Showing posts with label Rituella övergrepp allmänt. Show all posts
Showing posts with label Rituella övergrepp allmänt. Show all posts

Sunday, July 21, 2024

En dokumentär om McMartin och andra påstådda "häxjakter"

Tre exempel på övergreppshärvor som avfärdats som ett resultat av "häxjakter", fast de uppenbarligen inte var detta ,  kan ses här.  Det verkar vara del två av en längre dokumentär i tre delar. Men endast del två verkar finnas på YouTube.

Det första fallet som tas upp är övergreppen på förskolan McMartin som ofta presenteras som ett klassiskt fall av en häxjakt mot oskyldiga. En bild som, av allt att döma, är helt felaktig. *

Sedan tas andra exempel upp - övergreppen på det arméägda daghemmet Presidio,  och en obehaglig grupp, kallad "Finders" 

Den här typer av dokumentärer är nu mycket ovanliga. Istället finns en rad pseudo-dokumentärer som i svepande  ordalag  talat om den påstådda moralpaniken under 90-talet.

Denna dokumentär verkar vara gjord  just under 90-talet, innan den massiva backlashen mot de som utsatts för den typen av övergrepp nästan segrade totalt, i global skala. 

En dag kommer man att gå tillbaka till dessa fall på allvar. Det  tragiska för mig är att det knappast kommer att ske under min livstid. 

---------------------------------------

*Inledningsvis ser det ut som om dokumentären delar åsikten att McMartin-rättegången var en häxjakt, men mycket snart inser man att den inte alls gör det.

Wednesday, January 25, 2023

Kort om ett kontroversiellt ämne

/Från min huvudblogg/

När jag hade en hemsida dominerades dess innehåll mycket av ett ämne som rituella övergrepp. Även om jag efter ett tag försökte ändra terminologi och använda andra ord för detta. Min blogg däremot skrev till en början väldigt lite om rituella övergrepp, men när min hemsida lades ner kom det mer om detta ämne i bloggen än tidigare. Men de senaste åren har jag haft extremt lite om detta.

Sedan har jag en speciell blogg om rituella och organiserade övergrepp, men även i denna hade jag successivt skrivit mer om organiserade än om rituella övergrepp.

Kanske kommer bloggen att bli mer intressant om jag fokuserar mer på rtt ämne som rituella övergrepp. Då kommer jag att ha den enda bloggen i Sverige som fokuserar på detta kontroversiella ämne och det kan mycket väl leda till ökat intresse.

Varför lämnade jag det ursprungliga fokuset? Lämnade jag det som en eftergift till samhället i stort, som inte vill höra talas om sådant? Lämnade jag det på grund av rädsla för vad som skulle kunna hända mig om jag skrev mycket om detta ämne? (!!!)

Det är obehagliga tankar.

Tuesday, October 27, 2020

En kritik mot QAnon - och mot hur QAnon utnyttjas för att slå mot utsatta för övergrepp

QAnons konspirationsteorier har använts  av de som förnekar "rituella övergrepp" och övergrepp med satanistiska inslag. Eftersom QAnons teorier till stor del är milt sagt absurda har de använts för att  - återigen - diskreditera överlevare. 

Kritiker har jämfört QAnon med det som missvisande kallats för "satanic panic" under 80- och 90-talet i USA.   '

I en artikel av Cheryl Rainfield, som kan nås på länken längst ner i detta inkägg, angrips såväl QAnon som de som använder QAnon för att misskreditera överlevare. 

Den är skriven av  en överlevare från övergrepp, med satanistiska inslag.  Jag saxar några korta citat från denna debattartikel: 

    "I am a cult torture survivor; my parents and extended family were part of intergenerational, interconnected cults."...

..."A personal plea: if you are speaking out against QAnon I’m glad, but PLEASE don’t discredit satanic cult survivors while doing so. We are still fighting to be believed and heard, even after everything we’ve survived."...

 ..."I have been dismayed by the number of normally oppression-aware people who—in their attempts to prevent disinformation and conspiracy theories spread by QAnon—completely dismiss cult torture survivors by saying it is all “satanic panic,” and that cult abuse doesn’t really happen. This discredits cult torture survivors like me, and it’s exactly what cults want to have happen." ...

..."So I hope that you will fight QAnon’s misinformation—but that you will not discredit cult torture survivors while you do so."

Jag tycker att artikeln är intressant eftersom det är den första som jag har  sett som tagit upp dessa frågor utifrån just dessa perspektiv.

Det är ju obehagligt för människor som har blivit misstrodda när de berättar om övergrepp -  att sedan se ett nätverk som de absolut inte vill ha med att göra - ändå på ett sätt "erkänna" deras verklighet - men detta i kombination med en politisk  världsbild som de själva finner såväl obehaglig  som absurd.

Inlägget kan läsas här .

Monday, September 14, 2020

Kan nån - kan QAnon...

Läser en krönika av Jan Guillou i Aftonbladet från den 16 augusti detta år.. Där skriver han bland annat om QAnon. Det mystiska nätverket som stöder Donald Trump - och samtidigt anser att presidenten ifråga har en hemlig mission. Nämligen att krossa ett satanistiskt pedofilnätverk som enligt QAnon styr USA i allmänhet - och det demokratiska  partiet i synnerhet. 

Guillou har förstås roligt åt detta. Och tillägger att dessa åsikter inte är nya - Margareta Winberg hade ju en gång liknande åsikter...

Med detta menar han uppenbarligen att hon 2005 vägrade att  delta i den hets mot Eva Lundgren - som Guillou själv mer än gärna blev en del av. 

Och vad var det som var Eva Lundgrens stora synd? Jo, att ha fräckheten att tro de berättelser som några unga plågade människor berättade - att de på ett sadistiskt sätt hade utnyttjats  sexuellt av människor, som hade någon form av "satanism" som överideologi. Med andra ord något som kanske (eller kanske inte) hade en del gemensamt med gruppen Order of Nine Angles , som nu bevisligen existerar och som kombinerar grova övergrepp med en satanistisk ideologisk överbyggnad. 

Idag skrivs det mycket om denna grupp i USA och England. Dock mycket mindre i Sverige, vilket kanske kan göra livet lättare för Jan Guillou o co. 

Så slipper de  kommentera bevisade exempel på just...  satanistiska övergrepp. 

Gulliou och de andra har ju länge insinuerat att var och en som "tror" att det finns satanister som begår sexuella övergrepp, eller mördar  i någon sorts offerritual , sprider absurda konspirationsteorier om att världen styrs av satanister. 

Hur de än har letat har de dock haft mycket svårt att finna exempel på att just de som "tror" på "rituella övergrepp" samtidigt "tror" på gigantiska "satanistiska" nätverk som mer eller mindre "styr världen".

Men nu har de ju QAnon. Vad nästan ingen annan lyckades med ser ju QAnon ut att ha lyckats med. Nämligen att skapa det exempel som har gett Guillou och  andra förnekare något de kan jubla över och unisont ropa "vad var det vi sa"... 

Och vare sig de själva eller deras anhängare verkar ju upptäcka det logiska felslut de begår..

 

En vanlig symbol för QAnon

Tuesday, December 31, 2019

"On ritual abuse" - en artikel som gjorde intryck på mig

För den som letar lite på nätet är det inte så svårt att hitta vildsinta angrepp på mig. De kan ta sig olika former, och för det mesta är det en förvirrande blandning av lögner, halvsanningar och en och annan sanning.

En sak som definitivt är sant ä'r att jag sedan 1993 har haft åsikten att det som kallas "rituella övergrepp" inte kan reduceras ner till  en folksägen, inte till en uppsjö av falska minnen, inte till en "hysteri ".

Men faktum är att jag en gång hade liknande åsikter. Dvs jag trodde inte det handlade om terapeutiska suggestioner, utan snarare om förvrängda, av en skräckslagen fantasi bearbetade omformningar av minnen av andra övergrepp.

Det som mest av allt startade en process där jag efter ett tag kom fram till att det finns en  mycket distinkt  otäck verklighet bakom minnen av den typen var nedanstående  artikel.

Jag läste den den 10 juni 1993, och det är väl en av de få enskilda artiklar som kan sägas verkligen förändrade en stor del av min världsbild. Den enda parallell jag faktiskt har var en artikel  om  Vietnamkriget i Ny Dag den 21 december 1964, som startade en process där jag kom att omvärdera mina åsikter inte endast om Vietnam utan även om världspolitik och "kalla kriget". (Och ja, jag VAR nio år 1964.) .

På samma sätt startade den artikel i "Body Memories"som  jag  läste 1993 en process, och en intensiv läsning.  som efter ett tag kom mig att se frågor om övergrepp och trauman på ett helt nytt sätt.

Den 17 juni 1997 fick jag förresten kontakt med artikelns författare.. Internet har sina fördelar.
---------------------------------------------------------------
On ritual abuse

/Från Body Memories 5/6 1993. Inlagd med författarens tillstånd./

I was born into a satanic family whose practices trace back to Europe. By day my family was proper, even dull, with minor little human flaws. By night they were satanists, and like all committed parents, they raised their children to adhere to their practices. For me as a child, this meant physical and emotional sadism, lots and lots of group sex and animal sacrifices, some human sacrifices and cannibalism, and acting in pornographic films. As an adult, after I had broken free, it meant endless years of depression and fear, accomplishment sucked dry of every bit of pleasure, a dread of life, and a frustrated desire to disclose what had happened and find some peace.

Did it really happen? Well, how do you teach a preschooler to have S/M fantasies? Where did that preschooler, who had no television or conventional religious training, learn about the devil, being buried alive in coffins, bearing the devil´s baby? What do you have to do to a child to make it believe, in 1945, that people are selfish, power-hungry, and sadistic, and that the only protection in life is to offer yourself to satan so that you can be the predator, not the prey? If it wasn´t satanic abuse, what did they do to me, that I organized my life around this fantasy? Must have been pretty awful.

I was taught, threatened, coerced into keeping my abuse secret. The time I slipped and revealed something, people outside the cult usually didn´t notice. When they did, all they saw was that I was odd, different from other children, difficult. In 1945, children´s problems where assumed to arise from within, from innate flaws or badness. The expression of children´s pain required suppression and correction rather than serious attention. Is it much difference today?

My life has been blessed as an adult because I managed to escape, and no longer had to be tortured or torture others. I raised my children non-abusively, and that is a miracle. And today I am blessed because I can speak out about my experience, and I can share my life with others who had lived through the same atrocities. I suffer the same old despair, but it feels a little less alone to be accepted, believed comforted and even (dare I say it) cherished by a few people.

And yet, socially, ritual abuse survivors are as alone as we have ever been. We are keenly aware of the powerful voices trying to still us with accusations of being narcissistic hysterics jumping on the abuse bandwagon. We hear threats of lawsuits, but do not even have the credibility to be arrested for crimes we were forced to participate in. We feel our aloneness most when we disclose and are met by disbelief, total silence, or comments about the weather.

All who lived through ritual abuse are deeply impaired. Who wouldn’t be scarred by just one incident of the type we suffered day after day? Many survivors can´t keep a job or a relationship. Many of us are chronically suicidal and self-mutilate or cover our pain with amnesia, drugs, or alcohol. We routinely get scapegoated for our symptoms. Most of us don´t have the resources to get assistance from society, and we settle for patronizing crumbs.

There are some brave and competent people without cult experience who try to understand and help us, but they are few and far between. So we reach within for understanding and solace, and we band together, as best we can, to create for ourselves what society withholds from us. Our deep and precarious friendships clothe our suffering in moments of beauty.

I have never been believed by society, and I do not expect to be. For if we were to be taken seriously, we would expose that the very foundation of culture, throughout human history and in every country, is abuse, aggression, power hunger and sadism. If you believe in the existence of hidden ritual abuse, you will start to be able to identify open ritual abuse in every institution and family you come in contact with.

For ritual abuse is simply systematic physical, emotional, sexual and/or spiritual abuse in the name of a defined ideology. It is abuse rationalized as ´for your own good´ or for the good of society. Under this definition, the vast majority of ritual abuse is out in the open and sanctioned by many people. A child who is told he is going to hell for lying, a teenager who beats up people of different races, ethnic cleansing, and the list goes on and on. The difference between my experience and everyday life is only one of degree and secrecy.

If I were to be believed, people would not be able to live with themselves and continue to tolerate such horrors. They would have to change themselves and society. My life has taught me not to dare expect so much from people.

Jeannie Riseman

Wednesday, June 20, 2018

"Rituella övergrepp" - "satanistpaniken" som inte var en hysteri...

Idag har det på många håll blivit en självklar "sanning" att det under ett antal år på 80- och 90-talen fanns vad som brukar kallas en "satanistpanik", som framförallt tog sig i utryck i "falska" anklagelser om övergrepp mot barn. Denna "panik" beskrivs som närmast hysterisk. Den ses av många som byggande på i stort sett ingenting, och de anklagelser som då framfördes beskrivs som allmänt vederlagda.

Den bilden är falsk. Den som vill undersöka saken rekommenderas att på allvar gå igenom litteraturen från denna tid, och närmare undersöka hur debatten fördes. Och varför den sedan tystnade.

Jag har en rad böcker från den tiden hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up , Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg,  Other Altars, Blasphemous Rumors -  för att endast nämna en del av dem.

Men det fanns också många andra jag som läste som jag endast lånade på bibliotek.

Och, ja, jag läste också böcker av "skeptiker"/förnekare. Böcker med titlar som The Satanism Scare, Satanic Panic,  Speak of the Devil och Satan¨s Silence.

De "skeptiska" böckerna var sällan övertygande, utom möjligen Satan¨s Silence.   Denna hade till synes mängder av bestickande argument. Å andra sidan har Ross Cheit i sitt monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative från 2014 gått igenom just denna bok. Och visat hur dess två författare - Debbie Nathan och Michael Snedeker - på ett systematiskt och av allt att döma medvetet sätt förvrängde fakta.

Det som hände var inte att de berättelser som dessa böcker beskrev bevisades vara falska. Det finns inte en mängd exemplet på motbevisade fall. Det finns fortfarande en rad av obesvarade frågor runt dessa fall som aldrig utreddes.

Anledningen till att intresset till sist försvann var den massiva motattack - som snart kom. Där media tävlade med myndigheter och officiella institutioner om att hävda att det absolut inte fanns någonting bakom anklagelserna. Så fick vi exempelvis höra tals om en "FBI-rapport" som sades ha demolerat alla anklagelser. Det var nu ingen rapport utan två essäer av FBI-agenten Kenneth Lanning  - som mest resonerade runt och omkring det hela, och inte undersökte ett enda konkret fall.

Vi fick också höra talas om att den brittiska regeringen tillsatte en kommission som bevisade att "rituella övergrepp" inte fanns. Ja, denna kommission gav ut en rapport redigerad av socialantropologen J.S. LaFontaine. En rapport på lite mer än 30 sidor, med fyra referenser, och i grunden ganska innehållslös.

Men idag läser inte många den litteratur som gavs ut på (framförallt) 90-talet.  De läser en eller två böcker, exempelvis Remembering Satan,  och någon av Lannings två essäer (framförallt den sista från 1992) och tror att de fått ta del av det sista ordet i frågan. End of story.

En dag kommer många att gå tillbaka till det som publicerades då. Det är jag övertygad om. Och inse att det inte handlade om mängder av vederlagda anklagelser utan om ett stycke verklighet som sedan sopades under mattan. Ett stycke mycket otäck verklighet.

Problemet med det som skrevs och sades om "rituella övergrepp" på 80-och 90-talet var (med några ytterst få undantag) inte att det var "hysteriskt", eller att de uttryckte en "panik". Den som läser igenom det kommer att finna att det handlade om mycket sakligt och nyanserat resonerande böcker, och artiklar. Och i några  enstka fall TV-och radioprogram. De gjordes av personer som i övrigt hade de mest olikartade åsikter om andra frågor.

De hade stött på något otäckt, och de försökte undersöka vad det var för något.

Problemet var istället att man ofta (men absolut inte alltid) betonade fel saker. Själva termen "rituella övergrepp" gav intycket att det var något som kunde definieras i framförallt religiösa termer. På många håll började man spekulera om vilka religiösa rötter som fanns bakom de förövare som beskrevs i rapporter om övergrepp.

På det sättet kunde vi (i böcker som exempelvis Other Altars och Cult and Ritual Abuse)  - se hur man letade sig tillbaks till till en hednisk urtid för att söka rötterna till övergreppen. Other Altars drar exempelvis jämförelser med... paleolitiska artefakter....

Jag hade också en gång en mailväxling med en amerikansk terapeut som på största allvar verkade tro att en del förövargrupper hade en bakgrundshistoria som sträckte sig tillbaks till senpaleolitikum...

Andra personer spekulerade om dagens förövargrupper var rester av kätterska sekter som krossades av kyrkan mellan 300 och 500 e.kr.

Den typen av spekulationer underlättade självfallet för de som ville diskreditera alla sådan berättelser och anklagelser.

På något sätt tycker jag att det kan vara lämpligt att här istället använda den marxistiska begreppen bas och överbyggnad. Det som många skrämda barn och vuxna överlevare berättade om (i berättelser som ofta stöddes av en rad mycket starka indiciekedjor, och i några fall direkta bevis) var vuxna sadister som plågade frmförallt barn, och kombinerade vad som inte kan beskrivas som något annat än tortyr, med sexuella övergrepp.

I relativt många av fallen handlade berättelserna om så grova övergrepp att en del barn ska ha dödats.

Denna sadistiska praktik skulle kunna beskrivas som basen.

Detta kombinerades dock i många av dessa fall (men faktiskt långtifrån alla -  i några fall är den så kallat "rituella" dimensionen nästan helt obefintlig) av någon form av ideologisk överbyggnad, som symboliskt demonstrerades i olika typer av bisarra ritualer.

Dessa överbyggnader kunde ta sig olika former. I inte så få fall var det något som skulle kunna beskrivas som en ovanligt otäck form av "satanism".

Att förövare försöker motivera sina brott med ideologiska och religiösa mystifikationer är ju inte direkt konstigt. Vare sig de själva trodde på dessa eller inte (i en del fall kan det ha varit avsett för att skrämma barnen, i andra fall för att motivera en del av förövarna) tycker jag att det är rimligast att se det som en ideologisk överbyggnad, inte som en bas.

Och framförallt bör man inte se gruppernas rötter i något dimhöljt förkristet förflutet. Mer än- förstås - att de ibland kunde hämta element i överbyggnaden från saker de läst, om och från just ett sådant dimhöljt förflutet...

Men om några förövare (exempelvis) skulle motivera ett barnamord med hänvisningar till fenicisk offerpraktik innebär det knappast att de ingick i en grupp som härstammar från det forna Karthago...

Jean M Goodwin har i några artiklar gjort ett försök att se bortom de ideologiska mystifikationer som ofta funnits i debatten om den typen av övergrepp. Hennes mest utförliga artikel finns tyvärr inte på nätet, men en kort sammanfattning som hon gjort kan läsas här.

För att återgå till inledningen så förnekar jag inte alls att det kan ha förekommit falska anklaglser. I några få fall fanns det uppenbara sådana, men det handlar inte alls om någon större del av fallen. De flesta fall är än idag oförklarade, outredda, och övergivna av alla rättsliga insatser.

Det var en gång en dörr som öppnades - till vad som såg ut att vara ett ovanligt otäckt stycke verklighet. Sedan stängdes den igen. Förr eller senare kommer den att öppnas igen.

Jag hoppas att det blir "förr" snarare än "senare". För så länge dörren inte öppnas igen kan man med all säkerhet utgå från att det finns barn och vuxna som fortfarande finns därute - instängda i en mardrömslik verklighet som de inte kan ta sig ur.

Friday, November 17, 2017

Mycket kort om definitioner och begrepp

Ända sedan jag i maj 2004 beslöt mig för att sluta att använda termen rituella övergrepp och ersätta den med "organiserade sadistiska övergrepp" har jag befunnit mig i ett tillstånd av terminologisk vånda. Om "rituella övergrepp" enligt mig var en missvisande term är "organiserade sadistiska övergrepp” en ofullständig term.

Det som under 80-talet och 90-talet började beskrivas som rituella övergrepp var någonting som innehöll en rad element där just organiserad sadism endast var ett av dem, låt vara enligt mig det viktigaste. I de flesta fall kombinerades detta med kraftiga inslag av magiskt tänkande, och i många fall dessutom med en programmering/ indoktrinering som försökte få även offren till att bli anhängare till gruppernas förvirrade ideologiska (och ofta "religiösa") system. Och i nästan samtliga fall försöka göra åtminstone en del av offren till förövare.

Jag har nu strukit citationstecknet runt rituella övergrepp i bloggtiteln. Det beror inte på att jag tycker att det är en bra term, men det är den mest allmänt använda. Själv kan jag inte se att det finns någon bra term -  det är väl därför det finns så många olika förslag till alternativa termer. FBI-agenten Kenneth Lanning föreslog 1992 termen "multidimensionella sexringar", samtidigt som han ju också ifrågasatte stora delar av överlevarnas berättelser. Det kan man säga mycket om, men just ordet "multidimensionella" avspeglar ändå hur komplext fenomenet är.

Dels är grupperna (mycket sadistiska) så kallade "sexringar", men dessutom är de också att betrakta som en typ av manipulativa och auktoritära sekter.

Min term "organiserade sadistiska övergrepp" var nog åtminstone till en del en eftergift till "skeptikerna", och den är som sagt klart otillräcklig

Jag återkommer kanske till frågan.

Friday, October 30, 2015

Men sådant finns ju inte...

Igår kunde man läsa i DN om en kvinna som befriats av polisen sedan hon kidnappats och utsatts vad som beskrivs som "blodsriter", och av polisen själv beskrivs som "häxkonst".

Den som undertecknat artikeln är Clas Svahn, som ju skrivit mycket intressant och läsvärt genom åren.    

Men vänta ett tag.... Vet vi inte alla sedan mitten av 90-talet att alla rapporter om den här typen av övergrepp är vandringssägner? Som rent definitionsmässigt inte kan existera?

Men de finns ju i alla fall, och det är ju bra att man för en gångs skull får se en liten del av isbergets topp.

Och detta läser vi för övrigt just dagen innan det olustiga Halloween-jippot, då vi alla förväntas frossa i död och skräck.

Thursday, September 24, 2015

Rituella övergrepp och "officiell" satanism

Både begreppen "rituella övergrepp" och "satanism" är ju mycket svårdefinierade, för att uttrycka sig lite försiktigt. Men jag vill (återigen) slå fast något som jag tycker är mycket väsentligt.

Det finns nästan inget samband alls mellan den offentliga satanismen och "rituella övergrepp". Det handlar i stort om två helt olika saker. Det gäller även de rituella övergrepp som sker under "satanistiska" former.

Framförallt gäller det rituella övergrepp mot barn. Dessa handlar nästan alltid om grupper av förövare som kanske, eller kanske inte, kombinerar sin pedofila sadism med en fallenhet för magiskt tänkande (alternativet är att de använder magin för att skrämma barnen, båda sakerna förekommer nog).

Anklagelser om rituella övergrepp mot barn har nästan aldrig riktats mot medlemmar i offentligt kända "satanistgrupper". Ett av de få undantagen är anklagelserna mot några personer i ledningen för Temple of Set för rituella övergrepp mot barn på det arméägda daghemmet i vid Presidio i USA. Men oavsett hur man ställer sig till dessa anklagelser handlade det där om en liten grupp i ledningen, som agerade på alldeles egen hand;  det finns inga anklagelser om förekomsten av rituella övergrepp i övrigt i organisationen Temple of Sets regi.

Det finns normalt sett ingen anledning för pedofila sadister att öka risken för upptäckt genom att starta, eller aktivt delta i, "öppna" satanistgrupper. Det torde vara något av det mest kontraproduktiva de skulle kunna göra göra.

"Satanism" förekommer i olika former, en del oerhört olustiga, andra osympatiska men ganska så harmlösa, och i några fall är de inte ens speciellt osympatiska. (Ta bara en grupp som "Satanic Reds", som kombinerar sin "satanism" med kritik mot storkapitalets makt, och förespråkar ett försvar av arbetarklassens rättigheter och en välfärdsstat!). I den värld vi lever i är omtolkningar av symboler vanliga, och det finns personer som väljer att tolka negativt laddade symboler på ett positivt sätt.*

För min del finns det ingen magi i ord.  Varje grupp av människor måste bedömas efter sin praktik  och sin ideologi, inte efter hur de känslomässigt ser på namnet "Satan".

Ett stort problem med den officiella satanistiska miljön har annars varit att många personer i den hamnade i försvarsställning när debatten om rituella övergrepp startade, och närmast automatiskt anslöt sig till förnekarlägret. Det var helt onödigt, men psykologiskt lättförståeligt. Onödigt därför att de mycket väl skulle kunna ha sagt "vi vet inte vad som är sant, men det är i alla fall inte vi".

Jag minns en intervju med Anton LaVey där han förklarade att han innan han blev "offentlig" ägnade sig att undersöka mer eller mindre "sataniska" miljöer och att han aldrig hittade något sådant som rituella övergrepp mot barn. Därför, menade han, måste det vara en myt.

Det var enbart korkat. Varför trodde han att slutna grupper av förövare, som kombinerade ockulta eller satanistiska inslag med fruktansvärda brott mot barn, skulle avslöja sina brott för honom när han "letade runt" efter ockulta grupper?
-----------------------------------------------------------------------------
*Den stora majoriteten av satanistgrupper verkar trots allt bygga på någon sorts sympatier för antingen egoism, eller destruktivitet, eller en kombination av bådadera. Det betyder inte att dess medlemmar i praktiken behöver leva upp till dessa "ideal",  men de finns där i botten.  Men det finns som sagt några undantag, som omtolkar satansfiguren till något som ter sig betydligt mer sympatiskt än detta.

Friday, October 3, 2014

Dawn Perlmutter i dåligt sällskap

Efter att ha läst Dawn Perlmutters bok Investigating religious terrorism and ritualistic crimes (CRC Press 2004) blev jag glad att en akademiker i USA kunde skriva så öppet om rituella våldsbrott. Det är ett ämne som blev nästan osynligt efter att den "anti-anti-satanistiska" backlashen segrade i USA i slutet av 90-talet.

Dawn Perlmutter är en filosofiprofessor som specialiserat sig på att analysera rituellt och religiöst grundat våld. Hon drar sig i sin bok inte heller för att ta upp satanismrelaterad brottslighet och även satamisminspirerade rituella övergrepp. Om de senare anser hon att de tveklöst existerar. Hon använder termen "traditional satanists" om de som begår brott utifrån utgångspunkten att de faktiskt förespråkar ondska, i motsats till "religious satanists" som tolkar om Satansfiguren till något inte riktigt lika negativt. Om skeptikerna på detta område skriver hon en del syrligt, exempelvis detta:

"For every anti-cult expert who testifies to the existence of ttaditional Satanists, there are 10 cult apologists who will testifty that these are accusations of a 'Satanic panic' or 'witch hunts' and attributs them to false memories suggested by a psychologist with an over-active imagination" (s. 324).

Att hon själv inte delar dessa (bort)förklaringar visar hon klart och tydligt.

Hon bortförklarar heller inte de satanistiska inslagen hos exempelvis seriemördare som Richard Ramirez, vilket det närmast är politiskt korrekt att göra i den akademiska världen idag.

Hon har även ett kapitel om våldsdåd kopplade till vampyrkulter, och till svartmagiska karikatyrer på Santeria och Voodoo, som exempelvis Palo Mayombe. Plus mycket annat.

Kapitlet om islamistisk terorism är mycket kort, från sidan 85 till 108. Som jämförelse kan nämnas att hon använder betydligt fler sidor till att beskriva högerextrema religiösa terrorgrupper. Det bör också påpekas att hon i avsnittet om islamistisk terrorism är mycket noga med att påpeka att det handlar om extremtolkningar och avarter av isalm. Hon ger inte alls intrycket av att på något sätt vara islamofob.

Så jag tänkte att man kanske kunde rekommendera boken till läsning. Att ta ritualiserat våld på allvar tillhör inte det vanligaste idag i den akademiska världen i USA.

Och jag tycker fortfarande att boken på många sätt kan rekommenderas. Men....

När man kollar på nätet ser man att hon numera i mycket hög grad utnyttjas av extrema contrajihhadsidor. Och -vad värre är - hon verkar faktiskt villigt låta sig utnyttjas.

Möjligen tyckte Perlmutter att hennes betoning på religiösa och rituella teman i våldsdåd fick en sådan bekräftelse efter framväxten av den så kallade "Islamiska Staten" att hon släppte alla hämningar och började bidra med den ena artikeln efter den andra till David Horowitz´ och andra contrsjihadilsters webbsidor.

Perlmutter ger alltså inte alls intrycket av att vara islamofob, åtminstone inte av döma av boken. Möjligen är hon oerhört politiskt naiv.  Det är i så fall sorgligt, för hon har ju ändå fört fram  ett viktigt tema som för det mesta varit ganska så nedtystat i akademiska sammanhang.

Tuesday, September 9, 2014

Sara Scott om rituella övergrepp

Jag har just läst om Sara Scotts bok The politics and experience of ritual abuse: beyond disbelief, Open University Press, 2001. Jag läste den först ungefär när den kom. För några månader sedan beställde jag den genom Akademibokhandeln.

Den väcker tankar. Den är ovanlig på många sätt. Författaren är sociolog, vilket i sammanhanget är lite udda. De flesta sociologer som skrivit om detta ämne har varit förnekare. Sara Scott är det inte. Och det är intressant att se hur hon på ett nyanserat sätt använder sig av samma analytiska begreppsapparat som några av de främsta förnekarna.

Scott är också feminist. Det ter väl sig inte så udda i Sverige, där många, i synnerhet på förnekarsidan, verkar tro att "rituella övergrepp" är en fråga som framförallt drivits av feminister. Det har i viss mån också varit fallet i Sverige, men definitivt inte internationellt.

Huvuddelen av boken kan också beskrivas som en sociologisk analys av ett antal förövargrupper. Den baserar sig på djupintervjuer med 36 överlevare från sådana grupper. Av dessa hade 20 utnyttjas i grupper som de själva definierade som "satanistiska".

Den sociologiska studien av förövargrupperna börjar i kapitel 3. De två första kapitlen handlar om hur kunskapen om sexuella övergrepp växte fram från och med 70-talet (kapitel 1) och om motreaktionen mot dessa insikter (kapitel 2).

I kapitel 3 tas upp inslag i  de övergrepp som begicks i de grupper som hon analyserar, som inte är specifika för just "rituella övergrepp". Det framgår där att den överväldigande majoriteten också utnyttjades i familjen. Men även utanför familjen skedde inte alla övergrepp i en "rituell" kontext.

Kapitel 4 tar upp frågan om hur "trossystemen" såg ut i dessa grupper. Kritiker, som J.S Lafontaine, har framhållit att överlevares berättelser om hur ideologin såg ut inte motsvarar något känt satanistiskt, ockult eller religiöst trossystem. Det ger Sara Scott henne rätt i, men förnekar att det skulle ha någon relevans för frågan om berättelserna är sanna eller inte. Där håller jag med henne. Det finns ingen anledning att exempelvis tro att ett "satanistiskt" förövarnätverk måste ha en lära som liknar ex.vis Church of Satan eller Temple of Set. Det är uppenbart att vi här har grupper med mycket speciella trossystem, som är anpassade till deras kusliga praktik.

En annan fråga som Scott berör i detta kapitel är huruvida förövarna verkligen trodde på de trossystem de lärde ut, och använde för att motivera övergrepp. Här menar hon - och hon baserar sig alltså hela tiden på överlevares berättelser - att det varierar väldigt mycket. I en och samma grupp kunde man finna medlemmar som "naivt" trodde på sin "satanism" (eller andra motsvarande läror) och andra som inte verkade tro ett skvatt utan endast utnyttjade tillfället att få begå sadistiska övergrepp.,

I det femte kapitlet tar hon upp relationen mellan könen i förövargrupperna. Det är inte så enkelt som en del skulle tro. I synnerhet de kvinnliga överlevarna verkar ofta anse att det rådde en nästan total jämställdhet mellan män och kvinnor bland förövarna. Scott kommenterar att det vore ju underligt om det just i den typen av förövargrupper skulle råda en perfekt jämställdhet mellan könen!

Hon kommer också fram till att detta är en illusion - eller en ideologisk mystifikation. Vid en närmare analys av berättelserna visar det sig att det oftast rådde en ganska så strikt arbetsdelning mellan könen, och att de mer "prestigefyllda" uppgifterna vanligtvis utfördes av män.

Medan de kvinnliga överlevarna oftast uppfattade förhållandet mellan de manliga och kvinnliga förövarna om jämställt, gjorde de manliga det oftast inte. Dessa verkar genomgående varit på det klara med att det i grunden var männen som hade makten,

Men - trots detta är det väl värt att framhålla att dessa grupper verkade ha en "ideologi" - låt vara mystifierande - som gav intrycket av jämställdhet bland förövarna . Detta är tankeväckande, eftersom många förnekare, i synnerhet i Sverige, försöker skapa bilden av att feminister fantiserat ihop existensen av rituella övergrepp för att smutskasta "männen". Om så vore fallet skulle dessa drag bli svårbegripliga. Det är också ett faktum att många feminister inledningsvis hade svårt att hantera just rituella övergrepp - och en del av dessa anslöt sig också tyvärr till förnekarsidan, Det berodde till stor del del på den stora andelen kvinnliga förövare, och på att "patriarkatet" i dessa grupper ibland var så dolt att det måste "upptäckas" först på ett senare stadium i en analys...

Nästa kapitel - det sjätte- är det otäckaste. Det heter "Making death meaningsful" och handlar om människooffer, och andra mord, inom dessa grupper. Scott försöker gå igenom både de tankesystem kring dödande och död som finns i den typen av grupper - och praktiken. Det är ju denna fråga som skeptikerna ofta fokuserar på. Medan det i vårt samhälle för många är klart möjligt att tänka sig att barn dödas för att de kommer i vägen för lustmördande sadister har många svårt att föreställa sig ett system där dödandet åtminstone till stor del motiveras med magiska tankar om att rituella offer kan ge förövarna makt. Här anser Scott att denna reaktion till stor del beror på en etnocentrisk reflex att förlägga den typen av praktik tillbaka till en avlägsen forntid - där alla är överens om att det en gång har existerat!- och en motvilja mot att se att den kan finna ibland oss.

Det finns olika typer av dödande inom dessa grupper. Dels de (nästan alltid barn) som dödas som en indirekt följd av övergrepp, dels de som dödas som bestraffning - och dels renodlade rituella offer. En annan typ av mord är extra plågsamt för många överlevare. Det är de som utförs på andra barn som den utnyttjade har haft nära relationer med. Det kan handla om hur barn uppmuntras till att få en nära relation till varandra, ja till och med ingå "äktenskapsceremonier"med varandra. Sedan tvingas det ena barnet att se på, eller tvingas delta i, när det andra barnet dödas.

Ett annat exempel är hur unga flickor tvingas föda barn, för att sedan få se, eller tvingas delta i, dödandet av de nyfödda barnen.

Nu kan jag tänka mig att en stor del av läsarna slår bakut. Är inte detta perverterade fantasier utan någon som helst grund i verkligheten? Om barn dödas, var är då de försvunna barnen?. Den sista invändningen är naiv.

Som alla vet kan barn födas utan att registreras. Minst en gång on året upptäcks någon stans i västvärlden hur kvinnor som fött oönskade barn har gömt dem i frysen, eller i källaren, eller någon annanstans. Om detta sker individuellt kan det naturligtvis även ske organiserat. Dessutom vet vi att det går att föra över barn över gämser. Det finns många bevis för att det går att olagligt "adoptera" eller röva bort barn från länder i tredje världen eller Östeuropa. Detta bevisar inte att berättelserna är sanna, men de visar att det som berättas inte är något fysiskt omöjligt, som många påstår.

Kapitel 8 handlar om så kallad multipel personlighet. Det är ett tillstånd som är förknippat med grova övergrepp i bardomen, och i synnerhet denna typ av övergrepp. Här har förnekarlägret gjort allt för att förneka att detta tillstånd alls existerar, men det gör det, vad dessa än må påstå. Och beläggen för att det är kopplat till extremt traumatiska barndomsupplevelser är mycket starka.

Men är allt detta nu inte motbevisat nonsens? Har inte polisen i land efter land undersökt dessa fall och aldrig hittat något? Nej, det har den inte. /Och nu lämnar jag helt Sara Scotts argumentering, Nedanstående resonemang har inget med hennes bok att göra - det är grundat på andra fakta och mina egna tolkningar utifrån dessa. /

Före ca 1980 avfärdades den här typen av berättelser i stort sett helt automatiskt. De undersöktes aldrig, och de som berättade om något som ens avlägset liknade dettas kunde ofta förvänta sig en plats på ett mentalsjukhus, om de var oförsiktiga nog att berätta. Då och då skymtar det ändå fram i litteraturen , som Robert Fabians "London after dark" 1954, men det är undantagsfall.

Efter 1980 hände det något. Den andra feministiska vågen hade öppnat vägen för att lyssna och tro på överlevare från sexuella övergrepp i barndomen. Efter ett tag blev också många benägna att tro på även "rituella" övergrepp.

Detta ledde till ett antal kända, och ett större antal ganska så okända, rättsfall. En del av dessa innehöll starka belägg, både medicinska och andra materiella sådana. En del ledde till fällande domar.

Resultatet blev en av de mest välorganiserade motkampanjerna i kriminalhistorien. Den leddes till en början oftast, men inte alltid, av personer med nära kopplingar till personer som anklagades för övergrepp. Eller av personer som själva visade sympatier med förövare på uppenbara sätt (som att intervjua sig i pedofiltidningar och uppmuntra pedofilerna att stå på sig och hänvisa till att de utför Guds vilja, eller att producera barnpornografi, eller att vara nära vänner med ledare för kända och överbevisade sexsekter, eller att uttala sig om att de barn som utsätts för övergrepp i själva verket hade förfört förövarna).

Efter ett tag breddades basen för motståndet, och vi fick "objektiva" "rapporter" från auktoriteter som Kenneth Lanning, eller J.S LaFontaine. Alla större media stödde förnekarna, och även om många poliser lokalt var övertygade om att sådana brott begicks, valde de centrala polisapparaternaa att rekommendera eller snarare beordra poliskårerna - att inte undersöka sådana fall. Eller endast urdersöka delmoment i dessa, och helt undvika anklagelser om "satanism", "rituella offer" och andra centrala element.

Man bör också påpeka att den typen av spaning som brukar ske mot exempelvis terrorister, med telefonavlyssning, buggning, eller infiltration så vitt jag vet aldrig någonsin har ägt rum i fall som dessa.

I Sverige hörde jag för övrigt från en journalist som hade undersökt den typen av fall, men som ganska snart gav upp, om en åklagare som avfärdade en berättelse från ett barn som sade sig ha iakttagit ett förövarmord på ett annat barn med orden "ännu en som läst Spökflickan!" och sedan lade ned fallet. Och så här är det generellt idag. Om barn berättar om övergrepp har de ibland till och från en viss chans att bli hörda. även om det är mycket svårt om det handlar om övergrepp i familjen. Men ett nästan bergsäkert scenario för att att få en förundersökning nedlagd är om barnet skulle berätta om "satanistiska ritualer", "rituella barnoffer", övergrepp kopplat till ockulta ceremonier. Eller något närbesläktat.

Då läggs den mer eller mindre automatiskt ned, och man börjar istället undra över vem som kan vara "inplanterare".

Detta blir till en självuppfyllande profetia.. Man säger att inga satanistiska övergrepp förekommer - och så brukar man hänvisa till Kenneth Lannning. Och gömmer hastigt och, nej, inte lustigt, bort att Lanning inte sade detta. Han sade att satanism var ett meningslöst begrepp och att det därför inte var någon mening att undersöka om en förövare var "satanist"eller inte. Och om man ignorerar den typen av motivbilder kommer man ju inte att hitta några sådana heller. Och Lanning sade dessutom att ytterst få barn försvinner spårlöst i USA - och att det därför inte var någon mening att tro på berättelse om barn som dödas. Att USA har en bakgård i Latinamerika där det inte alls finns noggranna register på vilka barn som försvinner från ex.vis indianbyar eller annan fattig landsbygd eller stadsslum diskuterade han aldrig. '

Så är då cirkeln sluten. Man letar inte, och när man ändå hittar saker blundar man. Så länge som detta är fallet är det milt sagt oklokt att automatiskt avfärda plågade människor som berättar om att de har varit med om fruktansvärda övergrepp av en typ som officiellt inte påstås kunna existera.

Monday, August 4, 2014

Att förneka rituella övergrepp

/Uppflyttat från den 13/10 2013./

Igår gjorde jag något som ledde till en stor besvikelse. Jag lånade Chris Mathews Modern Satanism: Anatomy of a radical subculture från 2009.

Den är känd för sin kritik mot den av Anton LaVey grundade Church of Satan (CoS).

Mathews kritiserar CoS för att vara politiskt  reaktionära nyliberaler som är för egoism och mot jämlikhet. Det är förstås inget nytt. Det märker varje person som läser LaVeys och de andra medlemmarnas skrifter.

CoS är en reaktionär nyliberal sekt, liksom exempelvis framgångsteologerna och anhängarna till Ayn Rand.  CoS är en av de minst inflytelserika av dessa grupper, och förmodligen inte mer "diabolisk" än de andra.

Om man istället jämför CoS med flera andra satanistgrupper, är en skillnad att CoS faktiskt verkar vara genuina i sitt avståndsatagnade från våldtäkter, övergrepp mot barn, och blodiga offer. Det gör dem inte sympatiska, på något sätt, bara mindre osympatiska än många andra "satanister".

Men - OK, det vore ändå intressant att läsa om Mathews analys av CoS. Men jag kom av mig, när jag råkade slå upp sidan 122. Där började ett avsnitt om anklagelser om rituella övergrepp, på sammanlagt åtta sidor.

Efter en vinklad, ensidig, och bitvis vulgär, beskrivning, kom han på sidan 128 till följande slutsats om hela det komplex av anklagelser och minnen som han märkligt nog kaller för en "episod" .

"It has been established beyond doubt that the episode was a vast catalogue of misinformation, hyperbole, paranoid fantasy, sensationalism and self-centered opportunism."

Han har huvusakligen två källor för detta påstående. Dels Kenneth Lannings två artiklar (ofta kallade "FBI-rapporter") från 1989 och 1992, dels J.S. La Fontaines engelska rapport från 1994.

Om vi börjar med Lanning kan vi notera att hans två i och för sig välskrivna artiklar  är ganska tunna; den första från 1989 är på cirka 20 sidor, den andra är på ca 35 sidor. Den andra artikeln är i stort sett en utvidgning av den första.Medan artikeln från 1989 behandlar anklagelser om ockult- och kultrelaterad brottslighet i allmänhet har den från 1992 ett fokus på anklagelser om rituella övergrepp mot barn.

Den som läser artiklarna noggrant får faktiskt bilden av en Lanning som gör allt för att insinuera fram en bild, utan att egentligen säga något bestämt. Han diskuterar inga konkreta fall, och ägnar sig mest åt att diskutera olika begrepp. Framförallt "bevisar" hans två debattartiklar faktiskt ingenting.I vilket fall som helst kan inte Lanning användas för att fria förövare. Hans grundteori verkar vara att även om många detaljer i berättelser om rituella övergrepp inte nödvändigtvis stämmer, så har majoriteten av de som berättar ändå utsatts för någon typ av övergrepp.

Jag har tidigare mer utförligt diskuterat Lanning här

Vad gäller LaFontaine har jag diskuterat hennes rapport här.

Den gavs ut av det brittiska hälsodepartementet 1994 under rubriken The extent and nature of organized and ritual abuse. Den är mycket tunn. Den är på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar. Dess huvudsakliga innehåll är en ganska så torftig statistik. Trots att den har anförts som ett avgörande bevis för att rituella övergrepp inte existerar bevisar den ingenting sådant. Intressant nog visar den tvärtom att av de 84 fall kommissionen undersökt fanns det i 35 av fallen medicinska bevis på att barnen faktiskt utsatts för sexuella övergrepp. Vad som får LaFontaine att presentera rapporten som en vederläggbning av anklagelserna var att i endast tre av fallen fanns det materiella bevis på att ritualer förekom under övergreppen. Eftersom rapporten visar att det vanligen gick månader och ibland år innan övergreppen anmäldes är det knappast förvånande. Varför skulle förövare spara bevisen och i månader snällt vänta på eventuella husrannsakningar?

Mathews nämner också en annan så kallad rapport som sägs ha kommit fram till att det endast skett ett (1) satanistiskt övergrepp mot barn i USA. Men vilka resultat man kommer fram till beror förstås på grundsynen hos de som gör en sådan rapport (och förstås också på hur ordet "satanistisk" definieras). Det finns många fall av rituella övergrepp i USA, som inte endast styrks av minnen, utan av medicinskt konstaterbara skador, samstämmiga uppgifter från oberoende vittnen, och annan bevisning.

Ett av de få konkreta fall som Mathews tar upp är fallet med sheriffen Paul Ingram - som faktiskt hade erkänt rituella övergrepp mot sina döttrar. Här tror Mathews att detta har motbevisats bortom allt rimligt tvivel. Det var så här. Sociologen Richard Ofshe, som tillhörde förnekarlägret, besökte Ingram i fängelset, och lurade i honom att hans son och en av hans döttrar hade anklagat honom för att ha tvingat dessa att ha sex med varandra. Ingram mindes detta, och fyllde i detaljer. Då kunde Ofshe triumferande slå fast att mannen måste ha haft ”falska minnen" av att ha begått övergrepp, eftersom inga sådana anklagelser någonsin hade framförts.

Efter ett tag lyckades han övertyga Ingram om detta (eller möjligen få honom att tro att han skulle kunna friges om han hävdade detta...)

Men det är något som inte riktigt stämmer här. Just att tvinga barn att ha sex med varandra tillhör regeln, snarare än undantagen vid det som brukar kallas ”rituella övergrepp”. I de beskrivningar som finns av rituella övergrepp i de familjer där det finns mer än ett barn är sådana anklagelser närmast rutin. Att inga anklagelser om just detta hade framförts i just detta fall är knappast ett avgörande bevis för att Ingrams minnen av egna övergrepp var falska. Om Ofshe hade velat bevisa något borde han ha lagt fram något verkligt ovanligt, eller väldigt specificerat, påstående. Det gjorde han inte......

Resultatet blev artiklar i the New Yorker, en bok, och till och med en spelfilm, där det avgörande beviset för mannens oskuld försiktigtvis kraftigt bättrades på. Detta gjorde att de som såg filmen kanske inte kunnat inse att kampanjmakarnas argument inte hade mer substans än kläderna på kejsaren i HC Andersens saga...... För övrigt bör det framhållas att Ingram faktiskt erkände innan han hade träffat någon terapeut. Och det bör också tilläggas att i just detta fall kunde rättssystemet inte heller påverkas. Ingram satt kvar hela fängelsetiden och släpptes inte i förtid. Och barnen vidhöll sina anklagelser.
(Mer om fallet finns i Carl Raschkes artikel The politics of the "false memory" controversy: the making of an academic urban legend i Noblitt & Noblitt: Ritual abuse in the twenty-first century, 2008.)

Mer allmänt - den bild som vanligtvis förs fram om att nästan alla anklagelser om rituella övergrepp efter ett tag motbevisats är helt fel,

Det finns inga ”mängder av fall” där anklagelserna avslöjats vara falska. Det finns fall som rivits upp, efter att kampanjen mot rituella övergrepp startades, där de anklagade friades på grund av att bevisningen inte ansågs vara ”bortom allt rimligt tvivel”. Men det handlar också om att polismakterna i västvärden efter att den intensiva kampanjen startades i mitten av 90-talet rutinmässigt avfärdar anklagelser i inledningsstadiet. Det handlar om att husrannsakningar endast undantagsvis sker, och då oftast så sent att förövare torde ha kunnat avlägsna de mesta av spår. Det handlar om att även i de fall fällande domar avkunnas, domstolarna medvetet lyfter bort de ”rituella” inslagen, för att inte alltför mycket utmana backlashen.

Idag kan man nog säga att rituella övergrepp de facto är avkriminaliserade. Eftersom de nästan definitionsmässigt inte anses kunna  existera, är chansen att få någon fälld, eller ens åtalad, för något sådant så nära noll man kan komma.

Det här är en av de märkligaste debatterna i kriminalhistorien. Annars riktigt sansade debattörer och auktoriteter har här svalt förnekarversionen rakt av utan att ens försöka sätta sig in i "den andra sidans" argument. Och suspekta backlashförfattare som annars få skulle vilja ta i med tång lyfts här fram som "experter" som i just detta avseende är värda stor tilltro...

Den enda slutsats man kan dra är att anklagelserna i stora delar av av västvärlden träffade en mycket känslig punkt, i ett mycket sjukt samhälle. Det maskineri som sattes igång för att förvränga och tysta ner verkade mycket snart få oerhörda resurser. Och de som hade invändningar marginaliserades, förlorade sina tjänster, och fick plötslogt omöjligt att publicera sig i några större media.

Och kvar stod de som hade minnen och berättelser om ofattbara lidanden. De kom plötsligt att kastas ut i ett rent mörker där de som trodde dem tystnade, och där den allmänna bilden blev att de utsatta  var mytomaner,  eller duperade av terapeuter.

Vi som vet att den bilden inte stämmer kan möjligen skriva bloggartiklar som denna. Men, som någon en gång har sagt, i cyberrymden kan ingen höra dig skrika.

Vi lever i ett samhällssystem där många av de värsta övergreppen mot barn numera inte ens utreds. Och där det finns outsinnliga resurser för att "bevisa" att övergrepp som begåtts aldrig har existerat. Och att de som har sett, hört och känt bara ... drömde.

Är det inte dags att börja göra något åt den saken?

Wednesday, August 1, 2012

"Ritual abuse in the twenty-first century"

Ovanstående är titeln på en samlingsvolym från 2008, redigerad av Randy Noblitt och Pamela Perskin Noblitt. Den är på över 550 sidor och 20 kapitel - och handlar alltså om rituella övergrepp.

Det är en bok där alla författarna har en sak gemensamt: de anser att det definitivt finns en verklighet bakom överlevares berättelser om rituella övergrepp. De står alltså i grunden på överlevarnas sida. En stor del av bokens innehåll handlar också om att bemöta och analysera argument från förnekarsidan.

Boken är nog en av de mest genomarbetade samlingsvolymer om ämnet som har publicerats.

Jag kommer att återkomma mer utförligt till konkreta avsnitt ur boken senare. Här bara en mycket kort anmälan av några av inläggen.

Jag vill gärna börja med att nämna Randy Noblitts inlägg i kapitel 3, där han bland annat redogör för resultaten av en omfattande enkätundersökning om överlevares erfarenheter.

I kapitel 4 redogör Ellen P. Lacter och Karl Lehman för skillnaden mellan de symptom som överlevare från rituella övergrepp kan ha, och de som kan uppkomma vid schizofreni. Överlevare med extremt traumatiska minnen brukar ibland avfärdas som just schizofrena

Michael Salter har ett kort men klargörande avsnitt om debatten om rituella övergrepp. Carl Raschke beskriver debatten om "false memory syndrome" - i ett kapitel med den träffande underrubriken "The making of an academic urban legend".

Martin H Katchen är representerad med ett kapitel om begreppet "moralpanik" - som faktiskt är något av det mest klargörande jag läst om detta så ofta missbrukade begrepp. Han visar att det faktum att en "moralpanik" uppstår inte på något sätt säger någonting om verklighetsbakgrunden till denna "panik". "Moralpaniker" kan ju uppstå som en reaktion på verkliga ohyggligheter - liksom på imaginära. Han behandlar en rad historiska exempel, på ett upplysande sätt. Om det så bara vore för det kapitlet vore boken värd att köpa...

I övrigt kan nämnas Sandra Bucks artikel om det engelska  nätverket RAINS, som hårt angreps av  backlashen i tidigt nittiotal. Och Sarah Nelsons genomarbetade artikel om Orkneyfallet. Just Orkneyfallet har av skandalpress och baklashförfattare beskrivits som ett typexempel på en "häxjakt". Det var det inte, och det visas klart i artikeln.

Sist men inte minst vill jag här rekommendera Jean M Risemans pedagogiska och klargörande artikel i kapitel 18. Det var Jean Riseman som skrev den första artikel jag någonsin läste om ämnet - i Body Memories 1993. Hon är själv överlevare och hon skriver alltid mycket mänskligt, insiktsfullt, och balanserat.

Alla inlägg är på olika sätt värda att läsa. Fast Tom Balls kapitel borde nog inte ha tagits med... Det skulle kanske ha platsat i ett helt annat sammanhang, men inte här.

Boken som helhet kan som sagt rekommenderas. Det är en av de bästa och mest insiktsfulla böckerna jag läst om detta förvisso mycket obehagliga ämne.

Tuesday, July 10, 2012

Vanliga frågor om rituella övergrepp

Översättning av tre FAQ från Ritual Abuse, ritual crime and healing. Översättningen gjordes för över tio år sedan,och lades också ut på den amerikanska sidan. Nu har de tagit bort den svenska översättningen. Jag har inte hunnit kolla om de har gjort några avgörande ändringar i den engelska text som här är översatt.

Del 1: Rituella övergrepp

Vad är en ritual?

En ritual är en handling som har en symbolisk mening. Den kan vara privat, som att ta en amulett till en examen, eller offentlig som att sjunga nationalsången. Ritualer kan utföras vid vissa tillfällen födelse, sammankomster, dödsfall, förändringar i den sociala statusen eller utföras dagligen, som att säga godnatt till ett barn.

Vad är rituella övergrepp (bred definition)?

Rituella övergrepp är övergrepp mot ett barn, en vuxen i underläge eller ett djur i ett rituellt sammanhang. På ett allmänt plan kan många av våra öppet eller dolt socialt sanktionerade handlingar , som till exempel militärtjänsten, rasism, barnaga, och hustrumisshandel ses som rituella övergrepp. En del övergrepp är individuella (som Jeffrey Dahmer) andra är kollektiva. Kollektiva övergrepp kan antingen vara öppna eller hemliga.

Vad är rituella övergrepp (snäv definition)?

Termen rituella övergrepp används vanligen om upprepade, extrema, sadistiska typer av övergrepp, speciellt mot barn, i gruppsammanhang. Gruppens ideologi används för att legitimera övergreppen och övergreppen används för att lära ut gruppens ideologi. Handlingarna hålls hemliga från det övriga samhället eftersom de bryter mot etablerade normer och lagar.

Vilka ideologier brukar användas för att rättfärdiga rituella övergrepp?

Alla typer av ideologier kan förvrängas och anpassas till övergreppssituationer. I Förenta Staterna, Kanada och Europa finns rapporter om hur människor rituellt utnyttjats i satanistiska, kristna, nyhedniska och panteistiska trossystem, liksom i rasistiska och nazistiska rörelser och i religioner som Santeria och voodoo. För närvarande utförs de flesta rituella övergrepp i satanistiska sammanhang, eller också är det dessa övergrepp som just nu får mest uppmärksamhet.

Rituella övergrepp utövas av män och kvinnor från livets alla skeden, både i städer och på landsbygden. Hur många procent av befolkningen som är förövare eller offer är för närvarande okänt.

Förövarna kan klassificeras som:

1. Familjer eller transgenerationella grupper: Vuxna, som utsattes för övergrepp som barn utsätter sina egna barn för övergrepp och indoktrinerar dom. Dessa traditioner kan ha existerat många generationer bakåt.

2. Utomfamiljära. Vuxna utnyttjar barn utanför familjen. Barnen kan vara finnas på daghem, skolor, kyrkor, föreningar eller andra sociala sammanhang.

3. Ad hoc-grupper. Vuxna, som kanske eller kanske inte själva varit utsatta i barndomen, går samman och bildar en ny grupp med en egen ideologi och ritualer. Tonåringar anses ofta bilda sådana ad hoc-grupper.

Vilka typer av övergrepp äger rum?

Såväl fysiska, känslomässiga, sexuella och andliga övergrepp kan äga rum. Fysiska övergrepp kan ta sig formen av slag, elschocker, tortyr, instängning, påtvingat intagande av droger, blod och avföring. Känslomässiga övergrepp kan innefatta bedrägerier, bluffer och ett skuldbelägga offren. De sexuella övergreppen kan ta formen av sadistiska sexuella övergrepp mot barn och icke-villiga vuxna men även att offret själv tvingas att utföra sexuella övergrepp. Andliga övergrepp kan ta formen av att byta ut gott mot ont, en moral baserad på destruktiva normer och ett förkvävande av tankefriheten.

Vilka speciella högtidsdagar brukar rituella övergrepp utövas på? Var vänlig och kom ihåg att grupper som begår övergrepp stjäl, perverterar och hånar legitima religiösa gruppers högtider. Detta betyder inte att alla som firar dessa högtider begår övergrepp. Nyhedniska grupper, i synnerhet, är föremål för många fördomar, och det är viktigt att inse att den stora majoriteten av dagens nyhedningar är kärleksfulla och inte begår övergrepp. Det är inte deras fel att grupper av förövare väljer att skända deras heliga dagar. I den kristna kulturen perverterar förövare de stora kristna högtiderna: jul, påsk, pingst osv. De judiska högtiderna kan också användas på samma sätt. På samma sätt har de förkristna hedniska högtiderna stulits och perverterats. Grupper av förövare som uppstått i norra och västra Europa firar vinter- och sommarsolstånden (21/12 och och 21/6) och vår- och höstdagjämningen (21/3 och 21/9). Fyra högtider ligger mellan dessa helgdagar. De är Candlemas (2/2), Walpurgisnacht, eller Beltane (30/4), Lammas (2/8) och Samhain, eller Halloween (31/10). (Den exakta dagen för dessa högtider kan variera en del, och flera högtider firas mer än en dag)Många grupper blandar olika traditioner. Santeria är en blandning av afrikanska traditioner och katolicism. Satanism är en blandning av hedendom och ("upp-och nedvända" ) element från den kristna traditionen. Grupper med blandade traditioner firar ofta flera uppsättningar av högtider.

Dessutom kan sekulära högtider, som medlemmars födelsedagar, mors dag, fars dag, alla hjärtans dag, och nationaldagen ofta användas. Somliga grupper märker ut dagar som är symboliskt viktiga för denna speciella grupp, som ledarens födelsedag, årsdagen av någon bedrift, eller ett år med en speciell betydelse för gruppen. Det finns ganska mycket variationer mellan olika grupper.

Varför tror så få människor på överlevare från rituella övergrepp?

För det första har grupper av förövare starka motiv av att förbli oupptäckta, så de bevarar sina hemligheter väl. För det andra skrämmer sådana grupper sina offer till tystnad. För det tredje vill samhället som helhet ofta inte tro att dess normer och lagar blivit överträdda på ett så uppenbart och extremt sätt, så det väljer att förneka att det sker.

Finns det några lagar mot rituella övergrepp?

I Förenta Staterna och Kanada fins lagar mot fysiska handlingar som begås under rituella övergrepp. Handlingar som mord, sexuella övergrepp mot barn, kidnappning, övervåld och misshandel, grymhet mot djur, vandalisering, och likskändning. Andra länder har lagar mot de flesta, om inte alla, av dessa brott. I några delstater kan speciella straff utmätas om det kan visas att den kriminella handlingen motiverades av hat mot en speciell grupp. Rituella övergrepp kan också indirekt leda till andra typer av brott, såsom undvikande av inkomstskatt, att överträda landgränser eller använda posten för brottslig verksamhet, prostitution, tillverkning, spridning och innehav av barnpornografi, försäljning och innehav av olagliga droger, och konspiration för att begå brott. Dessutom har fyra stater i USA instiftat lagar mot rituella övergrepp mot barn, som specificerar olika typer av handlingar som brukar begås under rituella övergrepp. De är skrivna på ett sådant sätt att ingen grupps religiösa frihet hotas. Dessa delstater är: Illinois, Idaho, Texas, och Louisiana. Massachussets och Florida arbetar med en lagstiftning mot rituella övergrepp. Kalifornien och Utah håller på att upprätta speciella polisavdelningar mot rituella övergrepp.

Med sådana lagar, varför blir det inte fler fällande domar?

Problemet är inte lagarna utan trovärdigheten. Polis och åklagare tror ofta att sådan fall inte kommer att leda till fällande domar, eftersom juryn kommer att avfärda alla belägg så fort något vittnesmål innehållit religiösa, ideologiska eller konspirativa element. Faktum är att mångadomstolar har frikänt de anklagade eftersom de därför inte ansåg att vittnena var pålitliga. Många människor tror att det inte har funnits fällande domar mot rituella övergrepp. Det är inte sant: det finns många fall av fällande domar både i USA och i andra länder. Påståenden att det inte finns några fällande domar eller att de fällande domar som finns endast beror på att domstolarna smittats av en masshysteri eller en "häxjaktsmentalitet" är ren desinformation.

Vilka är symptomen på rituella övergrepp hos vuxna och barn?

De flesta symptom är inte specifika för rituella övergrepp. Effekter av olika typer av trauman påminner om varandra. liksom effekterna av olika typer av sexuella och fysiska övergrepp. Eftersom övergreppen är så grova kan symptomen bli speciellt allvarliga. Symptom som är specifika för rituella övergrepp kan vara antingen en fascination för eller en skräck för föremål, händelser, och symboler som förekommer specifikt i rituella övergrepp och som inte förekommer i andra typer av fysiska och sexuella övergrepp. Exempel på symboler är kors, krucifix, pentagram (femuddiga stjärnor) ögon, magiska och ockulta symboler, vissa siffror och färger. Andra exempel på objekt som kan skapa skräck eller fascination är blod, knivar, elektricitet, kistor, dockor, småbarn, och vissa djur. Händelser som påminner om händelser som förknippats med övergrepp kan skapa extrema reaktioner. Däri kan räkans de högtider som firats av kulten, läkar- och tandläkarbesök, barnafödande och abort.

Kan du säga något om läkningsprocessen för de som utnyttjats i rituella övergrepp?

Jag (och här talar jag endast för mig själv) tycket inte om ord som återställande eller healing. De implicerar att skadorna kan läkas, vilket i sig bagatelliserar erfarenheter av rituella övergrepp. Om det kan läkas, var det trots allt inte så farligt. I stället föredrar jag att tänka hur jag kan leva med mitt förflutna på ett annat sätt. Jag föredrar att undersöka min relation med den extrema ondskan, föreställningarna om fri vilja och tvång, sinnets struktur och sambandet med livet och med andra människor. Mina mål, är ökad kunskap om mitt förflutna och om mina inre strukturer, ökad tanke-flexiblitet, och ökad kontroll över mitt eget beteende.

Många överlevare från rituella övergrepp förklarar passionerat att de har en en individuell väg de måste följa. Anda är låter sig vägledas av religioner, tolv-stegsrörelser, eller terapi, och accepterar deras begreppsapparater som sina egna. Varje människas väg är unik, på samma sätt som varje människa är unik. I allmänhet ror jag att det finns flera saker som kan vara ett stöd för de som varit utsatta för denna extrema typ av övergrepp. Det första är en vilja, medveten eller omedveten, att bryta de band som binder oss till ett våldsbeteende. Det andra är styrkan och/eller turen att lyckas lämna kulten fysiskt. Och sedan är det mer icke precisa begrepp, som själen eller kärleken eller skyddsandar, som inte kan definieras, men som skapar vår inställning till oss själva och världen.

Har du några råd till andra överlevare som försöker hela sig?

Lita på er själva, vare sig ni tror att ni existerar eller inte. Lär er allt ni kan, i er egen takt. Avfärda idéer och människor som upplevs som obehagliga och våldsamma. Försök att komma ihåg att med tanke på din egen tidigare erfarenhet, varje dag som du inte mördar, våldtar, eller lemlästar en annan människa (och det innefattar dig själv!) eller ett djur är en triumf. Och din triumf, tillsammans med andras, är det enda hopp vi har om att stoppa blodbadet.

Hur kan jag vara säker att mina minnen är verkliga?

Om du har av dig oberoende bekräftelser som fotografier eller någon annans dagbok, eller om en annan överlevare oberoende av dig kommer ihåg samma händelse, kan du vara ganska så säker att händelserna verkligen hänt. Det är svårare att avgöra utan oberoende belägg. Vad du minns är ett skrämt barns bästa gissning att lista ut vad som hände en gång. Tillförlitligheten hos din bedömning är beroende av hur skrämd du var, hur gammal du vare , hur drogad du var, hur djupt hypnotiserad du var, hur mycket eller lite du hade fått sova. Det beror också på om förvarna försökte lura dig, och hur skickliga de var i detta. Medan varje speciellt minne kanske inte är, historiskt sett, riktigt, skulle du inte ha minnen av rituella övergrepp om inte något verkligen hände dig. Icke utnyttjade människor har inte flashbacks eller minen av rituella övergrepp. De kan ha en mardröm efter en skräckfilm, eller en bild som de sett kan hemsöka dem ett tag, med de lider inte av återkommande minnen av rituella övergrepp.

Del 2. Multipelpersonligheter och dissociation

Vad är dissociation?

Dissociation betyder åtskiljandet av saker som var, eller normalt sett är, tillsammans (dvs associerade). I sina sinnen upplever människor vanligtvis händelser, inklusive synintryck, ljud och känslor som helheter. När dissociation inträffar så kan den händelse som personen minns vara helt tömd på mening och känslor, som har separerats och förvaras i en annan del av psyket. Med andra ord förvaras de olika delarna av minnet på olika ställen i psyket, inte som en helhet. Dissociation är en mental process, ett sätt att registrera och förvara information. Det är ett av sinnets sätt att arbeta. En del information kan vara dissocierad, medan annan information kan vara förvarad som en helhet. Ibland hör man någon säga att någon är dissocierad. Det är ett förenklat sätt att säga att dennes sinne använder sig av dissociation. En person är alltid en hel person oavsett hur deras sinne arbetar. Ingen förvarar sin fot på ett ställe, sin näsa på ett annat och sin psyke på ett tredje, även om det ibland kan kännas som om det vore fallet.

Vad orsakar dissociation?

Dissociation inträffar när en människa upplever extrem påfrestning eller en överväldigande flod av sinnesintryck. Under sådan omständigheter upplevs livet på ett annorlunda sätt, och minnet av en händelse kommer att sparas på ett annorlunda sätt i sinnet. Det finns forskning idag som försöker undersöka om hjärnan opererar på ett annorlunda sätt när den ställs inför stressituationer. Här kommer ett personligt exempel som många människor kan förstå. Jag kommer ihåg hur min bil sladdade på en isbelagd gata. När bilen förlorade fästet verkade det som om jag såg färgerna klarare, och tiden verkade passera mycket långsamt. Jag var insvept i total tystnad trots att radion var på och jag upplevde vare sig tankar eller känslor. Det enda jag var medveten om var vad jag såg. Senare satte känslorna in. Jag var så rädd att mitt hjärta bultade och mina ben skakade, men jag kunde inte minnas vad jag hade sett när det hände. När ett barn regelbundet utsätts för grova övergrepp utsätts det samtidigt för extrem påfrestning. Många händelser upplevs i ett chocktillstånd, lagras i ett dissocierat tillstånd och återkallas i form av fragment.Om barn utsätts för tillräckligt mycket påfrestning, kan även minnen av mindre stressfyllda händelser bli dissocierade. Kanske barnet fortfarande är i ett chocktillstånd, kanske barnets känslighet för stress har ökat, kanske sinnet utvecklar egenskapen att lagra alla andra minnen på ett liknande sätt. Det finns troligen medfödda skillnader i temperament mellan olika människor. Några människor kanske dissocierar lättare än andra, eller behöver mindre påfrestning för att hamna i ett dissociativt tillstånd.

Vad är en flashback?

En flashback är ett dissocierat minne som återvänder till medvetandet. Det kan vara en lukt, en smak, en bild, en känsla eller alla dessa saker tillsammans. Det kan vara en sekund, eller hålla på i veckor. Människor kan beskriva hur de upplever lukt av alkohol eller parfym, hör ett ord igen och igen i sina huvuden, känner panik eller skräck utan någon rimlig orsak, eller ser bilder, som foton eller filmer i sin inre syn. Allt detta är fragmenterade bilder som når medvetandet. De kan vara extremt levande och kan upplevas som om de händer i nutid. Ju mer fragment som kommer samtidigt, ju mer intensiv kommer flashbacken att vara. Flashbacks är skrämmande om du inte vet vad de är för något, och om du inte inser att de kommer att upphöra. Att uppleva flashbacks betyder inte att du håller på att bli galen - det betyder att du har nått en punkt i ditt liv då du är förmögen att ta itu med saker som du inte kunde hantera tidigare.De tenderar att minska i intensitet när du har samlat fragmenten till ett sammanhängande minne, talat om det, gråtit över det, absorberat minnet till en del av ditt liv.

Vad är multipelpersonligheter?

Om övergreppen är tillräckligt allvarliga kan de mentala fragmenten organiseras i "personligheter" som verkar leva egna liv. Ofta är personligheterna så skilda att de inte vet om de andras existens. Detta kallas en glömskebarriär. Tänk dig ett barn vars mor är kärleksfull ena stunden och grym och sadistisk den andra. Barnet kommer uppenbarligen att reagera olika, beroende på moderns sinnesstämning. Barnet kommer att lära sig olika sätt att svara på den "goda" och den "onda" modern. Alla barn gör det till en viss grad, eftersom ingen vuxen är helt konsekvent. Tänk er sedan att ett barn är så stressat att minnena av samvaron med den "onda" modern är dissocierade. När den "goda" modern fins närvarande har barnet inget medvetande om den "onda" modern eller om det "onda" barnet. Men så fort modern blir elak slår barnet om och vet exakt hur det ska reagera! Voila! En multipelpersonlighet.

Vad är en delpersonlighet?

En delpersonlighet (eng. alter) är en av personligheterna i en person med multipelpersonlighet. Den personlighet som agerar utåt under större delen av tiden kallas ofta värdpersonligheten och personligheter som mindre ofta tar över kallas delpersonligheter . En del personer har bara en eller två delpersonligheter, andra har hundratals eller till och med tusentals. Några människor med multipelpersonlighet upplever varje delpersonlighet som en separat person. Andra upplever dom som skilda från det vanliga självet, men inte som en annan person. Multipelpersonlighet är inte exakt samma sak för olika personer, och varje människas upplevelse av denna inre realitet är unik. Ofta har delpersonligheter namn, en distinkt ålder, och har speciella arbetsuppgifter. En kan ha som uppgift att bli arg, en annan att gå till skolan eller jobbet, en tredje kan vara den som bestämmer vilken delpersonlighet som ska kontrollera kroppen under en given tid. Delpersonligheter kan ha ett kön som skiljer sig från kroppens eller en annan sexuell orientering än världen. Det kan även finnas delpersonligheter som är djur, föremål eller abstrakta idéer. Ibland har människor delpersonligheter som har upplevt döden eller odödligheten. Skapandet av delpersonligheter är en naturlig psykisk process, orsakad av extrema påfrestningar i barndomen. Vuxna förövare som är medvetna om processen kan manipulera och träna de personligheter som uppstår så att dessa tjänar förövarens syften. Några överlevare från rituella övergrepp har delpersonligheter som är tränade av sina förövare att utföra vissa uppgifter och att bete sig på det sätt som förövaren önskar. Och en del överlevare har delpersonligheter som organiserats i ett utstuderat mönster av kulten, med strikta regler som reglerar hur delpersonligheterna kommunicerar med varandra.

Vad är sammedvetenhet?

När två eller fler delpersonligheter är medvetna om vad som händer i nutiden, sägs de vara sammedvetna. När två eller flera delpersonligheter delar kontrollen över kroppens handlingar, sägs de vara sam-närvarande.En person kan ha delpersonligheter som inte vet om varandra, delpersonligheter som är ömsesidigt medvetna om varandra, och delpersonligheter som är medvetna vissa tider men inte andra. Delpersonligheter som är medvetna om de andras närvaro vet att de är multipelpersonligheter, medan delpersonligheter som inte har kontakt med andra personligheter tror att de är "den enda som finns". En delpersonlighet kan även den vara uppsplittrad.

Vad är integrering?

Integrering är en term som används för att förklara två olika processer. Den ena är den process där delpersonligheter lär sig att kommunicera och samarbeta och dela sina minnen med varandra. Den andra betydelsen av ordet är sammansmältningen (fusionen) när två eller flera delpersonligheter blir en. Ingenting förloras i processen: alla minnen, talanger, och personlighetsdrag bevaras, men organiseras på ett annorlunda sätt. En överlevare beskrev integrationen som att "bli förälskad i sig själv" i stället för döden av en del av henne själv, vilket hon hade fruktat. Några människor väljer att inte fusionera och upptäcker att deras liv är helt tillfredsställande så länge delpersonligheterna kommunicerar bra. Andra fusionerar delvis, och reducerar antalet delpersonligheter. De flesta som har många delpersonligheter fusionerar i etapper, vilket ger tid för systemet att stabiliseras och bli van vid en ny mental organisation. En del människor "blir en" för en tid, och senare uppstår nya delpersonligheter som bildats för att svara mot nya omständigheter i livet, eller också kan de forna delpersonligheterna splittras av och bli sig själva igen. Att vara en multipelpersonlighet är en ständigt pågående process, liksom att inte vara en multipel är det. Det finns alltid val som måste tas, beslut som gör livet lättare eller svårare. Det finns ingen klar regel för hur det "bästa livet egentligen är - varje persons livsväg är unik.

Del 3. Tankekontroll (mind control)

Vad är tankekontroll?

Tankekontroll har liksom rituella övergrepp både en vid och en snäv definition. I en mening är all reklam tankekontroll, ett försök att få människor att köpa vissa varumärken eller saker. Propaganda (mitt land har rätt och är bra och ditt har fel och är dåligt) är också ett exempel på försök till tankekontroll. I rörelsen för överlevare är dock definitionen av ordet smalare och mer kuslig. Det betyder att en del av en person har programmerats (dvs tränats) att lyda en annan person utan att ifrågasätta medan andra delar av personen inte vet om detta.

Vad är programmering?

Programmering syftar både på den process där en part av sinnet lär sig automatisk lydnad och innehållet i denna lydnad. Sålunda kan man säga att en person har programmerats att begå självmord under vissa omständigheter, eller man kan tala om ett självmordsprogram som utlöses (aktiveras) av vissa ord och situationer. Ordet programmering är tungt, utstrålar en maskinliknande oundviklighet. Det är värdefullt att hålla i minnet att programmering är något som utförs av en människa mot en annan människa. för specifika syften, med användning av vissa utprovade tekniker, vid en viss tid och plats. Om man tänker sig programmering som träning försvinner en del av det mystiska med begreppet.

Varför skulle någon vilja kontrollera någon annans tankar?

En person som är programmerad utan att veta om det kan förmås att utföra många farliga och olagliga saker. Sådana människor kan exempelvis bli perfekta spioner eftersom de inte kan berätta om sina uppgifter om de grips. De vet inte vad de gjort eller vad de ska göra och kan inte ge några upplysningar. De kan också bli perfekta mördare, knarklangare, penningtvättare eller sexuella slavar som kan användas i pornografi. prostitution eller utpressning - allt som kräver hemlighetsmakeri.

Vem utövar tankekontroll?

Många kulter som praktiserar rituella övergrepp utövar tankekontroll, i det att deras medlemmar ofta inte är medvetna om att de deltar i kulten eller i i rituella övergrepp. Regeringar har också i hög grad experimenterat med tankekontroll.

År detta dokumenterat?

Regeringsinblandning i tankekontroll har dokumenterats från Nazi-Tyskland, Kanada, och Förenta Staterna. Somliga dokument i USA som tidigare varit hemligstämplade har senare blivit offentliga; många andra har förstörts i hemlighet. Några artiklar har publicerats i akademiska tidskrifter och en del privat korrespondens har blivit offentlig. Och, naturligtvis, finns det också vittnesmålen från överlevare som blivit medvetna om vad som gjorts med dem.

Det finns ingen motsvarade dokumentering om användandet av tankekontroll i kulter eftersom kulter inte dokumenterat sin verksamhet som regeringar gör. Om det finns hemliga kultdokument, har de ännu inte sett dagens ljus. Men om vi får döma av berättelser från och handlingar av överlevare från rituella övergrepp används tankekontroll ofta i kulter som begår övergrepp och det ser ut som om kulter och myndigheter ibland samarbetar med att utveckla tekniker.

Hur mänga människor kontrolleras på detta sätt?

Det är omöjligt att säga eftersom många är totalt omedvetna om att de har blivit utnyttjade och programmerade. Det finns inget centralt register för överlevare som minns, och de som skulle kunna göra sådana register är ofta mer intresserade av att tysta ned det hela.

Personer som hävdar att de är tankekontrollöverlevare finns på varje kontinent. Just nu är det fler från USA, Kanada, vissa europeiska länder, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika än från andra håll. Det är slående att överlevare verkar vara mer vanliga i vissa delar av varje land än från andra delar, och några platser ser ut att vara centra för tankekontrollaktiviteter.

Hur används multipelpersonligheter?

Det är lätt att förstå att en delpersonlighet kan användas till att utföra en uppgift, medan andra delar inte vet om dessa uppgifter, eller ens existensen av den delpersonlighet som utför dem. Olika delpersonligheter kan användas på olika sätt, antingen för olika uppgifter eller som back-up. Multiplar, dissociation och påtvingad glömska är centrala element i tankekontroll.

Inte alla som programmerats ageras som multiplar. Några misstänker inte ens att de har delpersonligheter. I avsaknad av en order, signal eller utklösare från en överordnad kan de leva helt normala liv.

Vad är utlösare och signaler?

Utlösare (triggers) är situationer, handlingar eller ord som gör minnen medvetna eller aktiverar ett program. De är så att säga katalysatorer. Några saker som kan aktivera program är telefonsamtal, brev eller vykort, och symboliska föremål sända som "gåvor".

Ordet utlösare används i en mycket bred mening, och kan betyda allt från att utföra ett kommando efter att ha fått ett tecken till att få en flashback efter ett tandläkarbesök, att bli upprörd när en vän, medarbetare eller överordnad är hård eller taktlös. För klarhetens skull är det bäst att alltid exakt ange vad som vad utlöst ( program, handlingar, känslor, minnen etc)

Ordet signal(cue) används vanligtvis i en smalare mening, och syftar på en utlösare som aktiverar ett program, även om detta ord också börjar användas i en bredare mening.

Vad är ett täckminne?

Under många år betydde täckminne att minnesfragment som representerade känslan av en större händelse. Så kan ett barn som tittade ner medan det blivit utsskällt senare endast minnas hans eller hennes skor, tillsammans med en känsla av skam och ilska. Eller en lukt kan motsvaras av känslan av att se mormor koka.

I tankekontrollsammanhang, och även i allt högre grad i andra sammanhang, är ett täckminne ett minne som döljer, eller täcker, ett annat minne. Täckminnet kan vara ett reellt minne eller vara implanterat av programmeraren genom hypnos, genom bluffmakeri som inkluderar kostymer, filmer eller "virtual reality". Somliga människor tror att minnen av tidigare liv, sataniska rituella övergrepp och UFO-kidnappningar är exempel på täckminnen. Täckminnet är avsett att skapa misstro och kan tjäna syftet att skydda en programmering, eller ett medicinskt eller psykologiskt experiment.

Används olika system?

Ja. Ibland skapas många delpersonligheter och ordnas i ett hierarkiskt system. Det finns människor vars delpersonligheter påminner om en medeltida by, med adel, knektar, och bönder. Andra mönster liknar en företagsstruktur, med råd som vägleder de olika avdelningarna. Andra mönster är mer abstrakta och påminner om ockulta symboler, som pentagrammet eller livets träd, en geometrisk form eller en matematisk formel, en DNA-struktur eller ett videospel.

Delpersonligheter kan bli lärda att gruppera sig själv in olika mönster vid olika tidpunkter, eller två eller fler grupper av delpersonligheter kan användas för att forma olika mönster. Delpersonligheter kan vara förmögna till att duplicera sig själva, eller kan skapas av andra delpersonligheter. Inte alla delar har namn; en del har nummer, anda är endast fragment.

Vilka programmeringstekniker används?

Varje teknik som kan skapa trancetillstånd kan användas. I praktiken innebär det vanligtvis tortyr, extrem smärta. sexuell upphetsning, droger, och/eller elchocker. Andra metoder är avsaknad av sömn, mat eller vatten, extrema temperaturer, höga ljud, eller starka ljussken. Tekniker som användes för att förhöra krigsfångar har använts: såväl tortyrtekniker och psykologiska manipulationer, inklusive skapande av hjälplöshet och hopplöshet, tricks och bedrägerier, plötsliga rollbyten (den "snälle" polisen vs den "elake"). Ingen av metoderna är mänskliga.

Kan människor kontrolleras mekaniskt?

Det finns mycket dokumentation om hur myndigheter har forskat om mekaniska metoder för tankekontroll. Experiment har gjorts om kontroll av känslor och beteende genom elektroder som implanterats på människor och djur. Implanterade microchips möjliggjör att spåra djur och givetvis också människor. Det har gjorts försök med att ge ovetande människor LSD och andra psykoaktiva droger och i litteraturen finns beskrivningar av användandet av mikrovågor för att tjuvlyssna eller sända meddelanden till människor på stora avstånd.

Hur kan man "deprogrammera" människor som har programmerats?

Att tvinga på ett trossystem på någon som har blivit programmerad är inte "avprogramering" - det är en ny programmering. En verklig "avprogramering" förutsätter samtycke, respekt, tålamod, kreativitet och vänlighet. Inom dessa ramar finns det en teknisk och en återuppbyggande inriktning. Dessa inriktningar kan blandas på ett omdömesgillt sätt.

A. Återuppbyggande. Ge delpersonligheterna mer kunskaper.

En mindre teknisk inriktning innefattar att öka delpersonligheternas kunskaper om både det förflutna och yttervärlden. Det går att tala direkt till dolda delpersonligheter genom att säga "alla inom dig är välkomna att lyssna och att upprepa för andra som inte lyssnar. Ingen behöver lyssna." och sedan beskriva det nuvarande med enkla ord. Beskriv flashbacks, definiera dissociation, beskriv vilken mat som finns i kylskåpet, beskriv dagliga aktiviteter, förklara vad det innebär att välja, och demonstrera hur man kan välja i det dagliga livet.

I grunden undervisar du delpersonligheterna om en värld de aldrig har känt.

Gradvis kan deras intresse väckas och de kan utvecklas tillräckligt för att välja själva, handla självständigt. Det är emellertid viktigt att inte börja argumentera utan endast erbjuda mer kunskaper och valmöjligheter.

Att minnas och att återleva det förflutna är än mer effektivt. Om alla inblandade delpersonligheter kan minnas och dela med sig vad det innebar att bli programmerade, och att återuppleva upplevelserna och känslorna, kan verkliga förändringar ske. När de ser exakt vad som gjordes, på vilket sätt, av vem, kommer tvånget att följa programmet att bli förståeligt. "Aha! Det var så de gjorde det!" Mysteriet är försvunnet och programmets makt har minskat. Så fort en person kan minnas och arbeta igenom programmeringssession kan de fysiska symptomen försvinna, känslorna kan riktas in på ett mer adekvat sätt, och personen kan medvetet välja om den vill eller inte vill följa instruktionerna istället för att blint lyda utan att veta varför.

B. Teknisk: ändra programmet

Här lämnas strukturen ifred medan delpersonligheterna får en ny eller modifierad uppgift. Till exempel kan en delpersonlighet vars uppgift är att svara på telefonen och få instruktioner bli omprogrammerad till att svara först efter femtio signaler. Ingenting har egentligen förändrats men en sådan "första hjälpen" kan vara användbar.

Om man tänker i termer av dataprogrammering, kan den interna "programmeraren" bli uppmanad att avaktivera program, att ta bort dem, eller stoppa dem i papperskorgen. Detta kan vara extremt svårt; några program är skapade för att återskapa sig själva om de är raderade och att radera ett program kan få oanade konsekvenser. Du skulle inte vila radera ett självmordsprogram, för att ta ett exempel, om det skulle leda till att ett mordprogram aktiveras!

Är det nödvändigt att integrera alla delpersonligheter för att en deprogrammering ska ske?

Nej, integrering och deprogrammering är två separata processer. Integrering är att blanda två eller flera delpersonligheter. Deprogrammering är helt enkelt att lära sig mer: att lära att du var programmerad, att inte alla i världen är programmerade, att du inte behöver följa programmet. Det är att lära sig göra val, lära sig vad frihet är. Naturligtvis kommer somliga att utnyttja den friheten till att integrera, om de så önskar, med de kan också använda den till att pröva äta chokladglass för första gången i sitt liv, skriva en bok, göra alla möjliga saker.

Är det möjligt att leva ett "normalt" liv efter att ha blivit programmerad?

Att bli programmerad är definitivt inte normalt, det är en serie av avsiktligt utförda plågsamma handlingar som involverar olika typer av tortyr och tvång som ägde rum utan ditt samtycke eller ens kunskap. Varje människa är unik med olika upplevelser i sitt liv, och du kommer att definiera "normal" enligt din växande känsla av helande och återtagna kontroll över ditt liv. Det är helt möjligt Att leva ett tillfredsställande, även lyckligt, liv och vara nöjd med ganska så normala omständigheter och aktiviteter.

Du kan leva utan att förlora tid, utan att vara inblandad i händelser som du inte vill vara en del av, utan att vara någons marionett. Du kan välja att bli aktivist eller att ha hand om får på någon avlägsen plats. Du kan ha starka och svaga sidor. glädjeämnen och besvikelser, som alla andra. Men du kommer alltid att veta att i ditt förflutna har hänt något som, lyckligtvis, inte händer alla människor. Du kommer att vara en överlevare, i en process av helande, hela ditt liv.

Översättning Erik Rodenborg

Thursday, May 24, 2012

Webbsida om rituella övergrepp

Vill gärna tala om att länken nedan till McMartinrapporten har jag hämtat från denna webbsida.

Den är ny för mig, och verkar innehålla en hel del värdefull information. 

Tuesday, April 3, 2012

Begreppet "rituella övergrepp" - igen

Det kan verka förvirrande att jag ibland förklarar att jag anser att begreppet "rituella övergrepp" (eller "ritualmord") är missvisande, men inte så sällan använder det i alla fall.

Det handlar om flera saker. Dels att det är vedertagna begrepp, som jag ibland använder för att de just är vedertagna.

Men dels för att verkligheten är komplex, och att det till och från händer att det som kallas "rituella övergrepp" och "ritualmord" verkligen förtjänar det namnet.

För det mesta gör det det inte. Anser jag. Vanligtvis används termen "rituella övergrepp" om sexuellt sadistiska övergrepp mot barn, utförda i gruppsammanhang. Här är det uppenbart att de sexuellt sadistiska motiven nästan alltid dominerar och "ritualerna" nästan alltid är en förevändning, eller överbyggnad (eller i några enstaka fall ett sätt att skrämma offren). Det gäller även i de fall där barn dödas. Jag tror alltså att den sadistiska tillfredsställelsen dessa dåd ger förövarna är den centrala orsaken till att de utförs. Jag anser att i dessa fall är termen "rituella övergrepp" mest en förskönande omskrivning. där man accepterar den bild som förövarna försöker ge sig själva.

Men det finns ju andra fall av övergrepp och "offer" där "övernaturliga" motiv verkar dominera. Även om de också här är kopplade till sadism. I det senaste fallet i Mexiko verkar det vara så. I Matamaros var det så. Det kan också ha gällt en del av det som brukar räknas som rituella övergrepp mot barn, exempelvis fallet Presidio.

Tillvaron är ofta inte endast otäck, även det otäcka är komplext. Inga definitioner är heltäckande. "Rituella övergrepp", "offer", "ritualmord", "sataniska övergrepp", och en rad andra termer som ofta används i sammanhanget är svårdefinierade. Och en del är direkt olämpliga, som till exempel just "sataniska övergrepp".

Det viktigaste är nu inte hur man definierar olika ord, utan att man inser att de står för något existerade. Som bör bekämpas.

Tuesday, December 20, 2011

Rituella övergrepp /sadistiska övergrepp

/Om begrepp, definitioner och annat... En text från 2004 om en svår fråga.../

/För undvikande av alla missförstånd: den diskussion om meningsfullheten av begreppet rituella övergrepp som jag för i slutet av artikeln har *absolut ingenting* att göra med den som förs av de som vill betvivla existensen av "rituella övergrepp" eller några andra former av övergrepp. Tvärtom. Den handlar om vilka begrepp och definitioner som bäst hjälper oss att förstå, och bekämpa, övergrepp av olika slag./

Jag har den senaste tiden gått igenom Aftonbladets artiklar om rituella övergrepp från 1992 och 1993 (och dessutom några tidiga från 1991) och måste säga att de väcker funderingar. Under ett halvårs tid fylldes Aftonbladet med fler artiklar, stort uppslagna och som på ett sympatiskt sätt tog ämnet på stort allvar. Personer som Dianne Core, en anonym engelsk psykoterapeut och (framförallt) Eva Lundgren intervjuades. Samtidigt kom de första artiklarna om Södertäljefallet, som efterhand kom att kopplas till begreppet "rituella övergrepp".

Höjdpunkten kom i mars 1993, då Aftonbladet publicerade ett stort antal artiklar. Sedan blev det ganska tyst - ett år senare dominerade istället artiklar om "falska anklagelser".

Varför segrade backlashen så pass snabbt? Hur kunde de personer som aktivt drev frågan tystas så pass effektivt? I allmänhetens ögon måste det ha framstått som att media under en kort tid blev lurad att bli en del av en masshysteri, och att det snart avslöjades att det hela var fantasier. Kritiker som påstod att det helt saknades teknisk eller annan bevisning, tog helt över debatten, och de som visste att den bilden var falsk förmådde inte göra något som helst effektivt motstånd. På så sätt skiljer sig Sverige från exempelvis Storbritannien och USA, där backlashen aldrig kom att dominera lika totalt. I Sverige blev det plötsligt helt tyst, efter att media under 1994 och några år framåt skapade bilden av en vansinnig masshysteri, där oskyldiga människor anklagades.

En förklaring var kanske att de aktiva i den svenska debatten inte var förberedda på hur hårt och intensivt motståndet skulle bli. I motsats till England och (framförallt) USA lyckades de inte samla sig och bemöta den massiva kritiken. Framförallt tilläts de falska påståendena om avsaknaden av bevisning att stå nästan helt oemotsagda. Allmänhetens bild blev att det på ena sidan fanns människor som automatiskt trodde på allt överlevarna sa, trots att det inte fanns några som helst bevis, och på den andra sidan sunda "skeptiker", som krävde bevis. Den bilden var aldrig sann, men det blev den bild som media gav.

Men det fanns också en annan dimension i debatten. Den som läser Aftonbladet under dessa år märker att rituella övergrepp och satanism under den tiden blev nästan synonyma begrepp. En läsare av AB ingavs faktiskt bilden av en jättelik satanistisk konspiration som innefattade allt från slutna grupper av välbärgade pedofila sadister till förvirrade ungdomar som välte gravstenar. På något sätt gav tidningens nyhetsbevakning bilden av att "satanisterna" från greve Grishnackh i Norge, till de hemliga sällskap som beskrevs av Eva Lundgren, var en del av samma världsomspännande rörelse. När dessutom Dianne Core intervjuades och hävdade att "obducenten" och "allmänläkaren" liksom Hans Scheikes sexsekt, troligen också ingick i det satanistiska nätverket måste många läsare ha blivit ganska så förvånade. Att se en av de största dagstidningarna presentera en bild av världen som mest av allt liknade den som normalt sett sprids av små grupper av kristna fundamentalister är en märklig upplevelse. Detta underlättade onekligen för backlashförfattarna - alla som tog "rituella övergrepp" på allvar kunde avfärdas som ovanligt vanvettiga konspirationsteoretiker.

Men den bilden stämde faktiskt aldrig. Eva Lundgren var aldrig någon Dianne Core, även om även hon ibland tenderade att se "satanismen" som den röda tråden i sammanhanget. Och oavsett vad enstaka debattörer ansåg, eller inte ansåg, bekräftade inte överlevarnas berättelser på något sätt idén om att en gigantisk satanistisk konspiration låg bakom övergreppen.

I de två mest kända fallen, Södertälje- och Umeåfallen fanns överhuvudtaget inga satanistiska (eller ens ockulta) inslag, ett faktum som ofta förbisågs av såväl "anhängare" som "motståndare" (Jan Guillou verkar för övrigt fortfarande tro att Södertäljefallet handlade om en "djävulssekt".) Däremot fanns det andra, betydligt mindre kända, fall, där "satanism" faktiskt spelade en väsentlig roll. Men efterhand som alltfler fall av "rituella övergrepp" blivit kända, har det visat sig att satanism endast är en (låt vara en av de vanligaste) av många ideologier som har använts som en ideologisk överbyggnad till övergrepp, och dessutom att det finns många fall där förövare utan någon ideologi alls (om inte pedofil sadism kan definieras som en ideologi) begår övergrepp som intill förvillelse är lika de "satanistiska" övergreppen - minus satanismen, så att säga.

Internationellt sett vet vi att "rituella övergrepp" kan innefatta ett spektrum som omfattar alla regnbågens färger. Satanism, kristendom, gnosticism, "häxkulter", rasism, "sexliberalism", olika typer av fascism, nyhedendom - ja, listan kan göras längre. Men det finns också som nämnts fall där den ideologiska överbyggnaden verkar saknas - där den pedofila sadismen är den enda överordnade "ideologin". I intervjun men Nuri Kino i DN 4/10 2003 säger "Södertäljeflickan": " - Begreppet rituella övergrepp är i mitt fall missvisande, som om det först och främst skulle likna en religiös rit. Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, göra illa och skrämma till tystnad"

När jag läste detta första gången försökte jag nog att skjuta ifrån mig det, eftersom jag ändå hela tiden hade räknat Södertäljefallet som ett av de första exemplen på "rituella övergrepp". Men ju mer jag tänkte på det börjar jag undra om det egentligen inte var ett misstag från första början att använda termen "rituella övergrepp" som samlingsbeteckning som skulle förklara och kategorisera de fruktansvärda övergrepp som avslöjads i västvärlden från och med tidigt 80-tal.

I "Journal of Psychohistory" nr 21, 1994 skriver Jean M Goodwin om sadistiska övergrepp mot barn. (Goodwin 1994). Hon hänvisar till fem olika kategorier av sådana övergrepp
1. Extremt familjevåld
2. sadistiska kriminella handlingar som involverar barn.
3. användande av barn i sexuellt sadistiska handlingar i sexringar, prostitution, och pornografi
4. våld mot barn i politisk eller annan institutionaliseras tortyr.
5. sadistiskt utnyttjande av barn i kulter/sekter eller andra pseudofilosofiska eller pseudoreligiösa sammanhang. (Goodwin 1994: 484). Naturligtvis existerar det många fall av övergrepp som innehåller element av flera av dessa kategorier.

I samma artikel beklagar hon att termen "rituella övergrepp" fick den betydelse den fick i tidigt 80-tal: "This led to the misconception that this was some sort of new phenomenon, that religious rather than sexual, monetary or power motivations were central to it, that its roots could be found in the history of religion rather than in the history of crime, and that to perceive or study the phenomenon constituted some sort of fundamentalist witchhunting" (Goodwin 1994: 486).

Goodwin (1994: 483) påpekar också hur den större delen av det som överlevare från "rituella övergrepp" beskiver motsvarar övergrepp som finns beskrivna i markis de Sades skrifter. Det är tankeväckande - många som letar efter tidiga inspiratörer (eller motsvarigheter) till de förövare som begår "rituella övergrepp" brukar leta exempel hos ockultister som Aleister Crowley - medan de Sade, som borde vara det mest uppenbara namnet i sammanhanget, sällan brukar nämnas.

Det är möjligt att Goodwin hårdrar. Hon har möjligen en tendens att själv alltför mycket tona ner "rituella" och "religiösa" element i övergreppen. Men jag börjar mer och mer tro att det finns något grundläggande sunt i hennes utgångspunkt.

Det som avgör hur förödande övergreppen är för ett barn torde i betydlig högre grad vara inslagen av sadism, än graden av ritualisering. (Å andra sidan är det naturligtivs så att om övergreppen dessutom kopplas till en hård ideologisk indoktrinering kan det göra saken än värre). Termen "rituella övergrepp" tenderar att å ena sidan klumpa ihop grova organiserade "rituella" sadistiska övergrepp med övergrepp av en betydligt mildare karaktär, till exempel ett välpublicerat fall i USA där en ganska så ung wicca-aktiv kvinna lyckades förföra en 14-årig pojke till att engagera sig i sexuella aktiviteter med henne, med "rituella" inslag. (Jag förnekar inte att det var ett övergrepp, men det ligger på en helt annan nivå än det som vanligtvis brukar avses när man talar om "rituella övergrepp"). Å anda sidan räknas grova sadistiska (även organiserade) övergrepp mot barn, där de "rituella" inslagen inte dominerar, inte in utan räknas till en annan kategori.

Det är med viss vånda jag lägger ut det här på min hemsida - det är lite av att "tänka högt". Jag vet inte om det håller i längden, men det är en utgångspunkt som, om inte annat, jag hoppas kan leda till en meningsfull diskussion

Referenser

Jean M Goodwin, Credibility Problems in Sadistic Abuse, Journal of Psychohistory, 21 (4), Spring 1994
Nuri Kino, I vuxnas grepp, Dagens Nyheter 4/10 2003