mot barn som utförs i grupp faktiskt existerar. 

Det finns välgrundade konspirationsteorier,  det finns tvivelaktiga konspirationsteorier och det finns - förstås - helt utflippade konspirationsteorier. 

Men - återigen - konspirationer existerar -   och det är inte i sig på något sätt suspekt att utveckla teorier om sådana. 

'

Under många år avfärdades faktiskt de som inte ville tro att det var denne man som ensam mördade Olof Palme som fnoskiga konspirationsteoretiker. 

"Vänster"sekten som försvarat förövare

Det verkar som om Spartacist League (SL) i USA sjunger på sista versen.  Deras "utåtriktade" tidning "Workers Vanguard" (WV) som funnits sedan oktober 1971, har inte kommit ut med ett enda nummer sedan 2020. Däremot har några få (och ovanligt tunna) numer av deras "teoretiska" organ kommit ut, så man behöver kanske inte dricka begravningskaffet i förskott.

Däremot har gruppens av allt att döma mycket auktoritäre ledare, James (Jim) Robertson definitivt dött. Han dog 2019. Han blev hela 90 år gammal. Ont krut förgås inte så lätt, som det sägs i den svenska idiotiska felöversättningen av det det tyska uttrycket "Unkraut vergeht nicht".

Det kan vara elakt sagt, men Robertson har lett en mycket säregen sekt på "vänster"kanten som i alla fall sedan 1978 försvarat sexuella övergrepp mot barn.

Och inte endast implicit ("objektivt sett") utan helt explicit. Vilket jag snart återkommer till.

Men först några andra allmänna fakta om sekten.

Den grundades under första delen av 1960-talet (även om den först senare tog sitt nuvarande namn). Den var en utbrytning från det då trotskistiska partiet Socialist Workers Party, och ansåg dessutom  att de själva, i motsats till det parti de bröt med, var "äkta" trotskister. En åsikt som delades av mycket få förutom de själva.

Jag stötte först på dem  1972, då en medlem av SL besökte bokhandeln Röda Rummet, för att få denna att regelbundet sälja WV.  Jag blev nyfiken och började efter ett tag att läsa den.

Det som slog mig först var att den hade en mycket säregen karaktär. Uppemot hälften av deras artiklar var polemiker med andra vänstergrupper, eller sekter, som ofta till och med var mindre än de själva, 

Polemiker mot dessa, och skvaller om dessa. Om man exempelvis ville få reda på skvaller om den senaste splittringen i "Revolutionary Communist Party"  (RCP)  kunde man i januari 1978 läsa denna artikel - som helt dominerade numret. 

Detta gjorde att många, exempelvis jag själv,  av nyfikenhet  på sektvärlden till och från läste VW trots att vi kraftigt ogillade dess linje. 

Denna var extremt sekteristisk. Jag ska bara ta ett exempel - antikrigsrörelsen i USA. Denna hade gradvis blivit större genom åren och kunde mobilisera miljoner människor i massiva demonstrationer mot kriget i Vietnam. Dess främsta paroll var "Out Now" - kravet att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Vietnam och Indokina.

Detta uppskattade inte SL. Man drev linjen att antikrigsrörelsen absolut inte fick samarbeta med personer med borgerliga åsikter. Det var förräderi att göra detta. Eftersom USA inte ens hade ett reformistiskt arbetarparti av någon betydelse, och alla politiska strömningar med något större stöd var  borgerliga - ledde detta förstås till att SL ansåg att de enda man borde tillåta delta i en rörelse mot USA:s krig var de själva, och andra små vänstergrupper. 

När representanter för exempelvis det Demokratiska Partiet som var emot USA:s krig i Vietnam var inbjuda att tala på möten och demonstrationer mot Vietnamkriget försökte SL:are i publiken tysta dem genom burop och genom att skrika paroller riktade mot dem.

En tragisk sekt, förvisso. men från och med just 1978 började det visa upp en än mer kuslig sida.

/Vill varna för att jag nedan kommer att länka till artiklar som är obehagliga, och kan verka triggande. Men det är för att i svart på vitt visa vad sekten faktiskt står /

Det första uttrycket för denna var en artikel de publicerade i WV i februari 1978. Den hade rubriken "Stop the puritan witch hunt against Roman Polanski" och försvarade den kände filmregissören,  efter att denne hade anklagats för en våldtäkt mot en 13-årig flicka. WV:s Polanski-artikel, tillsammans med ett senare försvar för dennna i den engelska systertidningen Workers Hammer, har lagts ut nätet av SL Den kan läsas här. 

Detta var bara början. Gradvis, och från och med ca 1991 språngvis, började de fylla sin tidning med förövarförvarande artiklar,  som alltid tog upp övergreppsfrågor från ett förövarperspektiv.

Ett exempel av många återfinns här. 

(De som mot förmodan är intresserade av att studera fler exempel på eländet, kan ju leta på "Workers Vanguard" både på Marxist Internet Archive, och på webbsidan för den internationella organisation av SL-satelliter  som bildades 1974, och som numera heter "International Communist League".)

Om man ska sammanfatta ca 45 år av SL:s förövarförsvar, kan man säga så här.

De hyllar pedofilorganisationen North American Man/Boy Love Association (NAMBLA) , och har försvarat dem i ett mycket stort antal artiklar.

De driver linjen att alla, säger alla, åldersgränser, för sexuellt umgänge ska avskaffas.

De har ofta skrivit om kända personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn - och då alltid för att försvara dem. Förutom Polanski, har de bland annat också försvarat Woody Allen och Michael Jackson.

Det behöver väl inte tilläggas att de också var en av de mest aktiva grupperna i försvaret av Mark Curtis...

De har dessutom tagit upp en hel del kontroversiella fall av anklagelser om "rituella" övergrepp (som McMartin, Wenatchee, Fells Acre) - och jag behöver ju inte säga på vilken sida de ställer sig i dessa kontroverser. 

Det finns en sak som här särskilt måste påpekas. De försvarar ofta de som anklagas för övergrepp på två nivåer, För det första hävdar de att argumenten för att övergreppen skedde inte håller. Men för det andra lägger de till att - även om de har skett övergrepp spelar det ändå ingen roll - eftersom "intergenerationell sex" är helt OK, och ofta till glädje för barnen.

Ett undantag från deras linje att sex med vuxna är bra för barnen  är  rituella och rent sadistiska övergrepp. Där skulle det nog även för SL te sig oförsiktigt att hävda att barnen vill det själva. Så där nöjer de sig med att hävda  att det inte har hänt. 

Spartacist League har haft två större utbrytningar genom åren, "Bolshevik Tendency" 1982, och "Internationalist Group" från 1996. Båda dessa liknar SL politiskt - men ingen av dem har efter splittringarna tagit över SL:s förövarförsvar.

I de  tidigaste  numren av Bolshevik Tendencys tidskrift "1917" (som   finns på" Marxist Internet Archive") får man för övrigt en del anmärkningsvärda skildringar av James Robertsons  tyranniska styre och excentriska ledarstil. 

Men nu är han alltså  död. Och redan året efter hans  död upphörde utgivningen av "Workers Vanguard' . 

Man kan hoppas att sekten nu snabbt självdör. Och att de medlemmar i den som själva inte är eller har hunnit bli förövare kan träda fram och kasta ett ljus över det inre livet i denna egenartade sekt.

Vad har USA:s armé för likheter med en ökänd sekt?

Det kan kanske Daniella Mestyanek Young svara på. 

Hon växte upp i den destruktiva sekten Children of God (The Family), beryktad för bland annat övergrepp mot barn. Hon lyckades fly ifrån den när hon var femton år.

Sedan rekryterades hon till USA:s armé,  men kom snart att uppleva att det definitivt finns stora likheter mellan livet i armén och livet i sekten... Hon har skrivit en bok om sina erfarenheter.

Läs mer här. 

Boken heter "Uncultured: a memoir" och kan bland annat beställas här.

Kort om ett kontroversiellt ämne

/Från min huvudblogg/

När jag hade en hemsida dominerades dess innehåll mycket av ett ämne som rituella övergrepp. Även om jag efter ett tag försökte ändra terminologi och använda andra ord för detta. Min blogg däremot skrev till en början väldigt lite om rituella övergrepp, men när min hemsida lades ner kom det mer om detta ämne i bloggen än tidigare. Men de senaste åren har jag haft extremt lite om detta.

Sedan har jag en speciell blogg om rituella och organiserade övergrepp, men även i denna hade jag successivt skrivit mer om organiserade än om rituella övergrepp.

Kanske kommer bloggen att bli mer intressant om jag fokuserar mer på rtt ämne som rituella övergrepp. Då kommer jag att ha den enda bloggen i Sverige som fokuserar på detta kontroversiella ämne och det kan mycket väl leda till ökat intresse.

Varför lämnade jag det ursprungliga fokuset? Lämnade jag det som en eftergift till samhället i stort, som inte vill höra talas om sådant? Lämnade jag det på grund av rädsla för vad som skulle kunna hända mig om jag skrev mycket om detta ämne? (!!!)

Det är obehagliga tankar.

Sexuella övergrepp av brittiska poliser

En intressant artikel i den socialistiska tidningen "Socialist Worker" om sexuella övergrepp utförda av poliser i Storbritannien. Jag delar inte de drastiska slutsatserna mot slutet av artikeln - parollen "Abolish the police"! - men den innehåller värdefulla fakta. 

Detta är artikelns webbadress.

Rapist cops crimes exposed

David Carrick used his role as an armed Met police officer to rape and sexually abuse 12 women. He told his victims, “You are my slave,” describing them as “fat and lazy” as he urinated on and whipped them. He locked some in a small cupboard under the stairs without food and forced them to clean his house naked. 

Carrick told them when they could eat and sleep, and controlled their finances.  He refused to let them speak to friends, other men or their own children. And if his victims dared to speak up, Carrick told them they would never be believed as he was a police officer. 

One woman came forward in the wake of Sarah Everard’s kidnap and murder by serving police officer Wayne Couzens in 2021. Carrick has now pleaded guilty to 49 charges. Both Carrick and Couzens were members of the Metropolitan Police’s elite armed parliamentary and diplomatic protection command.

Southwark Crown Court this week heard that from 2003 to 2020 Carrick abused some of his victims on multiple occasions over months or years in his home county, Hertfordshire. Many attacks involved physical violence that left victims injured. His disgusting character was widely known by his colleagues, as he was nicknamed, “Bastard Dave”. He was only suspended after a second rape accusation was made against him in October 2021.

The Met Police has now said a total of 1,633 cases, ranging from arguments to the most serious sexual crimes, involving 1,071 officers and staff, will be reviewed.  But it won’t fix the institutionally sexist nature of the cops. Carrick’s sexist crimes aren’t an isolated event. He and Couzens aren’t just bad apples—the whole orchard is rotten.

Between 2019 and 2020, 160 Met officers were accused of sexual assault, harassment and other forms of misconduct. But just four have been “suspended or restricted” as a result. Since 2009 at least 15 serving or former officers have killed women in Britain, with the true figure likely much higher. The police are institutionally sexist because their job is to reinforce the power structures and the role of the state. 

Because police uphold the system, they reflect its ideas. That’s why Carrick, Couzens, racists, bullies, homophobes and sexists are pulled towards it. Now it is even more clear that the police don’t protect us. They abuse us. Police reform, inquiries and reviews aren’t enough. We must abolish the police.

Om övergrepp mot kvinnor inom den brittiska armén och polisen

/Från tidningen "Socialist Worker". /

Why do state bodies breed sexist hate and violence?  

Sexism scandals in the military and the police are not just a result of the culture of those organisations but due to the role they play in capitalist society.

 

Institutions that are part of the state and that protect the interests of the ruling class have recently come under fire for details of abuse and harassment within their ranks.  The revelations about the level of historic sexual violence within the Royal Navy, the army and the police aren’t incidental to the type of organisations they are.

Instead, they tell us about how the organisations are run, who is likely to be in them, and their wider function within capitalist society. Last month charity Salute Her UK said that 177 women have come forward to say they were raped at the elite Sandhurst military officer training centre. It described an “epidemic” of rapes across the military.

And it came just a month after a host of allegations about the Royal Navy showing that women were subject to endless sexual intimidation and violence.  One allegation detailed that submariners compiled a list about in which order women would be raped in the event of a catastrophic event. Former lieutenant Sophie Brook said, “The best thing I ever did was leave the Navy, but I worry about the women I left behind. It was a constant campaign of sexual bullying.”

It comes against a backdrop of court cases for cops accused of everything from multiple rapes to being part of WhatsApp groups containing sexist and racist content. A running thread through these instances is that women’s complaints were not treated seriously.

Capitalist societies rely on arms of the state, such as the secret service, cops and armed forces to protect what they see as the normal running of society. Capitalism is also riven with oppression, and within these institutions it can be particularly sharp.

For instance, the cops’ role in society is to suppress working class people and protect the interests of the rich.  They reflect the worst sorts of oppressive ideas that are pushed from the top of society. And the toxic culture becomes an endless cycle of fresh bigots rising through the ranks. They are attracted by an environment where racism, sexism and homophobia runs rampant.

But it’s not just a case about how sexist, bigoted individuals within their own ranks are treated, but how these political outlooks inform practice. In December, the independent review into the dramatic fall in rape prosecutions described “explicit victim blaming” within the police.

Authors of the review, which looked at 80,000 cases across five forces, found that “officers don’t think” that sexual offences “should be a priority for policing.” The day-to-day role of the army and navy are different in practice. But the ideological framework that shapes the institutions, alongside the hierarchal structures, are similar.

They reinforce internally the rotten power structures that encourage and amplify an abuse of power.

This is added to a pressure put on victims of sexual violence. They rely on the myth of mutual service to “King and country” to help hush up allegations of violence.

The details in each case are utterly horrendous. The case of cop Wayne Couzens is a good example of how some of the most violent people in society are comfortable within institutions of the state.

Sarah Everard’s rape and murder may have been shocking to the general public. But it probably wasn’t to Couzens’ colleagues at the Civil Nuclear Constabulary, who nicknamed him “the rapist”. The wider sexist, racist and homophobic behaviour within these organisations is not an isolated problem for individuals. These institutions of the state use their systems of rank and hierarchy as an effective tool to shut down complaints in the first place.

Victims are told they’re unlikely to be believed. And organisations don’t like to scrutinise their own behaviour. The culture of sexual violence within these organisations is about the function of the institution in capitalist society.

The behaviour and culture of the arms of the state is no accident. It’s indicative of the wider rot of oppression under capitalism as a whole.