Den i Quick-fallet så hårt angripne polisen Seppo Penttinen har i nättidningen Paragraf lagt fram en lista över sakfel i Hannes Råstams bok om fallet.
Det skulle vara fantastiskt om någon med resurser och kunskaper på samma sätt kunde gå igenom sakfelen i samme Råstams olika TV-program om Bo Larsson-fallet 2004 och 2005.
I så fall skulle kanske en rad personer som grovt förtalades i dessa djupt ohederliga program kunna få upprättelse....
Showing posts with label Helsingborgsfallet. Show all posts
Showing posts with label Helsingborgsfallet. Show all posts
Saturday, October 13, 2012
Wednesday, August 22, 2012
"SVT:s Uppdrag granskning har snart förlorat all trovärdighet"
/Av Monica Dahlström-Lannes 2004 om Hannes Råstams program om "incestdömde Ulf". Från ROKS tidning Kvinnotryck. Inlagt med författarens tillstånd./
Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.
Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.
I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.
Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.
Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.
Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.
Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.
Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.
Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade
I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.
Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.
Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.
Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.
Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?
Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.
Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.
Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.
Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.
I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?
Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.
I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?
Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare
Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.
Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.
I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.
Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.
Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.
Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.
Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.
Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.
Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade
I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.
Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.
Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.
Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.
Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?
Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.
Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.
Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.
Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.
I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?
Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.
I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?
Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare
Saturday, December 17, 2011
PS om Ekbacken
2005-12-14
Det kan verka oförsiktigt att kommentera ett TV-program innan det sänts. Jag undrade om jag skulle få äta upp mina kommentarer om ”Uppdrag Gransknings vendetta”. Om det skulle visas något som fick mina kommentarer att te sig pinsamma.
När jag så till sist såg programmet blev jag ganska så lättad. Det är programmet som är pinsamt, oerhört pinsamt.
För det första. Det är anmärkningsvärt att redaktionen å ena sidan automatiskt tror på alla intagna på Ekbacken som kommer med anklagelser mot personalen, men lika automatiskt avfärdar anklagelser från intagna på Ekbacken om övergrepp från sina föräldrar som ”falska anklagelser”. Beviset för det senare är att polisutredningarna inte lett till åtal eller fällande dom (bortsett från ”fallet Ulf”, förstås). Denna inställning är, i bästa fall, naiv. Att en polisutredning om ett sexualbrott läggs ned bevisar inte att brottet inte ägt rum. Dessutom kan man notera att när Länsstyrelsen gjorde en utredning som kom fram till att anklagelserna mot Ekbackens personal inte kan beläggas beskrivs detta av UG som en kränkning av de ungdomar som kommer med anklagelserna. Varför denna skillnad mellan hur polisens och länsstyrelsens utredningar behandlas av UG? Är polisens utredningar alltid ofelbara, medan Länsstyrelsens alltid suspekta?
För det andra. I programmet skapas en bild av att det skulle finnas något sorts samband mellan att personalen anklagas för att vara brutala, och att en del av de intagna skulle ha framförts ”falska anklagelser” om övergrepp mot sina föräldrar. Det sägs aldrig klart ut, men med hjälp av en rad antydningar suggereras en sådan bild fram. Men man kan förstås fråga sig varför det skulle finnas någon form av samband mellan att personalen skulle ha hällt vatten över de som inte ville gå upp på morgonen och att de sedan kommer med ”falska” anklagelser mot sina föräldrar? Vore det inte rimligare med motsatsen, att en brutal praktik på ett behandlingshem skulle öka lojaliteten med familjerna?
Nu tror jag faktiskt inte att Ekbacken var speciellt brutalt, jämfört med andra behandlingshem. Kristian Tilander skrev 1991 boken Bakom vår blindhet, där han samlat ett stort antal intervjuer från fd Haselaintagna som beskrev kränkningar som fick nästan allt som beskrevs från Ekbacken (med det möjliga undantaget berättelsen om kaninen, som jag innerligt hoppas inte är sann…) att förblekna. Här har inte TV gjort några ”avslöjande” program – med det är klart – Hassela har ju inte försökt skydda och stöda en flicka som berättat om rituella övergrepp…
I vilket fall som helst – från dagens Ekbacken finns inga berättelser om övergrepp. Där finns nu fyra ungdomar, som trivs och vill stanna där. UG: s: hatprogram har som uppenbart syfte att få Ekbacken att stänga. Om de lyckas kommer det att gå ut över de ungdomar som finns där nu, som just i det i media så hårt angripna Ekbacken faktiskt har funnit en trygghet…
Kire
Det kan verka oförsiktigt att kommentera ett TV-program innan det sänts. Jag undrade om jag skulle få äta upp mina kommentarer om ”Uppdrag Gransknings vendetta”. Om det skulle visas något som fick mina kommentarer att te sig pinsamma.
När jag så till sist såg programmet blev jag ganska så lättad. Det är programmet som är pinsamt, oerhört pinsamt.
För det första. Det är anmärkningsvärt att redaktionen å ena sidan automatiskt tror på alla intagna på Ekbacken som kommer med anklagelser mot personalen, men lika automatiskt avfärdar anklagelser från intagna på Ekbacken om övergrepp från sina föräldrar som ”falska anklagelser”. Beviset för det senare är att polisutredningarna inte lett till åtal eller fällande dom (bortsett från ”fallet Ulf”, förstås). Denna inställning är, i bästa fall, naiv. Att en polisutredning om ett sexualbrott läggs ned bevisar inte att brottet inte ägt rum. Dessutom kan man notera att när Länsstyrelsen gjorde en utredning som kom fram till att anklagelserna mot Ekbackens personal inte kan beläggas beskrivs detta av UG som en kränkning av de ungdomar som kommer med anklagelserna. Varför denna skillnad mellan hur polisens och länsstyrelsens utredningar behandlas av UG? Är polisens utredningar alltid ofelbara, medan Länsstyrelsens alltid suspekta?
För det andra. I programmet skapas en bild av att det skulle finnas något sorts samband mellan att personalen anklagas för att vara brutala, och att en del av de intagna skulle ha framförts ”falska anklagelser” om övergrepp mot sina föräldrar. Det sägs aldrig klart ut, men med hjälp av en rad antydningar suggereras en sådan bild fram. Men man kan förstås fråga sig varför det skulle finnas någon form av samband mellan att personalen skulle ha hällt vatten över de som inte ville gå upp på morgonen och att de sedan kommer med ”falska” anklagelser mot sina föräldrar? Vore det inte rimligare med motsatsen, att en brutal praktik på ett behandlingshem skulle öka lojaliteten med familjerna?
Nu tror jag faktiskt inte att Ekbacken var speciellt brutalt, jämfört med andra behandlingshem. Kristian Tilander skrev 1991 boken Bakom vår blindhet, där han samlat ett stort antal intervjuer från fd Haselaintagna som beskrev kränkningar som fick nästan allt som beskrevs från Ekbacken (med det möjliga undantaget berättelsen om kaninen, som jag innerligt hoppas inte är sann…) att förblekna. Här har inte TV gjort några ”avslöjande” program – med det är klart – Hassela har ju inte försökt skydda och stöda en flicka som berättat om rituella övergrepp…
I vilket fall som helst – från dagens Ekbacken finns inga berättelser om övergrepp. Där finns nu fyra ungdomar, som trivs och vill stanna där. UG: s: hatprogram har som uppenbart syfte att få Ekbacken att stänga. Om de lyckas kommer det att gå ut över de ungdomar som finns där nu, som just i det i media så hårt angripna Ekbacken faktiskt har funnit en trygghet…
Kire
Uppdrag Gransknings vendetta
/2005-12-05/
Vaknade sent på söndag morgon och satte på TV:n. Det första jag får se är en trailer om nästa Uppdrag Granskning. Tydligen ska Hannes Råstam fortsätta sin privata vendetta mot Ekbacken - trailern gav intrycket att nya "avslöjanden" är att vänta.
Det kommer, precis som förra gången, att vara helt omöjligt för en utomstående att avgöra vad som är sant eller inte sant. Vi som vet hur Uppdrag Granskning på ett nästan infernaliskt skickligt sätt lyckats förvränga fakta i "fallet Ulf" har ingen anledning att ta något som hävdas i detta program som en adekvat beskrivning av verkligheten. Och alla, utom de mest naiva, vet att om en redaktion har tillräckligt stora, ekonomiska och andra, resurser till sitt förfogande, och dessutom bakom ryggen stöds av mäktiga intressen, kan den också producera precis de "intervjuer" som passar dess syfte.
Men än mer väsentlig är denna fråga. Om en redaktion hade den allvarliga ambitionen att avslöja missförhållanden på behandlingshem, varför väljer man då ett som just håller på ett avvecklas, och som ska läggas ner när de fyra ungdomar som är kvar där har slutat behandlingen? Det bör ju också påpekas att alla dessa fyra, enligt länsstyrelsens utredning, trivs på Ekbacken och själva vill stanna kvar där.
Svaret på frågan är naturligtvis att en av de ungdomar som är kvar där är "incestdömde Ulfs" dotter. Vad Uppdrag Granskning är intresserad av är ingalunda verkliga eller inbillade missförhållanden på Ekbacken utan det faktum att personalen på Ekbacken vågade tro på en flicka som berättade att hon utsatts för rituella/sadistiska övergrepp. Det är det Ekbacken ska straffas för.
På så sätt sänder Uppdrag Granskning, och de mäktiga krafter som ligger bakom, en tydlig signal till alla som professionellt har kontakt med överlevare från sådana övergrepp.
Budskapet är klart: om ni tror på dem, om ni överväger att stöda dem, att skydda dem, eller på något sätt ta ställning för dem, ska ni krossas. Vi ska leta reda på all skit man kan hitta om er, och om vi inte hittar något kan ni vara lugnt förvissade om att vi kan fabricera ihop något.
Detta budskap är självfallet också en attack mot alla överlevare från rituella /sadistiska övergrepp. Det är ett mycket klart budskap som presenteras: vänta er inte att någon ska våga tro på er i fortsättningen!
Ska vi då ge upp? Nej och åter nej! Att sådana här program görs är ett tecken på att somliga är skrämda. De kan fortsätta med sina lögner och sin skrämseltaktik men förr eller senare kommer hela förövarsamhället att gå in i sin terminalkris.
För att parafrasera Freedom Singers "Sången om reaktionen" från 1968:
"De kan ljuga och förvränga och förfölja och förtala och det varar säkert månader och år, men historien kan de aldrig vrida tillbaka och förövarna får skörda vad de sår"
Vaknade sent på söndag morgon och satte på TV:n. Det första jag får se är en trailer om nästa Uppdrag Granskning. Tydligen ska Hannes Råstam fortsätta sin privata vendetta mot Ekbacken - trailern gav intrycket att nya "avslöjanden" är att vänta.
Det kommer, precis som förra gången, att vara helt omöjligt för en utomstående att avgöra vad som är sant eller inte sant. Vi som vet hur Uppdrag Granskning på ett nästan infernaliskt skickligt sätt lyckats förvränga fakta i "fallet Ulf" har ingen anledning att ta något som hävdas i detta program som en adekvat beskrivning av verkligheten. Och alla, utom de mest naiva, vet att om en redaktion har tillräckligt stora, ekonomiska och andra, resurser till sitt förfogande, och dessutom bakom ryggen stöds av mäktiga intressen, kan den också producera precis de "intervjuer" som passar dess syfte.
Men än mer väsentlig är denna fråga. Om en redaktion hade den allvarliga ambitionen att avslöja missförhållanden på behandlingshem, varför väljer man då ett som just håller på ett avvecklas, och som ska läggas ner när de fyra ungdomar som är kvar där har slutat behandlingen? Det bör ju också påpekas att alla dessa fyra, enligt länsstyrelsens utredning, trivs på Ekbacken och själva vill stanna kvar där.
Svaret på frågan är naturligtvis att en av de ungdomar som är kvar där är "incestdömde Ulfs" dotter. Vad Uppdrag Granskning är intresserad av är ingalunda verkliga eller inbillade missförhållanden på Ekbacken utan det faktum att personalen på Ekbacken vågade tro på en flicka som berättade att hon utsatts för rituella/sadistiska övergrepp. Det är det Ekbacken ska straffas för.
På så sätt sänder Uppdrag Granskning, och de mäktiga krafter som ligger bakom, en tydlig signal till alla som professionellt har kontakt med överlevare från sådana övergrepp.
Budskapet är klart: om ni tror på dem, om ni överväger att stöda dem, att skydda dem, eller på något sätt ta ställning för dem, ska ni krossas. Vi ska leta reda på all skit man kan hitta om er, och om vi inte hittar något kan ni vara lugnt förvissade om att vi kan fabricera ihop något.
Detta budskap är självfallet också en attack mot alla överlevare från rituella /sadistiska övergrepp. Det är ett mycket klart budskap som presenteras: vänta er inte att någon ska våga tro på er i fortsättningen!
Ska vi då ge upp? Nej och åter nej! Att sådana här program görs är ett tecken på att somliga är skrämda. De kan fortsätta med sina lögner och sin skrämseltaktik men förr eller senare kommer hela förövarsamhället att gå in i sin terminalkris.
För att parafrasera Freedom Singers "Sången om reaktionen" från 1968:
"De kan ljuga och förvränga och förfölja och förtala och det varar säkert månader och år, men historien kan de aldrig vrida tillbaka och förövarna får skörda vad de sår"
Uppdrag Granskning eller Uppdrag Förvanskning?
/Överlevare från rituella/sadistiska övergrepp under attack. Publicerad i Spegeln 4/2004./
Uppdrag Gransknings program om den ”incestdömde Ulf” har slagit ner som en bomb i debatten om övergrepp mot barn. Det känns som någon form av deja-vu från mitten av 90-talet, då tidningsartiklar och TV-program på ett suggestivt sätt målade ut bilden av en pågående häxjakt på oskyldigt anklagade män.
Och då som nu ligger anklagelser om rituella sadistiska övergrepp i fokus. Det faktum att någon kan minnas rituella övergrepp eller barnamord anses vara det yttersta beviset på att även de övriga minnena är falska.
De tre programmen fokuserade på lite olika saker. Det första på det faktum att terapeuten Kenneth Lind inte var legitimerad, och på faktorer som påstods bevisa att övergreppen inte kunde ägt rum på de tider och platser de uppgavs ha ägt rum. Det andra koncentrerades till ”avslöjandet” att flickan hade berättat om rituella övergrepp och läst Spökflickan, vilket sågs som det yttersta beviset för att det inte kunde vara sant. Det tredje försökte bevisa att Ekbackens behandlingshem, där flickan hade behandlats, var någonting som mest av allt liknade en tortyrcentral, där klienterna med brutala metoder skulle tvingas berätta om att de utsattas för övergrepp.
Uppdrag Gransknings ambitioner var nu inte att ge en objektiv bild av frågan. Det avslöjades redan i det första, mycket skickligt komponerade, programmet. Det faktum att programmet konsekvent utlämnade allting som talade till mannens nackdel (se Monica Dahlström-Lannes på http://www2.hemsida.net/kiremaj70/nyheter/meddel.asp?medid=328&kategori=12 ) visade klart vad det handlade om. Det var en ren partsinlaga, och en oerhört skicklig sådan. Det mest avslöjande var förmodligen att det aldrig i programmet framkom att flickan hade medicinskt konstaterbara skador som styrkte hennes berättelser om övergrepp. Om detta faktum hade lagts fram för TV-tittarna skulle deras bild av händelserna drastiskt ha förändrats. Frågor som ”hur hade hon fått skadorna, och av vem eller vilka”? skulle ha blivit oundvikliga. Men det var precis de frågor som Hannes Råstam och hans medarbetare inte ville att tittarna skulle ställa.
Istället fokuserades på frågor om tid och plats. Arbetskamrater fick försäkra att mannen minsann varit där HELA tiden, och skolans frånvarosiffror talade mot att flickan skulle ha kunnat utsättas för övergrepp på dagtid. Att skolans frånvaroredovisning verkat vara mycket bristfällig nämndes inte, och att arbetskamrater ofta är lojala mot varandra i sådana situationer ter ju sig naturligt. Flickan hade pekat ut en adress som visade sig leda till ett centrum för äldreboende och en skärrad föreståndare förklarade att hon ABSOLUT skulle veta om några övergrepp förekom där. Ja, vad skulle hon säga… hon kunde ju inte gärna förstöra ställets rykte genom att säga att hon inte hade någon aning om ”satanistiska ritualer” förekom eller ej… Att personalen på detta äldreboende inte brukar kolla vad som händer i lägenheterna när de inte mottar larm från de inneboende framkom förstås inte.
Att Kenneth Lind inte hade formell psykoterapilegitimation var sant, men att han bara saknade några poäng för att få den nämndes aldrig i programmet.
I det andra programmet var ju ”avslöjandet” om att flickan mindes rituella övergrepp det centrala. Eftersom hon dessutom ju hade läst Spökflickan var ju saken klar, enligt programmets förenklade logik. Nu är inte berättelsen i Spökflickan speciellt lik flickans berättelse, mer än att båda handlar om sadistiska barnamord i någon form att satanistisk inramning. Det bör här påpekas att Spökflickan inte är någon roman, vilket även Uppdrag Granskning påstått, utan en fallbeskrivning av ett verkligt fall.
Om man anser att rituella övergrepp inte existerar, utan är en vandringssägen av samma typ som berättelser om snömannen, Loch Ness-odjuret eller Bermudatriangeln, kan det vara logiskt att tro att flickans berättelser influerades av Spökflickan i kombination med trycket från en påträngande terapeut.
Men tusentals människor i västvärlden har under de senaste tjugo åren berättat om rituella övergrepp. I åtminstone hälften av fallen brukar det, liksom i Helsingborgsfallet, finnas medicinskt konstaterbara skador, som styrker berättelserna om övergrepp. Det gäller också i fallet med Södertäljeflickan för lite mer än tio år sedan.
Från västvärlden finns också exempel på annan typ av materiell bevisning, liksom erkännanden och fällande domar. I själva verket ökade antalet fällande domar gradvis till någon gång i mitten av 90-talet, då en välorganiserad kampanj lyckades skrämma polisen i land efter land att inte ta fenomenet på allvar. Efter denna kampanj hör det till undantagen snarare än regeln att sådana fall går till åtel, eller ens förundersökning. Oftast genomförs inte husrannsakningar, och om de genomförs brukar de komma så sent så att alla spår rimligen bör ha försvunnit. (Jfr Södertäljeflickan, där de utgrävningar som påstods bevisa att inga barnlik var nedgrävda, genomförde ett halvår efter att fallet blev offentligt. Trots att inga lik återfanns, var platsen som Södertäljeflickan hade pekat ut avtorvad, och vittnen hade sett en av de huvudmisstänkta på platsen. Detta följdes aldrig upp).
Nu finns det, förutom materiell bevisning, många andra saker som talar för att berättelserna i hög grad är sanna. Om de som berättar om dessa händelser vore psykotiska, mytomaner, eller lättlurade offer för samvetslösa terapeuter, vore det väl ändå anmärkningsvärt att deras berättelser är så konsistenta och känslomässigt trovärdiga att närstående, psykologer, förhörsledare och socialarbetare så ofta övertygats att barn och vuxna som berättar om sådant är trovärdiga. En engelsk filosof som undersökte anklagelser om rituella övergrepp i Nottingham i England, kom fram till att de som trodde barnen var de som stod dem nära, och hade mycket kontakt med dom, medan de som misstrodde barnen vanligtvis var de som hade föga eller ingen kontakt med barnen.
Idag finns det i Sverige överlevare som minns att de utsatts för rituella övergrepp. De tas nästan aldrig på allvar av den officiella psykiatrin, men de får ibland ändå ett visst stöd från enskilda terapeuter, vänner och andra överlevare. De mår ofta mycket dåligt, vilket inte är förvånade med tanke på vad de utsatts för. En del, men absolut inte alla, har börjats minnas under terapi. Många har mints övergreppen innan de någonsin haft kontakt med någon terapeut.
Överlevare från rituella övergrepp, eller andra typer av sadistiska övergrepp i gruppsammanhang, är en extremt utsatt grupp. Eftersom den ”officiella” linjen är att inte tro dem får de oftast ingen hjälp alls. Då och då får en del bekräftelse på att de har rätt, till exempel när de undantagsvis möter en annan överlevare som utnyttjats av samma förövargrupp, och som börjar berätta detaljer om den andre som hon absolut inte kunde kunna känt till om hon inte varit där. Eller när föräldrar som ingått i grupper som begår sådana övergrepp dör, och deras barn upptäcker teckningar, brev och annat som bekräftar anklagelserna. Sådant händer till och från, men nästan inga ”undersökande journalister" tar tag i dessa frågor. En del av dem är ju så upptagna med att förtala överlevarna och de få personer som stöder dem.
I det tredje programmet angrips behandlingshemmet. I fem intervjuer berättade lika många flickor om försök att inplantera falska minen av övergrepp, och dessutom i några fall om rent kränkande behandling. De flesta tittare upplevde förmodligen att behandlingshemmet var obehagligt, och skulle säkert tycka att det lika gärna kunde läggas ned. Det tyckte uppenbarligen även Uppdrag Gransknings redaktion, som verkar driva en kampanj i frågan.
Men hur ska man ställa sig till detta? Varför skulle fem flickor och en före detta personal ljuga? Ska vi inte tro dem när de beskriver att Ekbacken är helvetet på jorden?
Det gjorde uppenbarligen Ulf Åsgård, en känd psykiater som ofta anlitas av polisen. Han var expertvittne i Södertäljefallet 1994, och uttalade sig arrogant, självsäkert och överlägset, och drev en linje som implicerade att Södertäljeflickan, som i rättegång efter rättegång klart och redigt stod för sina anklagelser, var en halvspykotisk mytoman. Var och en som haft kontakt med henne vet att det inte är sant.
Men Åsgård ”tror” på vad han vill. I det här fallet valde han att ”tro” så mycket att han, efter at ha fått sex videointervjuer uppspelade för sig, kategoriskt slog fast att behandlingshemmet kunde jämföras med det ökända Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, där amerikanska soldater torterade irakiska fångar sexuellt!
Missförstå mig inte. Jag vill inte alls kategoriskt slå fast något om berättelser om förhållanden där jag inte är speciellt noga insatt i bakgrunden. Men jag vill påpeka att det faktum att man kan hitta fem personer som framför klagomål om oegentligheter och till och med övergrepp mot ett behandlingshem som existerat i 25 år egentligen inte bevisar speciellt mycket. Hasselakollektiven har under åratal gjort underverk med narkomaner och missanpassade ungdomar. Många har berättat hur de räddades av Hassela, och statistiken visar entydigt att Hassela varit bra för många. Men det hindrar inte att det finns många avhoppare från Hasselakollektiven som berättat historier om oegentligheter och övergrepp, som får berättelserna om Ekbacken att verka tama i sammanhanget. Vilen bild ska vi tro på? Det kan jag inte uttala mig säkert om, men jag anser definitivt att vi bör se på helheten. Oerhört många har blivit hjälpta av Hassela, och väldig många har blivit hjälpta av Ekbacken.
För överlevare från rituella övergrepp är det extra plågsamt att när det för en gångs skull finns ett behandlingshem, där berättelser om rituella övergrepp tas på allvar, detta behandlingshem genast utsätts för en massiv kampanj. Ett av Sveriges mest prestigefyllda Tv-program, lägger ner all energi i världen för att hitta ”bevis” för att personalen är elak, gränslös, och i stort sett genomtaskig. Att de totalt ignorerar de många röster som berättar om att de blivit hjälpta och ger en helt annan bild än det programmet ger.
Av anledningar som de bäst känner till själv väljer Hannes Råstam och hans medarbetare att starta en kampanj, där de medvetet ignorerar de fakta som talar emot de teser de bedriver. De väljer att starta en kampanj som leder till att många överlevare, och i synnerhet överlevare från rituella/sadistiska övergrepp, trängs än längre in i ett hörn, blir än mindre trodda, och får än mindre hjälp. De har valt att starta en kampanj som riskerar att stämpla de få institutioner och terapeuter som tar vår verklighet på allvar som cyniska inplanterare av falska minnen. De har återskapat situationen i mitten av 90-talet, då överlevare av rituella övergrepp såg ett samhälle som hånfullt förnekade deras plågsammaste erfarenheter.
Om deras kampanj lyckas kommer de att bli medansvariga till mer lidande, förtvivlan och hopplöshet. Och vilka motiv de egentligen har känner de, som nämnts, bäst till själv.
Erik Rodenborg
Uppdrag Gransknings program om den ”incestdömde Ulf” har slagit ner som en bomb i debatten om övergrepp mot barn. Det känns som någon form av deja-vu från mitten av 90-talet, då tidningsartiklar och TV-program på ett suggestivt sätt målade ut bilden av en pågående häxjakt på oskyldigt anklagade män.
Och då som nu ligger anklagelser om rituella sadistiska övergrepp i fokus. Det faktum att någon kan minnas rituella övergrepp eller barnamord anses vara det yttersta beviset på att även de övriga minnena är falska.
De tre programmen fokuserade på lite olika saker. Det första på det faktum att terapeuten Kenneth Lind inte var legitimerad, och på faktorer som påstods bevisa att övergreppen inte kunde ägt rum på de tider och platser de uppgavs ha ägt rum. Det andra koncentrerades till ”avslöjandet” att flickan hade berättat om rituella övergrepp och läst Spökflickan, vilket sågs som det yttersta beviset för att det inte kunde vara sant. Det tredje försökte bevisa att Ekbackens behandlingshem, där flickan hade behandlats, var någonting som mest av allt liknade en tortyrcentral, där klienterna med brutala metoder skulle tvingas berätta om att de utsattas för övergrepp.
Uppdrag Gransknings ambitioner var nu inte att ge en objektiv bild av frågan. Det avslöjades redan i det första, mycket skickligt komponerade, programmet. Det faktum att programmet konsekvent utlämnade allting som talade till mannens nackdel (se Monica Dahlström-Lannes på http://www2.hemsida.net/kiremaj70/nyheter/meddel.asp?medid=328&kategori=12 ) visade klart vad det handlade om. Det var en ren partsinlaga, och en oerhört skicklig sådan. Det mest avslöjande var förmodligen att det aldrig i programmet framkom att flickan hade medicinskt konstaterbara skador som styrkte hennes berättelser om övergrepp. Om detta faktum hade lagts fram för TV-tittarna skulle deras bild av händelserna drastiskt ha förändrats. Frågor som ”hur hade hon fått skadorna, och av vem eller vilka”? skulle ha blivit oundvikliga. Men det var precis de frågor som Hannes Råstam och hans medarbetare inte ville att tittarna skulle ställa.
Istället fokuserades på frågor om tid och plats. Arbetskamrater fick försäkra att mannen minsann varit där HELA tiden, och skolans frånvarosiffror talade mot att flickan skulle ha kunnat utsättas för övergrepp på dagtid. Att skolans frånvaroredovisning verkat vara mycket bristfällig nämndes inte, och att arbetskamrater ofta är lojala mot varandra i sådana situationer ter ju sig naturligt. Flickan hade pekat ut en adress som visade sig leda till ett centrum för äldreboende och en skärrad föreståndare förklarade att hon ABSOLUT skulle veta om några övergrepp förekom där. Ja, vad skulle hon säga… hon kunde ju inte gärna förstöra ställets rykte genom att säga att hon inte hade någon aning om ”satanistiska ritualer” förekom eller ej… Att personalen på detta äldreboende inte brukar kolla vad som händer i lägenheterna när de inte mottar larm från de inneboende framkom förstås inte.
Att Kenneth Lind inte hade formell psykoterapilegitimation var sant, men att han bara saknade några poäng för att få den nämndes aldrig i programmet.
I det andra programmet var ju ”avslöjandet” om att flickan mindes rituella övergrepp det centrala. Eftersom hon dessutom ju hade läst Spökflickan var ju saken klar, enligt programmets förenklade logik. Nu är inte berättelsen i Spökflickan speciellt lik flickans berättelse, mer än att båda handlar om sadistiska barnamord i någon form att satanistisk inramning. Det bör här påpekas att Spökflickan inte är någon roman, vilket även Uppdrag Granskning påstått, utan en fallbeskrivning av ett verkligt fall.
Om man anser att rituella övergrepp inte existerar, utan är en vandringssägen av samma typ som berättelser om snömannen, Loch Ness-odjuret eller Bermudatriangeln, kan det vara logiskt att tro att flickans berättelser influerades av Spökflickan i kombination med trycket från en påträngande terapeut.
Men tusentals människor i västvärlden har under de senaste tjugo åren berättat om rituella övergrepp. I åtminstone hälften av fallen brukar det, liksom i Helsingborgsfallet, finnas medicinskt konstaterbara skador, som styrker berättelserna om övergrepp. Det gäller också i fallet med Södertäljeflickan för lite mer än tio år sedan.
Från västvärlden finns också exempel på annan typ av materiell bevisning, liksom erkännanden och fällande domar. I själva verket ökade antalet fällande domar gradvis till någon gång i mitten av 90-talet, då en välorganiserad kampanj lyckades skrämma polisen i land efter land att inte ta fenomenet på allvar. Efter denna kampanj hör det till undantagen snarare än regeln att sådana fall går till åtel, eller ens förundersökning. Oftast genomförs inte husrannsakningar, och om de genomförs brukar de komma så sent så att alla spår rimligen bör ha försvunnit. (Jfr Södertäljeflickan, där de utgrävningar som påstods bevisa att inga barnlik var nedgrävda, genomförde ett halvår efter att fallet blev offentligt. Trots att inga lik återfanns, var platsen som Södertäljeflickan hade pekat ut avtorvad, och vittnen hade sett en av de huvudmisstänkta på platsen. Detta följdes aldrig upp).
Nu finns det, förutom materiell bevisning, många andra saker som talar för att berättelserna i hög grad är sanna. Om de som berättar om dessa händelser vore psykotiska, mytomaner, eller lättlurade offer för samvetslösa terapeuter, vore det väl ändå anmärkningsvärt att deras berättelser är så konsistenta och känslomässigt trovärdiga att närstående, psykologer, förhörsledare och socialarbetare så ofta övertygats att barn och vuxna som berättar om sådant är trovärdiga. En engelsk filosof som undersökte anklagelser om rituella övergrepp i Nottingham i England, kom fram till att de som trodde barnen var de som stod dem nära, och hade mycket kontakt med dom, medan de som misstrodde barnen vanligtvis var de som hade föga eller ingen kontakt med barnen.
Idag finns det i Sverige överlevare som minns att de utsatts för rituella övergrepp. De tas nästan aldrig på allvar av den officiella psykiatrin, men de får ibland ändå ett visst stöd från enskilda terapeuter, vänner och andra överlevare. De mår ofta mycket dåligt, vilket inte är förvånade med tanke på vad de utsatts för. En del, men absolut inte alla, har börjats minnas under terapi. Många har mints övergreppen innan de någonsin haft kontakt med någon terapeut.
Överlevare från rituella övergrepp, eller andra typer av sadistiska övergrepp i gruppsammanhang, är en extremt utsatt grupp. Eftersom den ”officiella” linjen är att inte tro dem får de oftast ingen hjälp alls. Då och då får en del bekräftelse på att de har rätt, till exempel när de undantagsvis möter en annan överlevare som utnyttjats av samma förövargrupp, och som börjar berätta detaljer om den andre som hon absolut inte kunde kunna känt till om hon inte varit där. Eller när föräldrar som ingått i grupper som begår sådana övergrepp dör, och deras barn upptäcker teckningar, brev och annat som bekräftar anklagelserna. Sådant händer till och från, men nästan inga ”undersökande journalister" tar tag i dessa frågor. En del av dem är ju så upptagna med att förtala överlevarna och de få personer som stöder dem.
I det tredje programmet angrips behandlingshemmet. I fem intervjuer berättade lika många flickor om försök att inplantera falska minen av övergrepp, och dessutom i några fall om rent kränkande behandling. De flesta tittare upplevde förmodligen att behandlingshemmet var obehagligt, och skulle säkert tycka att det lika gärna kunde läggas ned. Det tyckte uppenbarligen även Uppdrag Gransknings redaktion, som verkar driva en kampanj i frågan.
Men hur ska man ställa sig till detta? Varför skulle fem flickor och en före detta personal ljuga? Ska vi inte tro dem när de beskriver att Ekbacken är helvetet på jorden?
Det gjorde uppenbarligen Ulf Åsgård, en känd psykiater som ofta anlitas av polisen. Han var expertvittne i Södertäljefallet 1994, och uttalade sig arrogant, självsäkert och överlägset, och drev en linje som implicerade att Södertäljeflickan, som i rättegång efter rättegång klart och redigt stod för sina anklagelser, var en halvspykotisk mytoman. Var och en som haft kontakt med henne vet att det inte är sant.
Men Åsgård ”tror” på vad han vill. I det här fallet valde han att ”tro” så mycket att han, efter at ha fått sex videointervjuer uppspelade för sig, kategoriskt slog fast att behandlingshemmet kunde jämföras med det ökända Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, där amerikanska soldater torterade irakiska fångar sexuellt!
Missförstå mig inte. Jag vill inte alls kategoriskt slå fast något om berättelser om förhållanden där jag inte är speciellt noga insatt i bakgrunden. Men jag vill påpeka att det faktum att man kan hitta fem personer som framför klagomål om oegentligheter och till och med övergrepp mot ett behandlingshem som existerat i 25 år egentligen inte bevisar speciellt mycket. Hasselakollektiven har under åratal gjort underverk med narkomaner och missanpassade ungdomar. Många har berättat hur de räddades av Hassela, och statistiken visar entydigt att Hassela varit bra för många. Men det hindrar inte att det finns många avhoppare från Hasselakollektiven som berättat historier om oegentligheter och övergrepp, som får berättelserna om Ekbacken att verka tama i sammanhanget. Vilen bild ska vi tro på? Det kan jag inte uttala mig säkert om, men jag anser definitivt att vi bör se på helheten. Oerhört många har blivit hjälpta av Hassela, och väldig många har blivit hjälpta av Ekbacken.
För överlevare från rituella övergrepp är det extra plågsamt att när det för en gångs skull finns ett behandlingshem, där berättelser om rituella övergrepp tas på allvar, detta behandlingshem genast utsätts för en massiv kampanj. Ett av Sveriges mest prestigefyllda Tv-program, lägger ner all energi i världen för att hitta ”bevis” för att personalen är elak, gränslös, och i stort sett genomtaskig. Att de totalt ignorerar de många röster som berättar om att de blivit hjälpta och ger en helt annan bild än det programmet ger.
Av anledningar som de bäst känner till själv väljer Hannes Råstam och hans medarbetare att starta en kampanj, där de medvetet ignorerar de fakta som talar emot de teser de bedriver. De väljer att starta en kampanj som leder till att många överlevare, och i synnerhet överlevare från rituella/sadistiska övergrepp, trängs än längre in i ett hörn, blir än mindre trodda, och får än mindre hjälp. De har valt att starta en kampanj som riskerar att stämpla de få institutioner och terapeuter som tar vår verklighet på allvar som cyniska inplanterare av falska minnen. De har återskapat situationen i mitten av 90-talet, då överlevare av rituella övergrepp såg ett samhälle som hånfullt förnekade deras plågsammaste erfarenheter.
Om deras kampanj lyckas kommer de att bli medansvariga till mer lidande, förtvivlan och hopplöshet. Och vilka motiv de egentligen har känner de, som nämnts, bäst till själv.
Erik Rodenborg
Saturday, December 10, 2011
"Incestdömde Ulf" och medias förvrängningar
/Publicerad i Internationalen 43/2004/.
Under våren 2004 sände Uppdrag Granskning två program om ”den incestdömde Ulf” som enligt reportern Hannes Råstams åsikt av allt att döma satt oskyldigt dömd för sexuella övergrepp mot sin dotter. Det var två mycket skickligt gjorda program och de flesta tittare, utom de som hade inblickar i detta och liknande fall, torde ha blivit mycket övertygade. Programmet följdes upp av en välorkestrerad kampanj.
Nu har kampanjen gett resultat. Den ”incestdömde Ulf” har beviljats resning av Högsta Domstolen.
Mina kunskaper om fallet är inte överväldigande, men utifrån det jag vet kan jag bara konstatera att den mediabild som givits är grovt vinklad och ohederlig. Det gäller programmen i Uppdrag Granskning; det gäller i än högre grad många av de tidningsartiklar som publicerats.
När resningsbeslutet kom var det en stor nyhet i media. Anmärkningsvärt nog presenterades beslutet ofta tillsammans med påståendet att dottern tagit tillbaka anklagelserna. I Aftonbladet 12/10 kan man läsa: ”Dottern har erkänt att hon ljög i båda rättegångarna.” I Expressen samma dag heter det: ”Efter domen har dottern tagit tillbaka anklagelserna.” I pappersupplagan av Expressen toppas artikeln av rubriken ”Dotter ljög om sexbrott”.
Sanningen är att dottern vid ett tillfälle skrev ett brev där hon tog tillbaka anklagelserna. Hon skrev dock detta brev efter ett omvittnat hot och numera står hon hlet och hållet för anklagelserna. Om detta inte ett ord i Expressen eller Aftonbladet! Kan man förvänta sig att dessa tidningar i fortsättningen publicerar artiklar om tillbakatagna anklagelser mot Hells Angels med rubriker som ”Påstått misshandelsoffer erkänner att han ljög”?
I DN: s artikel samma dag talas om att dottern efter rättegången ”lämnat en mängd fantastiska uppgifter”, och nämner sedan beskrivningen av hur ett barn dödats i en sadistisk ritual. Vari ligger det ”fantastiska” i sadistiska barnamord? En artikel i Aftonbladet beskriver hur 13 vuxna deltog i övergrepp som ledde till en pojkes död. Men det mordet var kanske inte ”rituellt”? Men som alla som är insatta på området vet, inklusive en ultraförsiktig FBI-profil som Kenneth Lanning, är ritualisering i olika former mycket vanlig vid sexualbrott.
Men än mer upprörande är upphaussandet av det så kallade ”avslöjandet” att flickan tidigare hade läst Torey Haydens bok Spökflickan, där ett ritualmord på ett barn beskrivs. I ett TV-inslag beskrevs ”Spökflickan” dessutom som en ”roman”. Nu är inte ”Spökflickan” en roman, utan en skildring av ett verkligt fall. Men mer väsentligt – om läsandet av en bok om ett brott skulle vara diskrediterande för den som anmäler liknande brott öppnas vägen till en totalt godtycklig rättspraxis. Om alla de som minns att de utsatts för sexuella övergrepp i barndomen diskvalificeras för att de läst böcker eller tidningsartiklar, eller TV-program om sådana övergrepp, skulle nästan alla underkännas. Om alla kvinnor som anmäler våldtäkter först måste bevisa att de aldrig i något sammanhang läst något om våldtäkter skulle inga våldtäktsmän någonsin fällas.
Och varför inte gå vidare? Ska verkligen de som anmäler ett rån inte noga förhöras om de kanske sett ”Jönssonligan” någon gång eller om de rentav som barn lyssnade på radioserien ”Dickie Dick Dickens”?
Någon kan ju invända att flickans berättelse i detalj ska motsvara skildringen i Spökflickan. Men det är inte sant, vilket var och en som verkligen läst Spökflickan och sett inslaget i Uppdrag Granskning kan konstatera. Alla ”rituella” sadistiska mord på barn har naturligtvis vissa strukturella likheter, men mycket mer än så är det inte här.
I övrigt har såväl Uppdrag Granskning som media i övrigt förtigit en rad fakta. Att rättsmedicinskt konstaterbara skador på dottern bekräftar hennes berättelse om misshandel och sexuella övergrep nämns aldrig, lika lite som exempelvis det faktum att den dömde bevisligen kunnat beslås med många uppenbara lögner, och att han också kört på den omhändertagna flickans fosterpappa med sin bil för att komma åt flickan. Ett av de centrala argumenten i Uppdrag Granskning har varit att flickan saknade anteckningar för frånvaro från skolan under den tid hon skulle ha utsatts för övergrepp på dagtid, men mot det har anförts att skolans frånvaroredovisning verkar ha varit mycket bristfällig.
I den mediahysteri som rasat runt den ”incestdömde Ulf” har inga avvikande röster kommit fram. Pressen har i just detta fall visat vara sig lika monolitisk som exempelvis pressen i Östeuropa på 1970-talet var när det gällde känsliga frågor. När det gäller tillräckligt brännande frågor krävs ingen diktatur för att pressen snällt ska inordna sig i ledet. Det sköter den så bra ändå...
Erik Rodenborg
Under våren 2004 sände Uppdrag Granskning två program om ”den incestdömde Ulf” som enligt reportern Hannes Råstams åsikt av allt att döma satt oskyldigt dömd för sexuella övergrepp mot sin dotter. Det var två mycket skickligt gjorda program och de flesta tittare, utom de som hade inblickar i detta och liknande fall, torde ha blivit mycket övertygade. Programmet följdes upp av en välorkestrerad kampanj.
Nu har kampanjen gett resultat. Den ”incestdömde Ulf” har beviljats resning av Högsta Domstolen.
Mina kunskaper om fallet är inte överväldigande, men utifrån det jag vet kan jag bara konstatera att den mediabild som givits är grovt vinklad och ohederlig. Det gäller programmen i Uppdrag Granskning; det gäller i än högre grad många av de tidningsartiklar som publicerats.
När resningsbeslutet kom var det en stor nyhet i media. Anmärkningsvärt nog presenterades beslutet ofta tillsammans med påståendet att dottern tagit tillbaka anklagelserna. I Aftonbladet 12/10 kan man läsa: ”Dottern har erkänt att hon ljög i båda rättegångarna.” I Expressen samma dag heter det: ”Efter domen har dottern tagit tillbaka anklagelserna.” I pappersupplagan av Expressen toppas artikeln av rubriken ”Dotter ljög om sexbrott”.
Sanningen är att dottern vid ett tillfälle skrev ett brev där hon tog tillbaka anklagelserna. Hon skrev dock detta brev efter ett omvittnat hot och numera står hon hlet och hållet för anklagelserna. Om detta inte ett ord i Expressen eller Aftonbladet! Kan man förvänta sig att dessa tidningar i fortsättningen publicerar artiklar om tillbakatagna anklagelser mot Hells Angels med rubriker som ”Påstått misshandelsoffer erkänner att han ljög”?
I DN: s artikel samma dag talas om att dottern efter rättegången ”lämnat en mängd fantastiska uppgifter”, och nämner sedan beskrivningen av hur ett barn dödats i en sadistisk ritual. Vari ligger det ”fantastiska” i sadistiska barnamord? En artikel i Aftonbladet beskriver hur 13 vuxna deltog i övergrepp som ledde till en pojkes död. Men det mordet var kanske inte ”rituellt”? Men som alla som är insatta på området vet, inklusive en ultraförsiktig FBI-profil som Kenneth Lanning, är ritualisering i olika former mycket vanlig vid sexualbrott.
Men än mer upprörande är upphaussandet av det så kallade ”avslöjandet” att flickan tidigare hade läst Torey Haydens bok Spökflickan, där ett ritualmord på ett barn beskrivs. I ett TV-inslag beskrevs ”Spökflickan” dessutom som en ”roman”. Nu är inte ”Spökflickan” en roman, utan en skildring av ett verkligt fall. Men mer väsentligt – om läsandet av en bok om ett brott skulle vara diskrediterande för den som anmäler liknande brott öppnas vägen till en totalt godtycklig rättspraxis. Om alla de som minns att de utsatts för sexuella övergrepp i barndomen diskvalificeras för att de läst böcker eller tidningsartiklar, eller TV-program om sådana övergrepp, skulle nästan alla underkännas. Om alla kvinnor som anmäler våldtäkter först måste bevisa att de aldrig i något sammanhang läst något om våldtäkter skulle inga våldtäktsmän någonsin fällas.
Och varför inte gå vidare? Ska verkligen de som anmäler ett rån inte noga förhöras om de kanske sett ”Jönssonligan” någon gång eller om de rentav som barn lyssnade på radioserien ”Dickie Dick Dickens”?
Någon kan ju invända att flickans berättelse i detalj ska motsvara skildringen i Spökflickan. Men det är inte sant, vilket var och en som verkligen läst Spökflickan och sett inslaget i Uppdrag Granskning kan konstatera. Alla ”rituella” sadistiska mord på barn har naturligtvis vissa strukturella likheter, men mycket mer än så är det inte här.
I övrigt har såväl Uppdrag Granskning som media i övrigt förtigit en rad fakta. Att rättsmedicinskt konstaterbara skador på dottern bekräftar hennes berättelse om misshandel och sexuella övergrep nämns aldrig, lika lite som exempelvis det faktum att den dömde bevisligen kunnat beslås med många uppenbara lögner, och att han också kört på den omhändertagna flickans fosterpappa med sin bil för att komma åt flickan. Ett av de centrala argumenten i Uppdrag Granskning har varit att flickan saknade anteckningar för frånvaro från skolan under den tid hon skulle ha utsatts för övergrepp på dagtid, men mot det har anförts att skolans frånvaroredovisning verkar ha varit mycket bristfällig.
I den mediahysteri som rasat runt den ”incestdömde Ulf” har inga avvikande röster kommit fram. Pressen har i just detta fall visat vara sig lika monolitisk som exempelvis pressen i Östeuropa på 1970-talet var när det gällde känsliga frågor. När det gäller tillräckligt brännande frågor krävs ingen diktatur för att pressen snällt ska inordna sig i ledet. Det sköter den så bra ändå...
Erik Rodenborg
Tuesday, July 26, 2011
Expressen desinformerar
/Sprider återigen några av de vanligare myterna om "fallet Ulf"./
I Expressens papperstidning igår (artikeln verkar inte finnas på nätet) kan man på sidan 14 hitta en artikel om "fallet Ulf" av Johanna Ekström och Arne Lapidius.
Där intervjuas Hannes Råstam - och där serveras några av de vanligaste myterna om fallet.
Så till exempel får vi reda på att dottern "tog tillbaka" anklagelserna utan att det nämns att hon senare berättade att återtagandet var ett tillfälligt resultat av att hon utsatts för hot, och att hon helt och hållet stod kvar vid vad hon hade sagt.
Dessutom upprepas Råstams skröna att dottern hade hämtat hela sin berättelse från boken "Spökflickan". Ja, skröna är ordet - det är inte ens värt att kalla det helt obevisade påståendet för en hypotes.
Dessutom: om man efter resning frias för att bevisen inte räcker till en fällande dom är man därmed inte nödvändigtvis "oskyldig". Det är en sak som Christian Diesen gång på gång har tvingats påpeka - såväl för en icke juridiskt skolad allmänhet som, märkligt nog, också för en hel del av sina juristkollegor!
Efter Uppdrag Gransknings program om "Ulf-fallet" 2004 och 2005 har all medierapportering om fallet färgats av Råstams skeva perspektiv. Någon gång kommer säkert fallet att kunna bedömas mer sakligt. Men det kommer nog att dröja ett tag.
Erik Rodenborg december 2010
I Expressens papperstidning igår (artikeln verkar inte finnas på nätet) kan man på sidan 14 hitta en artikel om "fallet Ulf" av Johanna Ekström och Arne Lapidius.
Där intervjuas Hannes Råstam - och där serveras några av de vanligaste myterna om fallet.
Så till exempel får vi reda på att dottern "tog tillbaka" anklagelserna utan att det nämns att hon senare berättade att återtagandet var ett tillfälligt resultat av att hon utsatts för hot, och att hon helt och hållet stod kvar vid vad hon hade sagt.
Dessutom upprepas Råstams skröna att dottern hade hämtat hela sin berättelse från boken "Spökflickan". Ja, skröna är ordet - det är inte ens värt att kalla det helt obevisade påståendet för en hypotes.
Dessutom: om man efter resning frias för att bevisen inte räcker till en fällande dom är man därmed inte nödvändigtvis "oskyldig". Det är en sak som Christian Diesen gång på gång har tvingats påpeka - såväl för en icke juridiskt skolad allmänhet som, märkligt nog, också för en hel del av sina juristkollegor!
Efter Uppdrag Gransknings program om "Ulf-fallet" 2004 och 2005 har all medierapportering om fallet färgats av Råstams skeva perspektiv. Någon gång kommer säkert fallet att kunna bedömas mer sakligt. Men det kommer nog att dröja ett tag.
Erik Rodenborg december 2010
Vem granskar Uppdrag Granskning?
/Om de två programmen om den incestdömde mannen i Helsingborg; en kort kommentar./
/Tillägg 2006: Sedan detta skrevs har de anklagade fått resning av HD, och friats. I samband med detta har media uppmärksammat fallet igen, och i stort tagit över Uppdrag Gransknings beskrivnning, och dessutom lagt till några egna vanföreställningar. Men denna kommentar från våren 2004 tycker jag står sig än idag./
Uppdrag Granskning har i två program tagit upp en incestdom. Programmet säger sig inte ta ställning i skuldfrågan, men det är ganska uppenbart att det är det de gör. För min del vill jag inte uttala mig om ett fall som jag i stort inte känner till. Jag nöjer mig att konstatera att Uppdrag Gransknings två reportage är kraftigt vinklade, och bitvis ganska så ohederliga.
Det bör också påpekas att påståendet i det andra programmet att beskrivningen av ritualmordet är kalkerad på boken Spökflickan är ganska så tveksamt. Den som läst Spökflickan slås av att likheterna mellan flickans berättelse i programmet och skildringen i Spökflickan inte är överväldigande. Skildringen i programmet är nu inte så detaljerad, men flera av de saker som nämns överensstämmer inte med Spökflickan. I Spökflickan förekommer till exempel inte ett ödehus, och antalet förövare är betydligt fler än de som figurerar i Uppdrag Gransknings referat.
Alla sadistiska ritualmord har naturligtvis vissa strukturella likheter, men mycket fler likheter än så verkar det inte vara. (Föt övtig är "Spökflickan" inte en roman, som ibland påstås, uten en verklighetsbaserad skildring.)
Vad som är verkligt allvarligt i det andra programmet är den underförstådda utgångspunkten att om berättelser om övergrepp mot barn innefattar inslag av ritualiserad sadism, inklusive ritualmord blir de på något sätt automatiskt mindre trovärdiga. Detta låg implicit under mycket i programmet, men den som gick längst var här (vem annars?)Jan Guillou.
Han delade upp övergrepp i de som var "otäcka" men "möjliga" och de som, underförstått, inte var "möjliga". Och dit hörde inte bara rituella mord utan även andra övergrepp som utförs i en rituell kontext.
Det finns naturligtvis (tyvärr!) ingenting "omöjligt" i sadistiska/ rituella övergrepp eller ens ritualiserade mord på barn. Om Uppdrag Gransknings antydningar åt det hållet får ett genomslag kommer det att bli än svårare för överlevare från rituella sadistiska övergrepp att bli trodda.
Uppfattningen att en viss typ av övergrepp är "omöjliga" och att den enda orsaken någon berättar om att hon/han varit med om dessa, är att vederbörande "ljuger" eller lider av "falska minnen", kan få förödande effekter för många som faktiskt minns just dessa saker.
Nu råkar det vara så att ritualiserade övergrepp mot barn bevisligen existerar och att rituella mord tyvärr varit en del av kriminalhistorien i tusentals år. Det är ett obehagligt faktum, men det blir inte ett dugg mindre obehagligt av att man blundar.
Tvärtom - det faktum att samhället så ofta blundat för den typen av brott gör det än mer mardrömslikt..
Slutligen. Det är mer än tio är sedan jag först satte mig in i den här frågan. Det känns ledsamt att det fortfarande är så att nästan de enda gånger massmedia tar upp ämnet är i samband med artiklar och reportage om påstått "falska anklagelser".
Om media verkligen förutsättningslöst ville ta upp ämnet organiserade sadistiska övergrepp mot barn skulle de kunna göra nytta. Men de till och från återkommande kampanjerna om "inplanterade" berättelser och minnen gör mer skada än vad många kan föreställa sig.
Erik Rodenborg 2004
/Tillägg 2006: Sedan detta skrevs har de anklagade fått resning av HD, och friats. I samband med detta har media uppmärksammat fallet igen, och i stort tagit över Uppdrag Gransknings beskrivnning, och dessutom lagt till några egna vanföreställningar. Men denna kommentar från våren 2004 tycker jag står sig än idag./
Uppdrag Granskning har i två program tagit upp en incestdom. Programmet säger sig inte ta ställning i skuldfrågan, men det är ganska uppenbart att det är det de gör. För min del vill jag inte uttala mig om ett fall som jag i stort inte känner till. Jag nöjer mig att konstatera att Uppdrag Gransknings två reportage är kraftigt vinklade, och bitvis ganska så ohederliga.
Det bör också påpekas att påståendet i det andra programmet att beskrivningen av ritualmordet är kalkerad på boken Spökflickan är ganska så tveksamt. Den som läst Spökflickan slås av att likheterna mellan flickans berättelse i programmet och skildringen i Spökflickan inte är överväldigande. Skildringen i programmet är nu inte så detaljerad, men flera av de saker som nämns överensstämmer inte med Spökflickan. I Spökflickan förekommer till exempel inte ett ödehus, och antalet förövare är betydligt fler än de som figurerar i Uppdrag Gransknings referat.
Alla sadistiska ritualmord har naturligtvis vissa strukturella likheter, men mycket fler likheter än så verkar det inte vara. (Föt övtig är "Spökflickan" inte en roman, som ibland påstås, uten en verklighetsbaserad skildring.)
Vad som är verkligt allvarligt i det andra programmet är den underförstådda utgångspunkten att om berättelser om övergrepp mot barn innefattar inslag av ritualiserad sadism, inklusive ritualmord blir de på något sätt automatiskt mindre trovärdiga. Detta låg implicit under mycket i programmet, men den som gick längst var här (vem annars?)Jan Guillou.
Han delade upp övergrepp i de som var "otäcka" men "möjliga" och de som, underförstått, inte var "möjliga". Och dit hörde inte bara rituella mord utan även andra övergrepp som utförs i en rituell kontext.
Det finns naturligtvis (tyvärr!) ingenting "omöjligt" i sadistiska/ rituella övergrepp eller ens ritualiserade mord på barn. Om Uppdrag Gransknings antydningar åt det hållet får ett genomslag kommer det att bli än svårare för överlevare från rituella sadistiska övergrepp att bli trodda.
Uppfattningen att en viss typ av övergrepp är "omöjliga" och att den enda orsaken någon berättar om att hon/han varit med om dessa, är att vederbörande "ljuger" eller lider av "falska minnen", kan få förödande effekter för många som faktiskt minns just dessa saker.
Nu råkar det vara så att ritualiserade övergrepp mot barn bevisligen existerar och att rituella mord tyvärr varit en del av kriminalhistorien i tusentals år. Det är ett obehagligt faktum, men det blir inte ett dugg mindre obehagligt av att man blundar.
Tvärtom - det faktum att samhället så ofta blundat för den typen av brott gör det än mer mardrömslikt..
Slutligen. Det är mer än tio är sedan jag först satte mig in i den här frågan. Det känns ledsamt att det fortfarande är så att nästan de enda gånger massmedia tar upp ämnet är i samband med artiklar och reportage om påstått "falska anklagelser".
Om media verkligen förutsättningslöst ville ta upp ämnet organiserade sadistiska övergrepp mot barn skulle de kunna göra nytta. Men de till och från återkommande kampanjerna om "inplanterade" berättelser och minnen gör mer skada än vad många kan föreställa sig.
Erik Rodenborg 2004
Subscribe to:
Posts (Atom)