Motvikt i styckmordsdebatten

Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol.

Den första är skriven av Lars Borgnäs och tar upp den konkreta debatten om mordet. Den heter "SVT:s dokumentär om styckmordet mörkar fakta" och kan läsas här. 

Den andra är skriven av Linnéa Bruno och Catrin Lundström och tar upp manscentrerade och de facto kvinnofientliga inslag i den debatt som förts. Den heter "När manskören sjunger allsång" och kan läsas här.

SvD om "skräcken för satanistiska pedofiler"

SvD lägger idag ut texten om ett ämne som de inte vet ett skvatt om. På kultursidorna har de en artikel med rubriken "Bakom skräcken för satanistiska pedofiler i USA låg moralpaniken".

Det är ju inte sant. Bakom skräcken för satanistiska pedofiler låg satanistiska pedofiler. Så var det. 

De för också fram samma påståenden om Sverige. 

SvD har under många år varit lite mer sansad än DN i den typen av frågor. Men nu vill de ta upp konkurrensen om vilka som är de mest nitiska förövarförsvararna.

----------------------------------------------------

TILLÄGG 

SvD-artikeln kan läsas här. Den är förföriskt skriven, försöker ge intryck att vara  nyanserad. Den skriver att om man tar fantasier om satanistiska och andra "rituella" övergrepp på allvar försvårar man kampen mot verkliga sexualbrott. Och fokuserar hur det Trumpvänliga nätverket QAnon långt senare tog upp temat på ett helt oseriöst sätt.

Framförallt påstås det att alla dessa anklagelser noga utreddes och att de visade sig vara falska. Problemet är att de "utredningar" som gjorde på på 80- och 90-talen var fuskverk.. 

Det finns en hur lång lista som helst på barn som aldrig hördes, eller på barn som "hördes" och av FBI-agenter pressades på att ta tillbaka sina berättelser.

Det finns en hur lång lista som helst på husrannsakningar som aldrig gjordes, misstänkta som aldrig hördes.

Det fanns medicinsk bevisning som aldrig redovisades, vittnesmål som aldrig  hördes.

Osv.

På denna blogg kan ni ta del av fakta och diskussioner om sådana fall.

Slasktidningen Filter vill censurera

Barnpsykiatern Frank Lindblad har fått in en mycket intressant debattartikel i DN där han visar att den så kallade "barnets berättelse" i styckmordfallet inte var så absurd som Josefsson och andra hävdar.  

DN-artikeln är låst men jag har fått läsa den i fullständigt skick.

Att den så frekvent övergreppsförnekande slasktidningen Filter tycker att hans inlägg inte skulle fått publiceras är förvisso både avslöjande och pinsamt.

Att mörka satanism

Det två mordförsök jag skrev om i förra inlägget har alltså en helt uppenbar koppling till nätverket kring, den numera internationella, satanistorganisationen "Order of Nine Angles" (O9A). Det är entydigt uppenbart. Den video som lades ut som måste ha producerats av den ansvarige för mordförsöken, eller möjligen en medhjälpare på plats, innehöll siffrorna "764" som i princip är en benämning på en underavdelning av O9A

Den enda tidning i Sverige som nämnt "764" är Aftonbladet som dock inte nämner att det är namnet på ett nätverk grundat av O9A. 

I Aftonbladet-krönikan  nämns inte heller direkt att 764 är satanistiskt. Däremot antyds det faktiskt, i formuleringen:  "Det finns andra grupper på internet som är lika depraverade. Ofta inspirerar de varandra... Det är ett hopkok av fascism, socialdarwinistiska idéer om vit överhöghet och satanism." 

Att det finns ett internationellt nätverk som är kopplad till en internationell satanistorganisation, och som förekommer i samband med bland annat fall av sexuella övergrepp  mot barn, och att det finns kopplingar  mellan detta och ett aktuellt rättsfall i Sverige, HAR faktiskt  ett nyhetsvärde. Men så ej tydligen i svenska media. 

Det är ett resultat av vad som skulle kunna kallas det anti-anti-satanistiska paradigm som dominerat svensk media i alla fall sedan ca 2000.  I början och mitten av 90-talet fanns faktiskt inte så lite om satanism i svenska media,  ibland även kopplat till övergrepp mot barn. 

Under andra hälften av 90-talet kom en intensiv backlash mot detta, i synnerhet vad gäller kopplingar till fall av övergrepp mot barn. 

Mot slutet av 90-talet togs fall av satanism ändå till och från upp i media, men nu aldrig i samband med övergrepp mot barn. Det berodde framförallt på kriminella handlingar från satanistgruppen "Black Souls" (som behandlades av media ca 1996-97), dito från MLO (som media ofta tog upp 1997-98) och ett fall i Finland, som fick en del uppmärksamhet 1999. 

Men från och med ca 2000, blev det alltså nästan helt tyst.  De gånger som "satanism" togs upp blev efter det mest betraktelser över den så kallade "Satanic Panic" - som påstods ha hemsökt västvärlden under 90-talet. 

Så kunde all seriös behandling av "satanism" som medialt ämne försvinna.

Cantwells krönika kan nog ses som ett perifert undantag, en liten, liten ljusglimt i det anti-anti-satanistiska mörkret. 

Förr eller senare kommer med säkerhet detta mörker att skingras. Jag skulle gärna vilja uppleva det, men då är jag nog död.

"Vänster"sekten som försvarat förövare

Det verkar som om Spartacist League (SL) i USA sjunger på sista versen.  Deras "utåtriktade" tidning "Workers Vanguard" (WV) som funnits sedan oktober 1971, har inte kommit ut med ett enda nummer sedan 2020. Däremot har några få (och ovanligt tunna) numer av deras "teoretiska" organ kommit ut, så man behöver kanske inte dricka begravningskaffet i förskott.

Däremot har gruppens av allt att döma mycket auktoritäre ledare, James (Jim) Robertson definitivt dött. Han dog 2019. Han blev hela 90 år gammal. Ont krut förgås inte så lätt, som det sägs i den svenska idiotiska felöversättningen av det det tyska uttrycket "Unkraut vergeht nicht".

Det kan vara elakt sagt, men Robertson har lett en mycket säregen sekt på "vänster"kanten som i alla fall sedan 1978 försvarat sexuella övergrepp mot barn.

Och inte endast implicit ("objektivt sett") utan helt explicit. Vilket jag snart återkommer till.

Men först några andra allmänna fakta om sekten.

Den grundades under första delen av 1960-talet (även om den först senare tog sitt nuvarande namn). Den var en utbrytning från det då trotskistiska partiet Socialist Workers Party, och ansåg dessutom  att de själva, i motsats till det parti de bröt med, var "äkta" trotskister. En åsikt som delades av mycket få förutom de själva.

Jag stötte först på dem  1972, då en medlem av SL besökte bokhandeln Röda Rummet, för att få denna att regelbundet sälja WV.  Jag blev nyfiken och började efter ett tag att läsa den.

Det som slog mig först var att den hade en mycket säregen karaktär. Uppemot hälften av deras artiklar var polemiker med andra vänstergrupper, eller sekter, som ofta till och med var mindre än de själva, 

Polemiker mot dessa, och skvaller om dessa. Om man exempelvis ville få reda på skvaller om den senaste splittringen i "Revolutionary Communist Party"  (RCP)  kunde man i januari 1978 läsa denna artikel - som helt dominerade numret. 

Detta gjorde att många, exempelvis jag själv,  av nyfikenhet  på sektvärlden till och från läste VW trots att vi kraftigt ogillade dess linje. 

Denna var extremt sekteristisk. Jag ska bara ta ett exempel - antikrigsrörelsen i USA. Denna hade gradvis blivit större genom åren och kunde mobilisera miljoner människor i massiva demonstrationer mot kriget i Vietnam. Dess främsta paroll var "Out Now" - kravet att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Vietnam och Indokina.

Detta uppskattade inte SL. Man drev linjen att antikrigsrörelsen absolut inte fick samarbeta med personer med borgerliga åsikter. Det var förräderi att göra detta. Eftersom USA inte ens hade ett reformistiskt arbetarparti av någon betydelse, och alla politiska strömningar med något större stöd var  borgerliga - ledde detta förstås till att SL ansåg att de enda man borde tillåta delta i en rörelse mot USA:s krig var de själva, och andra små vänstergrupper. 

När representanter för exempelvis det Demokratiska Partiet som var emot USA:s krig i Vietnam var inbjuda att tala på möten och demonstrationer mot Vietnamkriget försökte SL:are i publiken tysta dem genom burop och genom att skrika paroller riktade mot dem.

En tragisk sekt, förvisso. men från och med just 1978 började det visa upp en än mer kuslig sida.

/Vill varna för att jag nedan kommer att länka till artiklar som är obehagliga, och kan verka triggande. Men det är för att i svart på vitt visa vad sekten faktiskt står /

Det första uttrycket för denna var en artikel de publicerade i WV i februari 1978. Den hade rubriken "Stop the puritan witch hunt against Roman Polanski" och försvarade den kände filmregissören,  efter att denne hade anklagats för en våldtäkt mot en 13-årig flicka. WV:s Polanski-artikel, tillsammans med ett senare försvar för dennna i den engelska systertidningen Workers Hammer, har lagts ut nätet av SL Den kan läsas här. 

Detta var bara början. Gradvis, och från och med ca 1991 språngvis, började de fylla sin tidning med förövarförvarande artiklar,  som alltid tog upp övergreppsfrågor från ett förövarperspektiv.

Ett exempel av många återfinns här. 

(De som mot förmodan är intresserade av att studera fler exempel på eländet, kan ju leta på "Workers Vanguard" både på Marxist Internet Archive, och på webbsidan för den internationella organisation av SL-satelliter  som bildades 1974, och som numera heter "International Communist League".)

Om man ska sammanfatta ca 45 år av SL:s förövarförsvar, kan man säga så här.

De hyllar pedofilorganisationen North American Man/Boy Love Association (NAMBLA) , och har försvarat dem i ett mycket stort antal artiklar.

De driver linjen att alla, säger alla, åldersgränser, för sexuellt umgänge ska avskaffas.

De har ofta skrivit om kända personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn - och då alltid för att försvara dem. Förutom Polanski, har de bland annat också försvarat Woody Allen och Michael Jackson.

Det behöver väl inte tilläggas att de också var en av de mest aktiva grupperna i försvaret av Mark Curtis...

De har dessutom tagit upp en hel del kontroversiella fall av anklagelser om "rituella" övergrepp (som McMartin, Wenatchee, Fells Acre) - och jag behöver ju inte säga på vilken sida de ställer sig i dessa kontroverser. 

Det finns en sak som här särskilt måste påpekas. De försvarar ofta de som anklagas för övergrepp på två nivåer, För det första hävdar de att argumenten för att övergreppen skedde inte håller. Men för det andra lägger de till att - även om de har skett övergrepp spelar det ändå ingen roll - eftersom "intergenerationell sex" är helt OK, och ofta till glädje för barnen.

Ett undantag från deras linje att sex med vuxna är bra för barnen  är  rituella och rent sadistiska övergrepp. Där skulle det nog även för SL te sig oförsiktigt att hävda att barnen vill det själva. Så där nöjer de sig med att hävda  att det inte har hänt. 

Spartacist League har haft två större utbrytningar genom åren, "Bolshevik Tendency" 1982, och "Internationalist Group" från 1996. Båda dessa liknar SL politiskt - men ingen av dem har efter splittringarna tagit över SL:s förövarförsvar.

I de  tidigaste  numren av Bolshevik Tendencys tidskrift "1917" (som   finns på" Marxist Internet Archive") får man för övrigt en del anmärkningsvärda skildringar av James Robertsons  tyranniska styre och excentriska ledarstil. 

Men nu är han alltså  död. Och redan året efter hans  död upphörde utgivningen av "Workers Vanguard' . 

Man kan hoppas att sekten nu snabbt självdör. Och att de medlemmar i den som själva inte är eller har hunnit bli förövare kan träda fram och kasta ett ljus över det inre livet i denna egenartade sekt.

Hästgården 2

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka  till hästgården- i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt demonterats. Det resulterade i en serie program som gav  en totalt annorlunda  bild än vad som gavs i programmet 1994.  Serien sändes  i fem delar, och kallades Hästgården. 

Det visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och  och bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig -  nu medgav att de medvetet  hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick emot mannen, hade de försäkrat att han  vare sig hade, eller ens skulle ha kunnat göra, vad han anklagades för. 

De som gjorde SVT: "dokumentär" 1994  hade alltså byggt upp en stämning av att mannen  helt enkelt inte  kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren, och inte tagit till baks sina anklagelser,  fick inte komma till tals i programmet. Och nu visade det sig alltså  att programmets trumfkort - de som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen  helt enkelt inte kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -

Det visade sig också att flickor som hade varit på  ridlägret efter att mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts. 

Programmet fick Stora journalistpriset , men anmäldes  också till Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida. 

Men det kom faktiskt tillbaka - i en lätt  omarbetad  form.   När jag igår började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att  väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.

Serien är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994  lyckades förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en möjlighet att fortsätta att begå övergrepp

Den som vill ta del av Sveriges Radios  nya version av programserien  i sin  helhet -  kan göra det genom dessa länkar.  . Ni kan lyssna på det första inslaget  här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Rituella övergrepp - och förövarförsvararnas största triumf

Under 90-talet i kom  i Sverige berättelser om en typ av övergrepp som, snart gavs namnet "rituella övergrepp". Man kan förstås diskutera om termen var lämplig, men i  motsats till hur det brukar beskrivas idag, stär det  för en hemsk verklighet. 

Denna typ av övergrepp hade uppmärksammats i USA redan i början av 80-talet. Men det hade funnits berättelser av i mångt och mycket  samma karaktär  långt tidigare. 

Ett känt exempel från Storbritannien var poliskommissarien Robert Fabian , som hade skrivit om liknande övergrepp i sin bok "London after dark" 1954.

Det som fick termen rituella övergrepp under 80-och 90-tal handlade framförallt om sadistiska övergrepp mot barn, oftast utförda i grupp, som kombinerades med en form av indoktrinering. Vanligtvis hade denna indoktrinering någon form av "religiös" eller "ockult" karaktär, men det kunde också handla om ideologier av annan typ, Den vanligast förekommande typen av indoktrinering var dock av någon sorts "satanistisk" karaktär. 

Denna "satanism" hade inga större likheter med den som förs fram av offentligt verkande satanistgrupper. Medan de flesta av dess försökte skapa en  "satanism" som inte på ett entydigt sätt står för ren ondska var det som förekom i dessa rituella övergrepp så att säga "The real thing". Det var så att säga ondska på riktigt, minus alla förskönande omskrivningar. 

Man skulle ju kunna kalla detta "pseudo-satanism" om man så vill. Eller också skulle man tvärtom  ju kunna hävda att just detta var verklig satanism, på blodigt allvar,  medan de flesta offentliga gruppers lära inte var det... Vad man anser om saken beror kanske på ens egna religiösa preferenser. 

Sedan fanns det även grupper som utförde ungefär samma typ av övergrepp, men som inte hade någon annan "ideologi" än den rena sadismen. 

Dessa berättelser  kom definitivt inte alltid fram under terapi, vilket idag är en vanlig föreställning.  De som  berättade om den visade alla tecken på att var kraftigt traumatiserade. De hade ofta rättsmedicinskt bekräftade skador. Deras berättelser brukade stödjas av en myriad små detaljer  och materiella bekräftelser som inte gärna kunde vara en slump. 

Efter ett tag hände något., En våldsam kampanj startade som med hjälp av termer som "falska minnen" "konfabulation", "vandringssägner", "inplantering",  "masshysteri", "social konstruktion"   etc. etc, försökte diskreditera hela begreppet. Motreaktionen kom i alla länder där den typen av berättelser hade förekommit. 

Var detta ett sunt uppvaknande, en insikt om att detta just var en hysteri utan någon som helst förankring i verkligheten? Själv anser jag att det inte var så. De verkligt övertygande  argument som framfördes av förnekarna var mycket lätt räknade.  

Om man först har tagit del den litteratur som getts ut om rituella övergrepp, och som argumenterade för att de existerade, och sedan läser ex.vis Kenneth Lannings  tunna "rapporter" från 1989 och 1992, eller JS LaFontaines torftiga "undersökning" från 1994 är det lätt att associera till "Kejsarens nya kläder". Det är lätt  att se att det idag är förnekarna som står nakna.

De enda undantag som fanns var såvitt jag vet en handfull skickligt manipulerande förnekare, framförallt  Debbie Nathan. Men hon förvrängde medvetet, vilket på ett övertygande sätt visats av Ross Cheit, trots att denne författare själv inte accepterar att rituella övergrepp skulle vara något speciellt vanligt förekommande.  

Det finns en utförlig  argumentation mot Debbie Nathans metoder i Cheits bok ""The Witch-hunt narrative", men en del av denna kan man även ta del av här. 

 Men nu till saken. 

Jag har fatkiskt en rad böcker från  tiden innan backlashen hade segrat, hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up,  Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors, The politics and experience of ritual abuse, - för att endast nämna en del av dem. 

Om någon som inte var med då skulle få tag i dessa böcker (det går oftast - leta i så fall efter ovanstående titlar på Amazon.com), läsa igenom alla, och sedan försöka ta reda på vad i dessa myriader av fakta som verkligen blivit "vederlagt" kommer hen kanske att få en chock. 

Idag är åsikten att det ens skulle kunna  finnas en kärna av sanning i berättelser om "rituella övergrepp" officiellt begravd.  Den som idag försöker  ta upp detta kommer att mötas av förlöjligande, hånskratt, upprörda utfall - och ibland hot. 

Det ligger en hund begravd någonstans.

Detta måste ses som förövarförsvararnas och  övergreppsförnekarnas största triumf, Den kommer inte att vara för evigt, men har  redan varat så länge att en många utsatta inte har en chans att få hjälp. För inte kan man hjälpa någon som säger sig varit med om något som inte existerar? 

Eller det är så de vill att vi ska tänka. ..

Göran Lambertz, Flashback och lite annat

I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först  ut brukar vara rännstenssajten Flashback.  Sedan följer andra efter, och ofta blir det mycket snart allmänt spritt.

Jag återkommer snart  till det senaste fallet med en häktad person som outats av Flashback, Men först vill jag kort gå in på hur jag ser på detta forum. 

Jag har  inget emot att de publicerar namn. Inte heller att de nu nämnde  namnet på den nu häktade - Göran Lambertz. Men det sätt som de sedan brukar skriva om saker lämnar ofta mycket i övrigt att önska. .

Sedan 2005 har jag mått illa så fort jag tänker på Flashbck, eftersom det just detta år skapades en tråd där jag framställdes som en person som dels har falska minnen av övergrepp, dels har fantastiska konspirationsteorier om satanister, dels är kristen fundamentalist, av den typen som påstår sig vara "born again".. 

Som om inte det skulle räcka sägs det  också att jag luktar illa, och det finns ett inlägg i tråden där det beskrivs hur två personer  som kommit mig för nära får rusa in på toaletten för att kräkas. Vidare sägs jag vara ett fanatiskt fan av Carola, och skulle ha betett mig så underligt när jag ville ha en autograf av henne att  hon tittade konstigt på mig. Dessutom skulle jag efter att ha fått autografen sagt att detta är det värdefullaste man kan få. 

Vidare sägs det att jag är rasist, och att jag går ut på stan med skor med två helt olika storlekar på varsin fot.. 

Ett speciellt avsnitt ägnas tillfället jag lade fram min lic-uppsats  i religionshistoria. Mattias Gardell var opponent, och i tråden beskrivs hur imponerande han både var och såg ut. Detta ställs i kontrast till mig, som enligt skribenten såg ut på detta sätt: "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Detta om detta. Jag kommer kanske  att återkomma till tråden i fråga - eftersom den nu till och från plockas upp av sökprogrammet Bing,  som av (till synes) outgrundliga anledningar verkar att ha satt i system att leta reda på gamla negativa länkar som torde lästs av få, om personer som deltagit i debatter om övergrepp mot barn - på barnens sida.

Men nu till Göran Lambertz. Jag tänker inte uttala mig om anklagelserna  om våldtäkt. Men eftersom han  nu är aktuell passar jag på att skriva några ord om hans roll i debatten om övergrepp. 

Först vill jag gärna länka till detta inlägg av NoBoyToy.

Hon lägger upp tidigare exempel på hur Lamberttz  lierat sig med extrema övergreppsförnekare  och bland annat tog initiativ till en "rapport" om "felaktigt dömda". Nej, han skrev den inte, men tog som sagt initiativ till den - och försvarade den hårt mot kritik från bland andra Christian Diesen och   Madeleine  Leijonhufvud . Under denna period producerade han ett antal förfärliga uttalanden - varav en del kan läsas hos NBT. 

Men sedan hände något. På en punkt skilde han ju sig från nästan alla andra som drev linjen om "falskt anklagade". Han stödde domarna mot Thomas Quick., vilka av de andra som lierat sig med honom i debatten om falska anklagelser snarast sågs som det värsta fallet någonsin av felaktiga domar för sexualbrott. 

Det innebar att hans gamla allierade snart började angripa honom hårt. Och han fick nya allierade av en helt annan typ. Detta ledde faktiskt till att han alltmer sällan tog upp de frågor som han så hårt  tidigare hade drivit. Ja, han förvånade mig till och med genom att en gång klicka gilla på en Facebook-länk till ett inlägg jag hade skrivit om Södertäljefallet. Han började försvara existensen av bortträngda minnen - mot Dan Josefsson och dennes allierade. Osv. 

När han nu häktats för våldtäkt skapar det nog olika  reaktioner både från hans tidigare, liksom från de senare, uppsättningar av allierade som han har haft. 

Nu uppmärksammas på nytt hans skriverier från ca 1996 och några år framåt.

Vi står kanske i inledningen till en märklig och komplex händelsekedja, och man kan verkligen undra hur detta ska sluta...

Ingrid Carlqvists helomvändning

Jag trodde att jag hade lämnat Ingrid Carlqvist för gott på denna blogg. Men nu har hon gjort en hundraåttio graders kullerbytta som jag inte vill undanhålla denna bloggs läsare. 

Jag minns ju mycket väl när hon i polemik mot mig, jag tror det var 2009,  länkade till Kenneth Lannings FBI-"rapport" och förklarade att den bevisar att det inte finns några  satanistiska övergrepp. 

Men nu har samma Ingrid Carlqvist kommenterar Facebooks åtgärder mot QAnon på sin tidslinje. Där skriver hon - "Det här bevisar med all tydlighet att Q är rätt på det. Annars skulle inte Facebook agera." 

Och vad säger nu QAnon? Deras grundtes är att "den djupa staten" i USA kontrolleras av...  ett  satanistiskt pedofilnätverk. 

2009 sade IC att satanistiska sexuella övergrepp var en vandringssägen. ,Detta hade FBI bevisat. Nu stöder hon uppenbarligen  en grupp som inte endast hävdar att det existerar satanistiska förövarnätverk men att dessa i princip kontrollerar USA - eller rättare sagt skulle göra det om inte Donald Trump fanns.

Och om Trump förlorar makten i detta val (vilket just nu verkar troligt)  torde satanistnätverkets  makt i så fall  på nytt bli oinskränkt.  

IC har nu under mer än tio år bevisat att hon aldrig upphör att  förvåna. Milt sagt...

Facebooks attack mot QAnon

 Ser nu att Facebook kommer att reagera på inte endast uppenbara QAnon-konton utan även konton som  även indirekt sätt har med QAnon att göra. Deras uppgift är nu att utrota allt som har med QAnon att göra. Ser applåder får detta på Facebook. Jag vill inte alls delta i dessa.

Troligen har jag länkat till QAnon-konton någon gång, eftersom jag kollade upp videor som visar Joe Bidens gränslösa och åtminstone på gränsen till sexualiserade agerande mot b arn. En del av dessa VAR förmodligen QAnon-konton. När kommer  jag att raderas på Facebook?

De åtgärder som vidtas mot QAnon är de mest omfattande repressiva åtgärder som vidtagits i Facebooks historia. Jag misstänker att detta inte nödvändigtvis beror på em realistisk bedömning  av QAnons terrorist-potential utan pga av rädsla iör att QAnon-aktivister ska kunna sprida (såväl sanna som falska) uppgifter som styrker deras tes om pedofilnätverk på höga nivåer i samhället i USA.

Att det finns sådana är ju helt uppenbart för de som studerat ex.vis härvan runt Jeffrey Epstein. QAnon plockar in dessa i konspirationsteorier som i sim helhet inte kan stämma, men Facebooks åtgärder kommer efter ett tag att kunna drabba många som publicerar material som ställer "konspiratoriska" frågor som på ytan liknar de som QAnom driver.

Eller som - som sagt - bara råkar länka till några sidor som visar sig vara QAnon-sidor.

Att FBI hävdar att QAnon har en terroristpotential låter ju oroväckande - men FBI under Edgar Hoover hävdade i början på 60-talet detsamma om medborgarrättsrörelsen . Och det var FBI som 1992 släppte Kenneth Lannings "rapport" som utan ett enda rationellt argument i förrädiskt svepande ordalag skapade en bild av att rituella övergrepp endast var en myt. En rapport som förövarförsvarare än idag med glädje länkar till.

Jag är alltså inte ett dugg lättad över att Facebooks nästan unikt repressiva åtgärder mot QAnon. Jag är djupt oroad.

QAnon igen...

/Från min huvudblogg 25 september 2020./

Jag har absolut inga sympatier med QAnon, men jag blir oroad över den massiva nedstängningen av konton som länkar till QAnon på Twitter - och även på Facebook.

Twitters ägare har sagt att det innebär att minst 100.000 konton ska stängas,

Det finns fortfarande mängder av ex.vis fascistiska konton som inte stängs ner. De repressiva åtgärderna mot QAnom är så vitt jag kan se unika.

Drakonisk censur av denna typ är inte en bra metod att bekämpa politiska rörelser, oavsett hur obehagliga de kan vara.

Att just framförallt QAnon väljs ut är inte underligt. Deras grundtes är att det finns ett jättelikt pedofilnätverk på högsta nivå i samhället i USA. Därför letar QAnon-aktivister efter alla tecken som kan tyda på detta.

Med tusentals aktivister som letar efter allt de kan hitta som kan stöda idén om pedofilnätverket är det inte svårt att förstå att en hel del inom USA-samhällets övre skikt är oroliga. Om det inte vore för QAnon skulle många inte ha en aning om alla exempel på Joe Bidens egenartade till synes sexualiserade försök till kroppskontakt med barn.

Mainstreammedia HAR publicerat kvinnors berättelser om Bidens sexualiserade försök till kroppskontakt med dem. Men jag tror att utan QAnon är det inte säkert att speciellt många skulle få reda på att hans till synes sexualiserade agerande mot barn kan jämföras med det han gör mot kvinnor.

QAnon är lojal mot Trump, och skulle aldrig publicera de milt sagt avslöjande videor som finns från dennes umgänge med Jeffrey Epstein. Men de är inte lojala mot det republikanska partiet i allmänhet. Så man kan livligt föreställa sig att även många republikaner som har gjort saker de inte vill ska komma ut är oroliga över QAnon.

Låt mig till sist säga detta. Jag vill absolut inte att Trump vinner valet i USA 2020. För klimatets skull hoppas jag innerligt att han förlorar. Och också pga min rädsla för att den bonapartistiska inriktning han har ska kunna bli ett öppet hot mot den i och för sig redan mycket bristfälliga borgerliga demokratin i USA.

Men att man raderar kanske hundratusentals twitterkonton och tydligen också ett stort antal Facebook-konton för att de länkar till en rörelse som bland annat letar efter allt den kan komma på för att stöda sin grundtes om det "satanistiska" pedofilnätverket på hög nivå är också ett hot mot demokratin. För även om förövarnätverk på hög nivå inte alls torde se ut som QAnon beskriver dem, är jag fullkomligt säker på att sådana finns.

Nästa steg blir kanske att radera konton som UTAN att länka till QAnon försöker leta efter förövare på toppnivå och detta utan att på något som helst sätt stöda denna egenartade organisation. 

Återigen till satanistgruppen som angriper överlevare, terapeuter och forskare

När jag först stötte på Satanic Temple fick jag intrycket att det var en av de få någorlunda sympatiska satanistgrupperna. Men efter att ha undersökt den lite närmare har jag nu snarare uppfattningen att den är en av de kusligaste av de grupper som offentligt kallar sig satanister.

Det visar sig också snart att Grey Faction, den underavdelning till organisationen som specialiserar sig på att attackera överlevare från övergrepp,  terapeuter, och forskare som behandlar övergrepp och trauman  - inte är något perifert inslag i organisationens verksamhet . I själva verket har dess grundare även under många är innan han grundade "templet" attackerat och trakasserat traumaforskare och terapeuter.

På denna sida kan man hitta en hel del fakta om Satanic Temple. Den innehåller många länkar för den som vill gå vidare,och studera Satanic Temple från olika utgångspunkter. Den innehåller förresten även uttalanden från avhoppare, och även kritiska kommentarer om gruppen från andra satanister.

I en av länkarna presenteras åsikten att Satanic Temple inte är en religiös grupp alls, utan snarare en politisk grupp. Det verkar inte helt orimligt. Dess "satanism" verkar på många sätt påklistrad, och inte så lite krystad.

Det är dock som sagt klart att en av de viktigaste inslagen i gruppens agenda är att bedriva en ettrig kamp mot traumaterapeuter,  traumaöverlevare och forskare som accepterar existensen av bortträngda minnen. 

Gruppen har fått en svensk avläggare som kallar sig Satanistiska Samfundet, och som bland annat har en Facebook-sida. Vid en snabb koll hittar jag inte något av Satanic Temples anti-terapeutiska kampanj hos denna grupp..

Man kan ju alltid hoppas att den inte i denna fråga har samma kusliga agenda som sin moderorganisation.

Nedan kopierar jag inledningen till den ovan länkade faktasamlingen om Satanic Temple. Den är från en sida om rituella övergrepp, som även i övrigt kan rekommenderas.
--------------------------------------------------------------------------------------

"Grey Faction, Satanic Temple and Lucien Greaves Fact Sheet:

For almost a decade Douglas Misicko using several aliases (including Douglas Mesner and Lucien Greaves) has harassed groups helping child abuse, rape and trauma survivors. He has also harassed groups providing research in support of child abuse, rape and trauma survivors.

In 2013, he and others created a group called the Satanic Temple. One part of this group is called the Grey Faction. The Grey Faction states they “invade” conferences. These conferences are provided to help and educate child abuse, rape and trauma survivors and their helpers.

Their representatives that invade these conferences misrepresent their reasons for attending these conferences. They film people at these conferences without permission and publish these films without the permission of those filmed. The Grey Faction repeatedly misrepresents the research and statements of the people at these conferences. It uses repeated ad hominem attacks against child abuse and trauma researchers without rebutting their research or stories.

His organization uses propaganda techniques in its articles, movies and social media pages to manipulate readers’ opinions. They continue to repeat inaccurate information, even though it has been clearly rebutted in several of the articles listed below.

Douglas Mesner/Lucien Greaves has continued using insults and attacks against survivors of ritual abuse and the professionals that work with them. He has harassed and followed survivors and survivor advocates around the Internet for several years. Aliases have been used adding additional insults and name calling against survivors.

This page is a synopsis of critiques of the Grey Faction’s misinformation. Additional links have been added rebutting their statements about trauma, abuse and dissociation.   

It also contains information critiquing The Satanic Temple and Douglas Mesner/Lucien Greaves."

Återigen till "Satanic Temple" och "Grey Faction"

En del som läst det förra inlägget  har tittat på Grey Factions sida och anser sig inte hitta något suspekt med denna. Den bara varnar för galna terapeuter med konspirationsteorier.... eller så verkar de mena.

Men så enkelt är det inte.

Att Grey Faction är skapad av The Satanic Temple framgår ju redan på Satanic Temples webbsida.

De har alltså skapat en undergrupp som på sin webbsida  exempelvis säger att "organized groups of Satanists engaged in ritual abuse" aldrig existerat. De säger inte exakt att bortträngda minnen aldrig någonsin kan existera., men så fort minnen av organiserade "satanistiska" övergrepp kommer upp är de definitionsmässigt falska,.

Vi har alltså en grupp som själva kallar sig satanister som bildat en undergrupp som aktivt trakasserar terapeuter och forskare som är beredda att tro på människor med minnen av att ha utsatts för organiserade övergrepp med satanistiska inslag. Om det inte ringer en varningsklocka när man ser det är det konstigt.

Mer allmänt spinner Grey Faction på föreställningen att om man accepterar att det kan finnas satanistiska övergrepp innebär det att man är en fnoskig konspirationsteoretiker som tror på världsomfattande komplotter av Illuminati-typ.

Med andra ord kan "satanister" aldrig begå övergrepp mot barn. Respekterade familjefäder kan det, katoliker kan det, scoutledare kan det. polygama mormonsekter kan det - men aldrig, säger aldrig satanister.

Att tro att det skulle kunna vara möjligt ses som något som borde leda till tvångsintagning till närmaste psykiatriska klinik....

Alla grupper i denna värld kan innefatta förövare - men aldrig satanister. Deras sympatier för Mörkrets Furste har tydligen gjort dem helt immuna mot frestelsen att begå sådana illdåd.

Detta tankefoster  är ju inte Grey Faction ensamma om - det är konstigt nog allmänt spritt.  Trots att det egentligen är för bisarrt för att kunna tas på allvar.

Satanic Temple - satanistgruppen som angriper terapeuter

Det finns en organisation som kallar sig The Satanic Temple, som på senare tid blivit uppmärksammad. Den är baserad i USA och beskriver sig själv som satanistisk.

Som satanistgrupp är den ovanlig. Inte så mycket pga att den förnekar att Satan existerar - det gör ju också LaVey.-satanisterna - utan för att den även hårt förnekar allt övernaturligt, inklusive magi. Den som vill har råd om hur hen ska göra för att skicka förbannelser för att förinta sina motståndare bör inte vända sig till dem.

I själva verket är det en uttalad materialistisk och ateistisk organisation. Det brukar ju även LaVey-satanismen beskrivas som, men det stämmer inte helt. LaVey utvecklade närmat metafysiska idéer om en aktiv "darrk force of nature", och hävdade definitivt att magi fungerade.
 
Det gör alltså inte The Satanic Temple. Deras världsbild liknar nog mest av allt den som förs ut av  Vetenskap och Folkbildning (VoF). Man skulle  ju kunna kalla dess praktik för "atheism with psychodrama", en term som ofta  använts för att beskriva LaVeys Church of Satan (CoS). Men den passar avgjort bättre på The Satanic Temple än på CoS.  

En annan skillnad mot den laveyanska "Church of Satan" är att The Satanic Temple politiskt är närmast vänsterliberal. De har gjort en del uppmärksammade aktioner mot den kristna högern, och fördömer Donald Trump.  De bedriver en aktiv kamp för att bekämpa inskränkningarna av aborträtten...

De har också kritiserat CoS för att vara elitistiskt. Själva säger de sig stå för medkänsla och  empati....

Det är tveksamt om organisationen ens kan definieras som satanistisk  De säger själva att för dem är Satan endast en metafor.... frågan är för vad.

När jag började läsa om dem började jag efter ett tag fundera på om ändå inte, om uttrycket ursäktas,  någon sorts bockfot ändå skulle sticka fram från denna ack så politiskt korrekta organisation.

Och det gör det. En av organisationens prioriteringar är nämligen uppbygget  av en grupp som kallas Grey Faction. 

Det är en grupp som har som syfte att driva rena förtalskampanjer mot terapeuter och andra som accepterar existensen av bortträngda minnen.  Och de som kan tänka sig att  organiserade övergrepp med  "satanistiska" inslag på något sätt kan existera.

Bland annat har den drivit en sådan kampanj mot The International Society for the Study of Trauma and Dissociation (ISSTD). .De har också anordnat demonstrationer mot ISSTD, när organisationen hållit konferenser.

I en strikt mening kan The Satanic Temple kanske inte definieras som satanister. Men själv skulle jag nog ändå vilja kalla praktiken i  en grupp som lägger ner stor energi på att förtala de som arbetar för att hjälpa traumatiserade människor - för ... satanisk.

Max Scharnberg om 11 september 2001

Det bör kanske noteras att den närmast outtröttlige Max Scharnberg har hittat en ny oskyldigt anklagad att försvara.

I ett inlägg på sin öppna Facebooksida. argumenterar han, i en polemik mot en viss Evelina Larsson, för att Usama bin Ladin var oskyldig till 11 september-attacken, och hänvisar till några av de vanligaste argumenten från de konspirationsteoretiker som förnekar att Usama och al Qaida hade något att göra med saken, och att attacken genomfördes av USA:s regering:

"- Som om hon var anställd vid reklamavdelningen framhåller hon Wikipedia som maximalt tillförlitligt. Däremot betecknar hon YouTube som tvivelaktig. Ett skäl kan vara att YouTube bringar bildbevis för att flera flygplan har flugit in i en skyskrapa utan att skrapan vältade och södersmulades. Berömda professorer i juridik har uttalat att påstående att Usama bin Ladin låg bakom WORLD TRADE CENTER attentatet aldrig skulle hålla i en amerikansk domstol. Naturvetare har påpekat att flygbensin aldrig kan få upp temperaturen ens till 1000 grader Celsius, medan stål inte smälter förrän omkring 1400 grader. Ifall flygbensin kunde förstöra stålskelettet i skyskraporna, så är detta det största mirakel sedan Jesu Christi Uppståndelse.

- Men numera har det fastslagits ex cathedra och enligt samstämmighetsprincipen, att Usama bin Ladin var boven. Och de som har annan uppfattning inte bör tas på allvar. De har en sjuklig böjelse för konspirationsteorier.""

Det är faktiskt lite förvånande, även om Scharnberg ju tidigare bland annat drivit  konspirationsteorin att terapeuterna styr det svenska domstolsväsendet och att de har sett till att 80 procent av de som är dömda för incest är oskyldiga, så att de ska få nöjet att bedriva terapi med oskyldigt dömda i fängelserna.

Men att han även skulle anamma den typen av 11 september-teorier hade jag nog ändå inte riktigt väntat mig.

Sorgligt

Igår i SvD anslöt sig Ola Wong till backlashen mot MeToo och kopplade detta till några av de vanligaste myterna och lögnerna om 1990-talets "häxjakt", Södertäljefallet och påstådd "inplantering" av bortträngda minnen.

Sorgligt - han skriver ofta riktigt intressant om Kina. Då gör han ofta riktig research, vilket han inte gjort här.

I MeToo-artikeln har han bara anslutit säg till det vanliga "gänget" i dessa frågor, och upprepar några av dess mest frekventa vanföreställningar.

Horace Engdahl och Marie Antoinette

I en intervju med Horace Engdahl i Times Literary Supplement kan vi läsa följande. Engdahl jämför #MeToo med franska revolutionen, och tillägger.

"'I feel we’re involved in the same kind of event here, we’re in a kind of 1789, and the forces that were released are extremely strong and they’re very, very hard to resist', he said. This is the historical perspective with which he understands the accusations against Arnault. 'I don’t know the number of witnesses who came forward to accuse Marie Antoinette of incest with her children, but it was probably no fewer', he said of the Frenchman’s eighteen accusers. 'We live in this period that is very much defined in Sweden by the onset of the #MeToo movement and the atmosphere that has created.''"

Det intressanta i detta är att han automatiskt utgår från att incestanklagelserna mot Marie Antoinette var falska. Det har blivit vanligt - i synnerhet efter kalla krigets slut - att utgå från att dessa var just falska, och sedan jämföras med ex.vis Moskvarättegångarna,

Men Stalins Sovjet 1936 var totalitärt - Frankrike 1793 var det inte.

Det fanns ganska så starka belägg för dessa anklagelser mot Marie Antoinette.

Vad mer är, det finns starka belägg för att sexuella övergrepp inom familjerna inom den franska aristokratins toppskikt var vanliga under perioden före franska revolutionen. Det finns en artikel i tidskriften Journal of Psycho-history från tidigt 1990-tal som beskrev de mycket sexualiserade relationerna mellan föräldrar och barn inom den franska aristokratins toppskikt under den perioden.

Jag läste den för ganska många år sedan, och ska försöka få tag i den igen,

Vad Engdahl gör är att ta ett påstått parallellfall där han utgår från att anklagelserna var falska. Det är en ganska vanlig metod. (Jfr "Det är precis som McMartin"!) Frågan är hur han kan veta något om den saken. Han var ju knappast där.

Marie Antoinette, målning från 1793. 

"Rituella övergrepp" - "satanistpaniken" som inte var en hysteri...

Idag har det på många håll blivit en självklar "sanning" att det under ett antal år på 80- och 90-talen fanns vad som brukar kallas en "satanistpanik", som framförallt tog sig i utryck i "falska" anklagelser om övergrepp mot barn. Denna "panik" beskrivs som närmast hysterisk. Den ses av många som byggande på i stort sett ingenting, och de anklagelser som då framfördes beskrivs som allmänt vederlagda.

Den bilden är falsk. Den som vill undersöka saken rekommenderas att på allvar gå igenom litteraturen från denna tid, och närmare undersöka hur debatten fördes. Och varför den sedan tystnade.

Jag har en rad böcker från den tiden hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up , Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg,  Other Altars, Blasphemous Rumors -  för att endast nämna en del av dem.

Men det fanns också många andra jag som läste som jag endast lånade på bibliotek.

Och, ja, jag läste också böcker av "skeptiker"/förnekare. Böcker med titlar som The Satanism Scare, Satanic Panic,  Speak of the Devil och Satan¨s Silence.

De "skeptiska" böckerna var sällan övertygande, utom möjligen Satan¨s Silence.   Denna hade till synes mängder av bestickande argument. Å andra sidan har Ross Cheit i sitt monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative från 2014 gått igenom just denna bok. Och visat hur dess två författare - Debbie Nathan och Michael Snedeker - på ett systematiskt och av allt att döma medvetet sätt förvrängde fakta.

Det som hände var inte att de berättelser som dessa böcker beskrev bevisades vara falska. Det finns inte en mängd exemplet på motbevisade fall. Det finns fortfarande en rad av obesvarade frågor runt dessa fall som aldrig utreddes.

Anledningen till att intresset till sist försvann var den massiva motattack - som snart kom. Där media tävlade med myndigheter och officiella institutioner om att hävda att det absolut inte fanns någonting bakom anklagelserna. Så fick vi exempelvis höra tals om en "FBI-rapport" som sades ha demolerat alla anklagelser. Det var nu ingen rapport utan två essäer av FBI-agenten Kenneth Lanning  - som mest resonerade runt och omkring det hela, och inte undersökte ett enda konkret fall.

Vi fick också höra talas om att den brittiska regeringen tillsatte en kommission som bevisade att "rituella övergrepp" inte fanns. Ja, denna kommission gav ut en rapport redigerad av socialantropologen J.S. LaFontaine. En rapport på lite mer än 30 sidor, med fyra referenser, och i grunden ganska innehållslös.

Men idag läser inte många den litteratur som gavs ut på (framförallt) 90-talet.  De läser en eller två böcker, exempelvis Remembering Satan,  och någon av Lannings två essäer (framförallt den sista från 1992) och tror att de fått ta del av det sista ordet i frågan. End of story.

En dag kommer många att gå tillbaka till det som publicerades då. Det är jag övertygad om. Och inse att det inte handlade om mängder av vederlagda anklagelser utan om ett stycke verklighet som sedan sopades under mattan. Ett stycke mycket otäck verklighet.

Problemet med det som skrevs och sades om "rituella övergrepp" på 80-och 90-talet var (med några ytterst få undantag) inte att det var "hysteriskt", eller att de uttryckte en "panik". Den som läser igenom det kommer att finna att det handlade om mycket sakligt och nyanserat resonerande böcker, och artiklar. Och i några  enstka fall TV-och radioprogram. De gjordes av personer som i övrigt hade de mest olikartade åsikter om andra frågor.

De hade stött på något otäckt, och de försökte undersöka vad det var för något.

Problemet var istället att man ofta (men absolut inte alltid) betonade fel saker. Själva termen "rituella övergrepp" gav intycket att det var något som kunde definieras i framförallt religiösa termer. På många håll började man spekulera om vilka religiösa rötter som fanns bakom de förövare som beskrevs i rapporter om övergrepp.

På det sättet kunde vi (i böcker som exempelvis Other Altars och Cult and Ritual Abuse)  - se hur man letade sig tillbaks till till en hednisk urtid för att söka rötterna till övergreppen. Other Altars drar exempelvis jämförelser med... paleolitiska artefakter....

Jag hade också en gång en mailväxling med en amerikansk terapeut som på största allvar verkade tro att en del förövargrupper hade en bakgrundshistoria som sträckte sig tillbaks till senpaleolitikum...

Andra personer spekulerade om dagens förövargrupper var rester av kätterska sekter som krossades av kyrkan mellan 300 och 500 e.kr.

Den typen av spekulationer underlättade självfallet för de som ville diskreditera alla sådan berättelser och anklagelser.

På något sätt tycker jag att det kan vara lämpligt att här istället använda den marxistiska begreppen bas och överbyggnad. Det som många skrämda barn och vuxna överlevare berättade om (i berättelser som ofta stöddes av en rad mycket starka indiciekedjor, och i några fall direkta bevis) var vuxna sadister som plågade frmförallt barn, och kombinerade vad som inte kan beskrivas som något annat än tortyr, med sexuella övergrepp.

I relativt många av fallen handlade berättelserna om så grova övergrepp att en del barn ska ha dödats.

Denna sadistiska praktik skulle kunna beskrivas som basen.

Detta kombinerades dock i många av dessa fall (men faktiskt långtifrån alla -  i några fall är den så kallat "rituella" dimensionen nästan helt obefintlig) av någon form av ideologisk överbyggnad, som symboliskt demonstrerades i olika typer av bisarra ritualer.

Dessa överbyggnader kunde ta sig olika former. I inte så få fall var det något som skulle kunna beskrivas som en ovanligt otäck form av "satanism".

Att förövare försöker motivera sina brott med ideologiska och religiösa mystifikationer är ju inte direkt konstigt. Vare sig de själva trodde på dessa eller inte (i en del fall kan det ha varit avsett för att skrämma barnen, i andra fall för att motivera en del av förövarna) tycker jag att det är rimligast att se det som en ideologisk överbyggnad, inte som en bas.

Och framförallt bör man inte se gruppernas rötter i något dimhöljt förkristet förflutet. Mer än- förstås - att de ibland kunde hämta element i överbyggnaden från saker de läst, om och från just ett sådant dimhöljt förflutet...

Men om några förövare (exempelvis) skulle motivera ett barnamord med hänvisningar till fenicisk offerpraktik innebär det knappast att de ingick i en grupp som härstammar från det forna Karthago...

Jean M Goodwin har i några artiklar gjort ett försök att se bortom de ideologiska mystifikationer som ofta funnits i debatten om den typen av övergrepp. Hennes mest utförliga artikel finns tyvärr inte på nätet, men en kort sammanfattning som hon gjort kan läsas här.

För att återgå till inledningen så förnekar jag inte alls att det kan ha förekommit falska anklaglser. I några få fall fanns det uppenbara sådana, men det handlar inte alls om någon större del av fallen. De flesta fall är än idag oförklarade, outredda, och övergivna av alla rättsliga insatser.

Det var en gång en dörr som öppnades - till vad som såg ut att vara ett ovanligt otäckt stycke verklighet. Sedan stängdes den igen. Förr eller senare kommer den att öppnas igen.

Jag hoppas att det blir "förr" snarare än "senare". För så länge dörren inte öppnas igen kan man med all säkerhet utgå från att det finns barn och vuxna som fortfarande finns därute - instängda i en mardrömslik verklighet som de inte kan ta sig ur.

"Ridledaren dömdes i rätten men friades i SVT"

Under denna rubrik har Gunilla Brodrej skrivit en tänkvärd debattartikel i Expressen.

Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.

Författaren tar också upp parallellen med det likaså  hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.

Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.

Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.

SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning  för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.

Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..

"Uppdrag Granskning klarade inte att hålla fokus på pressetiken"

Jag är tydligen inte den ende som dragit paralleller mellan debatten om Uppdrag Gransknings famösa program om Fredrik Virtanen, och Sveriges Radios dokumentärer om Hästgården. I denna debattartikel av Gustav Almestad på sidan "Politism", diskuteras UG:s program just utifrån avslöjandena i programmen om Hästgården.

Det är ett mycket genomtänkt inlägg, som verkligen bör läsas.

Överhuvudtaget ser det ut som om Uppdrag Granskning den här gången skjutit sig i foten. Vanligtvis brukar den här typen av program följas  av nästan enbart hyllningar - medan de kritiska rösterna snabbt brukar marginaliseras.

Så inte nu. Det kan delvis bero på att UG:s redaktörer den här gången gav sig på minst två personer som med kraft kunde försvara sig - men det kan också bero på att MeToo ändå har lett till viss en förändring i tidsandan.

Det ter sig riktigt lovande. Det hade redan igår  kommit in 592 anmälningar mot UG:s program.

Programmet har mötts av en storm av kritik - och då hjälper det inte riktigt att Åsa Liuderborg och Dan Josefsson (helt förutsägbart) höjer det till skyarna.