Jag kan inte släppa 'Knutby och Åsa Waldau. Det har blivit som en fixering.
Som jag ser det hela var det en olöslig paradox. En sedvanligt fundamentalistpatriarkal grupp fick plötsligt en karismatisk kvinna med ledarambitioner.
Fundamentalistpatriarkala grupper har sin egen dynamik. De är kvinnoförtryckande, fyrkantiga, bygger på en torftig teologi där kvinnor per definition inte kan ha makt. "Kvinnan tige i föramlingen", sägs Paulus ha sagt,
Alldeles oavsett Åsa Waldaus övriga egenskaper är det klart att hon inte var en person som ville tiga. Samtidigt var hon skolad i en fundamentalistpatriarkal tradition där något självständigt kvinnligt ledarskap inte var möjligt.
Men hennes karisma i kombination med henne maktlystnad sprängde systemet. Det skapade en fundamental instabilitet, vars resultat blev en permanent kris, våld, illusioner, bedrägerier
En fundamentalistpatriarkal sekt är som sagt fyrkantig. En kvadrat kan aldrig bli rund - det säger oss matematiken. Problemet kallas cirkelns kvadratur och är matematiskt olösbart.
En fundamentalistpatriarkal sekt med en dominerande kvinnlig ledare är en omöjlighet - någon längre tid.
När Åsa Waldau tog över hotades kvadraten. Men då den matematiskt inte kan utvecklas till en cirkel gick den havande med en katastrof.
Det förekommer våld, övergrepp, mord, även i "normala" fundamentalistpatriarkala grupper. Men där kan de tystas ner på ett helt annat sätt.
Den fundamentalistiska patriarkala typen av kristendom är dödsdömd i vår tid. Något i hela samhällets karaktär gör den mer och mer obsolet.
Istället för att inse det kombinerade Knutby en traditionell fyrkant med vissa medlemmars önskan att ge en ovanligt karismatisk kvinna den högsta makten. Men väl att märka, utan att fyrkanten skulle rubbas.
Det skulle bli fyrkant och cirkel på en gång, vilket som sagt är omöjligt. Problemet kunde tillfälligt lösas med en ovanligt absurd vanföreställning.
Resultatet blev ändå en oundviklig krasch.
Nu sitter säkert andra fundamentalistpatriarkala grupper i landet och nickar förnumstigt. "Nu ser vi vad maktlystna kvinnor kan ställa till med. Vi får hålla oss till den normala fyrkanten, redan Paulus lärde oss att mannen är kvinnans huvud".
Åsa Waldau ville ha makt - i en struktur som inte tillåter detta. Därav den artificiella absurda, deliriska idén om "Kristi brud". Det är inte en kvinna som har makten,det är Kristus. I väntan på hans återkomst kan vi låta hans brud bestämma.
En fundamentalistpatriarkal grupp med en kvinnlig ledare är som en påstådd perpetuum mobili. Den kan synas funka ett tag -men eftersom det inte finns några sådana i verkligheten kommer besvikelsen efter ett tag att bli stor.
I en icke patriarkal religiös rörelse kan kvinnor få en ledande ställning utan att behöva fantisera om att Jesus när som helst ska komma att gifta sig med dem. Det är den patriarkala ideologin, kombinerat med de närmast följdriktiga och logiska deliriska fantasierna om Åsa Waldau, som gjorde Knutbysekten möjlig.
Liksom också den närmast oundvikliga tragedin. "
Showing posts with label Knutby. Show all posts
Showing posts with label Knutby. Show all posts
Monday, February 26, 2018
Monday, February 19, 2018
Åsa Waldau, Helge Fossmo - och våldtäkt inom äktenskapet
Åsa Waldau var en totalitär ledare för en superpatriarkal sekt. Före 2004 var hennes närmaste medarbetare Helge Fossmo.
När Fossmo höll denna predikan var Åsa redan den oinskränkte ledaren. I denna predikan försvarar Fossmo öppet våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnor skulle obetingat ställa upp på sex även om de inte ville. Och Åsa W - som knappast skulle acceptera detta för sin egen del - hade inga invändningar.
När jag såg senaste Knutbyprogrammet hade jag uppriktigt sagt lite svårt att inte känna empati för Åsa Waldau när hon satt i bilen och grät. Men det är trots allt lite svårt att känna genuin empati för en människa som under åratal utan att blinka accepterade den typen av värderingar.
I hennes värld skulle alla kvinnor utom henne själv underkasta sig männen i allt. Men hon slapp själv, eftersom hon - utifrån sin närmast deliriska verklighetsuppfattning - skulle gifta sig med Jesus.
Hon var, är och förblir en gåta. Hur hon lyckades med sitt spel är också en gåta. Jag kan inte komma på någon jämförbar situation, hur jag än letar.
När Fossmo höll denna predikan var Åsa redan den oinskränkte ledaren. I denna predikan försvarar Fossmo öppet våldtäkt inom äktenskapet. Kvinnor skulle obetingat ställa upp på sex även om de inte ville. Och Åsa W - som knappast skulle acceptera detta för sin egen del - hade inga invändningar.
När jag såg senaste Knutbyprogrammet hade jag uppriktigt sagt lite svårt att inte känna empati för Åsa Waldau när hon satt i bilen och grät. Men det är trots allt lite svårt att känna genuin empati för en människa som under åratal utan att blinka accepterade den typen av värderingar.
I hennes värld skulle alla kvinnor utom henne själv underkasta sig männen i allt. Men hon slapp själv, eftersom hon - utifrån sin närmast deliriska verklighetsuppfattning - skulle gifta sig med Jesus.
Hon var, är och förblir en gåta. Hur hon lyckades med sitt spel är också en gåta. Jag kan inte komma på någon jämförbar situation, hur jag än letar.
Saturday, February 17, 2018
Åsa Waldau - en matriark i ett patriarkat
Har inte sett det förrän nu. Uppdrag Gransknings program om Knutby-sekten.
Vill såga två saker. Dels att programmet i hög grad bekräftar den analys som Eva Lundgren gjorde i sin bok Knutby-koden.
Dels att det finns något inneboende absurt i situationen. Åsa Waldau var en närmast totalitär kvinnlig ledare i en superpatriarkal sekt - som i övrigt drev linjen att kvinnor obetingat måste lyda män.
Det gällde alla kvinnor, som (förutom just Åsa) skulle lyda och tjäna män, men samtidigt skulle både män och kvinnor obetingat lyda och tjäna - Åsa Waldau.
Som nu gråtande får kommentera det utifrån sin bil, utan att visa sitt ansikte.
Om hon hade använt sin egen maktställning till att åtminstone på något sätt tonat ned den superpatriarkala ideologin och praktiken hade jag trots allt kunnat se några försonande drag i hennes roll. Men det verkar hon inte på något sätt ha gjort.
Även de mest otäckt patriarkala sekter brukar åtminstone på några plan rucka lite grann på delar av den patriarkala läran och praktiken när de får en kvinnlig ledare. Det gällde ex.vis den närmast kusliga gruppen Familjen/ Guds barn när David Berg dog och ersattes av Karen Zerby.
Men något liknande hände så vitt jag fattar inte alls i Knutby, när Knutby-pastorn Helge Fossmo dömdes till fängelse.
Programmet berör. Och ställer nya frågor.
Vill såga två saker. Dels att programmet i hög grad bekräftar den analys som Eva Lundgren gjorde i sin bok Knutby-koden.
Dels att det finns något inneboende absurt i situationen. Åsa Waldau var en närmast totalitär kvinnlig ledare i en superpatriarkal sekt - som i övrigt drev linjen att kvinnor obetingat måste lyda män.
Det gällde alla kvinnor, som (förutom just Åsa) skulle lyda och tjäna män, men samtidigt skulle både män och kvinnor obetingat lyda och tjäna - Åsa Waldau.
Som nu gråtande får kommentera det utifrån sin bil, utan att visa sitt ansikte.
Om hon hade använt sin egen maktställning till att åtminstone på något sätt tonat ned den superpatriarkala ideologin och praktiken hade jag trots allt kunnat se några försonande drag i hennes roll. Men det verkar hon inte på något sätt ha gjort.
Även de mest otäckt patriarkala sekter brukar åtminstone på några plan rucka lite grann på delar av den patriarkala läran och praktiken när de får en kvinnlig ledare. Det gällde ex.vis den närmast kusliga gruppen Familjen/ Guds barn när David Berg dog och ersattes av Karen Zerby.
Men något liknande hände så vitt jag fattar inte alls i Knutby, när Knutby-pastorn Helge Fossmo dömdes till fängelse.
Programmet berör. Och ställer nya frågor.
Sunday, May 13, 2012
Lite kort om Åsa Waldau
/Skrivet den 19 februari 2009/
Såg Debatt på SVT om Knutby. Det var intressant. Å ena sidan Åsa Waldau och Peter Gembäck – å andra sidan Eva Lundgren, Rigmor Robért och Karin Swärd.
I denna konfrontation kan man inte låta bli att bli att fundera lite på Knutbyförsamlingens av allt att döma mest ledande person – Åsa Waldau.
I debatten var hon lika förföriskt vänlig som hon brukar vara. Men en annan, mer skrämmande sida, fick man onekligen i det inspelade utdraget från en av hennes predikningar. Hon medgav till och med själv att det var skrämmande.
Men det som retar mig mest med Åsa Waldau är nog en sak. Hon är kvinnlig ledare för en hårt patriarkal församling. För att uttrycka mig försiktigt.
Det är just det som är den stora paradoxen. I andra sekter, hur obehagliga de än kan vara i övrigt, brukar kvinnornas ställning åtminstone aningen påverkas när de får en kvinnlig ledare.
Familjen/Guds barn är definitivt en otäck grupp. Men antydningar till en viss försvagning av männens oinskränkta makt kunde ändå skönjas när Karen Zerby ersatte David Berg som ledare 1994. Inte alls mycket, men ändå lite.
Men i Knutby kombinerar Åsa Waldau sin oerhörda makt med att hårdare än många andra ledare för patriarkala samfund predika kvinnans totala underordning. Det är ett öppet faktum. Man behöver inte gå till Eva Lundgrens intervjuer med Helge Fossmo eller avhoppares berättelser för att veta det. Det räcker så utmärkt med Åsa Waldaus egna uttalanden och skrifter.
Kvinnor som använder sin makt för att förstärka andra kvinnors underordning under männen är för mig något oerhört obehagligt. Om Åsa Waldau hade använt sin ställning till att åtminstone något lätta på det patriarkala förtrycket av de andra kvinnorna skulle jag trots allt på något plan kunnat känna respekt för denna auktoritärt karismatiska person. Det kan jag inte nu. Inte alls.
Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra lär Liza Marklund ha sagt. Missförstå mig inte alls, jag uttalar mig absolut inte om vem som kommer eller bör hamna i helvetet, eller om det finns något sådant. Men om Åsa Waldau hade passat på att förbättra kvinnornas ställning i Knutbyförsamligen efter att Helge Fossmo lämnat skulle bilden av henne trots allt ha NÅGRA ljusa sidor. Nu kan jag inte komma på några alls, utom att hon är bra att på att le i TV-rutan.
Såg Debatt på SVT om Knutby. Det var intressant. Å ena sidan Åsa Waldau och Peter Gembäck – å andra sidan Eva Lundgren, Rigmor Robért och Karin Swärd.
I denna konfrontation kan man inte låta bli att bli att fundera lite på Knutbyförsamlingens av allt att döma mest ledande person – Åsa Waldau.
I debatten var hon lika förföriskt vänlig som hon brukar vara. Men en annan, mer skrämmande sida, fick man onekligen i det inspelade utdraget från en av hennes predikningar. Hon medgav till och med själv att det var skrämmande.
Men det som retar mig mest med Åsa Waldau är nog en sak. Hon är kvinnlig ledare för en hårt patriarkal församling. För att uttrycka mig försiktigt.
Det är just det som är den stora paradoxen. I andra sekter, hur obehagliga de än kan vara i övrigt, brukar kvinnornas ställning åtminstone aningen påverkas när de får en kvinnlig ledare.
Familjen/Guds barn är definitivt en otäck grupp. Men antydningar till en viss försvagning av männens oinskränkta makt kunde ändå skönjas när Karen Zerby ersatte David Berg som ledare 1994. Inte alls mycket, men ändå lite.
Men i Knutby kombinerar Åsa Waldau sin oerhörda makt med att hårdare än många andra ledare för patriarkala samfund predika kvinnans totala underordning. Det är ett öppet faktum. Man behöver inte gå till Eva Lundgrens intervjuer med Helge Fossmo eller avhoppares berättelser för att veta det. Det räcker så utmärkt med Åsa Waldaus egna uttalanden och skrifter.
Kvinnor som använder sin makt för att förstärka andra kvinnors underordning under männen är för mig något oerhört obehagligt. Om Åsa Waldau hade använt sin ställning till att åtminstone något lätta på det patriarkala förtrycket av de andra kvinnorna skulle jag trots allt på något plan kunnat känna respekt för denna auktoritärt karismatiska person. Det kan jag inte nu. Inte alls.
Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra lär Liza Marklund ha sagt. Missförstå mig inte alls, jag uttalar mig absolut inte om vem som kommer eller bör hamna i helvetet, eller om det finns något sådant. Men om Åsa Waldau hade passat på att förbättra kvinnornas ställning i Knutbyförsamligen efter att Helge Fossmo lämnat skulle bilden av henne trots allt ha NÅGRA ljusa sidor. Nu kan jag inte komma på några alls, utom att hon är bra att på att le i TV-rutan.
Knutby-koden
/Skriven 3 jamuari 2009/
Jag läste ut Knutby-koden av Eva Lundgren med blandade känslor. När jag nu ska anmäla den blir jag lite osäker på vad jag ska lyfta fram.
För lika övertygande som boken är i sin skildring av den ödesdigra kombinationen av religion, sexualitet, makt och dödsfantasier i Knutbysektens drivhus, lika tveksam är den när den i sina konkreta resonemang om mordet (eller morden) har den livstidsdömde Helge Fossmo som huvudsaklig, och i en del avseenden enda, källa. Hans milt sagt ganska långsökta resonemang om exempelvis SMS:en till barnflickan får stå där oemotsagda. Även om Eva Lundgren aldrig uttalar sig entydigt om dessa och andra av Fossmos påståenden om mordet, får man definitivt känslan av att hon i grunden tror honom.
Men kan också notera att Fossmos personliga kommentarer om exempelvis barnflickans sexualitet eller svärföräldrarnas bigotteri inte på något sätt problematiseras. Eftersom Helge Fossmo tveklöst har motiv för att framställa dem i dålig dager, borde nog hans partsinlaga inte sväljas så okritiskt.
Men trots dessa tveksamheter vill jag ändå rekommendera boken. Den ger en övertygande bild av en säregen kristen (eller pseudokristen) grupp, där religionen sexualiseras så till den grad att sektledarens egen relation till Jesus ses som en bokstavligt sexuell relation - som ett "äktenskap" inte endast i en andlig, utan i en rent konkret sexuell mening. Det liknar lite föreställningar som utvecklades i Familjen/Guds barn efter David Bergs död, med den skillnaden att det där handlade om alla medlemmars relation med Jesus, medan det här endast handlar om sektledarens.
För Eva Lundgren är konceptet "Kristi brud" centralt för att förstå utvecklingen i Knutby. Där har hon med all sannolikhet rätt. Den gav Åsa Waldau en helt bisarr maktställning som de facto närmast gudomlig - på ett sätt som är extremt även för de mest elitistiska kristna sekter.
Eva Lundgren är ju för övrigt annars känd för att ha ett könsmaktsperspektiv på övergrepp och förtryck. Det saknas nästan helt här, vilket är en klar nackdel.
Jag läste ut Knutby-koden av Eva Lundgren med blandade känslor. När jag nu ska anmäla den blir jag lite osäker på vad jag ska lyfta fram.
För lika övertygande som boken är i sin skildring av den ödesdigra kombinationen av religion, sexualitet, makt och dödsfantasier i Knutbysektens drivhus, lika tveksam är den när den i sina konkreta resonemang om mordet (eller morden) har den livstidsdömde Helge Fossmo som huvudsaklig, och i en del avseenden enda, källa. Hans milt sagt ganska långsökta resonemang om exempelvis SMS:en till barnflickan får stå där oemotsagda. Även om Eva Lundgren aldrig uttalar sig entydigt om dessa och andra av Fossmos påståenden om mordet, får man definitivt känslan av att hon i grunden tror honom.
Men kan också notera att Fossmos personliga kommentarer om exempelvis barnflickans sexualitet eller svärföräldrarnas bigotteri inte på något sätt problematiseras. Eftersom Helge Fossmo tveklöst har motiv för att framställa dem i dålig dager, borde nog hans partsinlaga inte sväljas så okritiskt.
Men trots dessa tveksamheter vill jag ändå rekommendera boken. Den ger en övertygande bild av en säregen kristen (eller pseudokristen) grupp, där religionen sexualiseras så till den grad att sektledarens egen relation till Jesus ses som en bokstavligt sexuell relation - som ett "äktenskap" inte endast i en andlig, utan i en rent konkret sexuell mening. Det liknar lite föreställningar som utvecklades i Familjen/Guds barn efter David Bergs död, med den skillnaden att det där handlade om alla medlemmars relation med Jesus, medan det här endast handlar om sektledarens.
För Eva Lundgren är konceptet "Kristi brud" centralt för att förstå utvecklingen i Knutby. Där har hon med all sannolikhet rätt. Den gav Åsa Waldau en helt bisarr maktställning som de facto närmast gudomlig - på ett sätt som är extremt även för de mest elitistiska kristna sekter.
Eva Lundgren är ju för övrigt annars känd för att ha ett könsmaktsperspektiv på övergrepp och förtryck. Det saknas nästan helt här, vilket är en klar nackdel.
Subscribe to:
Posts (Atom)