"Svenska staten gjorde barnpornografin laglig"

Detta är rubriken på en läsvärd debattartikel i Aftonbladet av Mikael Svanberg. Den inleds så hä:.

"Forskningsresultat som jag nyligen har publicerat visar att statens skadeståndsansvar gentemot barn och unga som utnyttjats i kommersiell sexhandel måste utredas.

När regering och riksdag 1971 legaliserade framställning och spridning av pornografi i tryckt bild och skrift, legaliserades samtidigt barnpornografi eftersom den politiska majoriteten valde att inte införa begränsningar för bildernas innehåll."

Debattartikeln kan läsas här.

Hur även Per Gahrton slätar över bordellhärvan

Jag har nästan läst ut de över 450 sidorna i första delen av Per Gahrtons memoarer. Det är absolut en intressant läsning.  

Men på ett ställe blev jag faktiskt besviken. Det är i avsnittet om bordellhärvan. 

Som många torde veta var Gahrton (fortfarande i FP) och Jörn Svensson (VPK) de enda ledamöterna i riksdagsdebatten den 9 maj 1978 som vågade gå emot den närmast eniga riksdagsopinion som fördömde de som förmedlat uppgifter om att riksdagsmän hade utnyttjat minderåriga prostituerade.

För detta blev han utsatt för hårda angrepp. Exempelvis av Olof Palme som sade att folk inom den organiserade brottsligheten spred falska rykten. 

Och tillade bland annat: "Då ska det alltid finnas några Svenssöner och Gahrtöner som intill förbannelse står upp och säger: 'Tänk om det ligger något i det'...  Då behövs det politiker som säger ifrån att detta är strunt och förblir strunt".

Nu ska det tilläggas att denna riksdagsdebatt inte endast handlade om Lennart Geijer, den förste politiker som anklagades för att utnyttjat prostituerade.

Debatten orsakades av att en flicka, som varit minderårig vid tillfället,  i Studio S hade berättat om att det funnits fler riksdagsmän inblandade. 

Det fanns rapporter om en lista, och Thorbjörn Fälldin förklarade demagogiskt nog att det i listan fanns "en ren lögn" - en av de som fanns på listan var han själv. 

Men i Gahrtons memoarer är det enda utpekande som han ser som någorlunda trovärdigt det om Lennart Geijer.  

Han nämner att även Olof Johansson, Thorbjörn Fälldin och Olof Palme och andra hade pekats ut. Och tillägger: "Ingen av dessa beskyllningar har, lyckligtvis, mötts med allmän tilltro. Bara utpekandet av Lennart Geijer uppfattas av de flesta som sakligt korrekt, även om också det är i strikt juridisk mening obevisat." (s. 353-54)

Gahrton torde absolut varit medveten om boken "Makten, männen, mörkläggningen" som kom 2004 och lade fram starka belägg för att även flera av de som pekats ut förutom Lennart Geijer verkligen var inblandade

Det handlade definitivt om mycket mer än lösa rykten. 

Men det låtsas inte Gahrton om. Han hade angripits hårt för sitt mod, när det begav sig. Jag får den obehagliga känslan av att han i sin bok här ägnar sig åt skademinimering.

Satanistiska övergrepp mot barn...

... anses ju vara en modern folksägen. Några sådana existerar ju inte.

Bortsett från att de gör det...

Men eftersom åsikten att sådana övergrepp alltid bör avfärdas som moderna folksägner har blivit så spridd, leder den typen av övergrepp sällan till rättegångar. Och när de någon enstaka gång gör det brukar de "satanistiska" och "rituella" inslagen skäras bort från gärningsbeskrivningen i åtalet. Och det hela behandlas som "vanliga" övergrepp. 

Men detta fall i Glasgow är uppenbarligen ett av de få undantagen från denna regel. Här spelar de "satanistiska" inslagen i gärningsbeskrivningarna tydligen en ganska stor roll. 

Man kan ju bara hoppas att detta inte leder till att även denna domstol förskräckt drar slutsatsen att gärningsbeskrivningen är för underlig för att kunna vara sann. 

Vilket ju har skett i så många tidigare fall.  

------------------------------

PS. Hmm.. Hinner just lägga ut inlägget och efter någon minut upptäcker jag detta...  att - surprise, surprise -  de "satanistiska" delarna i åtalet plötsligt tagits bort. 

Blir inte speciellt förvånad....

Människooffer i fornstora dar

"Du tronar på minnen från fornstora dar,

då ärat ditt namn flög över jorden 

Jag vet att du är och förblir vad du var,

ja jag vill leva jag vill dö i Norden".

 

De flesta i Sverige kan kanske dessa rader utantill. Jag kan det i alla fall, trots att jag aldrig sjunger med i "Du gamla du fria".

Denna sång tillkom 1844, under en tid då det vurmades för vikingatiden. Termen "fornstora dar" syftar i första hand på denna tid, även om det möjligen också kan ses som en hänvisning till Sveriges krigiska äventyr under Gustaf II Adolf och Karl XII.

Observera att landet Sverige aldrig nämns i det som i praktiken blivit Sveriges nationalsång. Det är Norden som hyllas - och associationerna ska gå till det vikingatida Norden.

Om dessa fornstora dar kan man läsa i Klas Wikström af Edholms nyutkomna bok "Vikingatidens människooffer". En bok om en praktik som länge förnekades eller bagatelliserades.

För under många år betvivlades existensen av vikingatida människooffer. Det sågs som antingen något icke-existerande eller något extremt sällsynt. Den enda källa som sades finnas - Adam av Bremen - menades ha varit en otillförlitlig kristen propagandist och hans berättelser ansågs sakna stöd i fakta.

Men det var inte sant. I af Edholms bok får vi reda på en hel del om forskningsläget idag.

Det var inte endast så att människooffer fanns - hela den fornnordiska religionen hade sådana som en mycket central del av kultutövningen. Mest uppmärksammade har offer till Oden varit, men det offrades också mycket till andra gudar.

Människooffer nämns på många ställen i fornnordiska skrifter - som en självklar och vardaglig del av den religiösa praktiken. Men de främsta beläggen är ändå de arkeologiska.

Bokens uppräkning av platser där det finns belägg för sådana offer är lång. Den ena orten efter den andra nämns. Och då ska vi minnas att det med all säkerhet finns många fler orter som inte grävts ut eller nämns i fornnordiska annaler.

Sverige var ett starkt socialt skiktat samhälle då som nu - och med några ytterst få undantag var det personer långt ner i den sociala hierarkin som offrades. Krigsfångar, slavar, fattiga, barn...

Till de ytterst få undantagen hör i alla fall ett exempel på en avsatt kung. 

Vikingatiden var en brutal tid. Att vi ska hylla den vid högtidliga tillfällen är motbjudande. Och på något sätt avslöjande för det samhälle vi lever i.

Jag tror jag aldrig i mitt liv sjungit med i "Du gamla du fria." Någon självrespekt måste man ju ha.

 

Bild som föreställer irländare som försvarar sig mot vikinga-angrepp. Målning av James Ward (1914).