Vad har USA:s armé för likheter med en ökänd sekt?

Det kan kanske Daniella Mestyanek Young svara på. 

Hon växte upp i den destruktiva sekten Children of God (The Family), beryktad för bland annat övergrepp mot barn. Hon lyckades fly ifrån den när hon var femton år.

Sedan rekryterades hon till USA:s armé,  men kom snart att uppleva att det definitivt finns stora likheter mellan livet i armén och livet i sekten... Hon har skrivit en bok om sina erfarenheter.

Läs mer här. 

Boken heter "Uncultured: a memoir" och kan bland annat beställas här.

"Guds rötter" - och "Guds barn"

/Nedanstående är en recension jag skrev i Internationalen 11/1999. Den behandlade en nyutgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter, som handlade om en sekt som hade som uppenbar förebild en i högsta verklig grupp, Guds barn (senare omdöpt till Familjen), som bildades i USA i tidigt 70-tal. Vad jag försökte visa i recensionen var att verkligheten faktiskt var mycket värre än Svedelids fiktion/.
-------------------------------------------------------------------------------
Svedelids dikt inget mot verkligheten

Det sägs att verkligheten är mer fantastisk än dikten. Det är kanske sant. Dessutom är den ofta otäckare

Jag kommer spontant att tänka på denna gamla levnadsvisdom när jag läser Månpockets nya utgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter från 1975.

Denna bok är kanske en av de mest intressanta av Svedelids böcker. Den handlar om en märklig religiös sekt - Guds rötter - som lockar till sig ungdomar som de grovt exploaterar. De tvingas att sälja flygblad och broschyrer på gator och torg till en förvånad allmänhet. Rörelsen leds av en allsmäktig ledare som i dessa regelbundet utkommande flygblad delar med sig av sina bisarra idéer.

Ingen karikatyr
Nu är förebilden för Guds rötter inte vilken sekt som helst. Det är utan tvekan Children of God/Guds barn som fått stå som förebild. Children of God var mycket aktiva på Stockholms gator just 1975 och gav Svedelid uppslaget till Guds rötter. Någon tror kanske att Svedelid målar upp en karikatyrbild av Guds barn för att få en mer slående historia. Delvis var det kanske så när den skrevs - men i allt väsentligt skulle det snart visa sig att det var tvärtom.

För verkligheten Guds barn skulle snart överträffa Svedelids värsta skräckbilder.

Sexuella övergrepp
Medan Svedelids grupp i stort sett nöjde sig med att ekonomiskt exploatera ungdomarna kom snart Children of God att gå längre. Under ca tio år beordrade dess bisarre ledare David Berg inte bara organisationens kvinnliga medlemmar att i det så kallade Flirty Fishing aktivt prostituera sig för kulten - medlemmarna rekommenderades dessutom att begå sexuella övergrepp mot barn. Dessutom hade verklighetens Children of God goda kontakter med bland annat diktatorn Ferdinand Marcos´ regim i Filippinerna.

För de som vill veta något mer om verklighetens förebild till Svedelids fiktiva sekt finns på svenska åtminstone två böcker av avhoppade medlemmar. Dels Offer för Children of God av Una McManus och John Charles Cooper från 1982, dels Guds barn av Sylvia Padilla från 1996. De bör gå att få tag i på bibliotek. De är garanterat otäckare än "Guds rötter".

Att förneka övergrepp mot barn: exemplet "Familjen"

Förnekande är en försvarsmekanism. Den används som bekant både individuellt och socialt.

Att förneka uppenbara övergrepp mot barn är inte endast något som förövare som åker fast gör. Det görs dagligen i hela samhället, på alla nivåer.

Någon kan förstås mena att det ovanstående är paranoia. Att det jag kallar förnekande i själva verket handlar om att man är förnuftig och inte faller för fantasifulla anklagelser.

Men ta ett exempel på förnekande, ta den religiösa sekten Familjen/Guds barn. Den ;grundades i tidigt 70-tal av David Berg. I kanske tio års tid innehöll sektens interna publikationer en de facto helt öppen propaganda för incest och pedofili. Några exempel finns här,  här och här.

Efter några år började avhoppare berätta om sexuella övergrepp mot barn inom sekten. En av de första var Deborah Davies, dotter till sektens grundare David Berg. I sin bok "The Children of God" 1984 berättar hon bland annat om faderns  sexuella övergrepp.

Ricky Rodriguez, pojken som beskrevs på ett så sexualiserat sätt i den av sekten producerade boken "The story of Davidito" (som beskrivs i en av länkarna ovan), tog många år senare lagen i egna händer och hämnades övergreppen i barndomen genom att döda sin f.d. barnflicka (syftet var egentligen att döda modern, den nuvarande sektledaren Karen Zerby, men hon höll sig effektivt gömd), och sedan begå självmord. Innan han gjorde detta spelade han in denna video.

Det finns idag oerhört många vittnesmål om sexuella övergrepp mot barn inom "Familjen". Och det är väl inte så konstigt, då sektledningen under tio år producerade en mängd texter av sådan typ...

Man skulle kunna tro att de enda som förnekade existensen av övergrepp mot barn inom denna märkliga organisation vore sektens egna talesmän och advokater.

Men, nej då. Bland de religionsvetare  som skrivit om denna sekt är det regel snarare än undantag att förneka övergreppen. Så till exempel gav  de framstående forskarna James R. Lewis och Gordon Melton 1994 ut en bok, "Sex, slander and salvation" som var ett enda långt försök att försvara sekten mot anklagelser. I sitt förord medger de själva att boken tillkom på direkt begäran från "Familjen"...

I Danmark gav den ansedde religionsvetaren Mikael Rothstein ut sin bok "Gud er blå" 1996, om nya religiösa rörelser. Där skrev han detta om "Familjen": "Familjen är oskyldig till anklagelserna, men har mycket svårt att skaka av sig ryktena"(s. 143-143 i svenska upplagan "Gud är blå" 1997).

I Sverige skriver Liselotte Frisk i sin bok "Nyreligiositet i Sverige" 1997: "Bergs utgångspunkt var att barn inte ska uppfatta sin sexualitet som något dåligt och därmed undertrycka sina naturliga tendenser. Tvärtom bör den vuxne acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet. Utifrån denna lära var steget inte långt till att rörelsen skulle börja anklagas för sexuella övergrepp mot barn... I inget fall hittades dock någon grund för anklagelserna"(s. 107). .

Man kan ju undra sig vilken typ av klärvoajans Rothstein besitter för att självsäkert hävda att "Familjen" är oskyldig till anklagelserna, trots dess eget material och trots så många avhoppares vittnesmål. Och man kan ju undra sig hur Liselotte Frisk kan läsa sektens milt sagt märkliga material om barnsex och endast uppfatta det som något som handlar om att "acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet".

Och om det nu är sant att det i inget fall "hittades någon grund för anklagelserna", rent juridiskt, visar det ju endast på rättsväsendets oförmåga att hantera anklagelser om övergrepp mot barn.

Det är faktiskt författare som dessa som mycket ofta brukar skriva de akademiska läroböckerna om nya religiösa rörelser. ... I Sverige, såväl som i Danmark och USA.

I vårt samhälle kan alltså framstående akademiska auktoriteter så lättvindigt bortförklara och förneka helt uppenbara övergrepp. Personer som själva har tillgång till just de fakta som entydigt talar för att övergreppen är verkliga. Och som alltså borde veta bättre. Och som förmodligen också vet bättre.

Det säger en del saker om samhället av idag.
-------------------------------------------------------
Mer om övergreppen inom "Familjen" finns i Charlotte Esséns bok "Sektbarn", Bonniers 2008, s. 227- 279. För kritisk information om sekten på nätet, se sidan xfamily.org.