Jag borde ha lagt ut detta för länge sedan. Men jag var för tagen för att orka det.
Birgitta Allmo somnade in den 15 april 2021.
Hon var en av de finaste människor jag någonsin mött.
Hon gjorde en enorm nytta.
Må hon vila i frid.
Showing posts with label Övrigt. Show all posts
Showing posts with label Övrigt. Show all posts
Tuesday, July 5, 2022
Monday, October 18, 2021
Die Forelle
Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817) var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant.
Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker.
Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om. Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld.
Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten.
I det tyska originalet lyder den så här:
"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."
I en artikel på engelska Wikipedia
får vi reda på lite om bakgrunden. Dikten handlade egentligen inte om
en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli
utnyttjade av män. I Wikipediatexten står det att texten varnar unga
kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det
måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel
på mina språkkunskaper?
Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.
"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."
Jag måste ändå medge att min första läsning av den strukna versen i die Forelle, kanske ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade nog inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet.
Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle.
Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna,
av Jessamyn Anderson från 2015.
Det är en vacker version av en vacker sång. Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, ger den ju idag bilden av en sång, där empatin riktar sig mot den jagade - och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - eller vad de ursprungligen betydde.
Franz Schubert
Wednesday, December 5, 2018
Australiens premiärminster ber utsatta barn om ursäkt
På grannbloggen "Ritual Abuse" kan man läsa detta inlägg.
Det beskriver en anmärkningsvärd händelse. Att en australisk premiärminister ber utsatta barn om ursäkt på det sätt som sker i den nedan länkade intervjun är faktiskt en stor händelse.
Man kan hoppas att det leder vidare. Själv är jag nog väl lite mer försiktig - jag är tveksam till att detta förvisso fina tal leder till så oerhört mycket mer... Men man kan ju som sagt alltid hoppas.... :-)
Nedan den inledande texten från den länkade bloggartikeln.
---------------------------------------------------------------------
"Please, please listen to https://m.youtube.com/watch?v=zp5IgxPhee4
This is absolutely amazing!!!! In a 18-minute-long speech to members of the Parliament, Scott Morrison, the Prime Minister of Australia, apologized to all survivors of sexual abuse, both those abused in institutions and those abused by trusted people like parents, clergy and teachers. He also apologized for the way in which children and adults were mistreated by being not believed or simply being ignored. The apology included a call to action in helping all survivors receive help and achieve justice.
For me, the highlights were when he said the words 'ritual abuse' about six minutes into the speech and when he choked up when imagining his daughters being abused.
Here is the full text of the Prime minister’s apology to survivors of child sexual abuse. Downloaded from https://www.sbs.com.au/news/i-believe-you-your-country-believes-you-pm-s-apology-to-child-sex-abuse-survivors on 11/25/2018."
Det beskriver en anmärkningsvärd händelse. Att en australisk premiärminister ber utsatta barn om ursäkt på det sätt som sker i den nedan länkade intervjun är faktiskt en stor händelse.
Man kan hoppas att det leder vidare. Själv är jag nog väl lite mer försiktig - jag är tveksam till att detta förvisso fina tal leder till så oerhört mycket mer... Men man kan ju som sagt alltid hoppas.... :-)
Nedan den inledande texten från den länkade bloggartikeln.
---------------------------------------------------------------------
"Please, please listen to https://m.youtube.com/watch?v=zp5IgxPhee4
This is absolutely amazing!!!! In a 18-minute-long speech to members of the Parliament, Scott Morrison, the Prime Minister of Australia, apologized to all survivors of sexual abuse, both those abused in institutions and those abused by trusted people like parents, clergy and teachers. He also apologized for the way in which children and adults were mistreated by being not believed or simply being ignored. The apology included a call to action in helping all survivors receive help and achieve justice.
For me, the highlights were when he said the words 'ritual abuse' about six minutes into the speech and when he choked up when imagining his daughters being abused.
Here is the full text of the Prime minister’s apology to survivors of child sexual abuse. Downloaded from https://www.sbs.com.au/news/i-believe-you-your-country-believes-you-pm-s-apology-to-child-sex-abuse-survivors on 11/25/2018."
Thursday, December 29, 2016
The Tall Man
I slutet av 2015 såg jag en spelfilm som hade ett mycket märkligt slut.
Handlingen var ungefär denna.
I en fattig ort, med en nedlagd gruva, en skyhög arbetslöshet och misär, händer underliga saker. Barn försvinner spårlöst och det sägs att en ovanligt lång man har setts i samband med försvinnandena. Filmen har också fått sitt namn efter detta - The Tall Man.
Nu har barnen det ofta dåligt redan innan dessa försvinnanden börjar. Fattigdomen har inte endast lett till arbetslöshet, utan också skapat dysfunktionella och våldsamma familjer. Barn misshandlas och vanvårdas. Och nu till på köpet försvinner många av dem.
Redan någon gång i mitten av filmen börjar handlingen bli riktigt underlig. Den hänger inte riktigt ihop och man undrar vad som i allsina dar pågår.
Svaret får man inte förrän alldeles mot slutet av filmen. Nej, kidnapparna är inte pedofiler eller andra förövare. Utan det är ett nätverk av socialarbetare och andra idealister som kidnappar barn från dysfunktionella och våldsamma familjer för att placera dem i tryggare hem.
Handlingens slut kan komma som en lättnad för de som sett filmen, men scenariot är förstås helt omöjligt. Dessutom kan man ju störas av den klassbias som finns i det - de dysfunktionella familjerna är alla fattiga, och av döma av de exempel som visas är de hem som barnen kidnappas till familjer inom övre medelklassen.....
Det är ju stötande - å andra sidan skulle filmen blivit ytterligare ett steg mer orealistisk om nätverket skulle vågat kidnappa barn från våldsamma och dysfunktionella medelklassfamiljer och ge dem till harmoniska fattiga dito....
På något konstigt sätt grep filmen ändå tag i mig när jag såg den då. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför den gjorde ett så starkt intryck på mig.
Nu upptäcker jag att filmen i sin helhet finns på YouTube. Den kan ses här.
Handlingen var ungefär denna.
I en fattig ort, med en nedlagd gruva, en skyhög arbetslöshet och misär, händer underliga saker. Barn försvinner spårlöst och det sägs att en ovanligt lång man har setts i samband med försvinnandena. Filmen har också fått sitt namn efter detta - The Tall Man.
Nu har barnen det ofta dåligt redan innan dessa försvinnanden börjar. Fattigdomen har inte endast lett till arbetslöshet, utan också skapat dysfunktionella och våldsamma familjer. Barn misshandlas och vanvårdas. Och nu till på köpet försvinner många av dem.
Redan någon gång i mitten av filmen börjar handlingen bli riktigt underlig. Den hänger inte riktigt ihop och man undrar vad som i allsina dar pågår.
Svaret får man inte förrän alldeles mot slutet av filmen. Nej, kidnapparna är inte pedofiler eller andra förövare. Utan det är ett nätverk av socialarbetare och andra idealister som kidnappar barn från dysfunktionella och våldsamma familjer för att placera dem i tryggare hem.
Handlingens slut kan komma som en lättnad för de som sett filmen, men scenariot är förstås helt omöjligt. Dessutom kan man ju störas av den klassbias som finns i det - de dysfunktionella familjerna är alla fattiga, och av döma av de exempel som visas är de hem som barnen kidnappas till familjer inom övre medelklassen.....
Det är ju stötande - å andra sidan skulle filmen blivit ytterligare ett steg mer orealistisk om nätverket skulle vågat kidnappa barn från våldsamma och dysfunktionella medelklassfamiljer och ge dem till harmoniska fattiga dito....
På något konstigt sätt grep filmen ändå tag i mig när jag såg den då. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför den gjorde ett så starkt intryck på mig.
Nu upptäcker jag att filmen i sin helhet finns på YouTube. Den kan ses här.
Friday, October 30, 2015
Men sådant finns ju inte...
Igår kunde man läsa i DN om en kvinna som befriats av polisen sedan hon kidnappats och utsatts vad som beskrivs som "blodsriter", och av polisen själv beskrivs som "häxkonst".
Den som undertecknat artikeln är Clas Svahn, som ju skrivit mycket intressant och läsvärt genom åren.
Men vänta ett tag.... Vet vi inte alla sedan mitten av 90-talet att alla rapporter om den här typen av övergrepp är vandringssägner? Som rent definitionsmässigt inte kan existera?
Men de finns ju i alla fall, och det är ju bra att man för en gångs skull får se en liten del av isbergets topp.
Och detta läser vi för övrigt just dagen innan det olustiga Halloween-jippot, då vi alla förväntas frossa i död och skräck.
Thursday, July 9, 2015
Inte ett barn som du
Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer. Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Tuesday, June 30, 2015
Men ingen frågar hur dottern mår
En man har just fått 12, 6 miljoner i skadestånd efter att efter att ha friats från ett 14-årigt fängelsestraff han fick efter att ha dömts för sexuella övergrepp mot sin dotter.
Hon anklagade sin far för övergrepp. Men också andra män, bland annat en polis, för att ha deltagit i organiserade sadistiska övergrepp.
Nu har han alltså friats efter resning, vilket betyder att bevisningen inte längre anses räcka till.
Men så ser det inte ut i media. I de artiklar jag läst finns tre varianter. I en del beskrivs det som om dotterns anklagelser i sin helhet bevisats vara falska.
I en del beskrivs det som om i alla fall hennes anklagelser om organiserade övergrepp i sin helhet har bevisats vara falska,
Man behöver inte ta reda på mycket om fallet för att inse att inget av dessa påståenden stämmer.
I den mest nyanserade varianten står det lite vagt att "några" av anklagelserna visats vara falska. Nu börjar det i alla fall brännas.
En avgörande del i "bevisningen" bestod i att SÄPO (!) i sin spaning på dottern (!!) sägs ha visat att dottern köpte rakblad, vilket sägs vara ett bevis för att hennes anklagelser om att ha blivit skuren med rakblad var lögner.
Man kan förstås undra vad SÄPO har med saken att göra. På vilket sätt var dotterns anklagelser ett hot mot rikets säkerhet? Det får vi inte veta. Men man kan kanske anta att det har något att göra med vilka män som anklagades.
Alla tidningar jag läst ställer frågan om hur fadern mår efter att ha genomgått detta lidande . Min gissning är att han mår ganska bra, efter att ha fått 12, 6 miljoner och fått sympatier i alla stora media.
Men hur jag än letar hittar jag ingen artikel som ställer frågan om hur dottern mår. Min gissning är att hon inte mår speciellt bra, efter att av de stora medias hyenejournalister utpekats som lögnare.
Om tidningarna var anständiga skulle de försöka ta reda på hur dottern ser på saken idag. Men det skulle nog störa den bild de försöker ge av fallet. Så därför blir det istället detta karaktärsmord.
PS. Alla kommentarer till detta inlägg som ansluter sig till mediabilden om att dottern är en lögnare kommer att raderas. Den vinklingen är en del av drevet i nästan alla stora media, det finns ingen anledning att föra fram den här.
Hon anklagade sin far för övergrepp. Men också andra män, bland annat en polis, för att ha deltagit i organiserade sadistiska övergrepp.
Nu har han alltså friats efter resning, vilket betyder att bevisningen inte längre anses räcka till.
Men så ser det inte ut i media. I de artiklar jag läst finns tre varianter. I en del beskrivs det som om dotterns anklagelser i sin helhet bevisats vara falska.
I en del beskrivs det som om i alla fall hennes anklagelser om organiserade övergrepp i sin helhet har bevisats vara falska,
Man behöver inte ta reda på mycket om fallet för att inse att inget av dessa påståenden stämmer.
I den mest nyanserade varianten står det lite vagt att "några" av anklagelserna visats vara falska. Nu börjar det i alla fall brännas.
En avgörande del i "bevisningen" bestod i att SÄPO (!) i sin spaning på dottern (!!) sägs ha visat att dottern köpte rakblad, vilket sägs vara ett bevis för att hennes anklagelser om att ha blivit skuren med rakblad var lögner.
Man kan förstås undra vad SÄPO har med saken att göra. På vilket sätt var dotterns anklagelser ett hot mot rikets säkerhet? Det får vi inte veta. Men man kan kanske anta att det har något att göra med vilka män som anklagades.
Alla tidningar jag läst ställer frågan om hur fadern mår efter att ha genomgått detta lidande . Min gissning är att han mår ganska bra, efter att ha fått 12, 6 miljoner och fått sympatier i alla stora media.
Men hur jag än letar hittar jag ingen artikel som ställer frågan om hur dottern mår. Min gissning är att hon inte mår speciellt bra, efter att av de stora medias hyenejournalister utpekats som lögnare.
Om tidningarna var anständiga skulle de försöka ta reda på hur dottern ser på saken idag. Men det skulle nog störa den bild de försöker ge av fallet. Så därför blir det istället detta karaktärsmord.
PS. Alla kommentarer till detta inlägg som ansluter sig till mediabilden om att dottern är en lögnare kommer att raderas. Den vinklingen är en del av drevet i nästan alla stora media, det finns ingen anledning att föra fram den här.
Thursday, June 26, 2014
Varningsord
Jesus framställs ibland som förlåtande på ett närmast sockersött sätt. Det var han ju inte, inte om man får döma av den enda egentliga källa vi har, dvs evangelierna.
En del han säger kan te sig väldigt rått, men ibland kommer man på sig med att önska att vissa människor kunde ta till sig en del av det.
Man behöver vare sig vara kristen eller för den delen tro på ett bokstavligt helvete för att känna allvaret i nedanstående bibelord, som alltså tillskrivs Jesus. Människor som står i färd med att begå övergrepp mot barn borde kanske läsa stycken som dessa, och någonstans ställa sig frågan om det kanske ändå inte på något sätt har med dem att göra...
------------------------------------------------------------------------------------
"Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.
Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks." (Markus 9:42-49)
En del han säger kan te sig väldigt rått, men ibland kommer man på sig med att önska att vissa människor kunde ta till sig en del av det.
Man behöver vare sig vara kristen eller för den delen tro på ett bokstavligt helvete för att känna allvaret i nedanstående bibelord, som alltså tillskrivs Jesus. Människor som står i färd med att begå övergrepp mot barn borde kanske läsa stycken som dessa, och någonstans ställa sig frågan om det kanske ändå inte på något sätt har med dem att göra...
------------------------------------------------------------------------------------
"Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.
Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.
Om din fot förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig än att ha bägge fötterna i behåll och kastas i helvetet.
Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks." (Markus 9:42-49)
Wednesday, April 30, 2014
Hur prioriterade SÄPO?
I ett nytt fall där en man efter resning friats för övergrepp mot sin dotter får vi reda på att SÄPO spionerade på dottern för att hitta bevis för att hon inte var trovärdig.
SÄPO brukar inte gripa in i sexualbrottsfall. När de nu ändå gjorde det kan man ju undra sig varför de endast spionerade i en riktning. Flickan hade anklagat inte endast fadern, utan även andra män, för övergrepp. Varför spionerade då inte SÄPO också på dem för att finna ut om det fanns något i deras beteende som skulle kunna styrka flickans anklagelser?
SÄPO brukar inte gripa in i sexualbrottsfall. När de nu ändå gjorde det kan man ju undra sig varför de endast spionerade i en riktning. Flickan hade anklagat inte endast fadern, utan även andra män, för övergrepp. Varför spionerade då inte SÄPO också på dem för att finna ut om det fanns något i deras beteende som skulle kunna styrka flickans anklagelser?
Wednesday, October 30, 2013
"Modellfotografen - inte ensam, inte galen"
Vill tipsa om My Vingrens utmärkta artikel på bloggen Genusfolket.
Läs den gärna!
Läs den gärna!
Sunday, March 17, 2013
Reflektioner om debatten kring Maria Svelands Hatet
/Från min huvudblogg 12/3 2013/
Världen är upp- och nedvänd.
Medan vänstertidningen Flamman publicerade en recension av Maria Svelands bok om kampanjen mot feminismen, Hatet: en bok om anti-feminism, som var så magsur och negativ att den nästan genast började hyllas av Avpixlat, Gotiska Klubben m.fl nationalistiska och antifeministiska bloggar, och för den delen också av Aftonbladets reaktionäre krönikör Johan Hakelius, publicerade Svenska Dagbladet den 8 mars en alldeles utmärkt recension, av Paulina Helgeson.
Den är faktiskt riktigt sympatisk. .
Själv uppfattar jag nog det som många av Svelands kritiker angriper hårdast som hennes stora styrka. Nämligen hur hon visar hur en av grundbultarna i de senaste årens starka antifeministiska hetskampanj också var det som inledde den - nämligen angreppen 2005 mot ROKS, Eva Lundgren och andra som vågat analysera det sexualiserade våldet.
Sveland ger, i motsats till många av kritikerna, inte efter för de vanligaste folksägnerna om Eva Lundgren, "satanistpaniken", ROKS, "Bellas vänner", eller Ireen von Wachenfelt ....
Det är detta tema som några av de hårdaste angreppen mot Hatet vanligtvis handlar om. Men det är ju en av de saker som gör boken ovanligt läsvärd.
Något som boken också tar upp, är ett ämne som nästan aldrig berörs av de etablerade media, nämligen den så kallade papparättsrörelsens roll i skapandet av dagens anti-feministiska miljö. Det gör den än mer kontroversiell. Och intressant!
Den behandlar dessutom SCUM Manifest för vad det är, och sågar den anti-feministiska paranoian runt denna SF-panflett.
Dessutom retar den delar av den mer enkelspåriga vänstern genom sitt avsnitt om Julian Assange, och det är ingen direkt nackdel...
Sveland har utmanat många som inte brukar tåla att bli utmanade. Det märks i debatten.
Jag återkommer till Hatet.
Världen är upp- och nedvänd.
Medan vänstertidningen Flamman publicerade en recension av Maria Svelands bok om kampanjen mot feminismen, Hatet: en bok om anti-feminism, som var så magsur och negativ att den nästan genast började hyllas av Avpixlat, Gotiska Klubben m.fl nationalistiska och antifeministiska bloggar, och för den delen också av Aftonbladets reaktionäre krönikör Johan Hakelius, publicerade Svenska Dagbladet den 8 mars en alldeles utmärkt recension, av Paulina Helgeson.
Den är faktiskt riktigt sympatisk. .
Själv uppfattar jag nog det som många av Svelands kritiker angriper hårdast som hennes stora styrka. Nämligen hur hon visar hur en av grundbultarna i de senaste årens starka antifeministiska hetskampanj också var det som inledde den - nämligen angreppen 2005 mot ROKS, Eva Lundgren och andra som vågat analysera det sexualiserade våldet.
Sveland ger, i motsats till många av kritikerna, inte efter för de vanligaste folksägnerna om Eva Lundgren, "satanistpaniken", ROKS, "Bellas vänner", eller Ireen von Wachenfelt ....
Det är detta tema som några av de hårdaste angreppen mot Hatet vanligtvis handlar om. Men det är ju en av de saker som gör boken ovanligt läsvärd.
Något som boken också tar upp, är ett ämne som nästan aldrig berörs av de etablerade media, nämligen den så kallade papparättsrörelsens roll i skapandet av dagens anti-feministiska miljö. Det gör den än mer kontroversiell. Och intressant!
Den behandlar dessutom SCUM Manifest för vad det är, och sågar den anti-feministiska paranoian runt denna SF-panflett.
Dessutom retar den delar av den mer enkelspåriga vänstern genom sitt avsnitt om Julian Assange, och det är ingen direkt nackdel...
Sveland har utmanat många som inte brukar tåla att bli utmanade. Det märks i debatten.
Jag återkommer till Hatet.
Sunday, May 13, 2012
"Män som hatar kvinnor"
Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Erik Rodenborg
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Erik Rodenborg
Friday, April 20, 2012
Sadistiskt spektakel på Moderna Museet
På Moderna Museet har det visats konst. Närmare bestämt har ett antal människor fått äta av en tårta som föreställer en skrikande och sargad svart kvinna
Dessa människor skrattade och/eller log förtjust. En av dessa människor var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Sedan diskuteras på olika bloggar om detta är rasism, sexism eller en kombination av båda delarna. Och det är ju en relevant diskussion.
Men ett ord saknas i debatten. Vad är det mest adekvata ordet för att beskriva när människor - låt vara i fantasin - vällustigt äter kroppsdelar från en annan, hjälplöst skrikande, människa? Och som ler förtjust när denna människa skriker.
Det finns ett ord som traditionellt brukar användas för att beskriva sådant. Det ordet är sadism.
Jag avslutar nog här. Dels för att jag vill undvika att utveckla temat närmare och riskera att skriva något direkt åtalbart. Dels för att ögonen är så fulla av tårar att jag nästan inte ser tangentbordet.
Dessa människor skrattade och/eller log förtjust. En av dessa människor var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Sedan diskuteras på olika bloggar om detta är rasism, sexism eller en kombination av båda delarna. Och det är ju en relevant diskussion.
Men ett ord saknas i debatten. Vad är det mest adekvata ordet för att beskriva när människor - låt vara i fantasin - vällustigt äter kroppsdelar från en annan, hjälplöst skrikande, människa? Och som ler förtjust när denna människa skriker.
Det finns ett ord som traditionellt brukar användas för att beskriva sådant. Det ordet är sadism.
Jag avslutar nog här. Dels för att jag vill undvika att utveckla temat närmare och riskera att skriva något direkt åtalbart. Dels för att ögonen är så fulla av tårar att jag nästan inte ser tangentbordet.
Thursday, September 15, 2011
Joan Baez om rituella övergrepp
1992 sjöng Joan Baez in en sång som handlade om rituella övergrepp mot barn. Det var ett ställningstagande i den debatt som då fördes om sådana övergrepp existerade eller inte. Mycket riktigt blev Baez angripen i backlashförfattarna Debbie Nathans och Michael Snedekers bok "Satan´s Silence" från 1995, som tyckte att hon hjälpte till att sprida en "häxjakt" på oskyldiga...
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
Saturday, August 20, 2011
Spegeln - unik motvikt och debattorgan
/RSCI:s tidning Spegeln var så vitt jag vet den enda tidningen i Sverige som tog ämnet "rituella övergrepp" på alvar då nästan all media frossade i fantasier om "masshysterin". Därför lägger jag ut denna artikel här. Den publicerades i Spegeln för tio år sedan i nr 4/2001./
---------------------
Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.
Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.
Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)
När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.
I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.
Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!
Avslöjar pedofila nätverk
Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).
Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.
Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).
När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.
Spegeln inte tystad
En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.
Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.
Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).
Förtjänar större publik
För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.
Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.
Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.
Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.
Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....
Erik Rodenborg
---------------------
Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.
Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.
Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)
När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.
I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.
Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!
Avslöjar pedofila nätverk
Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).
Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.
Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).
När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.
Spegeln inte tystad
En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.
Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.
Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).
Förtjänar större publik
För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.
Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.
Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.
Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.
Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....
Erik Rodenborg
Tuesday, July 26, 2011
En uppslagsbok om ockultrelaterad brottslighet
/Recension av Michael Newtons Raising Hell, Warner Books, 1993./
För ungefär femton är sedan blev ämnet ockultrelaterad brottslighet mycket uppmärksammat i USA. Det rituella mordet i Matamoros på gränsen till Mexiko, där narkotiksasmugglande ockultister ritualmördade en ung man, i tron att detta på ett "övernaturligt" sätt skulle hjälpa dem i deras narkotikasmuggling, och det senare avslöjandet att samma grupp tidigare dödat uppemot femton personer, med samma syfte, hade skakat om den amerikanska opinionen.
Undersökande journalister började titta på saken, och de fann att ockultrelaterad brottslighet i själva verket var ganska vanlig, även om polis och åklagare praktiskt taget alltid valde att inte alls fokusera på de delarna. Ockultism är ju inget brott, och den vanligaste inställningen var att fokus ska ligga på den brottsliga handlingen - inte på den ockulta motivbilden. Det låter ju rimligt, men risken är förstås att man missar en stor bild av motivbilden.
I vilket fall som helst ledde Matamarosmordet, liksom avslöjade satanistiska/ockulta inslag i Son of Sam- och Mansonmorden, till att många artiklar och böcker om ockultrelaterad brottslighet publicerades. En av de böcker som gavs ut var Michael Newtons Raising Hell: an A-Z of the Occult/Satanic underworld.
Den har ofta kritiserats för att innehålla sakfel, och det är sant. Författaren är en mycket produktiv journalist som författat ett otal böcker om brottsfall, och boken är inte precis någon akademisk avhandling. Men trots ett antal sakfel är den värdefull, framförallt gå grund av dess helhetsbild. Den är upplagd som en uppslagsbok där personer, organisationer och allmänna begrepp presenteras i bokstavsordning. Det går till exempel att slå på "Human Sacrifice" "Child Abuse", "Crowley, Aleister" eller "Temple of Set".
På nära 400 sidor visar författaren på att ockultrelaterad brottslighet är betydligt vanligare än vad man skulle kunna tro, och går igenom ett stort antal rättsfall. Boken har blivit hårt angripen av "satanister" och "ockultister", men de mesta angreppen är ganska så orättvisa.
Trots diverse sakfel, har ingen kunnat visa att bokens helhetsbild av en omfattande ockultrelaterad brottslighet som innefattar övergrepp mot barn, djuroffer, människooffer, våldtäkter, narkotikamissbruk, etc. etc. skulle vara falsk. Däremot minskade intresset för detta tema i USA i mitten av 90-talet.
Då blev det nämligen, som ett resultat av debatten om rituella övergrepp mot barn, politiskt korrekt att se en sådan utgångspunkt som ett uttryck för en "anti-satanistisk masshysteri" eller en "modern folksägen" och de som kunde berätta om sådana händelser kunde misstänkas för att lida av "falska minnen", hysteri, eller mytomani. FBI-agenten Kenneth Lannings linje - att ignorera "ockulta" och "satanistiska" inslag och endast se till de konkreta brottsliga handlingarna - slog igenom, inte bara i mycket polisarbete utan i massmedias behandling av fallen.
Därför är det som sagt tunnsått med böcker av den här typen numera. Men Raising Hell kan rekommenderas, inte för att varje uppgift i den är riktig utan för att läsaren inser hur vålds- och annan typ av brottslighet kan spira ur, eller leva i symbios med, en bisarr "ockult" mental subkultur, som under hundratals år funnits som en form av undervegetation i det västerländska samhället, men som sällan studerats och diskuterats seriöst.
Det finns mycket att reta sig på hos Newton, i synnerhet för den som fått en akademisk utbildning och saknar betryggande notsystem, referenser och litteraturlistor, men trots alla brister tycker jag boken är värdefull och kan rekommenderas.
Erik Rodenborg 2003-11-18
För ungefär femton är sedan blev ämnet ockultrelaterad brottslighet mycket uppmärksammat i USA. Det rituella mordet i Matamoros på gränsen till Mexiko, där narkotiksasmugglande ockultister ritualmördade en ung man, i tron att detta på ett "övernaturligt" sätt skulle hjälpa dem i deras narkotikasmuggling, och det senare avslöjandet att samma grupp tidigare dödat uppemot femton personer, med samma syfte, hade skakat om den amerikanska opinionen.
Undersökande journalister började titta på saken, och de fann att ockultrelaterad brottslighet i själva verket var ganska vanlig, även om polis och åklagare praktiskt taget alltid valde att inte alls fokusera på de delarna. Ockultism är ju inget brott, och den vanligaste inställningen var att fokus ska ligga på den brottsliga handlingen - inte på den ockulta motivbilden. Det låter ju rimligt, men risken är förstås att man missar en stor bild av motivbilden.
I vilket fall som helst ledde Matamarosmordet, liksom avslöjade satanistiska/ockulta inslag i Son of Sam- och Mansonmorden, till att många artiklar och böcker om ockultrelaterad brottslighet publicerades. En av de böcker som gavs ut var Michael Newtons Raising Hell: an A-Z of the Occult/Satanic underworld.
Den har ofta kritiserats för att innehålla sakfel, och det är sant. Författaren är en mycket produktiv journalist som författat ett otal böcker om brottsfall, och boken är inte precis någon akademisk avhandling. Men trots ett antal sakfel är den värdefull, framförallt gå grund av dess helhetsbild. Den är upplagd som en uppslagsbok där personer, organisationer och allmänna begrepp presenteras i bokstavsordning. Det går till exempel att slå på "Human Sacrifice" "Child Abuse", "Crowley, Aleister" eller "Temple of Set".
På nära 400 sidor visar författaren på att ockultrelaterad brottslighet är betydligt vanligare än vad man skulle kunna tro, och går igenom ett stort antal rättsfall. Boken har blivit hårt angripen av "satanister" och "ockultister", men de mesta angreppen är ganska så orättvisa.
Trots diverse sakfel, har ingen kunnat visa att bokens helhetsbild av en omfattande ockultrelaterad brottslighet som innefattar övergrepp mot barn, djuroffer, människooffer, våldtäkter, narkotikamissbruk, etc. etc. skulle vara falsk. Däremot minskade intresset för detta tema i USA i mitten av 90-talet.
Då blev det nämligen, som ett resultat av debatten om rituella övergrepp mot barn, politiskt korrekt att se en sådan utgångspunkt som ett uttryck för en "anti-satanistisk masshysteri" eller en "modern folksägen" och de som kunde berätta om sådana händelser kunde misstänkas för att lida av "falska minnen", hysteri, eller mytomani. FBI-agenten Kenneth Lannings linje - att ignorera "ockulta" och "satanistiska" inslag och endast se till de konkreta brottsliga handlingarna - slog igenom, inte bara i mycket polisarbete utan i massmedias behandling av fallen.
Därför är det som sagt tunnsått med böcker av den här typen numera. Men Raising Hell kan rekommenderas, inte för att varje uppgift i den är riktig utan för att läsaren inser hur vålds- och annan typ av brottslighet kan spira ur, eller leva i symbios med, en bisarr "ockult" mental subkultur, som under hundratals år funnits som en form av undervegetation i det västerländska samhället, men som sällan studerats och diskuterats seriöst.
Det finns mycket att reta sig på hos Newton, i synnerhet för den som fått en akademisk utbildning och saknar betryggande notsystem, referenser och litteraturlistor, men trots alla brister tycker jag boken är värdefull och kan rekommenderas.
Erik Rodenborg 2003-11-18
"Morning, Come Quickly"
/En roman om förövarnätverk och en terapeut som får insikter om hur samhället fungerar./
Går det att skriva en roman om rituella/sadistiska övergrepp? Eller rättare sagt - går det att skriva en bra roman, som inte är kränkande för överlevare, eller gör någon form av makaber underhållning av övergreppen? Wanda Karriker har genom sin nyligen utgivna "Morning, Come Quickly" (Sandine LTD, Catawba 2003) visat att det är möjligt.
Wanda Karriker är själv en psykolog i North Carolina som arbetat med överlevare i mer än två decennier. Romanen handlar också om en psykolog, Emily Klein, som i terapier med överlevare för rituella övergrepp börjar få insikter som drastiskt förändrar hennes världsbild.
Handlingen är förvisso fiktiv - men verkligheten bakom är i högsta grad verklig. Den avspeglar det faktum att överlevare från rituella övergrepp, och de fåtal personer, och då inte bara terapeuter, som mött överlevare och insett att de talar sanning, med nödvändighet kommer att få insikter som få andra människor har. Dessa påverkar hela sättet att se på världen på ett sätt som är svårt att föreställa sig.
Att få upp eller ta del av minnen av rituella övergrepp är naturligtvis plågsamt i sig - men det blir än mer plågsamt genom insikten om att världen inte ser ut på det sätt man föreställde sig innan. När en överlevare träffar en annan överlevare som minns att de var med i samma grupp, och dessutom kan bidra med detaljer som hon/han absolut inte kunde veta om hon verkligen inte varit där - ja, då försvinner allt hopp om att allt skulle kunna vara en ond fantasi. När en terapeut har flera patienter, som helt oberoende av varandra kan beskriva samma scenarier - ja, då kan terapeuten inte längre tro att det kanske skulle handla om "symboler", "falska minnen" eller något annat mer uthärdligt. "Rituella" sadistiska övergrepp existerar - och säger en del mycket otäcka saker om världen idag.
Wanda Karrikers bok handlar om en terapeut som får göra denna resa. Hon blir gradvis medveten om omfattningen av de nätverk som utnyttjar människor, och om vad de är kapabla att göra. Hon får vara med om hur att en av hennes patienter brutalt mördas efter att börjat tala om vad han varit med om, och hon får efter ett tag bevis för att även hennes egen släkt var inblandad. Hon inser att det inte bra handlar om grupper av marginaliserade och isolerade psykopater - trådarna går tvärtom långt upp i den samhälleliga hierarkin. Ja, det finns även kopplingar till CIA: s beryktade tankekontrollprogram på 50- och 60-talen, MK Ultra.
De läsare som vill se bokens handling som en paranoid fantasi bör hålla i minnet att just den här typen av erfarenheter och belägg är vanliga i USA - och inte bara i USA. De sociala krafter som vill tysta ned övergreppen är mycket starka - vilket avslöjar en hel del mycket tragiska saker om det samhälle vi lever i.
Boken kan varmt rekommenderas. Men håll i minnet att det är en roman endast till formen - de personer som beskrivs i den har aldrig existerat men scenariot liknar i alltför hög grad verkliga scenarier, som överlevare, terapeuter och andra personer som vågat konfrontera denna värld fått uppleva.
Erik Rodenborg februari 2004
Går det att skriva en roman om rituella/sadistiska övergrepp? Eller rättare sagt - går det att skriva en bra roman, som inte är kränkande för överlevare, eller gör någon form av makaber underhållning av övergreppen? Wanda Karriker har genom sin nyligen utgivna "Morning, Come Quickly" (Sandine LTD, Catawba 2003) visat att det är möjligt.
Wanda Karriker är själv en psykolog i North Carolina som arbetat med överlevare i mer än två decennier. Romanen handlar också om en psykolog, Emily Klein, som i terapier med överlevare för rituella övergrepp börjar få insikter som drastiskt förändrar hennes världsbild.
Handlingen är förvisso fiktiv - men verkligheten bakom är i högsta grad verklig. Den avspeglar det faktum att överlevare från rituella övergrepp, och de fåtal personer, och då inte bara terapeuter, som mött överlevare och insett att de talar sanning, med nödvändighet kommer att få insikter som få andra människor har. Dessa påverkar hela sättet att se på världen på ett sätt som är svårt att föreställa sig.
Att få upp eller ta del av minnen av rituella övergrepp är naturligtvis plågsamt i sig - men det blir än mer plågsamt genom insikten om att världen inte ser ut på det sätt man föreställde sig innan. När en överlevare träffar en annan överlevare som minns att de var med i samma grupp, och dessutom kan bidra med detaljer som hon/han absolut inte kunde veta om hon verkligen inte varit där - ja, då försvinner allt hopp om att allt skulle kunna vara en ond fantasi. När en terapeut har flera patienter, som helt oberoende av varandra kan beskriva samma scenarier - ja, då kan terapeuten inte längre tro att det kanske skulle handla om "symboler", "falska minnen" eller något annat mer uthärdligt. "Rituella" sadistiska övergrepp existerar - och säger en del mycket otäcka saker om världen idag.
Wanda Karrikers bok handlar om en terapeut som får göra denna resa. Hon blir gradvis medveten om omfattningen av de nätverk som utnyttjar människor, och om vad de är kapabla att göra. Hon får vara med om hur att en av hennes patienter brutalt mördas efter att börjat tala om vad han varit med om, och hon får efter ett tag bevis för att även hennes egen släkt var inblandad. Hon inser att det inte bra handlar om grupper av marginaliserade och isolerade psykopater - trådarna går tvärtom långt upp i den samhälleliga hierarkin. Ja, det finns även kopplingar till CIA: s beryktade tankekontrollprogram på 50- och 60-talen, MK Ultra.
De läsare som vill se bokens handling som en paranoid fantasi bör hålla i minnet att just den här typen av erfarenheter och belägg är vanliga i USA - och inte bara i USA. De sociala krafter som vill tysta ned övergreppen är mycket starka - vilket avslöjar en hel del mycket tragiska saker om det samhälle vi lever i.
Boken kan varmt rekommenderas. Men håll i minnet att det är en roman endast till formen - de personer som beskrivs i den har aldrig existerat men scenariot liknar i alltför hög grad verkliga scenarier, som överlevare, terapeuter och andra personer som vågat konfrontera denna värld fått uppleva.
Erik Rodenborg februari 2004
Subscribe to:
Posts (Atom)